onsdag 30 november 2011

Känns som julafton

När jag skulle gå till jobbet i går hittade jag en avi på hallgolvet. Jag har fått ett paket och jag har ingen aning om vad det kan innehålla.

Det är så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen — precis som på julafton — och det blir inte bättre av att jag misslyckades med att hämta ut paketet igår efter jobbet.


Pinky står som avsändare så jag förväntar mig något helt fantastiskt. Men vad? Åhhhhh!!! Jag längtar tills jag kommer hem från jobbet ikväll och får chans att hämta ut paketet. Vad kan det vara?!

tisdag 29 november 2011

måndag 28 november 2011

Årets märkligaste feberdröm

Jag har legat och sovit nästan hela dagen men vaknade precis i ett ryck av en märklig dröm.

Jag tittade på ett tevereferat av en rättegång om Occupy Wall Street-rörelsen som hade ägt rum för tre dagar sen. Publiken var en blandad skara 99-procentare. Jag kommer ihåg att jag la märke till en äldre man som stod på balkongen tillsammans med sitt barnbarn i tioårsåldern.

Plötsligt utbröt kravaller, polisen stormade in i den överfyllda rättssalen och åskådarna flydde i panik. Jag fick reda på att den där gamla gubben fått ett två års fängelse och att lillkillen skulle hamna i sluten ungdomsvård i ett år, trots att han bara var tio år gammal.

Jag befann mig på en efterfest precis efter rättegången. Hur jag hade tagit mig tre dagar tillbaka i tiden hade jag ingen aning om. Vi satt i trädgården till något hus, det var mörkt ute, men varmt så folk kunde gå klädda i kortärmat. Det hälldes upp olika typer av alkohol ur 1,5-liters PET-flaskor som tidigare innehållit blandsaft. Den kemiska kompositionen av innehållet var skrivet i tusch på flaskorna och jag blev förvånad över att alla tycktes veta hur vaniljesterns molekyl var uppbyggd.

Jag försökte förklara för de andra på festen att polisen skulle dyka upp när som helst och gripa stora delar av deltagarna eftersom de hade varit på rättegången. Alla tycktes vara medvetna men ingen brydde sig. De får gripa oss bäst de vill, det ändrar inget, sa de, men tyckte att jag borde lämna festen. Det här var inte min fight.

Efter lite förvirring hamnade jag till slut hos mamman till två av ungdomarna som var på festen. Hon var från Australien och sålde kängurukött till vardags. Hon visade mig ett kylskåp fullt av kött och försökte demonstrera varför just kängurukött var oslagbart genom att provgrilla två bitar kött och jämföra hur snabbt ytan karameliserades för att få fram rätt smaker. Även om hennes genomgång misslyckades med att ge mig insikt i exakt hur hastigheten av karameliseringen skulle kunna vara en kvalitetsindikator så förstod jag att hon var kunnig och gjorde antagandet att köttet hon sålde var utsökt.

Hon var orolig över sina söner och jag bestämde mig för att ge henne en kram. Det var först då jag insåg att hon knappt nådde mig till naveln. Jag ställde mig på knä och kramade om henne. Hon brast ut i tårar och förklarade hur hon hade flyttat hit för att barnen skulle få spela fotboll på den stora gräsplanen men att det aldrig hade blivit av. Det kändes som att det var något annat som egentligen var problemet men jag visste inte vad jag skulle göra så jag bad henne visa.

Vi gick ut i trädgården på baksidan av huset och innan jag visste ordet av vad det var som pågick så hade vi börjat flyga. Vi flög över landskapet och jag kände hur temperaturen började sjunka. Vi passerade snötäckta öar och landade till slut framför en trädkoja som stod på kulle. Inne i trädkojan stod en teve på där en tevepsykolog förklarade att mamman hade en sorg som hon behövde bearbeta.

Jag gick ut från trädkojan. Solen stod högt på himlen och hela ön var snötäckt. "Det här är gräsplanen jag pratade om" sa mamman och jag gjorde mitt bästa för att föreställa mig den under all snö. Jag hittade en snöskyffel och började skotta men tappade snabbt intresset. Trettio meter längre bort hade någon slängt en kartong med iPod-nanos som SVT skulle ge bort som vinster i Landet Runt.

Så kom ett par på längdskidor och jag fastnade i ett samtal om huruvida det var möjligt att åka längdskidor till jobbet. Mannen förklarade att han brukade åka till något ställe där det gick en färja in till stan och att han hade en liten lägenhet precis där färjan la till där han kunde duscha så att han kände sig fräsch när han kom till jobbet. Jag förstod inte var man skulle ta den där färjan eller exakt vart den gick så jag fiskade upp min telefon och bad honom uppreda medan jag kollade på kartan.

"Papperskorg heter platsen" sa mannen. Jag gav honom en mördande blick. "Nej, allvarlig, den heter Papperskorg" insisterade han. Jag sökte på papperskorg och fick till min stora förvåning upp en adress mitt på Östermalm.

Jag tittade upp från min mobilskärm och upptäckte att jag låg på en säng i ett dunkelt rum. Rummet hade fler sängar uppställda där det låg människor och sov, och en teve med något gammalt tevespel igång. På sängkanten till sängen jag låg på satt en tjej i min ålder. Hon var smal, hade ett par blåa tighta jeans, en vit topp och rakt bläcksvart hår som gick lite längre än till hakan, men var kortare än att det nådde till hennes axlar. Hon svor åt tevespelet och jag satte mig upp bakom henne. Det var något märkligt bekant med henne, hennes hår doftade persika och det kändes som att vi hade träffats tidigare.

"Du skulle bara våga" sa hon och skjöt ihjäl någon stackare på teven. "Våga vad?" viskade jag. "Jag kände hur du luktade på mitt hår - du skulle bara våga". Jag tog ytterligare ett djupt andetag och försökte placera var jag känt den där doften tidigare. Hon vände sig och knuffade till mig så jag trillade baklänges i sängen. "Sluta" sa hon.

Jag tog tag om hennes midja och välte ner henne i sängen. Det kändes precis som jag hade förväntat mig, som om jag gjort det där tusen gånger tidigare. Jag försökte kittla henne men hon reagerade inte. Hon satte sig upp, tog spelkontrollen och fortsatte spela. "Nu dog jag bara för det".

Jag föll handlöst en bit och vaknade sedan med ett ryck.


Lite snö vore najs

Jag gillar snö. Fraförallt gillar jag den kreativitet som lite snö kan frambringa.

Säg till exempel att du var tvungen att skotta en gång från vägen fram till husdörren. Det vore rätt jobbigt och värdelöst, inte sant? FEL. För det skulle vara ett ypperligt tillfälle att göra om den där skottade gången till en scen från Star Wars.

(möjligt att klippet inte fungerar i alla rss-läsare)



Jag vet att snö kan vara helt värdelöst, att det kommer in liksom överallt och bara fryser ner än. Men när jag ser det där klippet känns all snö i världen helt värt det. Och så blir ju vintermörkret lite ljusare och lättare att uthärda också.

söndag 27 november 2011

På bättringsvägen*

Jag har spenderat större delen av helgen i ett tillstånd någonstans mellan sömn och vakenhet. Jag har svettats och huttrat, hostat och snörvlat. Men framförallt har jag sovit.

Några gånger har jag vaknat till och känt mig pigg, sträckt ut armen och upplevt att gravitationen i rummet plötsligt tiofaldigats. Som att kroppen plötsligt är gjort av bly och alla mina muskler förtvinat. Så har pressats mot madrassen och somnat igen på några sekunder.

Malin har försökt ta hand om mig med kycklingsoppa och jag har gjort mitt bästa för att dricka mer än jag svettats. För några timmar sen skickade Emil ett filmklipp som gav mig ny energi och nu sitter jag hos Renen och tittar på när han dör i Dark Souls.



Jag var förbi Peppar tidigare i veckan. Där inne hann jag uppfatta att de hade gått helt bananaz med sin julskyltning och att varken Tina eller Sara hade koll på att det de säljer både pepparshots och kinderägg innan jag halkade ut ur den flottiga lokalen.

Och idag är det första advent, så nu känns det lite bättre med all julskyltning. Allt känns lite bättre faktiskt.

*Jag tycker att det är lite coolt att det finns flera bättringsvägar i Sverige. Till exempel en i Vällingby.

lördag 26 november 2011

Resestrumpor

När jag skulle köpa kroppslotion till Pinky hittade jag ett paket med resestrumpor.

En av grejerna jag gör på jobbet är att designa förpackningsmaterial till våra produkter så jag är alltid nyfiken på hur andra gör. Just den här förpackningen gjorde rätt förvirrad.



Jag kan inget om resestrumpor så det är bra att de har en förklaring på framsidan.



Bilden på omslaget visar en familj — mamma, pappa, barn — barnet tittar med stora ögon på pappan och vi kan anta att han precis kommit hem från någon affärsresa. Jag tycker bilden fungerar rätt bra (även om den kanske är lite väl heteronormativ/förutsägbar).



Modell och storlek sitter fast med ett klistermärke på paketet. Just de här var svarta storlek 42 - 45. Allt lutar åt att det är herrstrumpor (i den mån strumpor kan vara könsspecifika).



Sen kommer jag till själva bilden på strumporna. Här rasar bilden av att det är mansstrumpor. De där benen ser inte alls ut att höra ihop med pappan i familjen.



Under bilden på strumporna har de lagt in en reflektion. Att göra så att det ser ut som att saker speglas är rätt populärt. Jag vet inte om det var Apple som började det i sin marknadsföring, men de är några som gör det snyggt.



De som designat Malbs omslag har inte riktigt förstått hur saker speglas. De har både vänt upp-och-ner på den reflekterade bilden och spegelvänt den.



Strumporna uppe till vänster är originalet. Vi kan spegelvända horisontellt så vi får bilden uppe till höger, eller vända horisontellt så vi får bilden nere till vänster. Båda alternativen fungerar. Det som inte fungerar är att välja den uppe i vänstra hörnet och den nere i högra. Det blir fel och jag fattar inte hur de kan ha missat det.

Dessutom kan vi anta att de tryckt de här omslagen i rätt stor upplaga (eftersom de valt att inte ha unika fodral för alla färger/storlekar, vilket blir uppenbart av klisterlappen som får visa det) så de borde ha varit extra noga med att kolla förpackningen innan det skickades till tryckeriet.

Och man kan tycka att någon som sett omslaget också borde ha sett en spegel.

fredag 25 november 2011

Eldkastare på S:t Eriksplan

När jag skulle gå till tunnelbanan i morse stod några grabbar från gatukontoret och eldkastade på gatan.

Först tänkte jag att det var någon ny form av klottersanering, men sen förstod jag att de höll på att måla ett nytt övergångsställe (och blev lite, lite besviken). Jag önskar att jag hade vart snabbare med att plocka fram kameran och filma. Jag blev så förtrollad av eldkastaren att de nästan hade hunnit sluta flejma när jag började filma.



Metoden som användes påminde rätt mycket om hur de städade metroperrongerna i Amsterdam, fast tvärtom.



Det jag efterlyser nu är en battle royal, på liv och död, mellan Stockholms och Amsterdams gatukontor. Mano-a-mano. Eld mot vatten. Må bästa gatukontor vinna!

torsdag 24 november 2011

[JULSTRESS] Inte okej

När jag kom hem igår kväll upptäckte jag att de har börjat sälja julgranar precis där jag bor. Det är november, det här känns inte okej.

Jag inser att jag kanske hetsar upp mig över småsaker. Det är liksom inte som att jag håller på att förblöda för att jag skurit mig i fingret. Det är bara en julgransförsäljare.


Inte okej

Men liksom. Nej.

När jag var liten köpte pappa mamma granen den 23:e december. Så stod den där i vardagsrummet och såg rätt vanlig ut. Men när jag vaknade på julaftons morgon och tassade ut i vardagsrummet var det helt magiskt att se den klädda granen. Det är nog den känslan jag jagar. Den känslan som jag tror blir förstörd om man ska fira jul i en hel månad.

För mig började julen på julafton. Jag hade laddat och längtat så himla länge och när jag äntligen fick se den där vackra lysande granen var all den där väntan liksom värt det.

När jag tänker efter kanske det inte spelar så stor roll ändå. Om folk vill köpa julgranar i november (eller augusti?) ska de väl få göra det. Jag känner bara att det kanske inte blir riktigt lika magiskt då.

onsdag 23 november 2011

Apple Store på Manhattan

Jag satt och letade efter bilder på Stella. Jag ville illustrera hur hon såg ut som en korv/gris när hon var liten men att hon blivit cool nu.

Istället hittade jag den här bilden som hon tog när vi var på Apple Store på Manhattan förra sommaren.

 

Bilden får mig att tänka på den här nyheten om det japanska sumosällskapet som delade ut iPads till sina medlemsklubbar eftersom medlemmarna missat information som skickats till dem via telefon och fax. Den större iPad:en skulle tydligen göra det möjligt för sumobrottarna att kommunicera med varandra elektroniskt.

Vi hade typ internet redan 1991

När jag var sex år gammal flyttade vi till Frankrike.

Vi hyrde ett hus med en terrasserad tomt och flera olivträd. I hallen stod det en liten terminal som var uppkopplad mot ett nätverk via ett modem.


Minitel hette den och det var en fransk internetföregångare som man kunde boka resor och tjänster med, söka i telefonboken och förmodligen göra ungefär samma saker som man kan med text-teve.

Jag var aldrig särskilt intresserad. För mig kändes den mer som en hushållsmaskin än som en portal till omvärlden. Och förresten var jag alldeles för upptagen med att pussa på tjejer, titta på MacGyver och vårda min hockeyfrilla. Men när jag tänker tillbaka på det är det rätt coolt ändå.

Vår lilla Minitel, en internetföregångare.


V-ringat alltså

Jag undrar om det här med v-ringat är något för mig?

Det måste ju finnas argument både för och emot. Jag hittade en sketch/kortfilm från SNL som gör att jag känner mig lite illa till mods bara jag tänker på v-ringat.


Så, v-ringat alltså. Liksom varför?

tisdag 22 november 2011

Lyssnar på musik och njuter

Hej världen!

Jag är på så sjukt bra humör idag. Jag är utvilad och jag lyssnar på en spellista som varit förlorad och den är helt underbar. Jag sitter här och bara njuuuuter.


Emils fest i lördags var det någon som bytte till en låt som jag tyvärr glömt bort vilken det var. Spelar ingen roll. Reaktionen hos oss som lyssnade var inte direkt positiv.

— Man måste lyssna minst tre gånger för att den ska bli bra, fick vi höra.

Nu när jag sitter här och njuter funderar jag på om det kanske är så med all musik. Kanske inte. Malin fick Jack Sparrow på hjärnan efter första lyssningen (fast hon säger sig inte tycka att den är "bra", så jag vet inte).

Åhh.. den här musiken alltså. Jag kommer ihåg att jag undrade om det var meningen att jag skulle tolka in något av texterna. Då fick jag ett diffust typ "jag visste att du skulle tolka in sånt i det där" till svar.

Jag tror att det är dumt att ta för mycket bokstavligt. När Neon Trees sjunger
Oh oh
What are you waiting for
Take a bite of
My heart tonight
är det förmodligen inte en kärlekssång skriven till en riktig kannibal utan en metafor för något helt annat?

Jag kan i och för sig se framför mig hur Neon Trees är typ några gladmongon i en sekt som inte vill annat än att bli uppkäkade av kannibaler. Oavsett blir jag glad. Och det är typ det som räknas.

måndag 21 november 2011

Upp flyga orden, tanken stilla står

Förra veckan spenderades delvis i KLM-kabin högt över molnen och det känns knappt som att jag har hunnit landa. 

Jag är kluven till att flyga. Dels är det den där känslan av oändlig frihet men också bullret från jetmotorerna, den portionsförpackade maten och bristen på benutrymme. Och förvirringen. Jag inte var mitt huvud befinner sig eller vart mitt hjärta är på väg. Min kropp kliver som vanligt upp på morgonen och gör precis det som förväntas av den.

Jag drar i en spak. Jag trycker på en knapp.


Jag känner mig osynkroniserad med mig själv. Som att jag befinner mig på flera platser samtidigt och min stackars hjärna febrilt kämpar med att hålla kursen utan att kroppens olika delar ska glida längre ifrån varandra.

En tanke som svävar, ett hjärta som bultar.


Men så är det kanske frihetens pris? Oändliga möjligheter och total förvirring. Nu vill jag bara landa ordentligt och känna den trygga marken under fötterna. Jag vill se mig om och ta reda på var jag befinner mig, så jag kan planera, sätta nya mål och fokusera på vad jag vill göra härnäst.

Jag känner på mig att det kommer bli magiskt.

tisdag 15 november 2011

Sol i Haninge

Jag sitter på jobbet och fixar det sista innan vi åker till Amsterdam.

Promenaden till från stationen till kontoret i morse kändes mycket mer välkomnande än den för några dagar sen.



Och Scanialastbilen var så fin i solen.

fredag 11 november 2011

Googles magi

Googles sökalgoritm slutar inte imponera med hur snabbt den hittar det jag letar efter. Och då menar jag verkligen "det jag letar efter" och inte "det jag söker på". Det känns magiskt.

Igår ville jag visa en bild på den där tjockisen från The Hangover. Jag visste att hans namn började på Z och att det låter som Zalafa— mer än så hann jag inte skriva förrän Google visade resultaten för sökningen på Galifianakis, knappt en bokstav rätt från det jag sökte på men precis det jag letade efter.


HUUUUUUR?

Lätt som en plätt. Det spelar ingen roll vad jag söker på, Google fixar det oavsett.

I just det här fallet var jag ju lite dryg och trodde att jag visste ungefär vad snubben hette, vilket jag uppenbarligen inte gjorde. Min teori är att Google lär sig av vanliga felstavningar och felsökningar och anpassar sina resultat efter det.

Men jag hade ju inte behövt ha någon aning om vad han hette. Hade jag bara tänkt "fat dude from the hangover" så hade Google förstått mig redan på fat dude from t.

 
Okej, det här kanske var för uppenbart.

Så bra är Google idag. 2011. Så bra att det känns som att den vet vad jag letar efter innan jag gör det. Men Google arbetar ständigt med att förbättra sina sökresultat, med att presentera dem snabbare och med större säkerhet. Frågan är hur det kommer att vara om ett år, eller om fem.

onsdag 9 november 2011

Världens bästa pannkakor

"Det är det som är grejen med dig Albert. Du kan inte nöja dig med att bara göra pannkakor. Du måste göra världens bästa pannkakor."

Det var så Malin uttryckte det. Hennes poäng var att jag ställer för höga krav på mig själv. Att det är jag som är viktig och inte att det jag gör är perfekt.

"För dina vänner räcker det nog med att du gör pannkakor eller lagar mat. Det blir glada för att du har gjort det, om det är perfekt eller inte spelar ingen roll."

Men för mig är det viktigt. Jag vill känna att jag utvecklas. Jag vill utmana mig själv. Jag vill växa. När jag går och lägger mig på kvällen vill jag känna att jag är mer Albert än jag var när jag vaknade. När jag vaknar på morgonen vill jag känna att jag har oändliga möjligheter.

Men tillbaka till pannkakorna. Jag struntar i om mina vänner — eller Pinky i det här fallet — skulle kunna nöja sig med vanliga pannkakor. Jag vill inte nöja mig med det. Jag kan mer. Vill mer. Och världens bästa vänner förtjänar världens bästa pannkakor.

Så hur gör man? Ni ska få ett recept:


Världens bästa pannkakor

Recept: Världens bästa pannkakor, 3 pers.
1. Separera 3 ägg. 
2. Blanda äggulorna, 250 g Ricottaost och 2,5 dl mjölk i en bunke. 
3. Blanda 2,5 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver och 1 tesked salt i en annan bunke. Rör ner i smeten. 
4. Vispa äggvitorna luftigt och vänd ner i smeten. 
5. Skiva 2 bananer och blanda i dem. 
6. Stek pannkakorna i smör på medelhög värme tills de fått en gyllene färg. 
7. Servera med lönnsirap och färska bär.

Nu inser jag att det kanske skulle bli tråkigt att bara äta världens bästa pannkakor hela tiden, så komplettera gärna med vanliga pannkakor, plättar, ungspannkakor och crêpes. Variation förnöjer.


tisdag 1 november 2011

En stor dag

När Pinky flyttade till Örnsköldsvik i somras lämnade hon ett stort tomrum efter sig.

Det är inte samma när hon inte är här. Under en period missförstod vi varandra hela tiden och det var jobbigt, men för det mesta har vi kunnat kommunicera nästan telepatiskt. "Du vet den där filmen som—" har räckt för att jag ska förstå vilken hon menar (och vi är otvetydiga mästare i Alias).

Men det där säger inte så mycket mer än att jag och Pinky känner varandra rätt bra. Och dessutom det saker som går att uppleva över en 60-mils Skypekonversation.

Pinky är mer än en Skypekonversation. Hon finns i verkligheten också.

Och i verkligheten saknar jag hur hon kan börja skratta helt okontrollerat, hur hon studsar och sprudlar av energi när hon är glad och hur hon rynkar på näsan när hon blir irriterad.


Pinky rynkar på näsan när hon är irriterad.

Jag saknar henne, helt enkelt.

De senaste veckorna har jag funderat på varför det känts så märkligt. På något konstigt sätt så känns det som att vi aldrig varit såhär långt ifrån varandra sen vi blev vänner.

När jag Skypade med Pinky från Shanghai kändes det som att hon var på andra sidan jorden, och det var hon, men hon ändå bara några dagar bort. Jag visste när jag skulle komma tillbaka och när vi skulle ses. Då kändes avståndet överkomligt.

Nu när jag inte vet när vi kommer att träffas känns avståndet så oändligt mycket större.

Eller ja, så kände jag fram tills ikväll. Det där oändliga avståndet blev nämligen superkomprimerat när Pinky berättade att hon kommer och hälsar på i helgen.

Jag kan inte göra  annat än att bunkra upp med Captain Morgan, ricottapankakor, bacon, skagenröra och flamberade bananer. Så vi kan fira helgen som den förtjänar att firas.

En tappad låda med minnen

På vägen till tunnelbanan hade någon tappat en kartong med minnen. Den var fylld av handskrivna brev, vykort och en medalj från en tid som flytt.


Det såg ut som en konstinstallation. Som att någon tappat lådan där med avsikt, likt en nonchalant upphängd tassel, eller så var det på riktigt.

Jag undrar vem som har tappat lådan. Hur gick det till? Vad är historien bakom alla breven? Bakom medaljen?


Kortet med texten Jeg elsker deg! kändes extra speciellt. Romantikern i mig skapade genast en förklaring som involverade en dansk yngling med brustet hjärta, en vanlig svensk tjej och en stressig flytt i Stockholms rusningstrafik.

Synd att jag var sen till tunnelbanan, så jag inte hann titta närmare.