måndag 31 januari 2011

Frivillig läxhjälp på Tensta bibliotek

Idag var jag på Tensta bibliotek och hjälpte elever med läxan. Det var det mest givande jag har gjort på hela året.

Jag klev av tunnelbanan och kände mig lost, fast det fanns både Konsum, McDonalds och post. Jag gick fram till ett par gubbar och frågade om vägen till biblioteket.

"Gå ditåt" pekade den ene. "Och när du kommer till en stor bro, så går du över den."
"Sen ligger det på höger sida" försökte den andre flika in.
"Nej, nej, nej!" utbrast den första "nu krånglar du till det för honom."
Han tittade på mig.
"När du passerat bron ser du biblioteket" viskade han och vände sig till sin vän igen "Varför ska du alltid krångla till allting för?"

Jag tackade för vägbeskrivningen och lyckades efter en promenad på säkert 6 minuter ta mig till biblioteket. Väl framme blev jag visad till bibliotekets fikarum. Någon undrade om jag ville ha kaffe eller te eller kanske en macka. Väldigt inbjudande. Jag fick en komplimang för min e-mail-adress och skulle precis börja mingla lite med de andra frivilliga när en äldre kvinna studsade in i rummet.

"Är...är.." flämtade hon "är det någon här som är bra på naturkunskap?"

Av någon anledning pekade alla på mig. Jag ryckte på axlarna och följde med kvinnan. Hon briefade mig i korridoren: "det är en somalisk tjej som är väldigt ambitiös som behöver hjälp med Naturkunskap B". Jag kände mig viktig, som att jag var med i ett avsnitt av West Wing (Vita Huset i Sverige), där går de alltid och pratar om viktiga saker i korridorer.

När jag hjälpt den somaliska tjejen kom en annan äldre kvinna och frågade om jag kunde hjälpa en tjej med Matte C. Jag ryckte på axlarna. Jag antar det tänkte jag.

Sen liksom bara försvann tiden. Jag skulle vara där i två timmar, men börja runda av tio i sju för att biblioteket stänger prick sju. Jag hjälpte en tjej med Matte C, två andra med Matte D, fick hoppa in och reda ut skillnaden mellan släkten, arter och raser - ytterligare en somalisk tjej förklarade att "vi är samma art men olika raser, vi kan få barn tillsammans som i sin tur kan få egna barn". Jag log generat.

Jag tittade på klockan efter en kvart. Då var klockan tjugo i sju. Tiden gick så tokigt snabbt och när jag skulle gå så undrade Matte D-tjejerna när jag skulle komma tillbaka.

"När kommer du? Kommer du på onsdag?"
"Jag.. jag.. eh.. jag vet inte" svarade jag.
"Du är den som är bäst på att förklara. Du måste berätta när du kommer nästa gång."

Jag frågade Matilda när hon skulle dit nästa gång. Hon förklarade att hon går en gång i veckan, vilket tjejerna blev lite besvikna över när jag berättade. Men sen sa de återigen att jag var bäst på att förklara och att vi skulle ses på måndag. Det kunde jag inte säga nej till.

På vägen tillbaka till verkligheten visade jag Matilda (som bjudit med mig) och Tina (hennes kollega) handtricket för nians multiplikationstabell. Matilda stod och gapade och sa: "Det är inte möjligt" för varje steg i tabellen jag visade. När jag var klar utbrast hon: "Varför fick inte jag lära mig det här i skolan?"

Tina hade jag inte träffat tidigare, men hon var hur schyst och söt som helst. Jag tror jag är lite kär, men det är en hemlis, så säg inget.

Har någon av er åkt roddbåt över Suezkanalen?

Jag var hemma hos Farmor igår. Hon är så gullig. Vi satt och åt middag i hennes kök när hon plötsligt frågar om någon av oss åkt roddbåt över Suezkanalen.
Sven säger att han åkt färja över, men det gills inte. Farmor berättar om hur hon var tvungen att korsa kanalen, för att ta sig från Sinai till Kairo, tillsammans med en bankir efter att färjorna slutat gå. Historien utspelar sig på 60-talet.

En värnpliktig hade hittat en roddbåt med plats för tre. Farmor, bankiren och den värnpliktige klev ner i båten och den värnpliktige började ro. Plötsligt ser de hur en enorm tanker kommer jättenära.

"Det kändes som att åka i ett litet nötskal" förklarar farmor och jag vill veta mer. Men farmor ser att jag har lite mat på tallriken och undrar om jag inte vill ha mer potatis. Jag tackar och samtalet glider iväg till något annat. Måste komma ihåg att fråga nästa gång vi ses.

söndag 30 januari 2011

Onödigt vetande: CD-skivor

En CD-skiva har en diameter på 12 cm och rymmer 74 (eller 80) minuter musik. Hur kommer det sig?

CD-skivan utvecklades av Philips och Sony. Sonys version hade en diameter på 100 mm och rymde 60 minuter musik, Philips en diameter på 115 mm och rymde också den 60 minuter. Men så hände något och som vanligt får en kvinna skulden.
Sonys vice-vd Norio Ohgas fru (ni förstår hur viktigt det här är!) bestämde (i egenskap av hustru antar jag) att en CD skulle rymma hela Beethovens nionde symfoni eftersom det var hennes favoritverk. Berlins philharmoniker hade gjort en inspelning på 66 minuter, men för att vara på den säkra sidan dubbelkollade man så det inte fanns någon ännu längre inspelning.

Det fanns det. En monoinspelning från Bayreuther Festspiele 1951 dirigerad av Wilhelm Furtwängler var 74 minuter lång. Därför bestämdes det att en skiva skulle rymma 74 minuter och för att få plats med det krävdes det att skivorna fick en diameter på 12 cm.

Jag säger att man skyllde på en kvinna för det är precis så det är.

Philips hade redan en fabrik färdig i Tyskland redo att producera 115 mm-skivor och hade det blivit standard hade de Sony aldrig kunnat komma ikapp. Då hade 115 mm vunnit över 100 mm. Sony behövde en ny standard för att inte halka efter, Beethoven och fru Ohga var den perfekta ursäkten.

Första CD-skivan som producerades var ABBAs The Visitors 1982. Den sög (tydligen) och bandet splittrades strax därefter.

Nu till lite siffror. En CD-skiva består av en lång spiral med informationsbitar. Spiralen är otroliga 5 380 meter lång och läshastigheten är 4,27 km/h (eller 1,2 meter per sekund), vilket är vanlig gånghastighet. Drar du ut spiralen till ett långt snöre och går längs med det skulle det alltså låta som det är tänkt.

Avancerade CD-brännare kan bränna skivor i 52 gånger vanlig läshastighet. Det är som att rita linjerna på vägen i 222,04 km i timmen. Riktigt snabba läsare kan läsa av datan snabbare än så, hela 72 gånger vanlig läshastighet. Det motsvarar en hastighet på 307,44 km i timmen.

Men vet ni vad som också är 5 380 meter långt? Racingbanan Losail International Circuit i Quatar. Den bästa varvtiden på banan hålls av Nico Hülkenberg och är på 1 minut 35 sekunder och 741 tusendelar. Vad blir det omräknat i CD-läsarhastighet? Jo, 47,38 gånger vanlig läshastighet. Min CD-läsare spöar det som skit!

I min kortvågsradio hör jag endast brus

Var kommer du att vara när den oundvikliga zombieapokalypsen är här? Jag trodde jag visste, men på senaste tiden har jag börjat tveka.

Möta vintern med värme. Kämpa sida vid sida. Portaler och basebollträn. Förklara känslor med ekvationer. Jag trodde du förstod. Jag trodde det var din röst jag skulle höra över kortvågsradion. Men jag hör endast brus. Var är du?

Jag har inte blivit biten. Jag har inte ändrats. Twinkies, cardio, double-tap. Du vet att jag är samma person. Du är inte en av dem. Du kan reglerna lika bra som jag. Vi skrev dem tillsammans.

Att gömma sig var aldrig din grej. Du är värd mer än att bara bita ihop och härda ut. MAN THE FUCK UP. Sup, slåss och härja. Allt är bättre än det här. Värmen kommer, allt blir lättare. Det är viktigt för dig. Men ingenting jämfört med värmen som brinner inom dig. Ingenting jämfört med värmen du kan skapa tillsammans med andra.

Kommer du ihåg när vi överlevde mot alla odds? När du räddade mig i sista sekund? När du sprang omkring och skrek i panik och jag kom till undsättning? Det var dumt. Korkat. Vi borde varit mer försiktiga. Vi borde planerat mer. Då hade det aldrig hänt. Samtidigt var det underbart.

Känslan när oro, stress och panik byts mot lättnad och lugn. Känslan av att veta att det finns någon där ute som skriker på mig när jag gör fel. Som räddar mig när jag är i fara. Bästa känslan.

Möter vintern utan värme. Kämpar ensam. Portaler och basebollträn. Förklarar känslor med ekvationer. Jag förstår inte. Jag lyssnar efter din röst på kortvågsradion. Hör endast brus. Twinkies, card, double-tap. Det känns inte likadant när du inte är med. Du skrev reglerna med mig.

Besöker samma ställen. Försöker överleva mot alla odds. Tar stryk, så mycket stryk. Ingen räddar mig i sista sekund. Känslan av oro, stress och panik består. Jag klarar mig. Jag härdar ut. Men jag är värd mer än så. Vi är värda mer än så.

Av alla dumma saker vi har gjort är nog det här det mest korkade. Vi har allt att vinna. Världen. Den stora kalla världen där ute. Den är inte så skrämmande som man skulle kunna tro. Det är en värld full av möjligheter. Full av äventyr. Full av upplevelser som blir tusen gånger mer fantastiska och magiska om de delas med någon.

Möta världen med värme. Kämpa sida vid sida. Portaler och basebollträn. Förklara känslor med ekvationer. Min kortvågsradio är på. Övervinn bruset. Låt mig höra din röst.

lördag 29 januari 2011

Blues brothers


Tifen: Renen, vi är lika gamla om åtta minuter.
Renen: Va?!
Tifen: Vi är lika gamla om åtta minuter!
Renen tar av sig solbrillorna (för att höra bättre?)
Renen: VA?!!

Bra dagar börjar med en rejäl tallrik nachos

Har spenderat dagen och kvällen hos Renen medan SJ fortfarande tycker att han är ungdom.

Nachos till frukost, World of Warcraft tills vi fick sällskap, baconlindad fläskfilé med potatisgratäng och honungs- och rödvinsbrässerad rödlök och sockerärtor till middag. Sen var det dags för musikquiz som gick förvånansvärt bra trots mitt obefintliga musikintresse: vilka är Oskar Linnros och Jay Smith liksom?!

Nu har vi gått från att dricka öl med avsikt att bege oss ut, till att dricka öl och titta på YouTube-klipp, till att bestämma oss för att stanna "hemma". Vi skrattade mest till det här:

Förmodligen allra mest när Pinky började studsa och säga till tifen att de "måste se den här filmen".
"Är inte den lite för läskig för dig?" undrade tifen.
"Nej, nej, nej. Vi måste se den. Kan vi inte se den imorgon?"
"Du inser att det är hajen va?"
"Va?!!"

Nu har Renen kommit med resorb till var och en av oss. Han är så ansvarsfull. Inte konstigt att SJ tycker att han är vuxen från och med imorgon.

Tråkigt att shoppa med flickvännen? Här är lösningen!

TwentyTwoWords har publicerat ett brev från ett brittiskt varuhus till en kund i Oxford. 

Jag vet inte om det är sant eller inte, men det spelar inte så stor roll. Det är inspirerande om inte annat.

Själv är jag förmodligen gjort mig skyldig till två av dem.
2 Jul: Set all the alarm clocks in the Housewares to go off at five-minute intervals.
och
3 Dec: Darted around the store suspiciously, loudly humming the Mission Impossible theme.
Vilka är du skyldig till och framförallt vad borde läggas till listan?

fredag 28 januari 2011

Stjärnhimmel över Lomma ikväll

Tackar Thomas Ohlsson för den otroliga bilden på stjärnhimlen över Lomma ikväll. Klicka på den för att se den i sin fulla magnifika upplösning.

Lomma Beach är för övrigt mycket farlig. En episod som involverade mig, Sarah, Mejvik och alldeles för lite solkräm slutade med att jag brände mig så mycket att jag fick 40 graders feber och blev sängliggande i flera dagar.

När jag tänker efter vet jag inte om jag återvänt efter den episoden. Men ska jag vara helt ärlig var det ju inte strandens fel att jag brände mig. Det var ju Sarah som inte smorde in mig.

[Nörderier] Hur mycket måste en ko fisa för att flyga iväg?

Nyteknik skriver att en ko släpper ut drygt en halv kubikmeter metangas om dagen. Forskare försöker klura ut hur korna kan bilda gasen så effektivt.

De hoppas att kunna använda kunskapen för att "snabba på och effektivisera tillverkningen av biobränslen i framtiden". Det låter supertråkigt. Vad de borde tänka är följande:

Mikroberna i kornas mage skapar metangas, men tänk om de skapat helium istället? Då skulle man kunna samla upp heliumgasen i ballonger och få kon att flyga iväg. Frågan är: Hur mycket måste en ko fisa för att flyga iväg?

Jag tänker mig att en genomsnittsko skulle fisa samma vikt helium som den fiser metangas (alla uträkningar är gjorde med antagandet att kon befinner sig på jordytan och att det är en svensk sommardag).
0,5 kubikmeter metangas väger 334 gram.
334 gram heliumgas har en volym på 1870 liter.
Så en heliumfisande ko skulle producera 1870 liter heliumgas på en dag, om vi kunde samla upp den gasen i ballonger så skulle de kunna hjälpa till att lyfta kon. Men hur länge måste kon fisa för att samla ihop tillräckligt med fisar för att lyfta sin egen vikt?

1870 liter helium väger som sagt 334 gram. En liter luft väger 1,28 gram. Så hur mycket väger 1870 liter luft?
1870 liter x 1,28 gram = 2 393,6 gram
Och nu vet vi det, hur mycket lättare än då 1870 liter helium jämfört med 1870 liter luft?
2 393,6 gram - 334 gram = 2 059,6 gram
Drygt 2 kg. Fyller vi upp heliumet en heliumfisande ko fiser på en dag skulle vi alltså kunna lyfta något som väger två kilo. Men en genomsnittsko väger mycket mer än så, runt 580 kg eller 580 000 gram.
580 000 gram / 2 059,6 gram per dag ≈ 281,6 dagar
Vi räknar om dagarna till månader så det blir lättare att få översikt:
281,6 dagar är 9 månader, 7 dagar och 20 timmar
Så om du tar en ko, byter ut mikroberna i magen så att den producerar helium istället för metangas och samlar upp allt helium i ballonger så skulle det ta 9 månader, 7 dagar och 20 timmar för kon att fisa ut tillräckligt med helium för att kunna flyga iväg. Det är ju inte så farligt lång tid.

EDIT: Som Sarah poängterade är metan också lättare en luft med sina 0,667 g / l, eller 0,638 kg per 0,5 kubikmeter, vilket skulle göra att det skulle ta 580 / (0,638-0,334) = 1907.9 dagar eller 5 år, 2 månader och 22 dagar för kon att samla upp tillräckligt mycket gas för att göra sig flygande. Hon påpekar också (helt korrekt) att det skulle ta mer tid än skillnaden (4 år, 5 månader och 14 dagar) att komma på hur man gör en Heliumfisande ko.

VETENSKAPSMÄN: NYTT UPPDRAG! Jag vill ha en flygande ko. Det vore festligt.

Nu är det hög tid att presentera Majas akvarell. Jag är stolt över att kunna visa upp Heliumfisande ko av Maja.

Om ni gillar bilden (och det borde ni verkligen!) och vill se mer av Majas konst så tycker jag att ni ska klicka er vidare till Majasbok.

Majas fantastiska fisk

Titta! Bilder på Majas regnbåge!

Torka av fisken, skär skåror i skinnet så att smakerna kan träng in. Salt, peppar, olja, citron, lime, koriander. Massera in lite. Mer citron, smör, charlottenlök, koriander och sockerärtor. Gör paket. Ugn på runt 200 grader.

In i ugnen samtidigt som du sätter på riset. Blir klart samtidigt.

Maja lägger upp ingredienserna i knytet snyggt, men det spelar inte så stor roll när man väl gör knytet.

Lite klurigt att äta. Sara hade redan ätit och skulle spara hälften av sin fisk till Jonatan, men så blev det så gott att hon åt upp allt.

Mitt hår författar koncentrerat ett sms.

Inte mycket mat kvar. Vi åt till och med upp kinderna (fast inte ögonen). Sara sa "ewwww..." när Maja åt sin fisks kinder, följt av "alltså, jag tycker typ inget är äckligt. Det där var bara en reflex."

Kylskåpsmagneter

Maja har köpt jättefina kylskåpsmagneter på Designtorget. Jag och Sara fick i uppdrag att bryta loss alla individuella bokstäver och skriva något fint på kylskåpet.


Sara var koncentrerad.

Jag skrev ett meddelande som jag tyckte var fint. Sen gick min tankebana från lösensummetext till Hanibal Lecter och då gick budskapet från gulligt till läskigt.

torsdag 27 januari 2011

Middag hos Maja

Jag sitter i Majas soffa med datorn i knät. Maja sitter på golvet och målar en akvarell till mig.

"Älskar du den?" undrar hon, inte alls lika ironiskt som man skulle kunna tro. Hon målar på uppdrag, jag vill visa upp något hon gjort här på min blogg.
"Den blev inte så realistisk kanske... måste bara säga att min teckning är lite bättre än din historia."

Maja är helt fantastisk. Hon gjorde hel regnbåge i folieknyten till middad. Kryddat med koriander, citron, lime, charlottenlök, chili, smör, salt och peppar. Doften när vi öppnade paketen var gudomlig. Smaken perfekt.

Nu målar hon en akvarell till mig och den ser ut att bli minst lika bra som maten. Jag ska visa er imorgon. Det är verkligen något att se fram emot.

Poppa popcorn: försök 1

Nu har jag försökt poppa popcorn på induktionsspis.

Jag hällde i en näve popcorn och lite matolja i en kastrull och satte effekten på induktionsspisen på 2 000 watt. Sen skakade jag om så gott jag kunde och hoppades på det bästa.

Observerade fenomen:
  • Rökfyllt kök
  • Stor brännfläck på bordet OCH på ett underlägg
  • Två unduktionsspisar överhettade
  • Hälften av popcornen brända
Förslag till förbättringar:
  • Mer olja? - "Det ska täcka popcornen" föreslog en kollega
  • Lägre temperatur? - "Halvvärme, annars bränns det"
  • Bättre koll på var jag kan ställa ifrån mig en varm kastrull?
  • Vädra?
Andra funderingar:
  • Skönt med micropop.
  • Lock är en bra uppfinning.
  • Rätt trevligt ljud ändå.
Lars livekommenterade händelsen på chatten.

"So many monkeys!"

Helikopter ovanför Brandbergen

"Det cirkulerar en helikopter ovanför Brandbergen" kom Lars in och sa. Jag tog greppa kameran och gick bort till fönstret.

"De har redan börjat fira in selen" fortsatte Lars. "Undrar vad de gjorde."

Helikoptern tog ett extra varv över husen, med linan vajandes under sig, och sen försvann den. Hade den slutfört sitt uppdrag? Hade den gett upp? Vad skulle den till Brandbergen och göra?
Vi har ingen aning. Men vi fick i alla fall se en helikopter med en lina under sig. Och det är ju inte varje dag det händer.

[Dagens vackra] Ólafur Arnalds - Ljósið

Jag hittade den här musikvideon på Esteban Diáconos hemsida. Musiken kommer från det isländska artisten Ólafur Arnalds och grafiken står Esteban för.

Mamma, som bortsett från ordföljden, pratar rätt mycket som Yoda skulle säkert säga någonting om meditation efter att ha sett videon. Själv tycker jag bara den är avslappnande.
Vet inte riktigt vad det är eller föreställer, men jag gillar det.

onsdag 26 januari 2011

En flicka, två ansikten.

Titta på flickan på bilden. Hur skulle du beskriva henne?

Titta på hennes sökande blick, förväntansfulla min och på hur hon dreglar lite. Jag tycker hon ser lite oskyldigt nyfiken ut. På hugget. Engagerad. Vad tänker hon på? Vad vill hon? Det är frågor som är svåra att besvara...

...om det inte vore så att bilden vore beskuren från ett original som placerar henne i ett sammanhang. Titta på hela bilden.

Titta på hennes galna blick, hänsynslösa min och på hur hon dreglar lite. Jag tycker hon ser farlig och blodtörstig ut. På hugget. Engagerad. Vad tänker hon på? Vad vill hon? Det är frågor som är svåra att besvara...

Det enda jag har att gå på utöver bilden är hennes pappa som kommenterade: "Long story short, my daughter won."

Vid närmare inspektion undrar jag varför gungan har lossnat. Är det flickan som ryckt loss den? Har hon använt den för att slå ihjäl fågeln? Och om jag går och lägger mig nu, kommer hon komma och slå ihjäl mig också? Jag hoppas inte det.

Irländsk Pub-bail-out: Albertbloggen vs Financial Times

I dagens Financial Times finns en metafor över hur en bail-out fungerar:
The rain beats down on a small Irish town. The streets are deserted. Times are tough. Everyone is in debt and living on credit. A rich German arrives at the local hotel, asks to view its rooms, and puts on the desk a €100 note. The owner gives him a bunch of keys and he goes off for an inspection.

As soon as he has gone upstairs, the hotelier grabs the note and runs next door to pay his debt to the butcher. The butcher hurries down the street to pay what he owes to his feed merchant. The merchant heads for the pub and uses the note to pay his bar bill. The publican slips the note to the local hooker who’s been offering her services on credit. She rushes to the hotel to pay what she owes for room hire. As she puts the €100 note on the counter, the German appears, says the rooms are unsuitable, picks up his €100 note and leaves town.

No one did any work. No one earned anything. Everyone is out of debt. Everyone is feeling better. And that is how a bail-out works.

Jag var i Dublin i höstas så jag har lite koll på hur en bail-out fungerar. Vi satt på puben på flygplatsen och skulle reda ut vem som var skyldig vem hur mycket. Jag hade några kvitton från gemensamma måltider, men utöver det var några skyldiga varande en öl hit eller dit.

Sammanlagt var vår cash-förmögenhet runt 15 euro och puben tog inte kort. Hade den gjort det hade våra skulder aldrig blivit utredda. Jag började med att sortera upp skulderna och sen ge folk instruktioner av typen: "Emil och du ger Sadie 2,40 euro så är du inte skyldig henne något, Sadie nu borde du ha tillräckligt för att betala 3,10 euro till Ron, Ron nu kan du...".

Det var ett komplext system med skulder hit och dit så det tog säkert en halvtimme att reda ut. De kvitton jag antecknade på fylldes med små krumelurer och strukna siffror. Högen pengar som cirkulerade blev växte. Från några ynka euro-cent, till en handfull euro, sen kom det med en 10-euro-sedel, och på slutet var det runt 15 euro.

När jag var klar hade ALLA fått känna på 10-euro-sedeln, alla var skuldfria och en person satt på alla pengar. Vem det var kommer jag inte ihåg, men jag är rätt säker på att pengarna användes till några sista Guiness.

En älg, två barn och tre vargar går in i en skog...

Norska barn och djur. Jag fattar inte. Nu kommer en nyhet till om hur ett norskt barn lurat norska vilda djur. Hur kan det komma sig?

Jag läser på CNN:s blogg om en norsk pojke Walter Eikrem som skrämde iväg tre vargar med hjälp av Overcome med Creed. Hans mamma hade lärt honom att inte försöka springa från vargar (och mamma, om du läser detta, varför fick jag inte sådana tips när jag var liten?). När han upptäckte att vad han trott var tre hundar istället var tre vargar så tog han av sig lurarna och höjde volymen.

Vargarna flydde från platsen.

Historien öppnar för en mängd frågor: Skulle någon annan musik fått vargarna att anfalla? Eller kanske få dem på kelhumör? Brydde sig vargarna ens om musiken? Kan det ha varit något annat som skrämde vargarna?
To be fair, Walter was yelling at the top of his lungs and wildly flailing his arms, so it’s tough to say exactly what made the wolves decide the boy might not be delicious.
Det påminner om när 12-åriga Hans Jørgen Olsen i 2007 räddade sin syster undan en älg genom att spela död. Hur visste han att det var en bra idé? Inte från mamma i alla fall. Nej, han hade spelat Hunter i World of Warcraft. På level 30 (2007, lvl 32 nu) kan man träna färdigheten Feign Death där man spelar död för att lura monstren att man är ofarlig.

Så i ena fallet var det Creed och mammans råd som räddade pojken. I andra fallet var det wow-skillz. Det är inte mycket att gå på, inget gemensamt förutom att båda barnen är norrmän - och att djuren var det. Kanske ser jag på det här från fel synvinkel. Det kanske inte är de norska barnen som är smarta, det kanske är de norska djuren som är korkade. Varför skulle de annars bo i Norge?

tisdag 25 januari 2011

"Ingen skam i kroppen"-workshop

Jag var på "Ingen skam i kroppen"-workshop i helgen. En sak som blev väldigt tydligt är att jag skäms för vad jag tror att folk ska tänka om vad jag säger om dem.

Det var främst två övningar som fick mig att inse det. I den ena var vi två och två. Den ena personen skulle dansa och den andra skulle kritisera. Klaga på allt. Det skulle inte gå att dansa rätt utan vi skulle få uppleva hur det känns att få skämmas över vårt beteende.

Jag fick ett blodtrycksfall precis när jag skulle ställa mig och kritisera och var på vippen att svimma av men räddades i sista sekund. Därför satt jag på en trapp och kritiserade. Det var jättejobbigt. Jag var tvungen att söka mitt inre efter förolämpningar och kritik som jag kunde framföra. Det kändes inte som att jag spelade teater. Allt var på riktigt. Jag tror att jag framstod som smådryg snarare en elak.

Sen bytte vi platser och jag var den som skulle dansa. Jag har aldrig fått min dans så kritiserad som då. Allt var fel. Jag saknade taktkänsla, var för tråkig, viftade för mycket med armarna, var för närgången, rörde bara på överkroppen, rörde fel på benen, hade ingen koppling mellan ben, höft och armar. Allt var bara fel, men det var inget problem. Allt kändes som teater. Det kändes inte som att någonting var på riktigt.

I den andra övningen var vi fyra och fyra i avskilda rum. En person fick klä av sig så naken han eller hon ville och i fem minuter visa upp sin kropp och förklara vilka delar man verkligen gillade. Efter det fick de tre andra i gruppen fem minuter att överösa ens kropp med komplimanger.

Att strippa inför tre främlingar hade jag inget problem med. Det var inte svårt att fylla fem minuter med att beundra och förklara varför jag uppskattar min egen kropp. Det kändes inte jobbigt att ta emot komplimanger.

De andra tre delarna av övningen, när jag var den som skulle titta och kommentera, var mycket jobbigare. Inte så mycket att ge komplimanger. Nej, det kändes inte jobbigt. Det är något jag försökt jobba på att avdramatisera, tycker jag att någon är vacker så försöker jag säga det (det kan hända att jag hejdar mig för att jag inte vill bli nerslagen, men det har inget med skam att göra). Det som däremot var jobbigt var att stirra på någon naken i nästan tio minuter. Jag antar att tankebanorna går något i stil med "Vad kommer han/hon att tänka om jag stirrar på honom/henne?" och så vidare. Det känns jobbigt och jag var tvungen att kämpa för att inte vända bort blicken. Jag har ingen aning om varför jag inte tänker likadant när jag själv står där blottad.

Det är något jag måste jobba på. Det är jobbigt att stirra (vilket känns som en kritik, men varför gör det det?) och kritisera någon. Inte lika jobbigt att dansa som ett fån eller visa upp mig avklädd för några främlingar.

Som ett steg i att jobba på det det väljer jag att oroa mig mindre för konsekvenserna av mitt handlande. Jag spelar ut min hand och sen, när det är utom min kontroll, får det gå som det går. Det betyder inte att jag inte tar hänsyn till konsekvenserna av mitt handlande innan jag spelar ut min hand. Självklart funderar jag på vilket kort jag ska spela och när, det är mer att jag inte är lika orolig efter att jag väl spelat ut korten.

Mitt försök att applicera det här de senaste dagarna har lett till två saker: jag är mindre nojig, men jag måste verkligen anstränga mig för att inte bryta mot min egen regel. Känslan av att säga till sig själv att: "du har spelat ut dina kort, det är utom din kontroll, nu får du bara sitta där och se hur det går" är ovan, läskig och lite befriande.

En bidragande orsak till att det är så svårt är att jag har fått för mig att allt jag gör är inom min kontroll. Jag tror att jag kan lyckas med vad som helst bara jag anstränger mig lite mer. Så när jag misslyckas med något, oavsett vad det är, så skyller jag det på att jag har gjort något fel. Till mitt försvar är det oftast sant och oftast en sund filosofi. Det gör att jag anstränger mig och kämpar för de sakerna som verkligen betyder något. Baksidan är att jag kan fortsätta kämpa och anstränga mig trots att mitt handlande inte kan påverka resultatet.

Jag vill berätta om en övning till från "Ingen skam i kroppen"-workshoppen. Det var en övning vi gjorde som påverkade mig mer än alla andra. Vi var två och två igen, satt på meditationsstolar på golvet mitt emot varandra, så nära att man nästan kände varandras andedräkt i ansiktet. Intimt.

Tillåt mig introducera två fiktiva personer, Albert och Berit, för att kunna förklara enklare.

Albert skulle föreställa sig Berit som en person han hade utnyttjat genom att skambelägga henne. Vi gör det hela tiden, använder skam för att trycka ner folk och få dem att känna sig mindre. Albert skulle sedan, å sina egna och alla andras vägnar, be om ursäkt för att han skambelagt Berit.

Berit å andra sidan skulle föreställa sig Albert som alla som skambelagt henne. Hon skulle bara sitta där och lyssna på hur Albert bad om ursäkt och förklarade att det inte var Berits fel. Att det var Albert som varit elak och dum. Att det var Albert som borde skämmas, inte Berit.

När den ena fått vara Albert och den andra Berit i några minuter fick vi byta plats. Jag fick börja med att vara Berit. Det var otroligt kraftfullt.

Jag fuskade lite och använde övningen till att föreställa mig alla som jag önskat hade bett om ursäkt för något. Det gick inte många sekunder innan jag kände hur ögonen började fukta igen och jag hur tårarna rann ner längs mina kinder. Alla de där personerna som jag önskat mig en ursäkt ifrån. En litet erkännande att det inte bara var mitt fel alltihop. All dem bad om ursäkt. Det var en kraftfull och helt fantastisk känsla.

Känslan av att alla mina misslyckanden bara beror på mig. Känslan att vissa saker faktiskt är utom min kontroll. Känslan av att trots att jag anstränger mig och kämpar till det yttersta så kan det gå fel men det är inte mitt fel. Det är något annat. Du kanske gjorde något. Det kändes stort. Det gav mig hopp.

Jag vet inte varför vi har så svårt att be om ursäkt. Varför vi har så svårt att erkänna våra egna misstag. Det är något jag med min inställning far extra illa av. Jag tar på mig hela ansvaret för allt som inte går min väg. Det blir ett väldigt tungt lass att bära. För tungt ibland.

Om du känner att jag har något jag borde be om ursäkt för så hör av dig till mig. Jag vet hur det känns när det känns som att allt bara är ditt fel och det är känsla jag inte önskar någon. Och det var förmodligen mitt fel också. För jag gör fel hela tiden. Mest för att jag inte anstränger mig tillräckligt.

"HAR NI SPELAT IN EN TIMME MATERIAL?!"

Jag och Lars spelade in över en timme filmmaterial i studion igår. Kollegorna undrade hur det var möjligt.

Nu har jag gått igenom en del av materialet och kommit fram till att det mesta var skitsnack där kameran lika gärna hade kunnat vara avstängd. Å andra sidan var det en övning i att vara så naturlig som möjligt framför kameran, så att skitsnacka behövdes nog.

I klippet här pratar vi om vad vi borde ha för vatten i studion. Saltvattenglaset som vi mätte ledningsförmågan i i förra veckan är fortfarande inte bortstädat och alla som kommer in i studion undrar vad vi har i glaset.
Om jag får kommentera klippet, och det är klart att jag får, för det är ju min blogg, så vill jag säga att jag gillar min "blubb-blubb-blubb"-beskrivning av en Water Cooler. Ibland räcker det med att härma ljudet för att Lars ska förstå vad jag pratar om.

Hälsning på kretskortet

"Man blir bara glad när de gör så här" säger Lars. Han har precis skruvat isär en pryl vi har på jobbet och blottat kretskortet.

Jag blir också glad. Jag ska ha en trevlig dag, det har jag bestämt mig för. Det där ansiktet gör mig dock liiiiiiite orolig. Är utropet ironiskt? Typ "Lycka till med att koppla in något i mig ;)".

Jag funderar på vad jag skulle skriva för meddelande om jag gjorde ett eget kretskort. Lite som de där inplastade meddelandena man lämnade i vattenbehållaren i toalettstolen. Jag har hjärnsläpp så jag kan inte komma på vad det heter, men den där delen som spolknappen sitter på, där vattnet som man ska spola med samlas upp.

Det går ju att lyfta på locket till den där vattenbehållaren på rätt många toalettmodeller. Det kanske bara är jag som lämnar meddelanden där, men jag gör det mest för att jag önskar att jag en gång när jag öppnar locket hittar ett eget hemligt meddelande. Det skulle vara hur coolt som helst.

Jag borde göra mer sånt.

måndag 24 januari 2011

"Two roads to courage"

Tyler från tumblerbloggen The Tyler Review har fått en födelsedagspresent av sina kompisar.

Det är en portfölj med texten "Life is either a daring adventure, or nothing. Sack up." på utsidan och en perfekt insida.
Vad sägs om "The two roads to courage" och två specialgjorda fack. Ett för en flaska bourbon och ett för knogjärnen.
Portföljen med tryck och allt är gjort av Tylers vänner. Jag önskar att jag var lika kreativ och bra på att ge bort presenter.

Kolla in fler bilder på The Tyler Review.

söndag 23 januari 2011

En sängkalibrerares bekännelse

För mig började det med ett telefonsamtal i höstas. Jag blev erbjuden ett jobb på ett sängföretag, ett av de stora. Du har garanterat hört talas om det, men som du kommer att förstå kan jag inte säga vad företaget heter. Mina arbetsuppgifter är lite svåra att förklara, de flesta vet inte ens att tjänsten finns. Min jobbtitel var servicetekniker. I praktiken rörde det sig om mycket mer detektivarbete än service.

Att köpa en ny säng är en stor investering. Inte bara för att sängar kan kosta mycket pengar, utan för att du kommer att spendera väldigt mycket tid i den. I branschen finns det en stolthet som inte ska underskattas.

För att en säng ska fungera optimalt måste den efterkaliberas när den varit hos kunden i några veckor. Trästommen anpassar sig till sovrummets luftfuktighet och temperatur, fjädringen till hur du sover i sängen. Det är mycket att hålla reda på och jag tänker inte tråka ut dig med detaljer.

För att lösa det här problemet hade företaget jag blev kontaktad av en anställd vars enda uppgift var att efterkalibrera sängar. Han såg inte mycket ut för världen. En medelålders, lätt överviktig man som tog sitt jobb på alldeles för stort allvar. Ja, det sista var nog lite svårt att se på honom bara sådär. Men iklädd sin randiga flanellpyjamas var det ingen tvekan.

Flanellmannen, han kallades så på företaget, åkte runt till kunder för att kalibrera deras sängar. Det var meningen att han skulle boka tid och göra hembesök som vilken serviceman som helst. Men, och jag är inte alls förvånad om du har missat det här, det var en rätt stor nyhet för några år sedan, men företaget gjorde sitt bästa för att tysta ner det. Hur som helst. Vi kan väl säga att han sluta följa protokoll.

Istället för att boka hembesök tog han reda på vart folk bodde, åkte hem till dem på kvällarna och krävde att få provligga deras sängar. Kunder har berättat om hur han plötsligt stod där utanför dörren iklädd sin flanellpyjamas. Han kunde varken ta ett nej eller acceptera erbjudandet att provligga sängen en kort stund. Nej, han var tvungen att ligga bredvid kunden hela natten.

När kunderna försökte säga emot visade han upp en kopia av kvittot på köpet. I det finstilta längst ner stod det att alla sängar skulle efterkalibreras och att kunder om inte samarbetade kunde få sina sängar återkallade utan ekonomisk kompensation. Företagets jurister gjorde tydligen en internutredning för att ta reda på hur det stycket lyckades ta sig förbi korrekturen, men kom aldrig fram till något.

Om du inte tror mig kan du göra ett litet test. Om du, eller någon av dina vänner, köpt en säng för en fem eller kanske sex år sedan, kolla på kvittot - det borde fortfarande finnas sådana gamla kvitton i pärmar och byrålådor hemma hos rätt många svenskar. Företaget säljer rätt många sängar.

Jag antar att det var mot bakgrund av det här som jag blev kontaktad. Efter att företaget gjorde sig av med Flanellmannen så ändrades efterkalibreringsavdelningens riktlinjer. Efterprovliggningen av en kunds produkt var tvungen att ske på dagtid och fick inte ta mer än åtta minuter. Problemet var bara att åtta minuter inte alls var tillräckligt med tid för att göra en fullgod utvärdering av sängen. Belåtenhetssiffrorna sjönk hos kunderna och nu ville chefen prova en ny approach.

"Du kommer att få jobba undercover" sa han till mig och garvade. Vi var på hans kontor, ett rum som vilket annat men med de skönaste stolarna. Då trodde jag att dynorna var klädda i sammet, men senare har jag insett att det var ett syntetiskt sammetssubstitut med mycket högre draghållfasthet. Mjukheten i dynan var perfekt avvägd: mjuk men bestämd, aldrig sladdrigt men inte för barskt.

Chefen förklarade mina arbetsuppgifter. Jag skulle få en lista på namn på kunder vars sängar var i behov av kalibrering. Vissa kunder hade information utöver namnet, en del hade en adress andra till och med en bild. Jag skulle se till att sängarna på listan blev kalibrerade. Med tanke på hur det hade gått med Flanellmannen fick jag inte avslöja att det var det jag gjorde. Och jag var tvungen att sova minst fyra timmar i sängen innan jag fick genomföra kalibreringen.

"Du är ju en vältalig grabb" sa chefen "du borde ju kunna snacka dig ner i vilken säng som helst."

"Se det inte som något speciellt. Du gör bara det du skulle gjort i vanliga fall, men så får du betalt. Och det borde inte vara några problem att kombinera det med dina studier."

Jag bläddrade igenom listan. Det var sida upp och sida ner med namn. Bilderna var av varierande kvalitet, mest facebook-bilder.

"De här bilderna?" undrade jag.

"Ja, vi har haft en praktikant som gått igenom listan och försökt samla så mycket information som möjligt. Kolla in tjejen på sida 5. Hade jag vart 30 år yngre och ogift hade gjort allt för att byta jobb med dig".

Jag bläddrade till sida 5 och förstod vad han menade. Det här skulle kunna bli rätt roligt. Tanken att ha ett så specifikt mål lockade också. Jag kan vara dålig att göra saker bara för att, men om jag på något sätt kan se det som en tävling, ja, då kan jag göra nästan vad som helst. Sen var det det här med årstiden också. Höstmörkret hade börjat göra sig påmint. Det kvävde staden som en kall och fuktig handduk. Känslan av att inte få se sommarsolen och en klarblå himmel på flera månader gjorde att jag hade ett behov att göra något som jag inte brukade och att jaga duntäcken i ett par månader lät rätt bra.

Jag hade inget att förlora. Jag skulle få en slant för varje säng jag lyckades kalibrera och hade ingen tidspress. Så jag tackade ja. Det var snart fyra månader sen. Du kan inte ana hur mycket jag har fått ligga sen dess. I sängar alltså. Många sängar blir det. Inte så många i början förvisso. Idag kan jag erkänna att jag var rätt kass i början, det tyckte jag inte då, jag kastade mig in i det med ett hybrisliknande självförtroende med varierande resultat.

Först tänkte jag att jag skulle ha en standardmetod. Det fungerade till en viss grad, men att övertyga någon att jag ska få sova i deras säng är lite som att kalibrera en säng. Alla människor är olika, unika individer och det gäller att vara lyhörd för deras behov och drömmar för att få önskvärt resultat. Det är precis likadant med en riktig säng. Det är ett hantverk och så många små detaljer som utgör helheten att det nästan är överväldigande.

När det gäller sängarna kunde jag få mycket information om vad jag hade att förvänta mig från företaget. Jag intervjuade grabbarna på golvet, kunde ta reda på vem det var som hade hyvlat och slipat vad i vilket säng. Allt för att lära känna sängen innan vi träffades i verkligheten. Att få motsvarande information från kunderna var svårare. Man kommer rätt långt med en internetuppkoppling och lite googleskillz. Facebook hjälper också.

Jag vill inte gå in mer specifikt än så på hur jag gör. Jag kan säga att det är lättare än vad man tror, speciellt med rätt inställning. Och om det är något jag har lärt mig så är det att människor är villiga att göra förvånansvärt mycket om man ber vänligt. Jag är inte hundra på varför jag valt att skriva det här. Dels bryter jag mot konfidentialitetskontraktet jag skrev på när jag tog jobbet, dels kommer alla jag träffar ute anta att jag bara vill provligga deras sängar. Hallå! Tänk om jag inte jobbar! Tänk om jag har ledigt ikväll? Tänk om jag bara tycker att du är ashet och vill ha sex med dig?

Det skulle väl vara en av nackdelarna antar jag. Det blir ju lätt så när man får ett specialintresse. Jag är inte bra på namn, eller ansikten, men jag kan inte glömma en säng. Och när man möter någon kund på krogen blir det lite konstigt. Jag ser bara sängen framför mig. Jag morsar och får ett leende tillbaka. Mina polare undrar vem det är och allt jag kan svara är “140 cm, resorbotten, duntäcke!”. Det är i alla fall bra betalt.

Nej, men allvarligt. Jag vet varför jag skriver det här. Jag skriver det här för att det är skillnad på sängar och sängar. En del har en säng med en fantastisk potential i behov lite kärlek för att verkligen göra underverk. Andra borde verkligen skaffa en riktigt säng. Du vet inte vad du går miste om förrän du legat en natt i en säng som är korrekt kalibrerad. Det är en känsla som jag hoppas att du får uppleva. Det är du värd. Det är alla värda.

- Albert "Guldlock" Säfström




fredag 21 januari 2011

[Baksmälla] After Work med nytt gäng

Igår följde jag med en kompis och hennes kollegor på After Work-öl (AW). Kollegorna hade blivit varnade att jag var som Dwight i The Office.

Eftersom jag inte sett The Office visste jag inte riktigt vad det betydde. På väg till puben hann jag se de två första avsnitten. Jag kände mig såhär när polletten trillat ner:
Min kompis var orolig att jag inte skulle komma överens med hennes kollegor. Tror man att jag är som Dwight är det kanske inte så konstigt. Hennes oro var dock obefogad och hon gick snabbt från oro för att vi inte skulle komma överens till oro för att vi skulle komma för bra överens.

Vi satt vid ett bord som var så högt den kortaste i sällskapet, med sina ståtliga 162 cm, nätt och jämnt nådde upp med hakan till bordskanten när hon stod upp. Sittplatserna var dock anpassade till bordets höjd, vilket medförde en spektakulär i-och-avstigningsprocedur.

En öl blev två och tre och någon till och sen tappade jag räkningen. Jag antar att jag borde anat oråd när jag insåg att alla andra i sällskapet tagit ledigt dagen efter för att få en chans att vila upp sig tills på måndag. Det var inte som att de hade något speciellt planerat för idag eller helgen, nej, de ville bara inte jobba efter en ordentlig AW. Några sådana förberedelser hade jag inte gjort.

Tiden gick som vanligt alldeles för snabbt. När vi blev utslängda av bartendern för att stället stängde lyckades jag tigga sovplats i stan för att slippa spendera natten på nattbussen. En av de första detaljerna jag la märke till i lägenheten var den här stenen.
Jag undrade hur bokstavligt jag skulle tolka texten. När vi sagt godnatt vände jag mig så jag låg med ryggen mot henne. Då for hon upp ur sängen och rev ner flera fina glas som krossades mot golvet. Sen skyllde hon på mig. Jag valde att besvara anklagelserna med att somna.

Det sista jag kommer ihåg att jag tänkte var "…högt IQ, lågt EQ."

torsdag 20 januari 2011

Det är skillnad på astrologi och astrologi

Under kategorin onödiga saker att reta sig på tänker jag skriva om astrologi.

Idag fick jag reda på att jag kanske är ett annat stjärntecken än jag tror. Jasså? Jo, för det är en forskare i USA som kommit på att jordens vobblande gjort att konstellationerna ändrats sedan astrologin upptäcktes för 3 000 år sedan.

Det är helt sant. Och hade jag varit indier och trott på astrologi hade jag kanske brytt mig. Det skriver jag inte för att jag har något emot indier utan för att indier använder vad som kallas för siderisk astrologi. Den astrologin tar hänsyn till stjärnkonstallationernas position i förhållande till jorden.

Västerländsk astrologi gör det inte. "Vi" (och jag använder uttrycket med viss skepsis eftersom jag helt inte vill befattas i "vi" i det här fallet) har ett astrologiskt system där vi tittar på hur solen står. Då blir vår- och höstdagjämningen och solståndet viktigt och det är saker som är oberoende av jordens vobblande.

Så grattis Aftonbladet, Expressen, NSD och alla andra som jag inte ens orkar kolla upp. Ni har rapporterat om ett fel i fel system. Och inte nog med det, det sideriska systemet som ni pratar om har alltid haft skiftande datum - det är inbyggt i systemet.

Men ja, visst kan man stoppa in ett nytt stjärntecken i det här systemet som inte är relevant för någon här. Och ja, det skulle förmodligen förändra en massa datum för en massa indier, men de skiftar datum ändå så de kan säkert hantera det.

Det här problemet med skiftande konstallationer uppmärksammades redan på hundratalet (för 1900 år sedan) av en gregisk snubbe som hette Klaudios Ptolemaios. Han kom fram till att det gick att välja två olika system. Ett som ändrade sig (det sideriska) och ett som inte gjorde det (det som bygger på solen).

Vi valde det senare. Just precis för att vi inte skulle behöva få panik typ 2000 år senare när jordens vobblande började spela roll. Så ta det lite lugnt. Någon har redan tänkt på det här. För typ 2000 år sedan. Hade du kollat dina källor hade du insett det. Nu måste du lära dig det från någon bloggare som inte ens bryr sig.

Och jag har säkert fel på någon punkt. Jag har skrivit med ett moln av irritation och inte orkar kolla mina egna källor så noga. Men jag har säkerligen kollat bättre än de allra flesta som skrivit om det här.

Katter i tyngdlöshet, kallt väder och fjärtförolämpningar

Tre saker jag har funderat på under förmiddagen.

Med tanke på att...

...Anne Hathaway kommer att spela Catwoman i Nolans nya batmanfilm.

Katter landar ju som bekant alltid på fötterna. Men vad händer i tyngdlöst tillstånd?



...temperaturen var uppe över nollstrecket men har dykt ner igen.

Känns det rätt skönt att det inte är minus 30.



...en man i Connecticut högg ner fyra och dödade en i efter att ha fått sina fjärtar kritiserade.

Känns det skönt att vi tog oss igenom delstaten oskadda.

[Sova hos Lars] Jag väljer glädje…

Lars frågade om jag ville sova hos honom. Javisst, tänkte jag.

Han har en luftmadrass med en elektrisk pump som låter som en dammsugare i en torktumlare. Jag somnar medan luftmadrassen sakta töms på luft. Jag bottnar för att jag ligger olämpligt. Gör mitt bästa för att ändra ställning så att jag ska täcka så stor area som möjligt.

Vaknar av att jag ligger på golvet i alla fall. Uppdaterar min facebook:
Tar täckte och kudde och börjar röra mig mot soffan. "Vill du sova här?" frågar Lars. "Vi kan sova skavfötters."

Lars har nyligen köpt en ny 160 cm säng. Jag vill inte vara i vägen så jag lägger mig på kanten. Jag rör mig inte så mycket när jag sover så det är inget problem. Efter att ha legat direkt på golvet känns sängen fantastiskt skön. Uppdaterar min facebook:
Jag somnar nästan direkt och drömmer en bisarr dröm där Lars sparkar mig i ansiktet. Väcks av mobillarmet.

"Har du sovit gott?" undrar Lars. Det har jag.

"Jag tror att jag råkade sparka dig i ansiktet i natt" fortsätter han "jag trodde det var väggen jag sparkade mot, men så flyttade sig väggen."

Så då var det ingen dröm ändå. Jag väljer glädje.

onsdag 19 januari 2011

Förföljd av Sluge Hans spöke - hur smarta är djur?

Jag läser i New York Times om smarta djur. En psykolog in Spartanburg, South Carolina har lärt sin Border collie Chaser förstå 1 022 olika ord.

Att lära sig så många ord är inte lätt. Chasers ägare John W. Pilley köpte henne som valp 2004 och sedan dess har de övat fyra till fem timmar om dagen. Det är imponerande, speciellt med tanke på att svenska wikipedia skriver att "man tror att Border collien kan förstå upp till 200 ord".

Men det jag fastnar för är inte Chasers bedrift utan Sluge Hans spöke:
Haunting almost every interaction between people and animals is the ghost of Clever Hans, a German horse that in the early 1900s would tap out answers to arithmetic problems with his hoof.
Sluge Hans kunde inte alls kunde räkna. Han svarade bara rätt om frågeställaren själv visste svaret på frågan. Det han däremot var grym på var att uppfatta väldigt små huvud- och kroppsrörelser hos frågeställaren.
Since viewers would tense as Hans approached the right number of taps, and relax when he reached it, the horse knew exactly when to stop.
Border collies är vallhundar med ett rykte av att vara smarta. Eftersom de föds upp för att vara just vallhundar kan man räkna med att Border collies som inte är uppmärksamma på sina ägare eller på fåren inte får bli föräldrar. Det onaturliga urvalet skulle i så fall premiera uppmärksamhet vilket borde göra just Border collies extra utsatta för Sluge Hans-effekten.

Jag betvivlar inte att Chaser kan 1 022 olika ord, den enda Border collien som jag känt verkade hur smart som helst. Det jag tycker är intressant hur lätt människan har för att förutsätta att en intelligent tanke ligger bakom enkelt beteende.

Förmågan att se och höra saker som inte finns är inte unik för människas relation till djur djur. Med visuella hjälpmedel kan vi höra saker som inte är där. Vi har lärt oss känna igen vissa former (som ansikten) och ser dessa former i allt från molnformationer till rostmackor. På samma sätt vill vi gärna tro att hundar och andra djur är mycket smartare än de är.

Oftast gör nog djur som de gör för att de vill ha mat, eller möjligtvis lite uppmärksamhet, inte för att de någon intelligent tanke ligger bakom. På det sättet kanske de inte skiljer sig så mycket från människor.

tisdag 18 januari 2011

Resultat: Koppla elsystem med frukt.

Efter våra rätt misslyckade försök med vattenglaset och blyertspennan från igår var det dags att prova att koppla ihop vårt elsystem med frukt.

Jag hade efterfrågat sparris men Lars som var och handlade tyckte inte att den såg ut att leda något bra och köpte istället en citron och en kiwi.

Det visade sig att kiwi leder elektricitet bättre än citron. Cirka fem gånger bättre. Våra mätningar gav följande resultat:
Ledare Längd Motstånd
Blyertspenna 15 cm 10 Ω
Kiwi 4 cm 20 kΩ
Glas med saltvatten 2 cm 50 kΩ
Citron 4 cm 100 kΩ
Glas med kranvatten 2 cm 50 MΩ
Det gjorde oss inte särskilt glada. Med motstånd i den storleksordningen blir det omöjligt att ladda några batterier om man kopplat sina elkablar igenom frukterna. Vi fick gå tillbaka till litteraturen.
Lars hittade en passage där 1 ampere (A) definierades med SI-enheterna Newton (N) och meter (m) och hade högläsning.

Det var så fantastiskt tillkrånglat att jag var tvungen att be honom läsa det igen.

När Lars läst delen om tomrum igen kommenterade han att "man nog måste göra det här i rymden". Det kändes logiskt, var annars kan man få plats med två raka, oändligt långa ledare?

Idag ska jag... koppla elsystem med sparris!

Idag ska jag och Lars prova ledningsförmågan hos olika grönsaker och frukter. 

Igår testade vi att ladda 12-volts-batterier med en 55 A-generator genom att koppla pluskabeln via en blyertspenna. Eller, vi skulle göra det, men började med att bara koppla blyertspennan direkt till batteriet.

Pennan blev varm och vi räknade ut att den hade ett motstånd på cirka 10 Ohm (Ω) vilket inte skulle möjliggöra någon vidare laddning alls.

Vi kollade i våra motståndstabeller för att se vad vanliga grönsaker och frukter har för elektrisk ledningsförmåga, men av någon anledningen verkar det inte som att någon tagit reda på det.

Vi hoppas att vi ska hitta en grönsak som vi kan ladda batterierna igenom, men efter att ha testat med blyertspennan är vi minst sagt skeptiska. Vi kommer i alla fall att kunna fylla i de där tomma grönsaks- och fruktraderna i tabellen.

Vi testade att koppla genom ett glas vatten, men då fick vi ett motstånd på flera miljoner Ohm. När blandade i salt i vattnet sjönk motståndet till 50 000 Ω, men det var fortfarande en faktor 10 000 gånger högre än vi hade hoppats på.

Återkommer med resultat.

måndag 17 januari 2011

[Nörderier] Min barndomssängs egenfrekvens

När jag var på väg hem i lördags natt tog jag upp snö som jag pressade ihop i min knutna näve. Jag gick bestämt med musiken i lurarna när jag kände hur snön i handen började dunka.

Jag hade handskar på mig så jag kände inte kylan, bara den knytnävsstora klumpen som dunkade som ett hjärta i min hand. Jag kramade snön hårdare och den dunkade hårdare.

Trots att jag var medveten om att jag inte höll ett dunkande hjärta i min hand. Trots att jag förstod att det jag kände var min egen puls i fingrarna. Trots det kändes det både mäktigt och märkligt. Som att jag höll mitt eget hjärta i handen.

Jag kramade ännu hårdare.

Mitt hjärta gör sig ofta påmint. Inte för att jag har högt eller lågt blodtryck, eller för att det kan pumpa mer blod än någon annans, inte vad jag vet i alla fall. Mitt hjärta gör sig påmint för att det slår så kraftfullt.

Det går att se bröstkorgen hoppa till med varje hjärtslag och när jag var yngre hände det att jag vaknade jag av att mitt hjärta dunkat i samma takt som sängens egenfrekvens. Hela sängen stod och slog mot lampan som stod vid sidan av sängen.

Egenfrekvens är den frekvens med vilken du ska knuffa på ett objekt för att det ska svänga mer och mer.

Om du ska ge fart till någon som gungar så måste du tajma dina knuffar till gungans egenfrekvens. För en gunga aproximerad till en perfekt pendel och med antagandet att g/π² ≈ 1 får du tiden för en period, det vill säga tiden från det att du ger din knuff tills det att du ska knuffa igen, av av formeln:
  T²/4
där l är gungans längd (i meter) och T är perioden eller tiden (i sekunder) mellan dina knuffar. Frekvensen f definieras som 1/T. Har du en kort period får du en hög frekvens och tvärtom.

Eftersom perioden är beroende av längden på gungan tar det lika lång tid för gungan att komma tillbaka oavsett hur högt du gungar eller hur mycket du väger. Att knuffa med fel frekvens spelar dock fortfarande stor roll.

Mitt hjärta lyckades alltså knuffa på sängen takt med sängens egenfrekvens. Om vi approximerar min säng till en perfekt pendel inser vi att jag antingen måste ha haft en otroligt låg puls eller en jättelåg säng. Båda är fel. Så vad kan ha gjort att sängen började skaka som den gjorde?

Allt jag har skrivit om egenfrekvens gäller fortfarande. Men ska du knuffa på något räcker det med att du gör det med en frekvens som är jämnt delbar med egenfrekvensen. Knuffar du med en frekvens f/2, det vill säga varannan gång gungan kommer till dig, så fungerar det fortfarande, samma sak om du knuffar med 2f eller 3f.

Således måste min hjärtfrekvens varit en multipel av sängens egenfrekvens. Men det räcker inte.

För att bygga upp en tillräcklig pendelrörelse måste antingen mina knuffar varit väldigt starka eller skett i samma frekvens hela tiden. Om min puls ökar eller sjunker kommer hjärtfrekvensen inte längre gå som en multipel av egenfrekvensen och då upphör fenomenet.

Således kan vi dra slutsatsen att min puls var en multipel av sängens egenfrekvens, konstant och stark. Något som inte händer varje dag.

Numera sover jag utan en golvlampa som sänglampa, min säng är också mycket lägre (sängen jag sov i när det här inträffade var närmare en meter hög) och jag mitt hjärta känner jag i snöklumpen jag håller i handen istället för i sängens vibration.

EDIT:
Insåg att de flesta kommer att undra det här, så kan jag ju skriva ut det. Sängen jag hade var cirka en meter hög, vilket skulle ge den en periodlängd på 2 sekunder.

En säng som är en halvmeter hög får en periodlängd på 1,4142 sekunder (roten ur två)
En säng som är 30 cm hög får en periodlängd på 1,09 sekunder.

När jag skrev inlägget tänkte jag bara på hur mitt hjärta slår, men det finns ju tillfällen när sängen stöts till med frekvenser som mer liknar sängars egenfrekvenser.

Informationen i det här inlägget borde ge den intresserade läsaren den teoretiska grunden för att kunna förstärka eller försvaga sängens gungning genom att anpassa frekvensen med vilken sängen knuffas.

3D-TV utan glasögon. Kräver 120 Hz-monitor och livlig fantasi.

lördag 15 januari 2011

[Resa] Konsten att posera

Jag gillar att resa. Att få besöka nya platser, träffa nya människor och uppleva nya smaker.

När jag reser med pappa tas det inte så mycket bilder. Jag har ingen kamera och pappa fotograferar sparsamt. När han väl fotograferar vill han dock att jag ska posera fint.

Här poserar jag i blåsten framför röda havet. Notera hur jag använder håret för att ge betraktaren en känsla av vindhastigheten.

Här står jag framför en flera tusen år gammal stenhög och en obelisk i vid Karnak Temple i Luxor. Notera hur jag lutar huvudet för att skapa symmetri med den lutande obelisken.

Här står jag framför två statyer i utkanten av Uldum. Notera statyerna saknar ansikten och hur jag önskar att jag gör det.

Här står jag framför solnedgången i öknen. Notera hur fin den är.

Jag och en kamel. Notera att kamelen ser nöjdare ut än jag, det är viktigt att inte försöka överglänsa bakgrunden.

Jag och en teenage non-mutant ninja turtle. Notera hur vi tycker om varandra, vi är bara lite mutagen ifrån att vara precis likadana. TURTLE POWER!

fredag 14 januari 2011

[Recept] Nachos (för 1 till 4 personer)

Jag är förmodligen sämst i världen på att dimensionerna mina egna portioner. Ikväll skulle jag göra nachos men jag hade ingen aning om hur mycket.

Det här är resultatet:

Nachos (1 hungrig person eller fyra vanliga människor):
  • 500 g nötfärs
  • 1 påse kryddmix
  • 500 g riven ost
  • 500 g nachos chips
  • 350 g sås
  • 3 dl gräddfil
  • 3 stora tomater
  • 1 röd lök
Tillbehör:
  • 2 liter Coca-Cola
Gör så här:
  1. Stek nötfärsen i smör, i med kryddmixen.
  2. Blanda färs, nachos och ost i en ugnssäker form. In i ugnen på 150˚C tills osten smält.
  3. Häll på sås, gräddfil, hackade tomater och rödlök.
  4. Servera.
Det blev helt galet gott, men nu är jag så mätt att jag knappt kan röra mig.

Jag har ny ringsignal

Eftersom vissa klagar på att jag använder en "defalut"-signal [sic] på mobilen så har jag försökt att ändra det idag.

Jag hade allt förberett med ringdroid nerladdat och installerat på mobilen, så det var väldigt enkelt att ordna (vilket gör det extra dumt att jag inte gjort det tidigare).

Här är ellis personliga ringsignal, en passage ur PurePwnages World of Warcraft is a feeling (who needs a social life?).

Jag har fixat en ny ringsignal till telefonen generellt också, för att äntligen kliva upp ur defaultträsket. Tar emot förslag på andra ringsignaler som kan passa till till exempel mamma, farmor eller syrran.

[Konspirationsteorier] Damtoaletten på jobbet

Vi har en damtoalett på jobbet. Dit får jag inte gå. Igår var kvar sent på jobbet och då smög jag in för att se vad som fanns där inne.

Vad är det de försöker dölja egentligen? Vad händer där inne på damtoaletten? Det är frågor som gäckat mig. Som hållit mig vaken om natten.

Tjejer har en förmåga att klumpa ihop sig med varandra när de ska gå på toaletten, speciellt om de fått i sig lite alkohol. Det borde finnas någon formel som beskriver förhållandet mellan tjejers alkoholintag och deras klumpighet. Inte för att vi dricker alkohol på arbetstid, eller det kanske vi gör, men ingen har berättat det för mig i så fall. Tjej-klumps-fenomenet kanske är ett tecken på något annat? De kanske går i samlad trupp för att konspirera?

Jag kom in på toaletten och hittade den här lappen på väggen:
Plötsligt föll allt på plats. Blickarna, kommentarerna, min te-kopp som alltid är borta, de påtvingade fikarasterna, de långa mötena om...saker, mitt skrivbord som alltid stökar till sig, de oregelbundna lunchtiderna. Allt.

Allt är en enda stor konspiration. En uttänkt taktik. En strategi. Och jag faller för den. Varje dag. Men nu har jag scoutat deras strategi. Jag behöver bara hitta ett bra counter. Om jag vet att de kommer att välja sten är det ju dumt om jag kommer där med min sax, jag måste hitta en påse. Frågan är bara vad det kan vara...

[Dagens vackra] Dancers Among Us

Jag har fastnat för ett fotogalleri med bilder på dansare i stadsmiljö av fotografen Jordan Matter.

Bilderna är vackra, lekfulla och inspirerande. De får mig att önska att jag kunde röra mig som dansarna och fotografera som fotografen. Det får mig också att tänka på Monty Pythons silly walks.




Resten av bilderna Jordan Matters Dancers Among Us är minst lika fantastiska.

torsdag 13 januari 2011

HipsterAlbert by Albert

Jag tror jag har kommit på vad det är som gör att man ser riktigt fräsig ut. Låt mig presentera resultatet: HipsterAlbert!

HipsterAlbert är obesvärat cool. Hans ovårdade frisyr noga tilltufsad för att ge den där eftersträvansvärda out-of-bed-looken. Den sökande blicken visar hur han hungrar efter nya utmaningar. Där borta. I fjärran. Inte i den där gråa vardagen som du lever i. Vanliga människa.

Han putar med munnen, inte för att det ska få honom att se svår och funderande ut, utan för att han är svår och funderande. HipsterAlbert är en tänkare, en stor tänkare, kanske den störste. När han inte står och ser obesvärat cool ut funderar han på lösningar till världens verkligt stora problem. Som att bananerna håller på att dö ut.

Det är också som en hyllning till just bananerna han valt att låna hållningen från cowboys i westernfilmer. Den är laidback men ändå alert, passiv men ändå aktiv, könsneutral men ändå sexistisk.

Den randiga tröjan visar att HipsterAlbert står över den stora massans överkonsumtion av tv-shopsmode. Det blåa lyfter fram nyansen i hans ögon och visar hur kall och beräknande han kan vara. De röda linjerna visar hans passion. För att vara cool.

Men HipsterAlbert är ödmjuk också. Han förstår att det finns människor som ser upp till honom och som inte vill något hellre än att ha en bild på honom som skrivbordsunderlägg. HipsterAlbert bryr sig om dig och har lagt upp en större bild på sig själv som du hittar om du klickar på bilden ovan.

[Dagens vackra] Vattenskulpturer

Besök i mekanisk verkstad

Igår besökte jag en mekanisk verkstad. Det var ett stort blått hus fullt av massa stora svarvar, fräsar, hyvlar, borrar och typ andra manliga grejer.

Promenaden dit kändes som att vara med i en actionfilm. Jag föreställde mig soundtracket.
I den mekaniska verkstaden hade de en fin röd stoppknapp. Hade den varit gul hade den förmodligen varit perfekt för att sänka ner en terminator i ett stålbad. Nu var den bara fin. Jag ville trycka på den.

I ett hörn hittade jag en rosa verktygsvagn. Den kändes lite utanför, allt annat i verkstaden hade manligare färger. Som grönt. Eller grått. Eller blått. När jag tänker efter var nog allt antingen grönt, blått eller grått. Förutom stoppknappen. Och den rosa verktygsvagnen.

Och sen fick jag syn på en tjej som matchade den rosa verktygsvagnen.

Emelie sa att det finns sådana bilder i alla mekaniska verkstäder. Men Emelie har inte tänkt på att tjejen på bilden kanske är anställd i verkstaden. Och Emelie har definitivt inte tänkt på att den rosa verktygsvagnen förmodligen tillhör tjejen på bilden.

onsdag 12 januari 2011

[Vilken låt?] Kvällsamtal

Kommer hem och startar datorn. Billy skickar ett meddelande:

Billy: hej
Billy: hjälp

Han ringer upp på Skype.

Billy: vilken låt är det i det där kända filmintrot?
Jag: du måste ge mig mer än så.
Billy: ja, men du vet dum-dum-duuuuuum?
Jag: du menar Also Sprach Zarathustra av Strauss? den som är med i 2001: A Space Odyssey av Kubrik?
Billy: va?
Jag: den här:



Billy: ja, precis den. Tack. Jag vara bara tvungen att få höra den men jag kom inte på vad den hette. Så kom du online och då tänkte jag att du kunde hjälpa mig.

[Kortfilm] 3 minuter


Gillar.

[Dagens vackra] A Pale Blue Dot


Om du behöver en liten paus idag. Ett sätt att varva ner och tänka på något annat i några minuter. Ta på dig dina hörlurar, titta på det här YouTube-klippet och dröm dig bort.

[Musik] Palindromsk världspremiär!

Jag tar privatlektioner i musiksmak. Jag har fått en liten egen lista på Spotify som min mästare lägger till låtar i när hon känner att jag är redo.

Senaste tillägget är två låtar från danska Mew. Den låten jag fick lyssna på först heter New Terrain. Jag reagerade såhär:

Urklippet är från Wikipedia. Som det står är New Terrain inte inspelad baklänges, den har däremot en backmaskad låt som heter Nervous inbakad i sig.

Backmasking är när du spelar in något baklänges och lägger till det i en låt som är avsedd att spela framlänges. Det finns en hel drös med exempel, men det här är första gången jag stöter på en låt som går att spelas både framlänges och baklänges.

Svenska Wikipedia kallar det för ett baklängesmeddelande och gör ingen skillnad på om det är tillagt i efterhand (backmasking) eller om det bara låter som att det finns ett baklängesmeddelande. Problemet med att inte skilja på backmasking och andra baklängesmeddelanden är att vi hör så dåligt att vi med rätt visuella hjälpmedel kan tro oss höra nästan vad som helst.

Den svenska texten till Rysslands nationalsång är ett bra exempel på det problemet. Med den hjälpande texten är det inte alls särskilt svårt att "höra" de svenska orden.

Det finns de som tror att baklängessnacket kan ge oss subliminala budskap. Men det finns få vetenskapliga belägg för det. På grund människans förmåga att höra det vi tror oss höra (illustrerat med YouTube-klippet ovan) blir antydningar om att det sjungs Satan baklänges i låtar så kortade. Nästan allt låter som Satan baklänges, om vi lyssnar efter det.

Men med New Terrain och Nervous är baklängesgrejen alltså ingen slump. Och det där lite märkliga ljudet som gjorde mig snurrig första gången jag lyssnade på New Terrain är någon som sjunger baklänges. På riktigt.

OCH OCH det betyder också att om man sätter ihop låtarna och spelar dem efter varandra så bildar de ett äkta palindrom!

Det finns andra exempel på musikaliska palindrom. I modern tid finns det några låtar vars titel är palindrom men de är så få att Wikipedias bästa exempel är följande:
In 1975, the Swedish pop group ABBA had a hit single titled "SOS", a unique occasion in which a song's title and the name of its recording artist are both palindromes.
Så töntigt.

I praktiken finns det alltså inga moderna palindromska låtar. Det några klassiska stycken där noterna är palindroma men mig veterligen ingen musik som är lika palindromsk som New Terrain-Nervous-paret.

En världspremiär, exklusiv för Albertbloggen! HURRA!