Mannen och pingvinen

Han tittade upp från handfatet och såg sin reflektion i spegeln. När blev han en sån gammal gubbe? Visserligen visade legitimationen fortfarande 25 år, men det var länge sedan han vart tvungen att visa den på systembolaget. Hårfästet hade börjat glida upp längs huvudet, som om håret plötsligt insett att det där ansiktet inte var särskilt vackert och ville hålla så stort avstånd som möjligt.

Han gick ut i sovrummet, plockade upp ett par byxor från golvet och satte sig på sängen.

Det knarrade och fjädringen bottnade nästan av hans tyngd. Hur han fått en så stor mage hade han inte heller något minne av. Det hade väl bara hänt. Inget man kan rå för. Han antog att hans föräldrar vetat om att det skulle bli såhär. Han var skapt på det viset och trots att hans pappa försökt hjälpa till genom att övertyga honom om att glassbilens musik betydde att den hade slut på glass, något som han insett var felaktigt för bara någon vecka sedan, hans kropp sakta men säkert svällt upp till dess nuvarande volym.

Han trädde på sig byxorna. Benen var för korta och blottade hans håriga ben över strumporna. Hans byxor var alltid för korta, trots att han var noga med att se till att välja modeller som var riktigt långa och dessutom se till att sträcka ut dem efter varje tvätt. Han funderade på om det kunde vara så att byxor bara krymper på längden. Kanske skulle han ta och raka benen också? Fast det var ju inte det som var problemet egentligen, det var ju byxorna.

Han suckade och reste sig besvärat ur sängen. Han kom att tänka på pingviner. Han funderade på om de räknas som vegetarianer. Om han var pingvin, tänkte han, då skulle han kalla sig för vegetarian "…men jag äter fisk!" skulle han lägga till när någon såg häpen ut. Han skrattade till åt sin egen finurlighet och fortsatte leva sitt liv utan att något anmärkningsvärt hände.

Sen dog han.

Flickan från en annan värld

Plötsligt stod hon bara där. Klockan var några timmar efter midnatt och snöstormen utanför gjorde värmen framför datorskärmarna extra välkomnande. Han tittade på henne. Hennes kinder var röda, hennes hår sådär småblött så det klibbar fast på kinden och hennes händer vita, nästan på gränden till blå. Hon log och var tillsynes helt obesvärad av att hennes kropp skakade av köld.

Hon måste ha druckit en del tänkte han och lät blicken vandra ner över hennes kropp. Hon liknade ingen annan i lokalen. De andra var klädda för att sitta och spela hela natten, men den här tjejen var annorlunda. För det första var hon en tjej. För det andra var hon festklädd. Och för det tredje saknade hon skor.

Han var tvungen att titta igen. Nej, hon hade verkligen inga skor på sig. Det var flera minusgrader utanför, hur hade hon tagit sig hit utan skor?

— Får jag låna toaletten? huttrade hon.

Han pekade mot en dörr längre in i lokalen. Hon försvann och han drog på sig sina lurar för att fortsätta spela. Det var sällan det kom tjejer till det här internetcaféet och gjorde det det såg de inte ut som hon hade gjort, men vart var han? Just det, han skulle sätta ihop Khalim's Will för att kunna komma in i Durance of Hate. Han läste igenom instruktionerna och insåg att han bara saknade Khalim's Eye som han skulle hämta vid... längre än så hann han inte tänka innan han blev avbruten av en röst bakom sig.

— Spelar du Diablo II?
— Mm, svarade han på rutin.
— Coolt, akt tre på nightmare?
— Aa.

Han blev osäker. Visst var det tjejen som hade frågat? Men, hur… hur kunde hon veta vad det var han spelade? Och hur kunde hon veta att han var i akt tre? Och på nightmare? Man måste ha spelat rätt mycket för att ha koll på sånt.

Han vände sig om och kände hur en varm våg sköljde över honom. Hennes kropp hade hunnit vänja sig vid värmen och hennes händer återfått sin naturliga kroppsfärg. Först nu insåg han hur vacker hon var. Hon hade stora blåa ögon och en blick som var vänlig men fick honom att känna sig lite naken på samma gång. Han rodnade.

— Mina vänner undrar nog vart jag är, log hon, så jag borde nog gå igen.
— Ehh…
— Tack för att jag fick låna toaletten.

Och lika plötsligt som hon hade dykt upp, lika plötsligt var hon bara borta. Hon hade sett ut att komma från en annan värld, den stora, riktiga världen bortom datorskärmarna och han hade säkert avfärdat henne som en sån person om det inte vore för. Hon var ju. Han visste inte hur han skulle uttrycka det. Hon var ju en av oss. Men samtidigt.

Det gick flera veckor och han kunde inte skaka av sig den där känslan av att han borde gjort något annorlunda. Tänk om han bara hade sagt något, det kanske hade räckt med ett "du kan ju stanna och spela om du vill?" Vem var hon? Vad hade hon gjort där mitt i natten? I snöstormen? I bara strumplästen? Och hur kom det sig att en sån som hon spelade Diablo II? Skulle han någonsin få veta?

En sängkalibrerares bekännelse

För mig började det med ett telefonsamtal i höstas. Jag blev erbjuden ett jobb på ett sängföretag, ett av de stora. Du har garanterat hört talas om det, men som du kommer att förstå kan jag inte säga vad företaget heter. Mina arbetsuppgifter är lite svåra att förklara, de flesta vet inte ens att tjänsten finns. Min jobbtitel var servicetekniker. I praktiken rörde det sig om mycket mer detektivarbete än service.

Att köpa en ny säng är en stor investering. Inte bara för att sängar kan kosta mycket pengar, utan för att du kommer att spendera väldigt mycket tid i den. I branschen finns det en stolthet som inte ska underskattas.

För att en säng ska fungera optimalt måste den efterkaliberas när den varit hos kunden i några veckor. Trästommen anpassar sig till sovrummets luftfuktighet och temperatur, fjädringen till hur du sover i sängen. Det är mycket att hålla reda på och jag tänker inte tråka ut dig med detaljer.

För att lösa det här problemet hade företaget jag blev kontaktad av en anställd vars enda uppgift var att efterkalibrera sängar. Han såg inte mycket ut för världen. En medelålders, lätt överviktig man som tog sitt jobb på alldeles för stort allvar. Ja, det sista var nog lite svårt att se på honom bara sådär. Men iklädd sin randiga flanellpyjamas var det ingen tvekan.

Flanellmannen, han kallades så på företaget, åkte runt till kunder för att kalibrera deras sängar. Det var meningen att han skulle boka tid och göra hembesök som vilken serviceman som helst. Men, och jag är inte alls förvånad om du har missat det här, det var en rätt stor nyhet för några år sedan, men företaget gjorde sitt bästa för att tysta ner det. Hur som helst. Vi kan väl säga att han sluta följa protokoll.

Istället för att boka hembesök tog han reda på vart folk bodde, åkte hem till dem på kvällarna och krävde att få provligga deras sängar. Kunder har berättat om hur han plötsligt stod där utanför dörren iklädd sin flanellpyjamas. Han kunde varken ta ett nej eller acceptera erbjudandet att provligga sängen en kort stund. Nej, han var tvungen att ligga bredvid kunden hela natten.

När kunderna försökte säga emot visade han upp en kopia av kvittot på köpet. I det finstilta längst ner stod det att alla sängar skulle efterkalibreras och att kunder om inte samarbetade kunde få sina sängar återkallade utan ekonomisk kompensation. Företagets jurister gjorde tydligen en internutredning för att ta reda på hur det stycket lyckades ta sig förbi korrekturen, men kom aldrig fram till något.

Om du inte tror mig kan du göra ett litet test. Om du, eller någon av dina vänner, köpt en säng för en fem eller kanske sex år sedan, kolla på kvittot - det borde fortfarande finnas sådana gamla kvitton i pärmar och byrålådor hemma hos rätt många svenskar. Företaget säljer rätt många sängar.

Jag antar att det var mot bakgrund av det här som jag blev kontaktad. Efter att företaget gjorde sig av med Flanellmannen så ändrades efterkalibreringsavdelningens riktlinjer. Efterprovliggningen av en kunds produkt var tvungen att ske på dagtid och fick inte ta mer än åtta minuter. Problemet var bara att åtta minuter inte alls var tillräckligt med tid för att göra en fullgod utvärdering av sängen. Belåtenhetssiffrorna sjönk hos kunderna och nu ville chefen prova en ny approach.

"Du kommer att få jobba undercover" sa han till mig och garvade. Vi var på hans kontor, ett rum som vilket annat men med de skönaste stolarna. Då trodde jag att dynorna var klädda i sammet, men senare har jag insett att det var ett syntetiskt sammetssubstitut med mycket högre draghållfasthet. Mjukheten i dynan var perfekt avvägd: mjuk men bestämd, aldrig sladdrigt men inte för barskt.

Chefen förklarade mina arbetsuppgifter. Jag skulle få en lista på namn på kunder vars sängar var i behov av kalibrering. Vissa kunder hade information utöver namnet, en del hade en adress andra till och med en bild. Jag skulle se till att sängarna på listan blev kalibrerade. Med tanke på hur det hade gått med Flanellmannen fick jag inte avslöja att det var det jag gjorde. Och jag var tvungen att sova minst fyra timmar i sängen innan jag fick genomföra kalibreringen.

"Du är ju en vältalig grabb" sa chefen "du borde ju kunna snacka dig ner i vilken säng som helst."

"Se det inte som något speciellt. Du gör bara det du skulle gjort i vanliga fall, men så får du betalt. Och det borde inte vara några problem att kombinera det med dina studier."

Jag bläddrade igenom listan. Det var sida upp och sida ner med namn. Bilderna var av varierande kvalitet, mest facebook-bilder.

"De här bilderna?" undrade jag.

"Ja, vi har haft en praktikant som gått igenom listan och försökt samla så mycket information som möjligt. Kolla in tjejen på sida 5. Hade jag vart 30 år yngre och ogift hade gjort allt för att byta jobb med dig".

Jag bläddrade till sida 5 och förstod vad han menade. Det här skulle kunna bli rätt roligt. Tanken att ha ett så specifikt mål lockade också. Jag kan vara dålig att göra saker bara för att, men om jag på något sätt kan se det som en tävling, ja, då kan jag göra nästan vad som helst. Sen var det det här med årstiden också. Höstmörkret hade börjat göra sig påmint. Det kvävde staden som en kall och fuktig handduk. Känslan av att inte få se sommarsolen och en klarblå himmel på flera månader gjorde att jag hade ett behov att göra något som jag inte brukade och att jaga duntäcken i ett par månader lät rätt bra.

Jag hade inget att förlora. Jag skulle få en slant för varje säng jag lyckades kalibrera och hade ingen tidspress. Så jag tackade ja. Det var snart fyra månader sen. Du kan inte ana hur mycket jag har fått ligga sen dess. I sängar alltså. Många sängar blir det. Inte så många i början förvisso. Idag kan jag erkänna att jag var rätt kass i början, det tyckte jag inte då, jag kastade mig in i det med ett hybrisliknande självförtroende med varierande resultat.

Först tänkte jag att jag skulle ha en standardmetod. Det fungerade till en viss grad, men att övertyga någon att jag ska få sova i deras säng är lite som att kalibrera en säng. Alla människor är olika, unika individer och det gäller att vara lyhörd för deras behov och drömmar för att få önskvärt resultat. Det är precis likadant med en riktig säng. Det är ett hantverk och så många små detaljer som utgör helheten att det nästan är överväldigande.

När det gäller sängarna kunde jag få mycket information om vad jag hade att förvänta mig från företaget. Jag intervjuade grabbarna på golvet, kunde ta reda på vem det var som hade hyvlat och slipat vad i vilket säng. Allt för att lära känna sängen innan vi träffades i verkligheten. Att få motsvarande information från kunderna var svårare. Man kommer rätt långt med en internetuppkoppling och lite googleskillz. Facebook hjälper också.

Jag vill inte gå in mer specifikt än så på hur jag gör. Jag kan säga att det är lättare än vad man tror, speciellt med rätt inställning. Och om det är något jag har lärt mig så är det att människor är villiga att göra förvånansvärt mycket om man ber vänligt. Jag är inte hundra på varför jag valt att skriva det här. Dels bryter jag mot konfidentialitetskontraktet jag skrev på när jag tog jobbet, dels kommer alla jag träffar ute anta att jag bara vill provligga deras sängar. Hallå! Tänk om jag inte jobbar! Tänk om jag har ledigt ikväll? Tänk om jag bara tycker att du är ashet och vill ha sex med dig?

Det skulle väl vara en av nackdelarna antar jag. Det blir ju lätt så när man får ett specialintresse. Jag är inte bra på namn, eller ansikten, men jag kan inte glömma en säng. Och när man möter någon kund på krogen blir det lite konstigt. Jag ser bara sängen framför mig. Jag morsar och får ett leende tillbaka. Mina polare undrar vem det är och allt jag kan svara är “140 cm, resorbotten, duntäcke!”. Det är i alla fall bra betalt.

Nej, men allvarligt. Jag vet varför jag skriver det här. Jag skriver det här för att det är skillnad på sängar och sängar. En del har en säng med en fantastisk potential i behov lite kärlek för att verkligen göra underverk. Andra borde verkligen skaffa en riktigt säng. Du vet inte vad du går miste om förrän du legat en natt i en säng som är korrekt kalibrerad. Det är en känsla som jag hoppas att du får uppleva. Det är du värd. Det är alla värda.

- Albert "Guldlock" Säfström

Novell: Hissproblem

Hur hon hamnat i hissen hade hon ingen aning om. Det var ingen vanlig hiss, inte som den i Gray’s Anatomy, den där det alltid händer så spännande saker.

Väggarna och golvet var av svart marmor och det fanns inget tak. Det var en stor hiss, så stor att den inte kändes trång trots att det stod ett tjugotal personer i den. De mörka väggarna sträckte sig uppåt längre än hon kunde se och det var en glipa på över en decimeter mellan golvet och väggarna.

Plötsligt började hissen sjunka. Den sjönk långsamt till en början och hon tittade på de andra i hissen. Ingen verkade orolig. Hissen började falla snabbare och snabbare. Då och då föll den fritt en liten bit så hon lättade från golvet och kunde känna magen i halsgropen.

Hissen föll snabbt nu. Golvet började kränga åt än det ena, än det andra hållet, och det blev svårt att hålla sig kvar på hissgolvet. Hon kände sig en öl på en bricka på väg att serveras på en pub i Wales.

Av någon anledning kom hon att tänka på vad en av medresenärerna sagt precis innan hissen börjat falla. ”Det är inget vanligt barn, man kan tro det, men det är det inte.” Hon hade sett frågande på mannen när han sa det, undrat vad han pratat om. ”Akta dig för barnet” hade han fortsatt och sen hade hissen börjat falla.

Hissen fortsatte falla. Det kändes som att falla mot jordens mitt och hon undrade om det någonsin skulle ta slut. Hon försökte greppa tag i någon för att inte slungas av. De gled fram och tillbaka på hissgolvet men hissen ville inte sluta falla. Hon kände hur hjärtat slog kraftigare och kraftigare i hennes bröst. Hennes andning var stressad. Hon hade inte riktigt tillräckligt med blod i huvudet. Nej, det var svårt att fokusera. Blicken svartnade. Hon försvann.

”Jag måste ha förlorat medvetandet” tänkte hon när hon satte sig upp. Det hade hunnit bli kväll och hon satt ensam mitt på ett stort fält. Det var torrt och öde så när som på ett ensamt träd med nakna grenar som försökte hålla sig vid liv i det ogästvänliga landskapet. Hon kände inte igen sig, men ändå var platsen bekant på något sätt. Hon la sin hand mot marken, den var varm och sträv mot handflatan, och tryckte ifrån för att resa sig.

Något lät bakom ryggen på henne och hon vände sig men det fanns ingenting där. Det var något som inte stämde, något skumt. Hon tittade upp mot himlen. Det var stjärnklart och ändå så mörkt att hon inte kunde avgöra vilket håll hon borde gå åt. Hon hörde ljudet igen. Den här gången var det lite tydligare, det var någon som sjöng. Hon vände sig och försökte lokalisera ljudet, men hon kunde inte se var det kom ifrån. Hon var tvungen att förlita sig på sin hörsel.

Hon började gå mot sången. Hon gick och gick. Sången blev först starkare för att sedan bli svagare igen, som att personen som sjöng rörde sig bort ifrån henne. Hon hittade en stig som tycktes följa sången eller kanske var det personen som sjöng följde stigen. Längs sidan av stigen låg det högar som kastade märkliga skuggor. Hon fortsatte följa stigen och sången. Högarna kom allt tätare och blev allt större, men de var så långt ifrån stigen att hon inte kunde urskilja vad de var gjorda av.

”Hallå!” ropade hon ”vart är du på väg? Var är vi?” Hon fick inget svar. Hon började jogga för att hinna ikapp sången men det hjälpte inte. Hon började springa men sången försvann snabbare än hon hann kunde springa. Hon fick panik. Hon tog i så hon fick blodsmak i munnen. Det började värka i bröstet men det spelade ingen roll. Hon fortsatte springa. Stigen började slutta nedåt, marken blev mer ojämn och högarna vid sidan av stigen verkade komma närmre och närmre.

Hon snubblade till på något som låg över stigen och var nära att trilla framlänges men lyckades återfå balansen i sista sekund. Hon tappade takten och stannade stapplandes. Lungorna kändes som om de var fyllda av frätande gas. Hon stod med händerna på knäna och försökte hämta andan. Vad var det för konstig sång hon hade hört? Vem var det som sjöng? Hon såg sig omkring igen. Var hade hon hamnat?

Det hon snubblat på var inte en rot som hon först hade tänkt. Hon tappade luften. Det var inte en gren heller. Hon stapplade till. Det var en arm, en människoarm. Hon gick fram och tittade på den. Den var blodig. Hon följde blodspåren med blicken, över stigen, mot närmsta hög. Nej, det kunde inte vara sant. Det kan inte vara. Hon gick fram mot högen vid sidan av stigen. Det var inte bråte eller grenrester, det var högar av människor. Sönderslitna människor.

Hon hörde sången igen.

”Hissen den går ner, ner, ner. Det kommer fler, fler, fler. ”

Rösten var nära nu, den kom uppifrån högen som hon stod vid.

”Vad vill du? Vem är du?”

”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”

”Va? Ehh.. vad.. VAD I HELVETE ÄR DET SOM PÅGÅR?!”

”Dipp-do-dipp, dipp-do-dipp. Jag är rätt så hipp.”

Det var en liten pojke, inte äldre än sju eller åtta år som kom skuttandes ner för högen av kroppsdelar. Han nynnade glatt för sig själv. Hon visste inte hur hon skulle hantera det. Hon tog ett steg mot honom men ångrade sig snabbt.

”Har fröken kommit hit, önskar hon sig slit?”

Han var klädd i gråa trekvarts-shorts och en mjölkvit v-ringad t-tröja. I ena handen höll han ett verktyg som med klor som såg ut som ett trädgårdsverktyg som man rensar ogräs med, men klorna var mycket större och såg mycket vassare ut är i trädgårdsutförandet. I andra handen höll han en röd klump.

”Dunk-da-dunk, ta en klunk.” trallade han och torkade munnen med baksidan av handen. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”

Han höll upp handen med klumpen framför ansiktet och sjöng ännu en gång. ”Dunk-da-dunk. Dunk-da-dunk.”

Hon tittade på klumpen i hans hand. Det var inte vilken sorts klump som helst. Det var ett hjärta. Ett hjärta som fortfarande bultade.

”Ja-a, du, det är rätt, kom nå så, vi tar ett bett” sa pojken och räckte fram hjärtat till henne.

Hon staplade bakåt och försökte få ögonkontakt men pojkens blick var helt tom. Det glada och livfulla hon anat i sången syntes inget av i hans ansikte. ”Det är lätt, ett bett, ett bett” fortsatte han utan att minsta tillstymmelse till känsloyttring i ansiktet.

Hon backade försiktigt utan att släppa honom ur sin blick. Hans kalla ansikte gick inte att läsa. Hon vågade inte vända honom ryggen utan fortsatte baklänges ner mot stigen. Hon kom ner på stigen mycket fortare än hon väntat och pojken följde inte efter. Han hade förlorat intresset och skuttat vidare upp på nästa hög av likdelar.

Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon tittade tillbaka åt det håll hon kommit ifrån. Stigen ringlade sig upp för slänten. Upp mot det där fältet, men fanns det verkligen något att hämta där? Hon tittade åt andra hållet. Några hundra meter bort försvann stigen bakom en krök, men himlen var lite ljusare där borta. Förmodligen fanns det hus som förstörde natthimlen. Hus kändes som ett gott tecken. Hon började gå vidare längs stigen.

När hon kom till kröken där stigen svängde av insåg hon att de där husen måste ligga ganska långt borta, men det var inget hon kunde göra något åt nu. Hon fortsatte gå. Pojken kunde hon inte höra längre och för en stund så tänkte hon att tystnaden var obehagligare sången. Det var knäpptyst, sånär som på hennes egna fotsteg. Hon hörde varje andetag, varje hjärtslag. I vanliga fall var hon ganska bra på att skrämma upp sig själv helt i onödan, nu kändes det befogat.

När hon gått längs stigen i en evighet som kan ha varit åtta minuter eller kanske 45, hon hade helt förlorat tidsuppfattningen, fick hon syn på några hus. Husen hade stora hål där granater och automatvapenseld hade träffat dem och det såg inte ut att ha bott någon i husen på flera år. Hon vandrade in bland husen och kom så småningom fram till ett torg. Mitt på torget hade någon byggt ett stort bål som sprakade och fräste och kastade ett brandgult sken över husen runt torget. På andra sidan bålet stod en byggnad som var större än de andra, säkert ett kommunhus eller något liknande.

På det stora husets vägg var en man upphängd. Eller han var inte upphängd direkt, han hängde inte i något, han satt bara fast på väggen. Hur han satt fast kunde hon inte avgöra. Hans hals var avskuren på två ställen och det kändes som att hans huvud borde trillat ner på marken, men det hade det inte gjort.

Hon gick fram och tittade på mannen. Han var klädd i en vit labbrock och hade ett par bruna manchesterbyxor och fotriktiga tofflor. På marken under honom låg en tidning ihopskrynklad. Hon vecklade upp den och läste framsidan.

”Forskare löser livets gåta” var rubriken tillsammans med en bild på mannen, klädd i samma labbrock, men med huvudet bättre fastsatt. Hon bläddrade vidare i tidningen för att hitta artikeln.

Det visade sig att mannen utvecklat en metod att få celler att nollställa sig. De nollställda cellerna kunde sedan injiceras med specialutformade proteiner som kunde sätta igång en snabb celldelning vilket hade resulterat i levande foster.

Hon gick in i byggnaden. Bakom receptionen hittade hon en lista på vilka som jobbade i vilket kontor. Hon hittade forskarens namn listan. Han hade tydligen sitt labb i källaren. Nyfiket bestämde hon sig för att leta upp labbet. Hon tog en ficklampa som låg vid receptionen receptionen och satte av mot källaren.

Det var mörkt, fuktigt och dammigt i källaren. Hon kunde höra hur det droppade från något rör och det kändes obehagligt att utforska en främmande byggnad på natten. Hade hon varit hemma hade hon aldrig gjort det, verkligen inte. I vanliga fall vågade hon inte ens gå ner i källarförrådet själv, det hade gått så långt att hon försökte komma med en ursäkt när hon hade besök, bara för att hon skulle få sällskap ner till källarförrådet. Nu var dock hennes nyfikenhet starkare än rädslan.

Till slut hittade hon labbet. Mitt i labbet stod en stor reservgenerator. Efter att ha kollat tankmätaren (den var nästan full) och sparkat frustrerat på generatorn fick hon igång den. Hon följde kablarna till ett stort säkringsskåp där hon hittade en huvudströmbrytare. Den sprakade till lite när hon slog till den. Lysrören i taket började flimra, det började surra om frysarna, provrören började rotera och datorerna drog igång.

Hon undrade hur många det var som arbetat i lokalen, den var mycket större än hon hade föreställt sig och det fanns många apparater hon inte kände igen trots att hon brukade följa sjukhusserierna på teve.

Någon hade kladdat tre stora whiteboard-tavlor fulla av formler och illustrationer. Mitt på en av tavlorna hade någon skrivit: ”ÄR DET MÖJLIGT?” med stora röda bokstäver. Hon gick fram till tavlan för att se om hon kunde klura ut vad det var som var eller inte var möjligt. Illustrationerna visade hur man går tillväga för att nollställa en cell, men det verkade vara mer än så.

Hon var inte säker, men det såg ut som att forskaren hade utvecklat en metod att en helkroppsundersökning utifrån ett enda cellprov. Teorin bakom tekniken stod förklarad på tavlan. Celler kan kommunicera med varandra med hjälp av signalämnen och speciella receptorer, hittills har man trott att den här kommunikationen varit mycket enkel, men det verkade som att mannen upptäckt något häpnadsväckande. Det skulle kunna vara rätt, det skulle inte vara första gången konsensus varit fel, tänkte hon, när mina föräldrar var små trodde man fortfarande att små barn inte hade någon känsel.

Varje signalämne som träffar en receptor lämnar ett avtryck och beroende på frekvens och sammansättning av signalämnena så ändrar cellen vilka egna signalämnen den skickar ut och i vilken frekvens. Om mannens teori var korrekt skulle det innebära att information om cellers tillstånd skulle kunna propagera sig genom kroppen vilket skulle kunna göra en en-celling helkroppsundersökning möjlig.

Förutom teorin fanns det också ritningar och instruktioner på hur man skulle gå tillväga för att bygga en maskin som klarade av att utföra scanningen. Hon tittade på ritningen och såg sig sedan om i rummet. Hon hittade den direkt. Maskinen var inte större än en vanlig bakmaskin. Den var kopplad till en dator med en stor monitor. På tangentbordet låg det ett handskrivet brev. Hon tog upp brevet och började läsa.

”Hur kunde det gå så illa? Hur kunde det bli såhär?” inleddes brevet. Hon satte sig ner vid skrivbordet och fortsatte läsa. ”Mitt mål var att hitta en lösning på frågan om åldrande, men jag kunde inte ana att det skulle få sådana konsekvenser. Jag har rört mig i en moralisk och gen-etisk (hon suckade lite när hon läste det ordet, så typiskt nördigt att ordvitsa tänkte hon) gråzon alldeles för länge, så pass länge att jag blivit mer och mer osäker på var gränserna går. Det var en risk jag kände att jag var beredd att ta men i efterhand önskar jag att jag varit lite mer konservativ. Priset jag fått betala, priset vi alla kommer att få betala, för mina upptäckter är alldeles för högt. Jag önskar att jag hade handlat annorlunda men det är försent nu. Jag är rädd att jag öppnat Pandoras ask.”

Hon la ifrån sig brevet. Vad menade han? Vad var det han hade gjort? Kanske skulle hans cellprovsmaskin kunna ge svaren. Hon letade fram ett litet fältkitt innehållande några sprutor, lite förband och en skalpell och sprang tillbaka ut till mannen som satt fast på väggen.

Efter att ha dragit ut ett podium hon hittat i foajén lyckades hon komma upp tillräckligt högt för att kunna ta ett blodprov av mannen som hängde på väggen. Trots att hon var så nära kunde hon inte se hur han gjorde för att hänga där. Det var nästan som att gravitationen inte verkade på honom men han satt definitivt fast. Hon ryckte honom lite i benet utan att han rörde sig nämnvärt.

Med blodprovet i högsta hugg begav hon sig tillbaka till labbet i källaren. Gränssnittet för testet hade inte kunnat vara enklare (och det blev inte svårare av att någon hade skrivit ut en lathund):

1. Stoppa in cellprovet i ”matberedaren” (det var ingen matberedare, men av någon anledning påminde det henne om att laga mat).
2. Tryck på ”On”.
3. Invänta att datorn svarar: ”Test bearbetas, vill du öppna programvaran?”
4. Svara: ”Ja”.
5. Vänta och hoppas att resultatet är givande.

Efter bara några minuter började de första resultaten trilla in. Programmet ritade upp en tredimensionell bild av mannens kropp i genomskärning. Det såg ut som en 3D-röntgenbild, men programmet hade alternativ för att ändra typen av vy beroende på vad det var man var ute efter. Den hade också (och detta tyckte hon var speciellt fascinerande) en tidsaxel. Till att börja med visade den bara kroppen vid det ögonblick cellen dog, men allteftersom hon satt där och väntade (fast det var inte så mycket vänta, hon satt och ändrade vy, zoomade in och försökte hitta något som kunde avslöja vad som hade hänt) så fylldes tidslinjen på med information om hur kroppen sett ut tidigare.

På originalbilden var huvudet redan skiljt från resten av kroppen. Hon zoomade in på halspartiet. Varför var halsen avskuren två gånger? Vad uppnår man med det? Såren var knivskarpa och helt olika de lemlästade kropparna som hade legat i högar längs stigen. Nej, det här var gjort med en precision och kraft som hon bara hade sett i gamla dokumentärer om japanska Samurai-krigare.

Datorn blippade till. Den hade hunnit extrapolera ett dygn bakåt i tiden. Hon drog nervöst tidsmarkören bakåt och mannens hals blev hel igen. Extrapoleringen gick mycket snabbare nu, det kändes som att det som tagit tid var att läsa in hela kroppen, själva tidsextrapoleringen fick nämligen upp farten ordentligt. Först veckor åt gången, sen månader. Hon drog markören fram och tillbaka. Mannen hade gått ner en massa i vikt de senaste månaderna, det var tydligt.

Extrapoleringen hade laddat in de senaste tolv åren. Hon drog tillbaka markören så långt det gick och ändrade vyn så hon såg en helkroppsröntgenbild av mannen, sen tryckte hon på ”Play”.

Hon kunde se hur kroppen blev tjockare och tjockare, hur fötterna svällde upp och började bli ojämnt belastade (en anledning att införskaffa fotriktiga tofflor kanske?). Hon ökade hastigheten på uppspelningen. Mannens vikt gick upp och ner om vartannat, efter nyår för elva år sedan måste han ha köpt ett gymkort för hans kroppsfett minskade medan muskelmassan ökade. Han slutade träna efter några månader och fettprocenten ökade igen.

Hon ökade hastigheten på uppspelningen ytterligare. År tio svischade förbi, år nio också, i mars för åtta år sedan fick han en tumör i magen. Hon saktade ner hastigheten och zoomade in magpartiet. Tumören växte snabbt. Hon zoomade in ännu mer. Det såg inte ut som någon tumör. Det var något annat. Hon drog tidsmarkören framåt i tiden. Tumören växte och det gjorde dess form tydligare. Det var ingen tumör. Det var ett foster. Hon drog fram markören tills fostret försvann i slutet av december. Det kan inte vara möjligt tänkte hon.

Hon tittade upp på whiteboard-tavlan igen. ”ÄR DET MÖJLIGT?” stod skrivet i rött. Var det detta han menat? Hade han använt sig själv som värd för sitt eget experiment när ingen annan ville? Hade fostret överlevt? Om fostret överlevt borde det vara lite mer än sju år gammalt.

Och vad var det som hade gått så fel? Vad hade hänt som fått mannen att skriva det där brevet. Hon drog tidsmarkören längre framåt. Mannen började gå ner i vikt igen. Hon ändrade tillbaka till en helkroppsvy. Mannens hud fylldes av blåmärken och sen rivmärken. Hon bytte tillbaka till röntgenvyn. Flera knäckta revben. Det här var för tre år sedan, då barnet måste ha varit fyra år. Hon fortsatte att följa kroppens utveckling. Plötsligt, för drygt ett halvår sedan, slutade det komma fler blåmärken eller skärsår och mannens utveckling blev mer normal. Vad hade hänt? Var det barnet som hade skadat honom? Vad var det som gjorde att han slutade? Hade barnet förts bort? Eller försvunnit? Var fanns barnet nu?

Hon han knappt tänka tanken innan generatorn skar. Den gnisslade till och stannade tvärt i ett moln av avgaser. Lysrören flimrade flämtande och slocknade. Datorn också. Det blev kolsvart och helt tyst sånär som på droppandet från korridoren. Var la jag ficklampan? Hon fumlade med händerna över skrivbordet. Den var inte där. Tänk. Var la jag den? Vid generatorn?

Hon reste sig upp och tog några trevande steg mot generatorn. Hon var nästan framme när hon avbröt sig. En rysning gick längs hennes ryggrad. Hon lyssnade noggrannare. Sången blev starkare och starkare och ekade i korridoren utanför labbet.

”Dopp-di-dopp, dopp-di-dopp. När kommer detta ta stopp?”

Hon kunde höra det skrapande ljudet från metallredskapet han drog mot väggen.

”Dopp-di-di, dopp-di-da. Var kan hon nu va?”

Joel och de flygande bävrarna

Joel tog ett steg tillbaka och betraktade sitt mästerverk. Det hade tinnar och torn, en vallgrav och en stor trädgård med fruktträd av alla sorter. Det var en varm sommar kväll och skymningsljuset kastade ett rosaskimrande sken över slottet som speglade sig i sjön.

”Det är helt perfekt” tänkte han ”precis som jag föreställt mig.”

Han slog igen boken, la tillbaka kritorna på sin plats och gick ut i badrummet för att borsta tänderna. Den magiska världen, slottet, trädgården, sjön. Allt hade han byggt upp i sin fantasi och nu hade han förverkligat den. Joel tänkte ta med sin ritbok med slottet till skolan för att visa sina vänner dagen därpå. Han log vid tanken att få visa alla, att få bjuda in dem i hans magiska värld.

Dagen därpå packade Joel noggrant ner sin ritbok i ryggsäcken. Ritboken var gammal och nött, inte världens finaste men den hade karaktär, det hade Joels mamma sagt när hon gett den till honom. Han åt sin havregrynsgröt och tog en näve russin som han la i ena byxfickan. ”Det blir en bra belöning när jag visat upp mitt slott” tänkte han.

Joel var tvungen att springa för att inte missa skolbussen. Det var höst och hålen i vägen var fyllda med jordigt vatten. Han satte sig längst bak i bussen och tittade ut ur bakfönstret. Vägen var krokig och bussen skakade sig fram på den dåliga vägen. Det började regna och husen försvann i fjärran ett efter ett.

Allt kändes grått och Joel vände sig om. Han tog försiktigt upp ritboken ur ryggsäcken. Ritboken var lika grå och sargad som världen där utanför bussen. Joel slog upp första uppslaget. Färgerna anföll honom, det kändes som att kliva ut i solen en sommardag. Han bläddrade försiktigt vidare i boken. Varje sida var mer färgglad än den föregående och Joel kände hur han fylldes av glädje och energi.

Bussen stannade framför skolan. Joel var någon annanstans. Han red över ett fält på en blå långhårig jätteödla med rosa luddiga öron.

”Vi är framme nu! Du måste kliva av!” skrek busschauffören argt från andra änden av bussen och Joel slungades tillbaka till verkligheten. Han slog ihop sin bok och la försiktigt ner den i ryggsäcken igen. Sen gick han ut ur bussen.

Att korsa skolgården var den jobbigaste delen på hela dagen. Den kändes som en oändlig djungel fylld med faror. Joel såg killarna som stod och spelade basket. De var så stora, säkert dubbelt så stora som Joel. Han såg tjejerna som hoppade hopprep, de var inte så farliga tänkte Joel, förutom när de fnissade. Joel hade svårt för fnissande.

Joel hade nästan lyckats ta sig över hela skolgården när han fick syn på vaktmästaren som stod och lagade ringklockan. Den som hade slutat fungera dagen därpå efter att någon skjutit en fotboll på den. Joel gillade inte vaktmästaren. Han höll till i ett rum i källaren och om man råkade ha sönder något på skolan blev man instängd i det där rummet i åtta dagar och åtta nätter. Det visste alla. Joel ville absolut inte bli instängd i något rum i källaren på skolan. Vaktmästaren hade säkert inte ens någon teve.

Han kände pulsen öka, hur hjärtat bultade som om det ville ta sig ut ur bröstet. Joel gjorde sitt bästa för att ignorera vaktmästaren och fortsätta till skolhuset så snabbt det bara gick. När han tog tag i dörren hörde han ett märkligt ljud. Han vände sig om för att se vad det var som kunde orsakat lätet och insåg precis vad det var.

Den gick knappt att urskilja i allt regn, trots sin storlek. En flygande bäver stod bara några steg bakom Joel. Flygande bävrar är osynliga när de blir blöta. Då går de bara att urskilja genom att de lämnar torra fotspår efter sig på den blöta marken. Just den här bävern måste ha stått och stampat lite på stället. Joel tittade på bävern. Han kunde inte riktigt vara säker, men förmodligen tittade bävern tillbaka på Joel.

Plötsligt hörde Joel ett swooshande ljud och på några sekunder hade den torra fläcken på skolgården försvunnit. Joel log, det kunde bara betyda en sak. Flygande bävrar kan egentligen inte flyga, men de kan skutta väldigt långt. De tar spjärn med sina bakben och skjuter ifrån så de flyger iväg som en projektil, det måste ha varit det som gjort det swooshande ljudet, sen använder de sin stora svans som en fallskärm för att segla dit de vill komma. Finurliga rackare, de där bävrarna.

Ganska övertygad om att inget mer intressant skulle inträffa på skolgården den här morgonen gick Joel in. Han visste att han inte skulle få visa upp sin ritbok förrän efter lunch. Men han hade inte bråttom och förresten så fick han syn på en orange bokfladdermus som hade irrat in sig i biblioteket. Det gjorde honom så glad att det kändes som att tiden bara slukades (fast det kanske den gjorde också, det finns historier om att germanska tidsslukare ska ha slukat hela dagar när de försökt imponera på en viss sorts hermeliner, men ingen har kunnat bekräfta dessa rykten).

”Vad är det där?” frågade en flicka som satt längst fram i klassrummet. Hon pekade på en grön varelse med sex ben som Joel ritat i sin bok. Joel stod framme vid svarta tavlan och hade precis berättat för klassen om bengaliska fisapor. De är snabba små rackare som älskar fisar. De springer fram och ger en lite massage på ens mage så man inte kan hålla fisen inne längre, men de rör sig så snabbt så det mänskliga ögat inte kan uppfatta dem.

”De där ska du akta dig för” svarade Joel och sträckte lite på sig. Han visste bättre än någon annan varför gröngölingar inte var något att leka med. ”Du ser den gröna färgen? Den använder de för att gömma sig i buskar, sen snor de ens ryggsäck när man går förbi”.

”Du hittar på” sa en kille som satt längst bak i klassrummet. ”Visst hittar du på? Det där finns bara i din fantasi!”

Joel tittade på killen och på sin ritbok och så på killen igen. Var det på riktigt eller bara något han hade hittat på? Nej, det var på riktigt. Det måste vara på riktigt. Han hade ju bara ritat av det han sett. Varelserna han träffat och platserna han besökt. Allt fanns på riktigt. Joel var inte någon barnrumpa som bara hade livlig fantasi. Nej, han var en upptäcktsresande som noga dokumenterat sina resor i en främmande värld.

”Du är ju helt knäpp! Vet du inte skillnad på fantasi och verklighet?” det killens bänkpartner som pratade.

Joel kände hur marken började skaka. Det här var inte bra, inte bra alls.

”Var lugna är ni snälla” sa Joel ”vi måste alla behålla lugnet.”

”Behålla lugnet? Vad snackar du om?”

Joel försökte använda en så låg stämma som möjligt och pratade långsamt och artikulerat.

”De… är… på väg. Om vi är alldeles tysta och stilla kommer de att gå sin väg utan att skada oss. Ni måste tro mig.” fortsatte han.

Klassen var tyst i ungefär tre sekunder. Sen exploderade den i skratt. ”Han är ju helt knäpp!”, ”Han måste ha slagit huvet eller nått”, ”Nej, han har alltid varit sådär.”

Golvet skakade, bänkarna skakade, svarta tavlan skakade. Joel kände hur han började skaka av rädsla, regnet piskade mot fönsterrutorna, klassen hånskrattade.

En stor skugga uppenbarade sig utanför fönstret. Skuggan tycktes sippra in genom gliporna i fönsterna och rinna ner som en tung rök över klassrumsgolvet. Snart skulle den sluka alla i klassrummet och då skulle det vara för sent. De skulle föras till underjorden där de skulle förslavas för all framtid.

Joel kände hur tårarna började rinna ner längs hans kinder. Vad hade han gjort? Vad hade hänt? Hur kunde det sluta såhär?

En tår träffade hans bok och exploderade i ett sken av vitt ljus.

”Joel, du måste hjälpa oss” hördes en röst från det vita skenet.

”Hjälpa er? Hur då?” snyftade Joel fram.

”Rör vid ljuset, rör vid ljuset så ska vi förklara allt”

Joel sträckte fram handen för att röra vid ljuset. Ljuset kändes varmt, men det brände honom inte. Det vita skenet sveptes kring honom. Han stod där i en stor vit tomhet. Det gick en sekund och så en till. Marken kändes mjuk. Joel tittade ner och upptäckte att han stod på en stor grön äng. Han tittade upp. Framför honom var slottet med alla tinnar och torn och framför slottet stod två rosa katter med morrhår av guld.

”Välkommen Joel! Vi har saknat dig!” sa katterna i kör.

Bubblan

Hej, det är jag. Åh, jag vet precis hur det känns. Jag har varit fast i en bubbla utan luft. Jag har sprungit och sprungit för att ta mig ut, för att bli fri.

Vart var jag på väg? Ingen aning, men det spelade liksom ingen roll. Det gällde att fortsätta röra sig. En sån här bubbla, det känns som att den krymper om man inte rör sig. Jag var tvungen att röra på mig.

I början gjorde det ont. Ont i fötterna. I benen. Det var tungt att andas. Men jag fortsatte springa, jag fortsatte kämpa. Jag sprang och sprang. Smärtan i benen lättade, varje steg blev lite enklare. Men det blev tyngde och andas.

Smärtan i benen byttes mot en smärta i bröstet. En känsla av att inte få luft, en känsla av att kvävas, att drunkna. Jag fortsatte springa. Tänkte att jag skulle lyckas spräcka bubblan, att jag skulle lyckas ta mig ut, lyckas bli fri.

Och, ja. Nu är jag här. Hej, på dig. Hur är det med dig?

Det är lite svårt att förklara. Allt kändes så jobbigt. Jag var nere på knä, kravlande med mina sista andetag. Luften i min bubbla var nästan helt slut, men jag kämpade vidare. Jag är kanske en romantiker när allt kommer omkring, vad vet jag? Oavsett hade jag på något sätt hoppet kvar.

Så där var jag. Utslagen. Kämpandes. Helt slut. När jag plötsligt fick syn på dig. Jag tittade upp, bubblan sprack och släppte in ny frisk luft. Jag drog ett djupt andetag och luften fyllde mina lungor. Världens härligaste känsla. Att få syresatt blod efter en sån där upplevelse, det liksom kittlas i hela kroppen. Helt underbart.

Du bara stod där. Du tittade inte ens åt mitt håll, pratade i telefon, väntade på bussen. Men det spelade ingen roll. Du hade tillräcklig närvaro för att spräcka min bubbla i alla fall. Med varje andetag gav du mig nytt liv, med varje andetag växte jag. Jag kunde resa mig, jag fick ny kraft, blev längre, starkare, fick mer självförtroende.

Så, ja. Jag vet precis hur det känns. Den där bubblan. Den där känslan av att sakna luft, att inte veta vart du är på väg, men det är bara att kämpa vidare. Förr eller senare stöter du på någon som kommer att spräcka din bubbla och då faller alla bitarna på plats. Då får du luft. Då känns allt helt underbart.