Tommy Nilsson har hånat mig sen 94

Året var 1992. Jag gick ettan på Fridhemsskolan i Stockholm. Varje fredag samlades skolans lärare och elever i ljusgården mitt i den stora byggnaden och lät en av klasserna stå för underhållningen.

När det var vår klass tur hade jag frivilligt föreslagit att jag skulle sjunga. Acapella. Solo. Inför hela skolan. På franska.

Jag blir nervös när jag tänker på det. Men så pirrar det så härligt i magen att jag förstår varför jag anmälde mig frivilligt. Det var så typiskt Albert. Det är så typiskt Albert.

Låten jag hade valt var Au claire de la lune (I månens sken). Varför just den låten? Den handlar om månen och det finns mycket som är coolt med månen.

För det första är månen tokigt stor. Att skutta ett varv runt månens ekvator är som att skutta från Stockholm till Mörön i norra Mongoliet och tillbaka igen. Hur långt är det? Jävligt långt!

Är du i Mörön måste jag varna för att Shalom Burger, trots namnet, inte serverar några hamburgare. Är du där kan du också passa på att ta lite bilder som inte är sneda.

För det andra är månen cool för att den ska ha bidragit till att Titanic sjönk. Hur? Genom att vara lite för närgången. Stackars månen, har inte koll på det här med personliga avstånd.

De här två grejerna hade jag förstås ingen aning om. Det som inte hade undgått mig är dock månens effekt på tjejer. Numera vet alla att om en man tar på sig en tröja med en måne och tre vargar på blir han oemotståndlig för kvinnor (har jag hört, jag har inte vågat prova eftersom jag är så dålig på att säga nej).

Sjuåriga Albert hade dock inte haft några sådana betänkligheter, men så hade han ingen mån- och vargtröja heller. Jag fick nöja mig med att sjunga en fransk barnvisa. En barnvisa som jag hade sjungit många gånger hemma. Att stå på en scen inför fler människor än jag kunde räkna var dock en annan sak. Jag blev nervös. Jag darrade mig igenom de första tre raderna. I slutet av fjärde raden så hände det. Jag sjöng fel.

Där det skulle vara ouvre-moi ta porte (öppna din dörr) sjöng jag ouvre-moi la porte (öppna dörren). Jag insåg direkt mitt misstag men lyckades sjunga klart hela sången. När det var över gick jag fram till mamma som hade stått i publiken.

— Jag sjöng fel, sa jag. Hörde du att jag sjöng fel?

— Ja, det gjorde jag, svarade mamma. Men det var nog bara du och jag som märkte det.

Jag tycker inte om att göra fel. I det här fallet var mitt fel grammatikst korrekt, det passade in perfekt i melodin och det var ett så litet att bara de som kunde texten utantill hade chans att upptäcka det. Men det var fel.

När Tommy Nilsson två år senare släppte Öppna din dörr så insåg jag aldrig skulle kunna lämna mitt klavertramp bakom mig. Hela låten är som ett hån mot mig.

Öppna din dörr,
öppna din dörr, 
öppna din döööööörr. 

Öppna dörrjäveln själv din dryge jävel!

Varje gång jag hör låten kommer jag ihåg mitt misstag och vill göra en HAL mot hela mänskligheten.

Liksom bara säga jag är ledsen, jag kan inte göra det. Trots att jag kan. Bara för att jävlas.

På bättringsvägen*

Jag har spenderat större delen av helgen i ett tillstånd någonstans mellan sömn och vakenhet. Jag har svettats och huttrat, hostat och snörvlat. Men framförallt har jag sovit.

Några gånger har jag vaknat till och känt mig pigg, sträckt ut armen och upplevt att gravitationen i rummet plötsligt tiofaldigats. Som att kroppen plötsligt är gjort av bly och alla mina muskler förtvinat. Så har pressats mot madrassen och somnat igen på några sekunder.

Malin har försökt ta hand om mig med kycklingsoppa och jag har gjort mitt bästa för att dricka mer än jag svettats. För några timmar sen skickade Emil ett filmklipp som gav mig ny energi och nu sitter jag hos Renen och tittar på när han dör i Dark Souls.



Jag var förbi Peppar tidigare i veckan. Där inne hann jag uppfatta att de hade gått helt bananaz med sin julskyltning och att varken Tina eller Sara hade koll på att det de säljer både pepparshots och kinderägg innan jag halkade ut ur den flottiga lokalen.

Och idag är det första advent, så nu känns det lite bättre med all julskyltning. Allt känns lite bättre faktiskt.

*Jag tycker att det är lite coolt att det finns flera bättringsvägar i Sverige. Till exempel en i Vällingby.

[Hissällskap] På väg hem från träningen

Trappen ner till mitt kvarter är avstängd för ombyggnad så man måste ta hissen.

När jag kommer från gymmet är det kö till hissen. En kostymklädd kille i 30-årsåldern med typiskt mäklarutseende och någon jag gissar är hans pappa, iklädd en ljusblå skjorta och en röd pullover.

Jag dryper av svett. De tittar på mig med avsmak när jag kliver in i hissen

Jag: — Jag ska hålla mig ur vägen, säger jag och försöker göra mig liten. 

Mäklarkillen: — Nej, alltså, vi är bara avundsjuka.

Då ler jag förmodligen världens drygaste leende. Inombords. Allt de får till svar är ett "heh".

Heh.

[Zombies] INFILTRATÖREN

Jag var och dansade street idag. Som man gör. Det var rolig och jag var kass (även om läraren sa att jag inte var det, men det är hennes jobb).

Jag kommer hem, iklädd min Matt Damon-frisyr, tittar mig i spegeln och inser flera saker.

Vad är poängen med att zombiesäkra sin lägenhet om man är en zombie själv

1) Jag har ingen aning om varför mamma tycker att jag är lik Matt Damon. När jag ser mig i spegeln känner jag mig mer som hans karaktär i Team America än som Jason Bourne eller Will Hunting.



Anledningen till att Matt Damon är helt retarted i Team America är följande:

"While Matt Damon was originally meant to be an intelligent person in the film, Parker and Stone saw during production that his puppet was so malformed it 'looked retarded'. [And] they decided to have him only able to say his name."

Anledningen till att jag känner mig som honom är nog tydligt av bilden på mig.

2) Jag inser att jag svettats tokmycket. Jag fattar inte hur jag kan bli så varm och hur jag kan göra av med så mycket vatten. Vanligtvis blir jag andfådd långt innan jag hinner svettas så där mycket. Det är något som händer med min kropp...

3) Mina planer att zombiesäkra lägenheten har varit förgäves. Titta på mig! Det finns redan en zombie i min lägenhet och det var jag som släppte in honom. Nu gäller det att agera snabbt innan han äter upp mina blommor.

Som tur är kan jag nog se till att få död på honom genom att ge honom en ordentlig middag, ett stort glas vatten och en god natts sömn.

[Insyn] Inte kul att va ful!

Min basilika mår fortfarande bra!

Det här är utsikten från mitt fönster. Det är det enda fönstret jag har så jag försöker se till att det släpper in så mycket ljus det kan. Och så låter jag det stå öppet så ofta det går för att få in den där fräscha stadsluften i lägenheten.

Fram tills idag har jag inte riktigt tänkt på att om jag kan se ut så kan någon annan se in. Jag har glatt traskat omkring på mina 31 m² i olika klädnadsgrad. "Inget problem!" har jag tänkt, det är ändå ingen som ser och om någon ser lär de inte bry sig.

Så kommer jag hem idag och upptäcker att de visst bryr sig.

Alla mina grannar har satt upp skydd för sina fönster för att slippa se mig springa omkring klädd och oklädd i lägenheten. Jag vet att min kropp är klen — det är ju därför jag har börjat träna. Jag hade ingen aning om att det var såhär illa.

Man kan ju bli deprimerad av mindre.

[Klassmarkörer] Vem är jag?

"Jag har gjort en klassresa" sa hon.

Jag kommer ihåg min första klassresa. Jag var sju år gammal och vi åkte till Monte Carlo över dagen. Jag tror det är så långt ifrån det korvmakardottern ifrån Närke syftade på jag kan komma.

Jag har inte funderat på klass tidigare. Det var inte viktigt när jag växte upp. Hemma hos oss var alla lika. Kan avsaknaden av det perspektivet bidragit till min brist på respekt för klassiska auktoriteten och titlar?

Min chef fäster vikt vid titlar. "Han är civilingenjör" kan han säga på ett sätt som får det att låta som att det är något respektingivande. Emelie hade liknande hang-ups när det gällde sina lärare på KTH. "Men han är ju professor!" brukade hon säga när jag föreslog att hon skulle ifrågasätta korkade saker.

Människor är människor. De gör misstag och korkade saker oavsett om de har någon titel eller inte. Jag baserar hellre min åsikt om en person utifrån deras handlande och hur de argumenterar sina ståndpunkter än utifrån någon titel (eller klasstillhörighet). Därför har jag inga problem att skälla ut en rektor på en kunglig teknisk högskola.

Men det behöver inte ha något med min brist på klassperspektiv att göra. Jag skulle också kunna vara naturligt ifrågasättande, bra på att identifiera dumheter och allmänt dryg.

Men tillbaka till det här med klasstillhörighet. Att tillhöra en viss klass handlar om mer än inkomst, det finns så kallade klassmarkörer som kan hjälpa till att placera människor i rätt fack. Vi gjorde en liten lista med förslag på den här typen av markörer.

Exempel på klassmarkörer?

Så vem är jag? Vilka klassmarkörer prickar jag in?

• Jag är uppvuxen med P1 och P3.
• Vi läste Dagens Nyheter och slogs om kulturdelen.
• Mina föräldrar är högskoleutbildade och beresta.
• Vi tittade på nyheterna på TV men bytte kanal så fort sporten gick igång.
• Jag visste vilken text-TV-sida börsen hade men inte hur jag fick fram sportresultaten.
• Jag tränade tennis och gick i seglarskola.
• Champinjoner på burk var något exotiskt som jag bara fick på pizzerian.

Det finns säkerligen tusen och åter tusen andra saker som kan användas för att markera klass eller grupptillhörighet. Klädsel och musiksmak är två — de kanske inte alltid markerar just klass men är desto viktigare för att markera grupptillhörigheten.

Det har aldrig berört mig. Jag har, på gott och ont, inte definierat vem jag är med hjälp av klädsel och musiksmak. Något som Niklas, elli och Pinky poängterat genom att konstatera att jag "inte har någon musiksmak". Och Lars lika kraftfullt uttryckt med slutsatsen att det förmodligen är därför jag "saknar stil".

Ibland saknar jag det. Ibland vore det lättare att vara inplacerad i ett tydligt fack. Men det tror jag att man blir, oavsett om man söker sig till ett fack eller inte. Jag är till exempel (antar jag) klassad som nörd och blir gång på gång jämförd med Sheldon från The Big Bang Theory. Det är inget jag skäms för, men det är lite som replikväxlingen Sarah inledde när hon blivit kallad för Sheldon.

— Du gillar ju inte ens Sheldon?
— Jo, han är bedårande!
— Men skulle du vilja vara Sheldon?
— Självklart inte.
— Nej, precis.

Sheldon — nörden alla gillar men ingen vill vara.

Men tillbaka till vad som format mig.

Mamma sa att vi tillhörde avantgardet när vi bodde i Stockholm. Vi var till exempel tidiga med att prova nya maträtter. Så när vi flyttade ner till Slimminge 1994 och våra grannar där var entusiastiska över att äta den exotiska nya rätten tacos kändes det märkligt. Det hade vi ju ätit hela mitt liv.

Om något antar jag att jag är uppfostrad till att bli något av en kulturelitist och fram tills för några år sedan var jag helt hopplös att gå på bio med. Jag dekonstruerade allt och kom fram till att det mesta var slarvigt, avslaget och framförallt redan gjort. Sedan dess har det blivit bättre, jag har tagit ett steg tillbaka och funderat på varför jag tycker och tänker som jag gör och försökt hitta min egen röst.

Jag är fortfarande elitist men på sundare grunder.

Det är så långt jag har kommit i min jakt på vem jag är. I alla fall just nu. Jag är inte klar. Och jag vet inte om jag någonsin vill bli klar, om jag verkligen vill veta vem jag är. Men men det är roligt att fundera kring det.

Liten uppdatering

Spelade igenom single-player-delen av Portal 2 igår på strax under 4 timmar. Helt sjukt kul!

Nu behöver jag någon att spela co-op med så om någon känner sig manad säg till. Om ni tvekar angående Portal 2, gör inte det, bara köp och spela.

Senare idag kan ni se fram emot en ny gästblogg av Stella (och kanske en bild på hur jag såg ut efter klippningen igår).

Ni som undrar hur jag såg ut efter att jag klippt mig igår, vilket jag antar är alla — varför skulle ni annars läsa min blogg om inte för att bekräfta mitt ego? — kan få njuta av de här två bilderna på mig i min "nya" frisyr.

Albert iklädd hörlurar och drygmin

Albert iklädd hörlurar och lite-mer-busig-min

Notera mina fula miner. Jag ville mest ta en bild så jag kunde få spela Portal 2 igår, så det blev inte bättre än sådär — POOOOORTAAAAAALLLLL. Till er som tänker "men han ser ju precis likadan ut som innan" vill jag bara säga att jag minsann fick min hårbotten masserad vilket faktiskt var varför jag gick och klippte mig.

Efter hårbottenmassagen sa frisörskan till mig att jag inte skulle få något sex, men jag var så borta att jag missade i vilket sammanhang hon menade.

Lite krasslig, förmodligen inte ebola.

Jag har känt mig lite krasslig den senaste tiden. Sömn, vatten och vitaminer har varit mitt försök till botemedel. Och wikipedia förstås.

Jag vill börja med att säga att det inte är någon fara med mig, egentligen. Jag är inte döende — jag har inte skurit mig i tummen. Efter att han läst på Wikipedia om pest, anthrax och ebola kan också dra slutsatsen att det inte är drabbad av någon av de sjukdomarna. Alltid något. Men jag är inte direkt på topp. Jag är lite ur fokus.

Albert, lite ur fokus.

Ett tag var jag inne på att jag hade helt fel inställning för att bli frisk. Det kanske bara var något psykiskt. Så jag testade att jogga till posten och tillbaka men då förvandlades jag till en flämtande våt fläck, vilket får mig att tro att jag antingen är mycket sämre tränad än jag fått för mig eller att jag faktiskt är sjuk på riktigt (eller en kombination).

Jag ger ett allmänt slafsigt intryck. Orakad med flottigt hår. Blä. Jag ser ut som jag känt mig. Men nu ska jag ändra på det.

Nu väljer glädje och ler mig frisk. Hittills går det hur bra som helst. Det känns som att mitt immunsystem går på högvarv, solen kvittrar och fåglarna skiner och jag vill bara rusa till posten bara för att jag kan (men det ska jag verkligen inte göra, för då skiter sig hela illusionen).

Albert väljer glädje och ler sig frisk.

Jag är peppad, men jag vet inte inför vad. Det bubblar och spritter, jag kan inte sitta still, jag vill, jag vill, jag VILL. Men vad?! INGEN ANING. Men det spelar ingen roll. Jag är bara så barnsligt uppspelt, så där så jag bara vill thihi:a när jag ser något roligt. Woah. Var ska detta sluta?

IS NICE!

Stella åker till Italien nu. Jag tyckte det var najs så jag letade upp en bild där jag gjorde tummen upp, skickade den till Stella och tappade luften helt.

Du vet den där känslan när du är på väg upp för en trappa och tror att det finns ett trappsteg mer än det finns. Du tar det där extra steget, men du kliver i ingenting och kroppen fylls av den där obehagliga känslan, som ett slag i magen, när du inser att trappsteget saknas. Så kände jag.

Så kände jag för att jag mindes när jag tagit den där bilden och varför jag gjort det. Jag mindes att jag helt räknat med att den (metaforiska) trappen skulle fortsätta. Jag minns att jag tog ett steg till i ingenting och blev så förvånad över att de inte var något där. Jag tappade luften och balansen och fick ägna rätt mycket tid fumlandes efter något att stödja mig på.

Den var menat som en rolig bild. Och det var den. Då. Jag tror jag fick ett skratt, eller åtminstone ett leende, när jag delade med mig av den första gången. Det var en magisk känsla. Nu påminner den mig bara om det där steget som jag misstog mig på. Inte alls lika magiskt.

Att se normal ut på bild

Ibland är det svårt att se normal ut när folk ska ta bild på en.

Ta den här bilden på mig och mina systrar till exempel. Jag har tagit av mig mina glasögon för att man enklare ska kunna se om vi är lika varandra. Jag och Stella var övertygade om att Maja kanske inte är vår syster, så vi skulle ta en bild för att bekräfta.

Så fick vi hjälp att ta fotot och när jag tittar på det blir jag alldeles förskräckt. Det där är inte normalt. Så där kan man ju inte se ut! Titta på mig. Det där leendet. Ni ser själva. Hela mitt ansiktsuttryck är ju helt tillgjort. Känns inte alls äkta.

Så nu sitter jag och funderar på hur man gör för att se normal ut på bild. Finns det något knep? Något man ska tänka på? Jag vill bara att det ska vara naturligt, men hur?

Jag kanske ska ta och fråga mina systrar. De verkar ha koll.

Jag behöver Skalmans mat-och-sov-klocka

Jag är en typisk Skalman. Eller, jag är i alla fall i behov av Skalmans mat-och-sov-klocka.

Jag hamnar i ett Alfons-Åberg-jag-ska-bara-läge — jag är väldigt bra på att fokusera/snöa in mig på det jag håller på med just nu — vilket gör att jag glömmer värdsliga ting som att äta, sova och gå på toa.

Skalmans mat-och-sov-klocka vore bra för mig.

Senast igår kväll, vid 23-tiden, insåg jag att jag glömt att äta något sen lunch. Jag slängde i mig lite mat, borstade tänderna och gick och la mig. Vid tre-tiden insåg jag* att jag inte gått på toa mer än en gång dagen innan och var följaktligen tvungen att rusa till toaletten mitt i natten.

Jag använde pirat-tricket.

Det finns teorier om att pirater använde ögonlapp när de stod på däck för att vänja ögat vid mörker. På det sättet kunde de ta av lappen när de gick ner under däck och därmed se utan att behöva låta ögat anpassa sig till mörkret.

Samma sak går att göra när du går på toa på natten. Håll ena ögat stängt när du tänder i badrummet och öppna det igen när du har släkt. Voila! Ögat är fortfarande anpassat för mörkerseende och du kan ta dig tillbaka till sängen utan att gå in i någon möbel eller snubbla över några kläder (inte för att du har kläder som ligger på golvet — vem har det egentligen?).

Jag är nyfiken på vad det är som gör att jag glömmer att äta, sova och gå på toa. Några jag pratat med säger att det är saker man "lär sig på dagis". Jag tror att de syftade på att gå på toa. De missförstår mig. Jag får inga problem av att jag inte går på toa, jag bara glömmer bort, vilket borde betyda att jag spenderar mer tid än jag borde med full blåsa.

Nu påstår en ny forskningsrapport** att vi fattar mer långsiktiga beslut med full blåsa. När vi är tvungna att koncentrera oss på att hålla oss blir vi bättre på att hålla oss, rent generellt.

Miriam Tuk som utfört undersökningen frågar sig vad som skulle hända med man på jakt efter en påse chips efter att ha fått se sexiga bilder på kvinnor. Om han kan tränga undan sina sexuella begär, skulle han också kunna tränga undan sin hunger?

Om det går att dra paralleller med Tuks tester på kissnödiga (vilket inte alls är givet) är svaret ja. Jag är skeptiskt och har svårt att se att jag skulle ta mer långsiktiga beslut än något annan, oavsett hur kissnödig jag är.

Däremot har jag upptäckt att ju mer jag umgås med folk, desto bättre blir jag på att äta, sova och gå på toa, men det kanske bara är för att jag är en sån härmis. Eller så kan andra människor helt enkelt fungera som min mat-och-sov-klocka.

* Insåg och insåg. Jag drömde en jättekonstig dröm och vaknade.

**Det är festligt hur mycket konstiga forskningsrapporter som kommer ut hela tiden. Grundinställningen bör ju vara skepticism, men jag blir ändå fascinerad över vad det är för saker som mänskligheten försöker utforska. Sen har jag en teori om att vi blir mindre skeptiska till nya rön när de bekräftar en sanning vi hoppas på. Jag är säkert skyldig till det.

Jag satt i 20 minuter och...

Jag satt i 20 minuter intensivt stirrandes på skärmen. Kände mig illamående och hungrig på samma gång. Magen skrek efter mat, mitt huvud lite snurrigt av näringsbrist.

Jag satt i 20 minuter och irriterade mig på att det luktade mat, att jag inte hade någon mat i närheten utan att den stod ute i köket. Skulle bara fixa en grej, kolla ett YouTube-klipp, läsa en artikel. Sen skulle jag kunna hämta min mat.

Jag satt i 20 minuter och sen slet jag blicken från skärmen. Bredvid mig. Inte mer än 5 cm från mina händer, stod min mat. Maten som jag suktat efter, maten vars doft jag irriterat mig på. Jag tog en tugga. Maten hade hunnit kallna.

Nu har jag värmt maten igen och jag borde verkligen sluta skriva och börja äta. Annars finns det en risk att cykeln upprepar sig.

Albert som superskurk

Jag kände mig inte alls som någon superhjälte när jag vaknade idag. Snarare tvärtom.

Superhjältar är lugna, trygga och utvilade. Jag var stressad, orolig och tokigt trött. Och lättirriterad. Minsta lilla grej fick mig att börja konstruera konspirationsteorier och vilja bygga domedagsmaskiner. Inga superkrafter, men inte heller bunden av hjältens moraliska problem: räddar jag kvinnan i nöd eller busslasten med skolbarn? Jag är skurken, det spelar ingen roll.

Så jag satte mig ner med Photobooth för att hitta en bra look till mitt superskurksalterego.

Försök 1. För korkad.

Det gick inte så bra. Försök 1 såg jag alldeles för korkad ut. Ingen skulle någonsing kunna bli rädd för en superskurk som såg ut sådär. Jag pillade lite till med inställningarna och gjorde mig redo för försök 2.

Försök 1. För lam.

Fortfarande inte tillräckligt skräckinjagande. Jag ser rätt lam ut. "Hej, ursäkta. Jag tänkte ta över världen." Looken funkar inte. Så jag jag gjorde ytterligare ett försök.

Försök 3. Evil genius.

Plötsligt föll alla bitarna på plats. Jag ser smart, ond och lite serietidningsaktik ut. Perfekt. Så om ni undrar hur Albert skulle se ut som ett onskefullt geni så vet ni. Som på bilden ovan, fast bättre. Nu när jag vet hur jag kommer att se ut behöver jag bara tre saker: ett bra namn, en medhjälpare och en plan.

[Resa] Konsten att posera

Jag gillar att resa. Att få besöka nya platser, träffa nya människor och uppleva nya smaker.

När jag reser med pappa tas det inte så mycket bilder. Jag har ingen kamera och pappa fotograferar sparsamt. När han väl fotograferar vill han dock att jag ska posera fint.

Här poserar jag i blåsten framför röda havet. Notera hur jag använder håret för att ge betraktaren en känsla av vindhastigheten.

Här står jag framför en flera tusen år gammal stenhög och en obelisk i vid Karnak Temple i Luxor. Notera hur jag lutar huvudet för att skapa symmetri med den lutande obelisken.

Här står jag framför två statyer i utkanten av Uldum. Notera statyerna saknar ansikten och hur jag önskar att jag gör det.

Här står jag framför solnedgången i öknen. Notera hur fin den är.

Jag och en kamel. Notera att kamelen ser nöjdare ut än jag, det är viktigt att inte försöka överglänsa bakgrunden.

Jag och en teenage non-mutant ninja turtle. Notera hur vi tycker om varandra, vi är bara lite mutagen ifrån att vara precis likadana. TURTLE POWER!

[Konspirationsteorier] Damtoaletten på jobbet

Vi har en damtoalett på jobbet. Dit får jag inte gå. Igår var kvar sent på jobbet och då smög jag in för att se vad som fanns där inne.

Vad är det de försöker dölja egentligen? Vad händer där inne på damtoaletten? Det är frågor som gäckat mig. Som hållit mig vaken om natten.

Tjejer har en förmåga att klumpa ihop sig med varandra när de ska gå på toaletten, speciellt om de fått i sig lite alkohol. Det borde finnas någon formel som beskriver förhållandet mellan tjejers alkoholintag och deras klumpighet. Inte för att vi dricker alkohol på arbetstid, eller det kanske vi gör, men ingen har berättat det för mig i så fall. Tjej-klumps-fenomenet kanske är ett tecken på något annat? De kanske går i samlad trupp för att konspirera?

Jag kom in på toaletten och hittade den här lappen på väggen:

Plötsligt föll allt på plats. Blickarna, kommentarerna, min te-kopp som alltid är borta, de påtvingade fikarasterna, de långa mötena om...saker, mitt skrivbord som alltid stökar till sig, de oregelbundna lunchtiderna. Allt.

Allt är en enda stor konspiration. En uttänkt taktik. En strategi. Och jag faller för den. Varje dag. Men nu har jag scoutat deras strategi. Jag behöver bara hitta ett bra counter. Om jag vet att de kommer att välja sten är det ju dumt om jag kommer där med min sax, jag måste hitta en påse. Frågan är bara vad det kan vara...

HipsterAlbert by Albert

Jag tror jag har kommit på vad det är som gör att man ser riktigt fräsig ut. Låt mig presentera resultatet: HipsterAlbert!

HipsterAlbert är obesvärat cool. Hans ovårdade frisyr noga tilltufsad för att ge den där eftersträvansvärda out-of-bed-looken. Den sökande blicken visar hur han hungrar efter nya utmaningar. Där borta. I fjärran. Inte i den där gråa vardagen som du lever i. Vanliga människa.

Han putar med munnen, inte för att det ska få honom att se svår och funderande ut, utan för att han är svår och funderande. HipsterAlbert är en tänkare, en stor tänkare, kanske den störste. När han inte står och ser obesvärat cool ut funderar han på lösningar till världens verkligt stora problem. Som att bananerna håller på att dö ut.

Det är också som en hyllning till just bananerna han valt att låna hållningen från cowboys i westernfilmer. Den är laidback men ändå alert, passiv men ändå aktiv, könsneutral men ändå sexistisk.

Den randiga tröjan visar att HipsterAlbert står över den stora massans överkonsumtion av tv-shopsmode. Det blåa lyfter fram nyansen i hans ögon och visar hur kall och beräknande han kan vara. De röda linjerna visar hans passion. För att vara cool.

Men HipsterAlbert är ödmjuk också. Han förstår att det finns människor som ser upp till honom och som inte vill något hellre än att ha en bild på honom som skrivbordsunderlägg. HipsterAlbert bryr sig om dig och har lagt upp en större bild på sig själv som du hittar om du klickar på bilden ovan.

[Resa] Sova sig till destinationen

Jag gillar att resa. Att få besöka nya platser, träffa nya människor och uppleva nya smaker.


Här åker jag tåg från New York till Washington.

Här är jag på flyget från Köpenhamn till Marsa Alam i Egypten.

Här är jag bussen till Luxor i Egypten.

Och här åker jag buss längs Nilen. Mycket vacker solnedgång, tydligen.

Inte pilla, inte pilla, inte pilla!

Jag har sårskorpor på min hand och har hittills klarat av att inte klia, pilla eller peta.

Det kräver självdisciplin och självbehärskning. Bra träning och ironiskt med tanke på varför jag har sårskorpor på handen.

Spelkväll på Söder

Efter besöket hos Romrom och Göran åkte vi hem till Maja och Jonathan och spelade sällskapsspel.

Vi spelade ett spel varken jag eller mamma spelat förut. Carcassonne heter det och det går ut på att man lägger ut spelbrickor med städer och vägar. Sen gäller det att avsluta sina byggen för att samla poäng, eller chansa på att låta sina gubbar bli bönder för en möjlighet att kamma hem mycket poäng på slutet.

Maja var den som var mest uttrycksfull när hon spelade.

Hon gick från uppgivenhet när hon inte förstod reglerna.

Till glad-mongo när polletten äntligen trillade ner.

Till triumf när hon gjorde ett bra drag.

Jonathan var mest glad hela tiden, speciellt när han fick klosterbricka som han väntat på hela omgången. Han hade också grymt bra koll på vem som behövde vilken bricka för att dra ifrån och nästan skrek när jag fick precis den brickan jag behövde sista omgången.

Jag representerades av de blodröda gubbarna. Vi tog hem spelet med en marginal på över 50 procent till till tvåan, mycket tack vare våra trogna bönder.

Jag kan rekommendera Carcassonne (inte enbart eftersom jag vann). Det är ett spel som uppmanar samarbete och taktik på samma gång och det ger en skön stämning kring spelbordet. Eller så var det sällskapet.

För mamma spelade resultatet ingen roll alls. Hon valde glädje.

[Bowling] Med ena handen på ryggen

I fredags var jag och bowlade. Min var högerhand fortfarande svullen så jag spelade med vänstern.

Anton var skeptisk.

Om jag skulle spela med vänstern och tifen skulle lära sig skruva så skulle Anton inte få någon utmaning, menade han.

Så började vi bowla.

Anton med sin graciösa stil.

Och tifen med sin.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med bowling. Jag tycker att det är roligt att se hur hårt jag kan kasta mina klot, och på bowlingställen med hastighetsmätare har jag det som roligast. Men jag kan knappt snyta mig med vänster hand, så jag kunde inte använda min vanliga taktik.

Mitt mål var kort och gott att försöka få klotet att inte hamna i rännan. Inte krångla till det så mycket. Lita på känsla. Använda kraften.

Jag missade första kastet helt, fick tre poäng på andra. Missade tredje, fick sju på nästa. Vid det här laget hade de andra dragit ifrån. Sen slog jag spärr, spärr, strike, strike och då var det avgjort. Jag slutade första omgången med 120 poäng, 29 före tvåan.

I omgång två gick det mycket sämre, men jag kom bara 28 poäng efter ettan och slutade som totalsegrare med en poäng till godo. Med vänstern!

Ibland, när kloten inte riktigt går dit man vill,
kan förväntan när klotet på väg tillbaka är,
bli så stark att man inte vet vad man ska ta sig till,
då blir man så glad, så glad, nästan alldeles kär.