tisdag 29 september 2009

Fredag i Oviedo

Fredagen var sista dagen på Emelies spanskakurs. Nästa vecka börjar hon sina studier på universitetet i Chichon (Gijon). Vi bestämde oss för att ge oss ut på en promenad längs en gångstig med utsikt över Oviedo.

Emelie var ivrig med kameran. Så ivrig att hon tog första bilden innan hon hunnit vända kamerat åt rätt håll.



Sedan roade hon sig med att försöka fånga mig på bild med så dumma miner som möjligt.


Hon spenderade även tid på att analysera min gångstil.

Längs promenadstråket fanns det träningsstationer. Emelie demonstrerade hur man ska göra för att gå armgång.

Alla stationer hade olika instruktionsbilder, men vi lyckades inte klura ut vad de ville att man skulle göra på en del av stationerna.

När vi försökte ta en bild på oss själv akom en man skuttandes som en mycket glad Duracellkanin. Han hjälpte oss ta följande bild. Tack, Duracellmannen!

Eftersom det var sista dagen för spanskakursen hade Emelie bestämt träff med två kursare, Elke och Johanna. Vi begav oss till en krog/bar som serverade ris till varje dricka vi beställde. Mycket gott.

Precis som Elke kommer Johanna (hon på bilden) från Österrike, men hennes pappa har jobbat som ambassadör och hon har därför flyttat runt mycket. Då det är ovanligt med tyska skolor på många av de platser han varit stationerad har hon gått i fransk skola istället.

Jag berättade att när jag bott i Frankrike ett tag så sa jag till min pappa att jag inte ville att han skulle prata franska framför mina vänner för att man kunde höra att han inte var från Frankrike. Johanna berättade att hon inte tyckte om när hennes föräldrar pratade franska framför hennes vänner av samma anledning. Hon förstod mig. Det kändes bra.

Det blev lite förvirrat när vi skulle byta bar. Ingen var helt säker på vilken väg vi skulle gå. Plötsligt utbrast Emelie: "Jag vet vart det ligger. Jag vet bara inte var jag är!".

Vi hittade tillslut till den nya baren där vi beställde in varsin Desperados, öl med påstådd Tequilasmak som serverades med en skiva citron i flaskan. Det var så gott att Emelie nästan gillade det, trots att det var öl.

Jag fick komplimanger för min matlagning och Emelie blev irriterad för att jag verkade så "oskyldig och snäll som en ängel". Hon avbröt mig och berättade för sina vänner att jag kanske verkar snäll men att skenet kan bedra och att jag är väldigt bråkig. Sen frös hon och fick låna min jacka.

På vägen hem sa Emelie att min mat var god men att folk blir så imponerade för att jag är kille. Det tyckte jag var tråkigt. Jag vill inte få några könskvoterade omdömmen om min matlagning. Jag tror att den skulle klara sig ganska bra på lika villkor.

Men jag träffade Elke och Johanna i dagen efter och konfronterade dem genom att fråga om de gett mig komplimanger för min matlagning bara för att jag är kille. De sa att de inte gjort det. Emelie såg inte övertygad ut.

fredag 25 september 2009

Katedralbesök

Igår åt jag och Emelie lunch på resturangen där tjejen Emelie hyr rummet av jobbar.
Först fick vi några goda aptitretare.

Sen kom de in med lite gott bubbel. Inte så pjåkigt för en lunch. Det var mycket trevligt.

Efter lunch gick vi på guidad tur av den stora katedralen i Oviedo. Jag tog en bild på en liten ljusgård som jag tyckte var fin.

Inne i katedralen fick man inte fotografera. Men eftersom jag är så grym på att förklara så spelar kanske det inte så stor roll.

Det fanns en museidel av katedralen där de hade massa gamla reliker och avbilder av Jesus. Det fanns också ett supergammalt pass utkarvat i elfenben. Det ska tydligen endast finnas tre sådana pass i hela världen och ett finns här i Oviedo. Jag frågade guiden om man verkligen behövde ett pass eller id om man hade råd att låta någon tillverka ett sådant i elfenben. Jag tycker att man borde ha varit känd nog för att inte behöva något pass om man var så rik. Det tyckte inte guiden. Jag tror inte att han förstod frågan.

I katedralen hade de eluppvärmda bänkar. Det var för att kvinnorna skulle kunna gå klädda i snygga klänningar utan att frysa om baken. Jag tycker att det är helt underbart. Det är precis min bild av kyrkan. Det är viktigt att klä upp sig för prästen Gud. Och tänk va hemskt det skulle vara om kvinnorna tvingades ha på sig varma kläde. Då skulle det inte alls bli lika roligt att predika!

De hade dessutom rationaliserat bort levande ljus. Alla ljus, till och med de som man brukar tända själv, var elektriska. Men de hade gjort någonting med dem så de flämtade som riktiga ljus ska göra. Jag är för att kyrkan försöker förnya sig, men jag tycker att det finns en viss känsla i levande ljus.

Hittade inga nätverksuttag (fanns eluttag vid varje bänk) men jag antar att kyrkan kör trådlöst.

Katedralen tog tydligen jättelång tid att bygga. Därför är olika delar byggda i olika stil. Från början var det meningen att den skulle ha två torn, men pengarna tog slut när de byggt det första tornet.

Jag lyckades ta en bild inifrån katedralen. På golvet. Det är rutigt som ett schackbräde för att man ska kunna urskilja vilka biskopar som är riktiga och vilka som bara låtsas.

Här är en bild av porten till katedralen. Det som skuggar är "änglarnas kors" som tydligen är någon symbol för Oviedo.

Emelie var jätteduktig som översatte (nästan) allt av vad guiden berättade. Här försöker hon se lika dryg ut som guiden.

Här är Augustin, vår guide. Han är lärare på Emelies skola och han har ett kryss på vänster hand för att han ska hålla reda på höger och vänster.

Det här är någon viktig tänkare. Han står staty precis utanför sitt gamla hus (inte det i bakgrunden). Jag tror att han funderar över vilken portkod han har. Eller kanske vilken färg han borde måla om huset i. "Rosa eller grönt, det är frågan"

Efter rundturen tog Augustin oss till ett ciderställe. Cider är tydligen en typiskt Austurisk dryck. Den måste hällas upp på ett mycket speciellt sätt. Man får bara fylla på några centimeter i de stora glasen, och när man dricker måste man dricka allt i ett svep men spara en lite skvätt som man häller ut på golvet. Mycket märkligt.

Själva cidern är ganska sur. Den smakar som vanlig pommac hade smakat om den var gjord på äppelkart istället för mogna äpplen. Trots det är den förvånadsvärt god.

Vi fick ett glas var. Sen frågade Augustin om någon ville ha mer. Det ville jag. Men tydligen bara jag. Augustin utbrast att jag skulle passa bra i Oviedo. Bartendern redan börjat hälla upp flera glas. Emelie hjälpte mig dricka upp.

Augustin påstod att man kunde dricka två flaskor utan att bli berusad. Men att tre var i värsta laget. Jag tror att han är mer tålig än jag.

Just, det ja. De hade ett blodigt tygstycke i katedralen som som de påstod att någon täkt Jesus huvud med när de tog ner honom från korset. Tänka sig.

Efter cidern var vi tvungna att lugna magen med lite glass. Min glass hade börjat rinna och droppa ner över min tröja när den här bilden togs.

torsdag 24 september 2009

Stöd i tillvaron

Plötsligt känns det som det bara är ett stort tomrum där ens vän stått. Var är hon? När försvann hon? Hur länge ska hon vara borta? Kommer hon någonsin att komma tillbaka? I den stunden spelar det inte någon roll. Hennes plats i ditt liv ekar tomt. Det blir nästan lite svårt att stå upprätt. Du kan inte stödja dig på henne. Du kan inte luta dig emot henne.

Som tur är finns det andra som kan stödja dig. Nej, det är inte samma sak. Det kommer det aldrig att vara. Men du är inte ute efter samma sak. Du behöver bara lite stöd tills du samlat ihop dina tankar. Tills du har fått en överblick över situationen. Tills du vet vad du ska göra. Tills ni ses igen.

Hur stödet ser ut spelar inte så stor roll. Det kan vara något litet i vardagen. Det kan vara någon som stöttar dig när det känns som att världen har rämnat och du är på väg att ramla in i det tomrum hon lämnat efter sig. Det viktigaste är att du kan känna att stödet finns där.

Det ger dig självförtroende. Det ger dig lugn. Det ger dig ro. Det gör att du kan kännas dig trygg. Det gör att du kan strunta i att försöka stå rakt. Du vet att det finns någon där som kan hjälpa dig om du är på väg att falla. Du vet att på något sätt så kommer allt att ordna sig till slut. Det är kanske inte ett tomrum. Det kanske bara är en plats för stöd.

Utflykt till Avilés

Efter siestan igår åkte jag och Emelie till kust- och surfstaden Avilés. Vårt första mål var stranden där Emelie tänkte ta ett dopp. Klockan var rätt mycket när vi väl kom fram till stranden.

Emelie har ett knep för att siestan inte ska bli för lång. Man ska gå och lägga sig kissnödig. Jag är något skeptisk till taktiken, men Emelie verkar övertygad. I går fungerade det inte så bra, för vi sov i en-och-en-halv timme istället för en halvtimme. Det kan dock ha berott på att vi åt en rejäl lunch och att det var väldigt varmt.

Vattnet var däremot kallt och badhumöret knappast på topp. Emelie tog av sig skorna och promenerade lite närmre vattnet än vad jag tordes. Men hon verkade inte riktigt gilla vågorna. Som tur är passade hon på att filma lite när en ovanligt stor våg slog in på stranden.

Efter strandbesöket gällde det att ta sig tillbaka till centrum. Efter letande, frågande och mycket aktivt bussjagande medelst löpning lyckades vi tillslut ta oss ombord på en buss som gick tillbaka till centrala Avilés. Nu var klocka halv tio och hela staden var död.

Vi gick förbi flera barer där folk tittade på fotboll. Alla tittar på fotboll i Spanien. Är lite sjukt faktiskt. Men i ett land med så hög arbetslöshet som Spanien och en premiärminister som jämförs med Mr Bean känns det kanske skönt att få dyrka riktiga idoler.

Efter att ha promenerat fram-och-tillbaka i jakt på något ställe som serverade något roligare än stekt kött och friterad potatis gick vi in på en bar och beställde stekt kött och friterad potatis. I ett hörn stod en teve och jag valde att sätta mig så att jag kunde se den. Jag sa till Emelie att platsen "hon valt" såg skönare ut, sen spenderade jag middagen sneglandes på teven.

Spansk fotboll är i alla fall roligare än svensk fotboll. Det kändes lite som att titta på svensk fotboll fast snabbspolat. Inte för att jag har tittat på svensk fotboll.

Klockan 23:30 tog vi bussen tillbaka till Oviedo. Bussen plockade även upp ett gäng svarta män. Emelie påstod att de använde klickljud när de pratade. Det hörde inte jag. Synd. Jag hade velat höra någon prata med klickljud.

onsdag 23 september 2009

Polismode i Oviedo

Jag kanske har en sjuk fantasi men är det inte något homoerotiskt över de här uniformerna?

De tajta byxorna. Den lilla västen. De höga stövlarna och den där lilla hatten. Hur.. hur tänkte de egentligen? Skulle ju vara som att bli arresterad av någon ur Village People.

(Vågade inte ta en bild framifrån, dels för att polisen tittade lurigt på mig och dels för att hans byxor lämnade lite för lite åt fantasin.)

(Nej, han hade ingen häst med sig. Eller ens i närheten.)

Same, same


I Oviedo finns det nått för alla smaker.

Automagiskt!

I Oviedo kan man köpa det mesta i automater. Förrutom klassiker som läskautomater, godisautomater och tobaksautomater finns även lite mer exotiska automater. Vad sägs om glassautomat eller vattenautomat?

Utöver det finns även juiceautomater och automater med färska mackor. Och så förstås kronjuvelen. Überautomaten.
I den hittar man bland annat barnmat, blöjor, deodorant, tvål, kondomer och en dildo (som kostar 57 euro). Allt man behöver med andra ord. Hittar jag en alkoholautomat kommer jag inte att behöva köpa något från människor.

Jag har hört att det ska finnas automater på toaletten till vissa barer som utöver kondomer även har penisvibratorer och butt plugs. Dessa rykten hade inte hunnit bekräftas när det här inlägget skrevs.

"Du kan inte stanna hemma och spela Bingolotto"

Nej, jag kan inte stanna hemma och spela Bingolotto. Verkligen inte. Att sitta fastklistrad framför dumburken, ens liv förslöat och förslavat av en tablå bestämd av någon annan. Ens enda hopp till lycka, spänning och framgång, till flykt från vardagstristessen, hängandes på några slumpmässiga tal upplästa i teve. Det är inget för mig.

Jag må vara naiv, en drömmare, men inte ens jag tror att slumpen ska göra mig några tjänster. Jag har högre ambitioner än så. Min lycka och min framgång är min egen förtjänst. Det är jag som måste kämpa, känna, våga, välja, älska. Det är mitt liv och mina val, mina mål och mitt svett, mitt blod och mina tårar som ska ta mig dit jag vill. Vart det nu kan vara.

Det är kanske det som är problemet? All viljestyrka och jävlaranamma i världen spelar kanske inte någon roll om jag inte har något mål. Om jag inte vet vad jag vill.

Kanske är det därför så många fastnar i tevesoffan. För att vi inte riktigt vet vad vi vill, för att vi är rädda att ta beslut, rädda för att känna efter. Vi måste kanske få lite hjälp ibland. Bli räddade från vår förslavande vardag. Bli bortdragna från Bingolotto. Utdragna i den stora världen där allt är möjligt om man bara vet vad man vill.

Upp med händerna!

Jag är lite förkyld. Det gör att jag nyser. Man kan knappt höra när mamma nyser. Hon låter som en liten katt. När pappa nyser hoppar alla bokhyllor till. Jag nyser också ganska bestämt. Men det är bara Ajla som hoppar till. Men hon hoppar till bara man tittar på henne konstigt.

Jag brukar också hoppa till. På jobbet. När Morgan smugit upp bakom mig och börjar skälla. Eller när han börjar slicka på min hand. På jobbet måste man vara noga med att ha händerna på skrivbordet när Morgan är där. Annars kanske man får sin hand slickad.

Jag vet inte varför jag hoppar till. Det är egentligen inte särskillt obehagligt. Tvärtom. Är nog mest att jag är ovan att någon kommer smygandes under bordet och börjar slicka på min hand. Undrar om jag skulle hoppa mindre om jag var mer van. Om jag skulle kunna bli avtrubbad.

Om jag försöker att svälja min nysning så det inte låter så mycket då låter jag som när mamma nyser. Det kanske är det hon gör. Hon försöker kanske dölja nysningen. Det borde hon inte. Hon borde släppa loss och nysa ordentligt. Det är skönt, men också lite skrämmande.

tisdag 22 september 2009

Nya smaker och dofter


Allt luktar och smakar annorlunda här. Maten är annorlunda: enklare, rakare. Kött med friterad potatis. Kanske någon sås. Fisk med friterad potatis. Kanske någon sås. Det är inte så mycket rätter som det är valmöjligheter. Men varför skulle jag vara bättre på att kombinera ihop en måltid än vad en utbildad kock är? Jag kanske bara ätit på fel ställen.

Dofterna är annorlunda också. Det står aldrig i guideböckerna, men ger en väldigt stark känsla av att "vara där". Eller här. Som är där jag råkar vara just nu. Till och med Emelie doftar annorlunda. Min Emelie.

Det gick precis förbi vad jag antar var en tiggare som bad om pengar. Klädd i hela och rena kläder, med en ny handväska i svart läder över axeln, krävs det mer än några krokodiltårar för att jag ska släppa till.

"I AM SORRY! I DO NOT UNDERSTAND YOU!"

Hon gick. Blev inte gladare. Men gick. Bra.

Jag har tagit några bilder på statyer här i Oviedo. De tycks gilla att avbilda kvinnor. Förtvivlade, funderande och sökande kvinnor.
Jag undrar varför.

måndag 21 september 2009

Förmiddag i Oviedo

Emelie tycks vara lite orolig för att utsätta någon för passiv sexning med tanke på hur dåligt jag mått av det. Det är ett problem då lägenheten hon hyr ett rum i är lyhörd och hennes definition av passiv sexning inkluderar mycket mer än min definition gör.

På frukosten (strax efter 13-tiden) började jag förklara att det är skillnad på om tre personer delar en 120-säng varav en känner sig utanför och om två personer delar en säng och någon annan en (förvisso lyhörd) vägg bort tror sig höra någonting.

Precis när jag börjat förklara, och Emelie utbrustit att hon ville veta mer om vad som egentligen hade hänt i och omkring den där 120-sängen, kom Elke in i köket. Elke kommer från Österrike och är i Oviedo för att lära sig spanska, precis som Emelie. Hon har mycket vackra händer och jag tror att det var hon Emelie misstänkte att vi utsatt för passiv sexning.

Elke ville också ha frukost och vi bytte snabbt samtalsämne. Min mer utförliga förklaring fick vänta.

Efter frukost var jag fortfarande trött. Säkert en kombination av att jag natten till söndagen inmundigat en ganska stor mängd alkohol ("Vi skulle kunna säga såhär: det finns ingen bag kvar i boxen") samt att jag jobbat till fyrasnåret på morgonen. Jag misstänker dessutom att jag kan ha fått för mig att jag är grym på Parkour då jag har ett stort skrubbsår på ena knät.

Emelie behövde ändå plugga så jag la mig på sängen för att vila. Min tanke vandrade snabbt iväg.

Jag måste ha slumrat till för plötsligt var jag tillbaka i lägenheten med 120-sängen. Det var ljust ute och Stefan satt framför datorn. Han fick ett meddelande på MSN av någon.
"Logga in på 'uppjagad' istället, där kan jag logga konversationen bättre" skrev han tillbaka.
"Uppjagad?" frågade jag.
"Det är vad jag kallar Digsby" svarade Stefan bestämt, som om det var helt självklart.
Märkligt tänkte jag då jag bara för två dagar sedan varit tvungen att byta tillbaka från Digsby för att den ätit upp inlägg.

Jag tittade på sängen. Det låg ett grått nattlinne i bomull. Det hängde en slinga i taket precis där sovalkoven började i vilken man skulle kunna hänga upp ett draperi. Stefan tittade på mig och sen på Emelie och frågade:
"Varför sitter det inget draperi här?"
"Ehh.. jag.. ehh.." jag visste inte vad jag skulle svara. Av någon anledning kändes det som att det var mitt ansvar.
"Jag.. ehh.. borde fixa det, både här och hemma" fortsatte jag.

Jag hörde något vid dörren. Lägenheten hade en innerdörr i tunt trä med ett lås och ett brevinkast. Jag visste precis vad det var som stod på andra sidan dörren. En velociraptor (en sån där smart dinosaurie från Jurassic Park).

Jag hörde hur den mixtrade med låset. Den försökte ta sig in. Låset vred sig långsamt. Jag hoppade till dörren och drog igen låset helt igen.
"Vad vill du?" ropade jag genom dörren.
Velociraptorn lutade sig ner och öppnade brevinkastet och svarade sen
"Jag vill komma in!"
Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag frågade
"Vad heter du?"
"Jag heter Scylla" skrek velociraptorn Scylla tillbaka.

Då kom Emelie in i rummet och väckte mig. Och jag var tillbaka hennes rum i Oviedo.

lördag 19 september 2009

Chatlogg 2004-09-19

Mitt liv för 5 år sedan.

[23:55:28] Albert: Så pinsamt
[23:55:33] Albert: jag började snacka med två tjejer
[23:55:34] Democracy: huh?
[23:55:36] Albert: på festen
[23:55:39] Albert: i fredags
[23:55:43] Democracy: fan vad pinsamty
[23:55:45] Albert: nej
[23:55:46] Albert: vänta
[23:55:50] Democracy: var de 50 år?
[23:55:52] Albert: och sen träffade jag deras mamma
[23:55:53] Democracy: lol
[23:55:55] Democracy: skoja bara
[23:56:08] Albert: som presenterade mig för sina döttrar och sa "det
här är Albert som jag har talat om"
[23:56:22] Albert: och så visade det sig att deras mamma hade varit
med och ätit midda
[23:56:25] Democracy: talat om
[23:56:33] Democracy: när du bad om mat?
[23:56:42] Albert: aa typ
[23:56:43] Albert: men iaf
[23:56:47] Democracy: hahahahaha
[23:56:49] Albert: så hon hade berättat om mig
[23:56:52] Albert: för sina döttrar
[23:56:54] Democracy: hahahahahahhaahahahahahahahaha
[23:56:59] Albert: wtf?!!
[23:57:19] Albert: och sen ville hon (mamman) dansa med mig
[23:57:23] Albert: men där drog jag gränsen
[23:57:39] Democracy: hade hon berättat att o
[23:57:50] Democracy: hon hade träffat en kille som ville ha mat?
[23:58:30] Albert: Jag vet inte riktigt vad hon hade sagt till sina
döttrar, men det var helt uppenbart att de faktiskt hade
pratat om mig (för man säger inte som hon sa annars)
[23:59:45] Democracy: nej...
[00:00:00] Democracy: verkade de mer eller mindre inresserade av
dig efter det?
[00:00:08] Albert: Asså
[00:00:13] Albert: det kändes lixom bara konstigt
[00:00:44] Albert: för jag trodde att det var första gången de pratade
med mig (Det var det visserligen) men.. det kändes så
konstigt att de redan visste vem jag var och så vidare utan
att säga något
[00:03:39] Albert: :)
[00:03:48] Albert: Nu vet jag inte hur mycket de redan visst
[00:03:48] Albert: e
[00:03:50] Albert: visste
[00:04:24] Albert: men vi hade lixom gått igenom hela "vad heter du?"
"var bor du?" "vad gör du på dagarna?" osv delen
[00:04:38] Albert: - -;
[00:06:16] Democracy: haha
[00:06:30] Democracy: potentiella ragg?
[00:06:46] Albert: Höll på att skriva "de var 13 och 14 år gamla"
[00:07:09] Albert: Nej, de var för unga
[00:07:16] Albert: 88 86
[00:07:25] Albert: 86 är iofs ok
[00:07:34] Albert: men deras mamma kände att hon kände mig
[00:07:37] Albert: och det är obehagligt
[00:08:14] Democracy: haha
[00:08:36] Albert: tänk dig själv
[00:08:40] Albert: om du kommer hem till en kille
[00:08:51] Albert: och killens mamma känner att hon känner dig bättre
än killen gör
[00:09:03] Albert: det är obehagligt
[00:09:10] Albert: tror jag iaf
[00:09:15] Albert: ska inte ta reda på det :)

torsdag 17 september 2009

Guide: alkoholpåverkad eller göteborgare?

Är bålen med eller utan alkohol? Det kan vara svårt att veta. Och man vill ju inte göra bort sig. Därför kommer här Albertbloggens guide med tecken på att du fått i dig alkohol. (Eller att du är göteborgare)

Upplever du att:
  • Golvet faller emot dig när du försöker gå.
  • Alla sittytor känns hala och svåra att sitta på utan att glida av.
  • Du måste ha en fot i golvet när du ligger på sängen för att försäkra dig om att den står still.
  • Det känns som att ditt ansikte inte riktigt sitter fast i huvet.
  • Du skrattar åt ordvitsar.
  • Du kommer på smarta planer som bara skulle fungera i tecknad film.
  • Du tror att planerna kommer att fungera.
  • Du testar planerna.
  • Du blir förvånad när det inte går som du tänkt dig.
  • Ditt bröst känns varmt och du känner ett stort behov av att kissa.
  • Du tycker att det är onödigt att blanda drinken/groggen innan du dricker den eftersom "den ändå blandar sig i magen".
  • Du tycker att du är snygg, cool och faktiskt "dansar riktigt bra".
  • Du erkänner att "den där låten med Thorleifs" faktiskt är "riktigt svängig".
  • Du sjunger med i låtar, hellre än bra.
  • När du efter att någon berättat att de jobbar som lärare på SFI frågar: "i vilket ämne?"
  • Du känner dig smart, ser allt klart och om du.. bara.. kunde.. koncentrera.. dig.. så.. skulle.. du.. kunna.. lösa.. det.. där.. jobbiga.. problemet.
  • Ingenting smakar alkohol.
  • Du bara MÅSTE ha en drink (till).
  • Du känner dig smidigare och skulle "lätt klara av att gå ner i split".
  • Skräpmat känns som en rättighet.
  • Du är säker på att du skulle kunna klättra ner via balkongen.
  • Du lätt kommer hinna över vägen innan den där bussen kör förbi.
  • Det känns skönt att kräkas.
  • Den där rösten som brukar försöka få dig att inte göra roliga saker känns avlägsen.
  • Du undrar om en elefant i tyngdlöst tillstånd känner sig lättare än en kattunge i tyngdlöst tillstånd gör.
  • Du frågar dig: "Why is the rum gone?"
Då finns det en risk chans att du fått i dig alkohol (eller en risk att du är från Göteborg).

tisdag 15 september 2009

Jag är ett blybatteri

Jag är ett blybatteri som laddats med för mycket spänning.
Jag är ett blybatteri. Laddas jag med rätt mängd spänning fylls jag av sprudlande energi.
Jag är ett blybatteri. Är det kallt går allt mer trögt. Blir det för varmt förlorar jag energi snabbare.
Jag är ett blybatteri. Jag känner mig tung.
Jag är ett blybatteri. När jag förlorar energi känner jag hur allt blir mindre spännande.
Jag är ett blybatteri. Jag gillar stora kontaktytor som medger bra energiöverföring.
Jag är ett blybatteri. Jag har begränsad livslängd och blir snart ersatt.
Jag är ett blybatteri. Fler av mig kan göra saker och ting mer spännande.
Jag är ett blybatteri. Jag har både en positiv och en negativ sida.
Jag är ett blybatteri. Jag är fylld av syra.
Jag är ett blybatteri. Jag kan användas som dörrstopp.
Jag är ett blybatteri. Jag startar din motor.
Jag är ett blybatteri. Jag kan se till att du får ljus i din vardag.
Jag är ett blybatteri. Vid viss beröring slår det gnistor om mig.
Jag är ett blybatteri. Jag kan ladda om.
Jag är ett blybatteri. Ibland går det trögt att ladda mig.
Jag är ett blybatteri. Jag är stabil.

måndag 14 september 2009

Lust, liv och PORR

Läste ett inlägg på Lust och Liv om Dirty Diaries, porr för feminister. I inlägget pratas det om ett inslag i Gomorron världen. Lust och Liv skriver:

"De [på Gomorron världen] sa också att Hugh Hefners porrimperium är skakat, för att folk helt enkelt hellre ser på vanliga människor som har sex, än betalar för att se Hefners modeller."

Det tror jag inte.

Det är ju som att säga Hollywood skulle skakas av att folk började göra filmer om vanliga människor. Film kan vara ett sätt att fly verkligheten en stund. Hitchcock lär ha sagt något i stil med "vad är drama om inte livet med de tråkiga bitarna bortklippta?". Även om det är coolt med amatör- och lågbudgetfilm om "vanliga människor" känns det inte som att Michael Bay har något direkt att frukta på ett tag.

Jag spelar mycket dataspel och en del i charmen är att jag får vara någon annan än jag är i verkligheten. Jag kanske är en alv som kan göra sig osynlig, en superhjälte eller en racingförare. Jag vill kunna fly från vardagen och få uppleva något mer.

Jag tror samma sak gäller för film och porr och porrfilm.

Porr bör ju bejaka våra fantasier. Och våra fantasier är ofta mer fantastiska än verkligheten. Om så är fallet borde Herr Hefners porrimperium stå stadigt ett tag till.

När det blir regel snarare än undantag att ha sex med modeller och våra fantasier ändras kanske Herr Hefner får problem, men förmodligen har definitionen på vem som är modell och inte ändrats i samma takt. Och då är Hefner sedan länge död.

Men bara för att Michael Bay gör filmer betyder inte det att allt jag vill se är Michael Bay-filmer. Film är mer än det som syns på bio- och uthyrningstoppen. Och det är bra att det finns filmer som är gjorda av olika typer av människor för olika typer av människor.

Bara för att det kommer en ny genre av filmer så följer det inte automatiskt att den kommer att ta död på en gammal genre. Film, oavsett om det är porrfilm eller annat, är för brett för att så skulle vara fallet. Nya genres ersätter inte gamla, de kompletterar dem.

För övrigt tror jag mig tillhöra den kategori människor som inte är särskilt förtjusta i att se "på vanliga människor som har sex". Men jag har förmodligen för liten erfarenhet av det för att kunna uttala mig kategoriskt om hela genren.

söndag 13 september 2009

Klättring på Vårdberget

Var ute vid Vårdberget och klättrade i går. Första gången jag klättrat under bar himmel. Jag har tyvärr inga klätterskor, så efter att ha kämpat mig upp för en 5b tog det stopp. Jag lyckades inte komma upp någonstans förutom en 3b!

Men det var väldigt vackert väder och det var ett mycket trevligt sätt att spendera en ledig dag på.

Och så får man lära sig så mycket:

Never trust a climber with shiny gear.

Det viktigt att man aldrig förlänger rep mot rep. ALDRIG REP MOT REP. Klättrare vill ha mycket friktion, men aldrig mellan rep.

Om någon kastar ner ett rep från berget ska de ropa "REP!".
Om någon kastar ner en sten från berget ska de ropa "STEN!".
Det finns tydligen bara de alternativen. Rep och sten. Allt tyg räknas som rep. Allt hårt som sten. För klättrare är tydligen kottar stenar.

Om man kastar ner en bergsget, vad ropar man då?
Lars (vars fot syns på bilden) föreslog: "VAD I HELVETE?!"

Andra konversationer som hördes på klippan var:

"Går det att klättra när det regnar?"
"Ja, ehh.. man trillar ju ner.."

och

"Jag tycker inte riktigt om den här karbinhaken, den är lite böjd i formen, det känns inte rätt. Som att den inte skulle vara lika stark."
"Jasså, om jag var du skulle jag nog vara mer orolig över att jag valde den för att den var den billigaste jag kunde hitta."

och

"Om du hade en Posche Cayenne. Då skulle jag vara din kompis."

Devil in Disguise

You look like an angel
Walk like an angel
Talk like an angel
But I got wise
You're the devil in disguise
Oh yes you are
The devil in disguise

You fooled me with your kisses
You cheated and you schemed
Heaven knows how you lied to me
You're not the way you seemed

You look like an angel
Walk like an angel
Talk like an angel
But I got wise

You're the devil in disguise
Oh yes you are
The devil in disguise

I thought that I was in heaven
But I was sure surprised
Heaven help me, I didn't see
The devil in your eyes

Jag är liten och ensam

Nu är jag tillbaka hemma igen. Jag har som ett stort tomrum i bröstet som skriker efter närhet. Det känns som en bit av mig saknas, som att tomrummet växer och växer och snart kommer sluka hela mig. Det känns inte alls bra.

Gårdagskvällen började lugnt. En öl hemma. En öl på festen. Sen var ölen slut. Jag hade ingen mer öl och så historien kunnat sluta där, men runt mig dracks Captain Morgan. De hade så roligt, var så fulla av energi.

Jag tänkte att jag kanske kunde smyga mig lite närmre och få lite av all den där sprudlande lyckan att spilla över på mig och fylla hålet i mitt bröst. Så jag tog en shot. Och en till. Plötsligt skulle alla dra vidare. Det ville inte jag. Efter att ha lyckats acklimatisera sig kändes situationen ganska bekväm.

En av de som var på väg att gå hade en kvarts flaska Captain Morgan kvar. Han tittade på mig och sa:

"Jag måste gå och den här måste ta slut, drick upp det!"

Jag såg mig omkring. Alla var glada. Alla var fulla. Kanske skulle det fungera på mig också. Så jag tog flaskan och drack. Rommen brann i strupen, jag tog klunk efter klunk och snart var flaskan tom. Mitt bröst blev varmt och mitt hjärta slog så hårt att jag trodde att det skulle ta sig ut ur bröstkorgen.

Efter mycket velande fram och tillbaka. Skulle vi dra vidare eller inte? Bestämde jag att vi skulle stanna. Jag vet inte om det var det smartaste valet. Från det ögonblick då dörren slog igen bakom de sista gästerna kände jag mig inte längre riktigt välkommen.

Jag var det femte hjulet. I vägen. Helst undanskuffad, gömd och bortglömd. Det gick en kvart, kanske 20 minuter, och sen gick Captain Morgan på knock.

Jag hade kanske kunnat bli lugn. Tänkt skit samma. Vad bryr jag mig egentligen. Och visst tänkte jag lite så, men jag hade fortfarande den ekande känslan av ensamhet att förhålla mig till.

Jag brukar tänka att den värsta tiden att känna mig ensam är vår eller tidig sommar. När alla par går och håller varandra i handen och äter glass tillsammans i stadens parker. Varje par ser gulligare ut än det föregående, varje par sliter ut ens hjärta och trasar sönder det medan de skrattar ledigt och säger saker som "Nej, du är *min* gulleplutt!".

Det var ungefär så det kändes, fast avdomnat och starkare på samma gång. Dessutom var jag fast i någon form av barn/dröm/alkohol-logik där golvet hela tiden anföll mig och jag kände mig väldigt lång när jag lyckades sätta mig upp.

Vi sjöng, försökte dansa och låg på golvet och pratade om vartannat. Sen blev vi trötta. Jag blev erbjuden en plats på soffan, men vid det här laget kände jag mig så utanför att jag kröp ner i sängen bredvid de två andra.

Jag låg på min kant och hörde hur det tisslades och tasslades bredvid mig. Det kändes både bra och dåligt. Jag antar att det är ungefär samma känsla som att någon blåser rök i ens ansikte om man slutat röka men fortfarande gillar rökdoften. Jag kände deras värme men inte mycket mer än så.

Det tog inte lång tid innan båda hade knoppat in i varandras armar och snarkade ikapp. Jag smög upp och filmade ett kort klipp som jag sedan la upp på YouTube. När de vaknade någon timme senare påstod de:
1. Att de inte sovit och
2. Att de inte snarkar.
De hade uppenbarligen ingen aning. Men det är en parentes.

Captain Morgan får stanna i sin flaska nästa gång. Been there, tried that. Doesn't work. Han fyller ett tomrum som han skapat själv och gröper samtidigt ur tomrummet lite extra.

Det var mysigt att ligga där men jag kände mig mer i vägen än någonsin tidigare. Jag var avundsjuk, ensam och avvisad och kanske till och med lite svartsjuk. Ingenting kändes logiskt. Allt kändes helt logiskt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, vad jag skulle göra, hur jag skulle hantera situationen.

Nu känner jag. Ja, vad känner jag? Hela allt. Från första shotten fram tills nu. Allt det, det känns bara så overkligt. Jag är arg och ledsen. Jag är ensam och ynklig. Jag är avundsjuk och avvisad. Det är så sjukt många känslor. Så sjukt mycket känslor. De bubblar och fräser och fräter på kanterna till hålet i mitt bröst.

Det gör ont men jag kan inte riktigt få klarhet i vad jag känner. Hur jag känner. Vad jag vill. Alla mina signalsystem är utslagna, känslorna är så starka att jag inte kan urskilja dem. Det gör ont. Jätteont. Och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag känner mig liten och ensam. Det känns inte bra.

Snark, snark. En timme senare.

Okej, en liten uppdatering för alla er som är nyfikna. Det borde ni vara. Det är jag med.

Hur som helst kan jag meddela att det som händer just precis nu är följade:




I am not making this up. Snark, snark, snark. Kan det bli mer tråkigt. Troligen inte. Lite roligt är det iallafall att jag fångade det på film (även om ni inte kan se något).

Snacka om antiklimax. Kommer nog få grymt mkt skit för detta. Av typ alla.

"Varför gjorde du så?"

Hej och hå. Vad vet jag? Captain on the bridge!

Var kul så länge det var spännande. Är inte så spännande just nu. Kommer nog inte bli det heller. Eller vad vet jag. Jag är i alla fall grymt trött. Är det kapten jag hör? Troligen. Han vill att jag ska sova. Kanske borde lyssna den här gången.

Go'natt.

Fylleinlägg: ignorera.

Jag känner mig som killen i Memento. Jag måste skriva ner detta medan jag fortfarande kan. Måste få ner det i text innan jag däckar och allt är förlorat.

Det är en mycket mcyket märklig känsla. Jag har druckit en halv flaska Captian-någonting mer än jag borde. Hamnat i en säng med två andra, som jag inte borde. Men de har försvunnit. Jag känner mig övergiven men ändå deltagande. Det känns mycket mycket konstigt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag vet inte vad som var startpunkten eller vad som gjorde att det gick som det gick. En öl. Två öl. Ingen öl. Finns det mer dricka? En shot. Två shot. Äsch, jag tar resten av flaskan.

Jag har krälat omkring på golvet. Känt mig avstödd och ivägen, men deltagande på något hörn på samma gång.

"Vems hand är det?!"
"Nu är det för många händer"

Oj, oj. No hands. I have no hands.

Blev förvisad till en soffa. Fick en plats i sängen. Känns som jag tränger mig på och blir frånstött.
Det klokaste vore nog att sluta agera. Däcka och låtsas som ingenting. Men det är inte så kul att känna sig utanför.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

"Vi ska bara ta en promenad"

ORLY säger jag. "promenad". Troligt. Men men, låt inte mig störa. Lämna mig här ensam och utslagen. Så mycket som jag har druckit borde jag däcka tills ni kommer tillbaka. Om ni kommer tillbaka.

Jag borde inte dricka. Jag dricker inte. När jag dricker blir jag berusad. Och se vad som händer då.

Här sitter jag. På golvet. Jag kan inte ens sitta på golvet. Mina ben är felkonstruerade och jag har inte tillräcklig rörligthet för att sitta på golven. Trotts det sitter jag ändå här. Naken. Typ.

Jag låg i sängen. Vi var tre. Var mycket märkligt. Massa händer överallt. Alla omtycka utom mina. Sen gick de ut på promenad. Jag är kvar. Måste skriva ner vad som hänt, innan det försvinner, fyllan lättnar och jag kan se klart.

Den här texten skulle säkerligen inte varit lika intressant om den skrevs "dagen efter". Detta känns mer genuiunt <-- jobbigt ord. Likt Mark Twain bör jag nog be om rusäkt för att detta inlägg är långt. MEN DET blir liksom inte samma grej om jag går tillbaka och kortar det.

Jag var på ganska bra humör. Sen skulle vi spela alias och en stor klump av ångest byggdes upp i mitt bröst. Men sen var det min tur och det gick helt sjukt bra. Vi vann. YES! Det visar sig att jag typ äger på Alias, eller så var det Stefans förtjänst.

Hursomhelst. Hoppar lite frammåt. Jag vet inte vad det var som gjorde så det blev som det blev. Förmodligen Natalie Imbruglia imitation. Det var bägaren som fick dorppen att rinna över. Ett YouTube-klipp med mimik. Vem faller inte för sånt?

Från och med den punkten var jag bara publik. Må hända, möjligtvis en något aktivt publik. NU ÄR DE TILBAKA. Jag gick ut i¨typ naken i trapphuset,ner för trappen för att slppa in dem. Jag kan höra hur de tisslar och tasslar. De kan höra hur jag skriver. Vad kommer att hända härnäst. Ingen vet? Uh, ooh.

Ni klär de av sig igen.

"Shit, han skriver."
"Alert, du får ta soffan"
"Troligt"
"Jaa!"
"Du har inte ens något alternativ"

Det har jag visst. Jag ska skriva klart det här inlägget. Sen måste jag gå på toa. Och sen tar jag tillbaka min plats i sängen.

"Aja, jag ska sova naken. Kom och lägg dig om du törs" <-- Stefan, som om det skulle hindra mig. LOL! :D

"Ta soffan, den är ju grym", "Va skriver ud för blogg egentligen. Mitt i natten"

Det skule du bra allt vilja veta. Kommer att bli märkligt att läsa det här i morgon.

"Skriver du så här snabbt när du är full . Det ä ju bara löjligt. Tror du bara knappar in bokstäver"

If only he knew.

Kaptenen (det är spriten) har satt en kurs. Som jag tänker följa. Jag tror han vill mig väl. Men jag vet inte.

"Men komigen. Vad heter bloggen?!"
"Har du inte vart inne på min blogg?"

Stefan säger: "Kapten säger: Sov på soffan!"
Jag känenr mig avvisad. Det känns inte bra.
Soffan är en tvåsistsoffa. Jag kommer att vakna med verk överallt.

Nu har de gömt sig under täcket. Vad händer. Vad ska jag göra.

Stefan sa tidigare: "Hej smulan, står du här och kexar" Det var inte roligt då. Men kaptenen säger att de är roligt nu. Jag skrattar. Det gör vi alla. Kaptenen har konstig humor. :D


"Fan ge hit datorn, jag måste  läsa inlägget."

OMG. Tänk om de läser vad jag skrivit. Det kanske vlir pinsamt.'''

"Det verkar som att fyra av fem handlar om mig. Jag är en ekorre"
"OM jag har ett draperi kan jag dra för."

HÖRRU! DÅ KAN JAG FORTFARANDE HÖRA!

Det blir bara mer och mer instresserade av bloggen. Ska bli intressant att läsa detta vid ett något mer nykter tillfälle. Tänk om jag skrivit något som jag inte borde. Oj, oj. HÅNGEL.

"Hahhahahahah"
"Han skriver upp allt"

"Du är som en papegoja"
"Nu skriver du det också... lysande."

De fnissar och hånglar och fnissar osv. VIll att jag ska sova på soffan. Kanske borde. Kaptenen säger NEJ. Det borde du inte. Uh oh.

Hur ska detta sluta. Vet inte. Ska ta reda på det. Nu.

Precis som ett Tequilashot bör allt jag skriver tas med en nypa salt. Och en klyfta citron.

De fnissar under täcket. Måste gå på toa. Kanske skriver mer sen. Hejsvejs.

fredag 11 september 2009

Personligt avstånd? Då får du allt komma lite närmre!

Jag är längre än genomsnittet (men har genomsnittlig skostorlek, vilket man ej kan dra några andra anatomiska slutsatser ifrån) och är van vid att umgås med människor som är kortare än jag. Jag lägger ingen värdering i det (eller gör jag det?), det är nog mest en vanesak.

Ibland hamnar jag i situationer där personer som vanligtvis är kortare än jag plötsligt hamnar i jämnhöjd med mig. Det sker främst i trappor, till exempel sådana som rullar. Då brukar jag ha svårt att veta hur jag ska bete mig.

Jag har fyra revir-avstånd jämtemot andra människor:
  • Ett intimavstånd närmast kroppen. Det räcker cirka en halvmeter och jag måste nästan kramas för att komma så nära.
  • Ett personligt avstånd på mellan en halv och knappt en-och-en-halv meter där jag är så nära att jag kan nå den andre.
  • Ett umgängesavstånd som går upp till tre-och-en-halv meter som används när jag pratar med främlingar.
  • Det fjärde avståndet, det offentliga avståndet, går från tre-och-en-halv meter till oändligheten. På över sju meter är det tydligen svårt att avskilja folks pupiller och det gör det svårt att läsa deras intentioner.
För mig är de här avstånden är väldigt beroende av var jag befinner mig. På en full buss eller tunnelbanevagn känns det mindre konstigt att stå nära någon än om jag är ensam med en annan person på ett torg.

När jag träffar personer som är kortare än jag så krymper avstånden. De kan liksom komma närmre innan de kliver över gränsen mellan umgängesavstånd och personligt avstånd eller mellan personligt avstånd och intimavstånd.

Ofta kan jag sträcka på mig om jag känner att någon kommer lite för nära. Är de korta har det samma effekt som att ta ett steg tillbaka, men det är inte lika oförskämt.

Men så hamnar jag som sagt i situationer där jag är i jämnhöjd med annars mycket kortare personer och så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det rubbar mina avstånd! Det är som att de har tagit ett skutt från umgängesavstånd till personligt avstånd (eller kanske från personligt avstånd till intimavstånd) utan att jag märkt det. Och jag tänker Wooah! What's going on?!

Det är nästan lika konstigt som när jag möter någon som är mycket längre än jag. Personer som är längre än jag har jag tilldelat större avstånd. Det känns tryggt.

Men det finns ett problem i mitt sätt att resonera. Om jag tycker att det är okej om personer som är kortare än jag kommer närmre mig betyder det att jag kanske tenderar att gå närmre korta människor än långa. Men om de som är kortare än jag resonerar på samma sätt bör de tycka att det är obehagligt att någon som är längre än de kommer så nära. För så tycker ju jag.

Det kanske är därför jag alltid får en känsla av att jag jagar folk.

Nicolas Sarkozy verkar ha samma problem, fast det omvända. Stackars liten. Kan inte vara så lätt.

torsdag 10 september 2009

Vimsiga människor kan ej motstå bananer

En del människor är vimsiga.

- Var ska vi äta lunch?
- Det spelar ingen roll, bara de har Coca-Cola. Jag är sugen på Cola.
- Okej, då kan vi dra till pizzerian.
- Mm.

Sju minuter senare, vid ett bord på pizzerian.

- Jag trodde du skulle ta Coca-Cola
- Ehh..
- Jag trodde det var därför vi gick hit
- Ja, ehh.. jag glömde.

Det visar sig att samma vimsighet som gör att människor köper Loka istället för Coca-Cola också får effekter när det gäller banankonsumtion.

- Är det någon som vill ha en banan?
- Nhe gah hrr prhes grgll.
- Vasaru?
- Nej, jag har precis gurglat. Det smakar konstigt i munnen.

30 sekunder senare. Den vimsiga gurlaren står med munnen full av banan.

- Jag trodde att du inte skulle ha någon banan.

Det som utspelades efter detta är tyvärr svårt att förmedla i text. Titta på bilden till höger för en representant från djurriket som gör ungefär samma sak. Föreställ dig någon som har en halv banan i munnen och blir upptäckt. Föreställ dig vidare att personen ser förvånad ut, som en hjort som stirrar in i lyktorna på en bil, och samtidigt försöker dölja det faktum att en halv banan ligger i munnen. Svaret jag fick var följande:

- Aowhha waaohwa wooha.

Det tycks vara så att den vimsighet som förhindrar vissa från att dricka Coca-Cola inte förhindrar samma personer från att äta banan, trots att mungurglande skulle förhindra njutning av det senare.

Och i och med det har jag förmedlat en mycket viktig kunskap. Om någon frågar: ”Vad har du lärt dig idag?” Så kan du stolt svara: ”Vimsiga människor kan ej motstå bananer!” Det lär väcka intresse och gör dig säkerligen mycket populär.

onsdag 9 september 2009

James Bond har aldrig handväska

Jag gillar inte att gå i oknutna skor. Jag vill alltid kunna rusa någonstans. Det kan man inte i oknutna skor.

När jag tar på mig kostym får jag en lust att rusa. Det är förmodligen för att jag känner mig som James Bond. Det enda James Bond gör som jag klarar av är att rusa.

Jag tycker det är jobbigt med kläder som begränsar min rörlighet. Jag tycker att det är svårt att rusa med ryggsäck. Jag har nästan alltid med mig ryggsäck.

Det borde vara ännu svårare att springa med en handväska än med än ryggsäck. James Bond har aldrig handväska. Jag gillar inte handväskor. Folk med handväska rusar nog inte så ofta.

En del kläder sitter tajt och visar hur ens kropp ser ut. Andra kläder sitter löst och gör det inte. Det är ofta skönt. Men kan vara svårt att springa i.

Häromdagen tog en kompis på sig en pösig tröja. Det var första gången jag såg personen i pösig tröja. Det kändes konstigt.

Ibland tänker jag att personer med pösiga kläder kanske har något att dölja. Eller att de inte har behov av att rusa?

Riktigt tajta kläder kan också göra det svårt att springa. En del pösiga kläder funkar att rusa i. Går kanske inte att dra några slutsatser.

Om någon plötsligt tar på sig en pösig tröja förändras de jättemycket. Huvet liksom hänger fritt. Det är distraherande och ändå inte.

Det är som att träffa personen för första gången. Eller som att prata i telefon. Fast ändå inte.

Att prata i telefon är konstigt. Då måste man förmedla kroppsspråk med rösten. Jag är inte ens säker på att det går.

Jag såg en ny människa i den pösiga tröjan. Men jag är inte säker. Jag kanske bara såg en annan sida av min kompis.

Mitt skosnöre har gått upp. Det gillar jag inte. Borde knyta skorna. Måste rusa. Skriver mer sen.

tisdag 8 september 2009

Mitt Rubicon, avlägset

Luften vibrerade. Jag höll andan. Vad som helst kunde hända. Efter vad som hänt spelade det ingen roll. Eller var det kanske tvärtom? Var kanske allt helt plötsligt mycket viktigare än det någonsin varit tidigare?

Allt hade hänt så fort. Mitt Rubicon kändes avlägset. Jag var så långt bortom den punkt utan återvändo att jag glömt hur det sett ut när jag passerat den. Trivdes jag i situationen jag befann mig i? Önskade jag att jag kunde spola tillbaka tiden? Göra andra val? Välja andra alternativ? Inte direkt.

Jag brukar vara feg. Jag kallar det "försiktig" eller att jag "visar respekt för farliga saker", men det är egentligen bara omskrivningar för mitt självförtroendes skull. Nu hade jag agerat. Tärningen var kastad. Bättre att ångra något jag gjort än något jag inte gjort.

Jag har alltid tänkt att passivitet är ett säkert kort. Att det är bättre att hålla tyst och bli tagen för en idiot än att öppna munnen och röja allt tvivel. Men så insåg jag att passivitet också är ett val. Jag började fundera på vilken effekt mitt handlade hade haft hittills. Alla mina ursäkter, allt jag hade undvikit att göra. De är var inte så passiva aktiviteter som jag trott, de var aktiva val med verkliga konsekvenser.

I det ögonblicket sprack illusionen om passivitetens funktion som moralisk fristad och jag bestämde mig för att ta en mer aktiv roll i mitt liv och mina val.

Det är bakgrunden till mitt handlande. Det är inget försök till någon ursäkt. Jag står för mitt agerande. Det är snarare ett försök att förklara hur jag resonerade.

Mitt handlande har skadat många. Många tycker att det jag gjorde var själviskt och de har rätt. Men frågan är hur länge jag hade stått ut med att inte säga något. Med att inte göra något. I mina ögon var det som skedde oundvikligt. Det hade hänt förr eller senare och förmodligen varit än mer besvärligt om jag väntat ännu längre. Jag tror de flesta jag sårat kommer att förstå och kunna förlåta mig när det fått lite mer perspektiv.

Egentligen är det kanske inte så bra att skriva detta nu. De flesta är fortfarande i chock, med många starka känslor som bubblar och pyser och chansen till en bra dialog känns för tillfället inte så stor. Men det spelar förmodligen inte så stor roll. Gjort är gjort och processen att skriva detta hjälper mig strukturera mina tankar. Det hjälper mig förstå vad som har hänt. Hur och varför det hände.

Vad händer nu? Spelar det någon roll? Ja, det gör det. Det gör det verkligen. Framtiden må vara oviss, men den ligger i mina händer. Mitt agerande kommer att vara avgörande.

Det är spännande och lite obehagligt med den här typen av ansvar. Det är mitt fel om det går dåligt, men också min förtjänst om det går bra. Det känns läskig men bra. Mycket bra.

måndag 7 september 2009

Vad har jag gjort?

Det började med ett oskyldigt SMS, i den mån SMS kan vara oskyldiga. Innan jag förstod vad som hänt och vad jag gjort stod hon där i hallen. Jag tittade på henne och sa lite retsamt "Ska du verkligen ha de där kläderna på dig?"
"Nej, det hade jag inte tänkt" svarade hon med ett leende, varpå hon stängde in sig på toaletten.

Någon minut senare stod vi brevid varandra i mer bekväma kläder. Nervösa men förväntansfulla.
Våra blickar möttes.
Jag log. Hon log tillbaka.

Det ena ledde till det andra. Först trevande och försiktigt, sedan mer bestämt och rytmiskt.

Min puls stark, kroppen varm av välbehag.

Lugna svepande rörelser och mer aggressiva stötande rörelser om vartannat. Först långsamt. Sen snabbare och med mer kraft. Sen ännu snabbare och än mer kraftfullt.

Jag lever. På riktigt. Det känns bra, helt underbart.

Efter en dryg timme var vi utmattade och nöjda. Trötta men glada, och i stort behov av en dusch.

"Vad tyckte du?" frågade jag med ett försiktigt leende. Att vara rättfram hade funkat i SMS:en, det kanske skulle fungera igen.
"Det var jätteroligt" svarade hon, hennes ansikte strålande av lycka. Hon hade uppskattat det lika mycket som jag.
"Ses vi nästa vecka?" fortsatte jag och kom på mig själv med att tänka att jag kanske agerade lite mer kaxigt än jag borde. Hur skulle jag hantera ett nej? Vad hade jag för plan-b?
"Kommer vi göra samma saker?" undrade on, lite lekfullt. Jag drog en mental suck av lättnad, det var i alla fall inget nej. Det här kanske skulle gå vägen.
"Det blir ungefär likadant-" försökte jag förklara.
"Va bra!" Hon avbröt mig, men jag tolkade det som ett "ja". Jag log och fortsatte.
"-fast vi kanske några lite mer avancerade saker"
"Oooh.. Spännande!" sa hon och sken upp ännu mer.

onsdag 2 september 2009

Kycklingar mals ihjäl levande


Det här klippet är obehagligt, känsliga tittare varnas. Det visar hur kycklingar mals ihjäl levande, avnäbbas (wtf?) och behandlas på ett mycket otrevligt sätt. Klippet är filmat med dold kamera på ett hönseri i USA, jag hoppas att det inte ser ut såhär i Sverige.

Skitproblem för högvakt på vift

Klockan var strax efter tolv natten till måndag och jag kom springandes längs drottninggatan, via riksdagen och ut i gamla stan. Precis i innan västerlånggatan får jag syn på en del av högvakten. De är tio, kanske tolv, värnpliktiga som marcherar i dubbla led.

Jag saktar ner, ändrar rytm. Min klädsel, mörka byxor och en svar munktröja med huvan uppdragen samt en mörk ryggsäck, gör att jag inte bara vill rusa förbi soldaterna. Jag kanske kommer att se misstänkt ut.

Nåja, jag börjar gå med stora kliv i samma rytm som de marcherande som vandrar i tysthet.

Vi är inne på västerlånggatan och våra steg är perfekt synkroniserade. Det är ganska trångt och plötsligt hör jag en av de värnpliktiga säga något.

Ett angeläget sorl sprider sig genom truppen. Jag får syn på orsaken till oroligheterna. På gatan, inte mer än 15 eller 10 meter framför gruppen har en häst passerat och släppt en stor mängd dynga över kullerstenarna.

Nu är det så med marcherande soldater, speciellt sådana som går en runda de gått flera gånger tidigare, att det kan ha lite svårt att ändra riktning i all hast. Det är också viktigt att ingen missar rytmen eller sumpar takten. Och ingen vill behöva tvätta hästskit från skorna. Ett dilemma!

Jag sneglar över på högvakten. Denna annars så homogena enheten har liksom börjat bubbla av oro och motsättning. Plötsligt viker de av, fortfarande i perfekt takt, och lyckas väja så de precis missar skiten. En suck av lättnad går som en våg genom truppen.

När de passerat det minerade området helt och hållet känns det som att luften blivit elektrisk. Alla har växt några centimeter, fyllts med självförtroende och marcherar nu stolt vidare i natten.

Mission Accomplished! Shit va bra! Det var nära ögat.