tisdag 30 mars 2010

Min före detta inneboende, tifen

Jag tänkte ta och passa på att skriva om min före detta inneboende. Jag kallar honom för tifen för att han inte ska förväxlas med någon annan. tifen skrivs utan versal begynnelsebokstav, varför vet jag inte riktigt.

Det har nu gått lite mer än fyra veckor sedan tifen flyttade ut och det känns vid det här laget ganska definitivt. En episod i mitt liv är över och det har gått så pass lång tid att jag kan ta mod till mig och reflektera över hur det var att ha en inneboende.

Eller nej, jag ska ta mod till mig och skriva om tifen. Hur jag än försöker kan jag inte riktigt svara på frågan: "Vem är tifen?" Kanske är det just det som gör tifen så intressant, att jag har så svårt att förstå honom.

Jag har på olika ställen beskrivit hur tifen är och vad tifen gör, oftast ganska negativ ordalag.

Jag har skrivit att han är som I-or på valium, med lagg. Det ligger något i det. Att han kommer från Norrland hjälper nog inte, han är introvert och har en lugn och slapp inställning till det mesta. Och så sover han nästan hela tiden.

Eller ja, han "sover" inte.

Nej, tifen tar en "power nap". Han kunde komma hem (och säga "jag ska nog ta en dusch") och sedan säga att han skulle ta sig en "power nap" för att sedan försvinna i flera timmar. Han använder uttrycket "power nap" fel, och det känns lite elakt att retas med någon som redan ligger ner, men jag tycker det är fånigt. Han är smartare än så och att använda uttryck fel är inget han brukar göra.

Flera gånger har jag hört att tifen velat börja skriva. I ena bakfickan bär han med sig ett litet block som han krafsar ner sina tankar i då och då. Han har visat mig några sidor, men det är mest slumpmässiga iakttagelser. Fragment av meningar, aldrig hela stycken, aldrig en helt avslutad tanke.

Vi har diskuterat skrivande. Olika metoder. Hur Stephen King hatar adverb. Hur viktigt det är att vara koncis, att utesluta överflödiga ord. tifen började skriva. Han skrev om när de körde på en älg. Han kom en bit. Jag fick läsa. Det var en bra början. Spännande. Men det blev aldrig klart.

När vi var ute var det alltid tifen som ville hem först. Alltid. Om han ville med ut. Det ville han för det mesta inte. Hellre på platser där det går att konversera än på platser med hög musik.

Jag låter negativ. Kanske elak till och med. tifen har fått ta mycket skit. Mest för att jag inte förstår.

Jag förstår inte hur han kan låta sig bli så svår att förstå.
Jag förstår inte hur det kan kännas så jobbigt att ta tag i och faktiskt göra saker.
Jag förstår inte hur någon kan vara så slö och likgiltig.
Jag förstår inte hur någon kan vara så trött och lat.
Jag förstår inte tifen alls.

Det värsta är att jag förstår honom precis.

Jag ser mig själv i tifen.

Under hösten har jag försökt ändra mitt eget beteende. Jag har försökt undvika att säga "nej". Jag har försökt vara med på det mesta. Jag har försökt ta tag i saker. Jag har försökt vara mindre introvert. Jag har försökt att visa vem jag är och hur jag känner. Jag har försökt skriva mer.

Jag har försökt släppa loss, våga mer, växa.

Min kamp med och mot mig själv har blivit så mycket mer tydlig med någon som tifen som bett sig som jag gjorde innan jag försökte ändra mitt beteende. Det har varit som att se sig själv i spegeln och det har stundtals gjort mina försök svårare.

Samtidigt känns det som att det inte spelar någon roll om jag förstår tifen eller inte. tifen är lätt att umgås med, intressant att konversera och sällan i vägen. Och det hade räckt för mig.

Min bästa vän tycker om honom. Hur mycket hon tycker om honom skulle hon aldrig våga säga eller erkänna och det här är varken rätt tillfälle eller rätt plats för mig att spekulera.

Jag ser hur hon skiner upp när hon pratar om honom, jag ser hur glad hon blir när hon upptäcker något nytt med honom, när hon ser något hon inte sett tidigare. Jag ser att hon är lyckligare med tifen än hon varit på mycket länge.

Det hade också räckt för mig. Hade jag aldrig träffat tifen hade det räckt för mig. Jag behöver egentligen inte veta mer än så, men det gör jag. Jag vet mer.

Jag vet hur trevligt vi hade. Det kändes aldrig tvingat. Det var ledigt och avslappnat. Det var mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig.

Och nu när tifen har flyttat ut så känns det lite tomt ibland. Emelie är förvisso tillbaka men det är inte samma sak. Emelie är min flickvän, tifen var min inneboende.

Han är främlingen som blev inneboende.
Inneboenden som blev en vän.
Vännen som flyttade ut.

Och han är välkommen tillbaka. Även om det bara är för att dela en flaska Captain Morgan och se (klart) på Sjunde inseglet. Det där måste vi ju avsluta någon gång. Kan ju inte bara sluta mitt i. Vem gör sånt?

tisdag 23 mars 2010

Världens coolaste systrar!

När jag kom hem idag så låg det här på golvet:

Jepp, det är ett vykort. Från HONGKONG! Hur coolt är inte det?! Jag kunde gissa vem det var från, men det var ändå spännande att vända på och läsa!

Jag har helt klart världens coolaste systrar (vill inte glömma bort Stella, som också är hur cool som helst). Läs gärnas Majas massiva megainlägg Hong Kong STYLE! Hon tar så fina bilder och är så cool på sin blogg. Jag blir avundsjuk varje gång jag läser.

Hur som helst blev jag väldigt glad när jag fick Majas vykort. Det är inte det första vykortet jag fått den här månaden (mer om det senare) men det är det som färdats längst och det känns mäktigt att inse hur långt det här lilla vykortet har färdats (över 800 mil).

Jag känner mig så lyckligt lottad som är omgiven (eller om inte omgiven så i alla fall ihågkommen och uppmärksammad) av så fantastiska och underbara människor. Ni gör allt mycket roligare och trevligare och om jag kan ge er bara en uns av den lycka ni ger mig skulle jag bli ännu stoltare och gladare.

Jaga vindkraftverk

Jag gillar vindkraftverk. Speciellt stora vindkraftverk. De rör sig så långsamt, så lugnande. De är stora och ståtliga och ger ren elektricitet nästan gratis. För att illustrera hur stora vindkraftverk kan vara vill jag visa en bild på mig och Emelie när vi besökte ett vindkraftverk i östra hamnen i Malmö.

Vindkraftverket är hyfsat stort, med sina 2 MW ger det tydligen elektricitet till hela västra hamnen (där Turning Torso står), men det finns vindkraftverk på över 6 MW, så det där tillhör knappast de största vindkraftverken. Trots det är det ganska imponerande. Jag och Emelie ser ganska pluttiga ut i jämförelse.

Just den här dagen när vi skulle ta bilder så var det väldigt svårt att hitta vindkraftverket. Vi visste att det stod i östra hamnen, men det var dimmigt på förmiddagen så när vi begav oss ut på jakt efter vindkraftverket så kunde vi inte hitta det.

Vi var tvungna att åka tillbaka till pappa och äta lunch och kolla på kartan var vindkraftverket stod egentligen. Efter lunch hade dimman lättat och då var det mycket lättare att hitta vindkraftverket (och då visste vi dessutom var det stod.)


Eftersom Google är så fantastiskt kan jag visa exakt var vindkraftverket står. Det är bara att zooma ut på kartan här ovan om du har svårt att orientera dig (åh, om jag bara hade haft en telefon som klarat av google-maps den dagen).

Här är en liten bildsekvens på när jag är på väg för att sätta upp stativet så jag kan fotografera vindkraftverket. Jag har en helt egen löpstil, graciös men bestämd. Svårt att tro att jag en gång varit med på ett balettuppträdande utklädd till vits-ippa klädd i gröna trikåer. Christoffer, om du läser detta: vi var grymma!

Jag vill också passa på att komma med en liten rättelse. Det var inte Emelies 25-årsfest i lördags. Det var en "Välkommen hem"-fest i Emelies ära som bara råkade sammanfalla med Emelies 25-årsdag. Jag ber om ursäkt för eventuell förvirring här på bloggen.

måndag 22 mars 2010

Bilder från Emelies 25-årsfest

Nu har jag tittat igenom bilderna från Emelies 25-årsfest. Som alla som har träffat Emelie vet är det mycket svårt att fånga henne på bild, det första försöket för kvällen ser ut såhär:

Hon är inträngd i ett hörn och gör sitt bästa för att förklara för personen som håller i kameran (tror att det var jag) att hon inte vill vara med på någon bild. I förgrunden dricker Stefan sin Sangria med en allvarlig blick. Bilden är missvisande när det gäller Emelies humör under kvällen och stämningen i stort, men kanske ganska illustrativ när det gäller hur mycket Emelie uppskattar att bli fotograferad.

Emelie påstår att Anna-lill bara skrattade åt henne hela kvällen. Skrattade och pokade henne i magen. När Anna-lill skulle gå så fick jag i uppgift att poka tillbaks. Jag lyfte upp henne så Emelie fick chans att hämnas. Det kändes märkligt. Jag insåg nämligen att Anna-lill väger nästan ingenting precis lagom.

Sandra var lite mör efter en 24-timmarsmöhippa som inkluderat bakisfäktning ("Det är ingenting för dig Albert, man blir jättevarm!") men hade ändå orkat klä upp både sig och Lars. Emelie tyckte att de såg mycket hippa ut och tog många bilder på dem. På just den här förhör Lars Stefan på en lista med 50 ord som Stefan skulle memorera.

Stefan är så rock'n'roll så han kan självklart memorera 50 ord utan problem. När han gjort det förklarade han vad det är som gör en låt riktigt bra. Den ska tydligen har tillräckligt tvetydig text för att man ska kunna göra sin egen tolkning (men inte kunna vara helt säker på att det är den enda riktiga tolkningen) och samtidigt vara tillräckligt trallvänlig för att man ska kunna sjunga med.

Charlotte kom ganska tidigt och hade med sig en korg med supermat (som inkluderade avocado, nötter, vindruvor, ananas och choklad). Men eftersom det var några timmar tills mina röror skulle bli klara så fanns det ingen att äta, så hon tog en tallrik fil med päron och havregryn. Emelie tyckte att havregryn till filen inte lät så gott och föreslog att Charlotte istället skulle ta "salt o müsli". Både jag och Charlotte blev förvånade över förslaget tills Emelie förklarat att hon menat Saltåmüsli.

Staropramen. Vet inte riktigt varför jag visar den här bilden.
Här har jag någon i alla fall lyckats fånga en bild på Emelie när hon inte aktivt kämpar emot. Jag vill tro att det är för att hon sitter i mitt knä och jag håller om henne. Jag vill tro att det gör henne trygg och glad... men vad vet jag egentligen?

Lars förklarade att om man behöver le på bild, och inte är superglad från början, så ska man tänka på något hemligt och lite obscent. Då ler man tydligen med hela ansiktet. Här demonstrerar han och Sandra (eller så var de glada på riktigt, de är så bra skådisar så det är svårt att veta.)

Ja, som avslutning vill jag visa en scen från den danska filmen Blinkende Lygter. Det pratades ganska mycket om filmen på festen, och istället för att återberätta allt (kortversion: en bra film som vi vill se igen) så tänkte jag helt enkelt visa scenen med kon.
Tack till alla som kom och firade Emelie. Jag hoppas att ni hade lika roligt som jag.

Dans på Emelies 25-årsfest

Emelies 25-årsfest bjöd förrutom några märkliga röror, en god sangria, trevligt sällskap och (ibland) intelligent konversation även på dans.

Ja, vi försökte återskapa någon form av Vikingline-reklamskänsla. Vet inte riktigt hur bra vi lyckades. Det var väldigt roligt oavsett.

söndag 21 mars 2010

Gokart för 4,4 år sedan


Jag har precis installerat Picasa på datorn och den håller på att leta upp alla bilder som gömmer sig på min dator. Den hittade precis den här bilden som är tagen fredagen den 21 oktober 2005 (Wolfram Alpha påminner mig om att det var runt 10 grader varmt och regnade den dagen).

Jag, Anton, Emelie och Oscar hade varit och åkt Gokart och Oscar knäppte den här bilden när vi var klara (därav de schyssta dräkterna).

Det är roligt att titta på gamla bilder. Roligt att se hur vi såg ut. Roligt att bli påmind. Och lite roligt att se att vi faktiskt ser lite mer vuxna ut nu än vad vi gjorde då.

Inlägget om festen igår är på väg, jag måste bara låta datorn leta klart först.

Emme 25 år


Min söta Emelie fyllde 25 år idag. Hon ligger sedan länge och sover, endast jag är uppe och tassar. Jag försöker återställa lägenheten så hon vaknar och blir glad. Det var mycket trevligt ikväll och jag ska försöka ta mig tid att skriva om både ikväll, veckan som gått, min egna födelsedag och The Liffey så snart jag kan. Nu ska jag dock gå och lägga mig, klockan är ju faktiskt ganska mycket.

onsdag 3 mars 2010

Medan du sov

Det började med att det kliade på ena skulderbladet. Jag tänkte inte så mycket på det, det var irriterande, visst, men vad skulle jag göra? Jag försökte låta bli att klia, men det är inte alltid så lätt när det kliar så infernaliskt.

Jag tyckte att det gick ganska bra, men trots det var det stora blodfläckar på lakanen när jag vaknade. Såret växte, klibbade fast i tröjan och ville absolut inte sluta klia. Jag tänkte att det säkert går över, om jag bara är stark nog att inte klia, så jag bet ihop och gjorde mitt bästa för att ignorera det i hopp om att det skulle försvinna.

Jag var så törstig, alltid törstig. Det spelade ingen roll hur mycket jag drack, inget kunde släcka min törst. Torr i halsen, supertorr. Och om läpparna. De gick inte ens att fukta med tungan, det hjälpte inte. Att få dricka var som att kyssa en gudinna. Vätan mot mina läppar, det liksom sprudlade i hela kroppen, att få känna fukten i min mun. Det var härligt. Men den känslan varade bara så länge jag drack. Så fort glaset lämnade mina läppar torkade munnen upp igen, tungan blev sträv och det nästan prasslade i munnen.

Jag borde kanske ha anat att något var på gång. Att jag höll på att förändras, men jag hade så mycket annat att tänka på. Såret på ryggen ville inte läka. Jag var irriterad. Irriterad på såret, irriterad på hungern, irriterad på törsten.

Jag kom på att jag kunde göra pull-ups vid busshållplatsen. Superbra grej när man väntar på bussen. Man får träning, så blir man lite varm, vilket är speciellt bra nu när det är så kallt, och så går tiden lite snabbare. Jag brukade göra tio åt gången, typ tre gånger. Tänkte att det räckte så, ville ju inte bli för varm. Men oss emellan så var det mest för att jag inte orkade göra fler än tre gånger tio stycken. I alla fall till en början.

Man blir ju starkare rätt snabbt när man väl börjar träna. Samma gäller nog konditionen. Jag började gå upp för trappan till lägenheten. Tio våningar. Det ger rätt bra kondition. Och känns det för lätt är det bara att höja tempot. Numera slår jag hissen om jag försöker, men då blir jag ganska andfådd.

Men var var jag? Jo, det kliade och jag var ständigt törstig. Jag höll på att bli starkare också, och få bättre kondition, men det behöver inte ha varit relaterat till det andra. Det var nog bara en effekt av att jag tränade mer än jag brukar, det var i alla fall vad jag sa till mig själv. Jag borde kanske ha sett tecknen. Jag ryckte loss en dörr på jobbet, men det har väl alla gjort någon gång?

Jag fick huvudvärk. Plötsligt och skarpt. Oftast när jag gick ut och ljuset bländade mig. Den iskalla snön, den skinande solen. Tillsammans blev det bara för mycket. Det var för ljust och gjorde så ont. Såret på ryggen gjorde också mer ont när jag var i ljuset, det blev liksom varmt och brände på min rygg och så började det klia, ständigt detta jävla kliande.

Jag började undvika att gå ut på dagen. La om min dygnsrytm för att slippa se solen. Det är inte så svårt, speciellt inte i Sverige på vintern. Vi bor ju i ett enda stort mörker, att undvika de få soltimmarna vi får på en dag kan vem som helst göra, och det inte ens någon som tittade snett på mig. Gick upp innan det blev ljust, åkte till jobbet, höll mig inomhus hela dagen och när arbetsdagen var slut var det sedan länge mörkt igen och jag kunde ta mig hem utan problem. Och så var det bara att börja om igen.

De flesta gör som jag gjorde, bara omedvetet. Jag vet inte ens om jag gjorde det medvetet, kanske gjorde jag det, kanske inte. I efterhand är det lättare att se mönstret, att se hur jag handlade och försöka förstå varför, men det är bara efterhandskonstruktioner. Det kan mycket väl vara så att jag agerade på det sätt jag gjorde av helt andra anledningar. Kanske hade jag inte ens tänkt på att det gjorde så ont att vara i ljuset, kanske kom jag på det långt senare.

Jag vet dock när jag verkligen borde ha insett att något konstigt höll på att hända med mig.

Din hals, jag har aldrig känt så om någons hals. Du låg och vilade på soffan, filten uppdragen upp över axlarna, halsen blottad. Det var som att den ropade på mig, som att den ville att jag skulle komma närmare. Komma närmare och lukta, och känna, och smaka. Så jag gick närmare, jag satte mig på knä på golvet bredvid soffan och lutade mig emot dig. Jag drog ett djupt andetag av ditt hår, det doftade så gott. Jag lät blicken vandra ner längs ditt huvud, förbi de slutna ögonen, näsan, läpparna, hakan och ner längs halsen. Jag kunde se din puls på halsen. Det var helt magiskt.

Jag lutade mig ännu närmare, så nära att min näsa nästan nuddade dig. Jag drog ytterligare ett djupt andetag och något märkligt hände. Allt blev tyst. Det enda jag kunde höra var din andning och ditt hjärta som pumpade blod genom din kropp. Allt annat ljud försvann, bilarna på gatan utanför, sorlet från rummet bredvid, fläkten från datorn, allt var bara borta. I den stunden var det bara vi två, jag och din hals, din hals som kallade på mig, som försökte locka mig närmare.

Törsten var så stark nu och jag kunde inte känna såret på min rygg. Fast det tänkte jag inte på just då, såret på ryggen alltså, jag var helt uppslukad, förtrollad, av din hals, så såret på ryggen hade kunnat klia hur mycket som helst, jag hade inte brytt mig i alla fall.

Jag lät mina läppar röra din hals. Mina läppar var frasiga, så torra var de, men din hud var mjuk och varm, så varm. Jag kunde känna din puls mot mina läppar och jag vet precis vad ni tänker. "Vad fan håller han på med?", "Vem är det han pratar om?", "Fattar han inte att det han gör är fel?" Jo, jag antar att jag förstod det, där och då, men jag var så fången i stunden att jag inte riktigt kunde tänka klart. Kanske var det för att jag för första gången på så länge inte tänkte på såret på min rygg, kanske berodde det på något annat.

Jag vet inte riktigt hur länge jag satt där, på knä bredvid dig, mina läppar mot din hals. Jag minns att din puls och min blev en, jag det kändes som att ditt hjärta pumpade liv i min kropp. Varje hjärtslag skickade en ny våg av varmt blod igenom min kropp. Jag blev alldeles varm, blodet rusade till mitt huvud, törsten, hungern, allt kom tillbaka på en och samma gång.

Jag blev rädd, tror jag, oavsett så reste jag mig hastigt. Tankarna som flög igenom mitt huvud skrämde mig, jag ville bara, jag vet inte riktigt vad, men jag visste att det jag ville var något jag inte borde. Jag stapplade baklänges. Du vred lite på dig, jag hade inte skrämt dig, du hade inte märkt något. Vilken tur. Tänk om något hade hänt. Hur skulle jag förklara det? Vad skulle jag göra då?

Mitt huvud började värka igen. Jag kände pulsen i mina tinningar och i såret på ryggen. Såret brände och kliade som aldrig förr. Jag fick upp balkongdörren. Det var natt ute, natt och iskallt. Försiktigt stängde jag balkongdörren bakom mig och gick fram till räcket. Bilarna såg så små ut från tionde våningen. Den kalla luften kylde mina lungor, det kändes friskt och skönt. Huvudverken släppte lite, pulsen lugnade ner sig och såret slutade klia.

Jag tittade ner och försökte klura ut om jag skulle överleva fallet om jag hoppade. Jag skulle inte behöva få perfekt grepp och stanna helt, det skulle förmodligen räcka med att jag fick lite grepp om några balkongräcken på vägen ner. Det skulle kunna sänka min hastighet tillräckligt mycket för att jag inte skulle dö på fläcken. Jag lutade mig ut över kanten. På sjätte våningen hade någon hängt ut ett täcke på vädring. Det skulle jag kunna ta tag i och ja, va fan skulle jag göra med ett täcke? Plogbilen hade plogat upp trottoaren under balkongerna, men närmast huset växer det några buskar som vid det här laget blivit helt täckta av snö. Perfekt dämpning. Det skulle kunna fungera.

Jag klättrade över balkongräcket och såg mig om en sista gång. Inne i lägenheten låg du kvar på soffan och sov. Skulle du ens inse att jag var borta? Jag skulle kunna hoppa ner, borsta av mig snön och springa upp för trappen. Jag skulle bli andfådd, visst, men jag skulle bara kunna säga att jag varit nere och slängt soporna. Jag klättrade tillbaka in på balkongen. Soporna! Varför tänkte jag inte på det? Jag gick ut i köket, tog ut soppåsen under diskbänken, knöt ihop den och gick tillbaka till balkongen. Om jag tog ut soporna skulle ingen kunna klaga!

Jag klättrade över balkongräcket igen, vände mig åter igen så jag såg dig ligga där i lägenheten. Jag sträckte mig över räcket för att nå soppåsen, men så slant jag till lite, min fot förlorade greppet och jag föll. Som tur var fick jag tag på räcket med händerna, så det var bara att dra sig upp igen, och det kändes inte alls jobbigt, förmodligen för att jag övat på pull-ups tidigare. Det kändes lite pinsamt, att hålla på att trilla från balkongen på det där sättet. Om soporna hade legat kvar på balkongen, hur skulle jag förklara det då? Nej, jag såg till att jag hade bra fotfäste och sträckte mig över räcket en gång för alla för att få tag på soporna.

Jag vände mig igen, så jag hade ryggen mot lägenheten. Jag kastade ner soporna först. De liksom seglade ner igenom vinternatten och landade nästan ljudlöst i snöhögen långt där nere. "Kan de kan jag" tänkte jag och vände mig igen. Om jag föll med ansiktet mot huset skulle jag kunna fånga balkongerna på vägen, det var i alla fall min plan. Nackdelen skulle vara att jag inte skulle ha samma möjlighet att njuta av utsikten, fördelen att jag skulle överleva.

Nionde våningen passerade innan jag han reagera. Åttonde försökte jag greppa men jag hade så hög hastighet att det mest smällde till utan att jag lyckades greppa alls. Sjunde våningen swishade förbi. Från sjätte våningen hängde det ett stort och härligt duntäcke som jag lyckades greppa. Det gav lite motstånd, förmodligen hade andra änden klämts fast mellan något, och gav mig lite hopp. Jag passerade femte våningen så långsamt att jag lyckades greppa det balkongräcket lite och sänka min hastighet något. Efter femte våningen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag landade oavsett ganska mjukt i snöhögen precis bredvid min soppåse, efter mig kom duntäcket farande och la sig som, och jag vet att det här kommer att låta superdumt, men det la sig som ett täcke över både mig och soppåsen.

Jag skrattade lite. "Som ett täcke" tänkte jag, "så typiskt täcken." Det kändes som ett tecken. Jo, precis, det var så jag tänkte. Det är helt sjukt, men jag blir extra ordvitsig när jag precis har överlevt en helt sjuk upplevelse. Jag gick bort till soptunnorna och slängde min soppåse, sen gick jag in och sprang upp till lägenheten. Du vaknade när jag kom in genom dörren. Du frågade var jag hade varit. "Soporna" flämtade jag fram "...och trappen." Du tittade lite stolt på mig. Ja, jag hade tagit trappen. Poäng till mig. Yes!



Varm choklad