onsdag 21 april 2010

Vaknade av en mardröm

I morse skrev jag följande på Facebook: 

Nedan följer en beskrivning av drömmen i fråga. Hobbydrömtydare är välkomna att spekulera i vad den kan betyda.

Huset vi bodde i i Skåne var tidigare ålderdomshem. Det var stort med en boyta på 270 kvadratmeter i två plan. Utöver det hade vi en vind med pingisbord och en källare med full takhöjd och tio rum.

Källarrummen hade smala fönster nästan uppe vid taket som gjorde att det gick att släppa in lite ljus (som jag hängde gardiner för så att min dator inte skulle störas). Som ni förstår innebär detta att bottenvåningen inte låg i marknivå utan en knapp meter högre än så.

När vi kommer in i min dröm har jag precis vaknat, jag har gått ner från mitt rum på övervåningen till ett sovrum på bottenvåningen (det fanns inget sådant sovrum i verkligheten, men det kändes helt logiskt i drömmen). Jag noterar att det ligger lite aska och bråte utanför huset.

Solen skiner in i sovrummet. Jag ligger på en stor säng med vita lakan. Emelie ger mig oralsex.

Det är lekfullt, mysigt, härligt. Jag kommer, Emelie ger mig en komplimang för hur volymiöst, reser sig upp och går ut ur rummet.

Precis när hon är utom synhåll hör jag ett skrik. Emelies skrik. Det är ett skrik av skräck och panik. Hon verkligen vrålar och jag kan höra hur hon springer upp på övervåningen.

Jag blir tokigt stressad, drar på mig mina kalsonger och springer fram till fönstret. Grannhusen har brunnit ner, de är bara glödande högar av förkolnat bråte. Jag lutar mig ännu närmare fönstret och tittar upp. Det ser ut som att övervåningen på vårt hus också brunnit ner.

Springer upp på övervåningen och in i mina föräldrars sovrum. Jag kan se himlen, väggarna är förkolnade uppe där de vanligtvis möter taket och det är fullt av förkolnade takbjälkar i rummet.

Emelies mamma ligger på sängen, täckt i bråte, men hon rör sig. Jag springer fram till henne och får undan bråten. Hon ligger alldeles konstigt med huvudet. På snedden. Som att hon är rädd att hon skadat sig och inte vill röra på huvudet med risk för att skada sig ännu mer.

Jag tittar på Emelie och säger: "snabbt, ring 112!". Emelies mamma tittar på mig och säger: "Va?! Har ni inte redan gjort det?!".

Jag vaknar med ett ryck.

torsdag 15 april 2010

Att duscha på landet

Monkey see, monkey do

Jag kan tycka att det är svårt att veta hur jag ska bete mig i nya situationer. Med stora ögon försöker jag iakta och analysera min omgivning, jag härmar försiktigt och gör mitt bästa för att läsa av reaktionerna på mitt agerande.

Det blir ganska trevande, lite nervöst, men det är alltid spännande att lära sig nya saker. Det brukar hjälpa att ha tålamod, försöka vara hundra procent fokuserad på det jag gör och inte stressa. Men det kan bli lite läskigt ändå. Tiden liksom stannar upp och det känns som att min kropp skakas av varje hjärtslag.

Plötsligt kommer jag till en punkt där jag måste stanna upp. Jag vågar inte lita enbart på min intuition och min förmåga av att läsa av reaktioner. Jag måste fråga. De där ögonblicken innnan jag får något svar kan kännas både läskiga och nervösa.

This is mission control.
All systems are go for launch.
Countdown initiated.


Tänk om jag har tolkat något fel? Att göra fel tycker jag inte om. Jag är en otroligt dålig förlorare som verkligen gör allt för att vinna.

Funderar på vad som är värst. Att fråga och inse att jag gjort fel, eller att inte fråga och fortsätta göra fel? Jag tror att jag tycker det är värst att göra fel utan att veta om det. Då kan jag inte ens rätta till det.

Houston, we have a problem!

Även om det kan kännas både läskigt och nervöst ibland så tycker jag verkligen om att lära mig nya saker. Ju mer desto bättre.

I en helt orelaterad fundering var det någon på jobbet idag som använde uttrycker "att bli tagen på sängen" i bemärkelsen "att bli överraskad".

Rent etymologiskt tänkte jag att det är lite underligt att idiomet har den betydelsen den har, men tack vare Wikipedia har jag nu lärt mig att det snarare betyder "totalt oförberedd på något som man borde ha insett skulle kunna inträffa" och nu känns mycket bättre (och så blir jag glad över att jag får lära mig något!).

tisdag 13 april 2010

Välkommen till Jurassic Park

Det kändes som att natten skulle sluka bilen. Vägen ringlade fram genom skogen och inte ens med helljus kunde Andrew känna sig helt trygg. Han tittade i backspegeln. Bäcksvart.

Instruktionerna hade varit knapphändiga. En adress mitt ute i ingenstans. Han hade sina föreställningar om vad som väntade, han skulle inte göra det misstaget igen. Nej, kunde gå hur som helst och egentligen kändes det ganska skönt. Oändliga möjligheter. Han trummande med fingrarna på ratten.

Landskapet förändrades utanför bilrutan. Skogen blev tätare och de öppna fälten som han passerat allt mer ovanliga. Skenet från stan som gått att ana tidigare var nu helt borta och mörkret kändes som en avgrund.

Andrew svängde av huvudvägen. Så här långt ute hade ingen bemödat sig att asfaltera och snödrivor prydde vägkanten. I stan hade snön smält bort för flera veckor sedan, men här ute - Andrew tittade på termometern - här ute var det flera grader kallare än i stan.

Tankmätaren visade tre fjärdedelars tank. Bilen hoppade fram på den ojämna vägen. Andrew höll krampaktigt i ratten, han tänkte att det inte kunde vara så långt kvar nu.

Det gick inte så snabbt. Miljöbilen han lånat var gjord för att köra i stan, Andrew log åt ironin, och vägen saknade viltstängel. Onödigt att riskera någonting när man inte har bråttom.

Något lyste längre bort i skogen. Andrew körde försiktigt närmare. Det var svårt att se vad det var för något mellan alla träd, men det var stort, det kunde han se. Jättestort. Det var en port, en enorm belyst port mitt ute i skogen.

Andrew lutade sig fram mot fönsterrutan för att kunna se hela porten, som påminde om den i Jurassic Park. När han kom närmre öppnade den sig långsamt. Andrew åkte igenom.

Vägen fortsatte men nu var den upplyst av stora valv som någon hade byggt över vägen. Det var svårt att se vad valven var gjorda av, någon form av stålkonstruktion gissade Andrew, men de var belamrade med lampor som gjorde lyste upp hela vägen och gav en riktigt mäktig känsla.

Vid det här laget förstod Andrew att det här inte skulle likna något annat. Om han hade haft några förväntningar var de som bortblåsta, vad som skulle hända härnäst hade han absolut ingen aning om.
Vägen fortsatte en bit till och han kom till slut till ett litet hus med en belyst gårdsplan.

Andrew parkerade bilen, tog sina väskor från passagerarplatsen och klev ut ur bilen.

"Välkommen!" hörde han en kvinnoröst bakom sig "Jag har gjort te, vill du ha?"

Andrew log. Det här skulle nog blir rätt bra ändå.

måndag 12 april 2010

Att rädda världen

Om du var tvungen att offra dig för att rädda världen, skulle du göra det? Jag tittar på Armageddon (precis lagomt cheesy amerikanskt för den här typen av frågeställningar) och tänker "självklart skulle jag göra det, vem skulle inte göra det?". Det är sorgligt och mäktigt. And it get's me every time.

Men att rädda världen är abstrakt. Vad menar vi med "världen"? När jag tittar på nyheterna har jag ofta svårt att relatera till händelser som sker långt bort. På ett intellektuellt plan kan jag förstå vad som händer när en jordbävning drabbar ett fattigt land på andra sidan jorden, men det betyder inte att jag verkligen förstår.

Om farmor blir fälld i tunnelbanan och bryter benet är det en större nyhet för mig än någon naturkatastrof på andra sidan jorden.

"Världen" är ett diffust och ointressant begrepp. Det betyder inte samma sak för mig som det gör för dig. Faktum är att världen nog är mycket mindre än jag kan föreställa mig.

Jag skulle kanske kunna göra som Bruce Willis i Armageddon, offra mig för att rädda världen, jag skulle rädda miljardtals med människor. Men det skulle inte vara min anledning. Det är inte det som är viktigt. Det är inte de jag vill rädda.

Nej, världen är långt mycket mindre än så. Oftast är det min familj och mina vänner, ibland är den ännu mindre.

Ibland är du hela världen.



Jag skulle säga att jag gör det för "världen", jag skulle se dig i ögonen och du skulle förstå. Det är något jag måste göra. För världen. För dig.