Jag hade ett långt samtal med mamma igår. Hon ringde för att hon och Alexander har en råtta som fastnat under några plankor i köket men samtalet gled ganska snabb in på annat.
Mamma är fantastiskt duktig på att få mig att se på saker från andra synvinklar. Eftersom jag är duktig på att vara min största kritiker betyder det att hon är bra på att peppa mig.
Det är knäppt egentligen. Under en tid har jag känt att allt jag gör blir fel. Eller så har jag känt att allt jag gör tolkas fel. Samtidigt har jag valt att tolka allt så negativt jag kan.
Eller nej, det är inte riktigt sant. Jag har varit medveten om att jag tolkar saker negativt och jag har försökt att undvika att göra det. Det är inte alltid lätt. Den där obehagliga känslan i kroppen kan att hänga kvar ett tag trots att intellektet gått vidare.
För drygt en månad sen kändes det som att jag tolkade allt negativt. Jag fick inga svar på sms, kunde inte komma fram via telefon, fick alla mina kommentarer borttagna från bloggen och blev ignorerad i World of Warcraft. Jag tänkte att det bara var något jag fått för mig.
Mobilen kanske var oladdad? Bloggen kanske är buggad? Men jag hade fel. Jag var verkligen aktivt ignorerad. Det kändes tungt.
Det kändes framförallt tungt eftersom jag gått igenom tankebanan "jag är nog bara paranoid, det är nog jag som tolkar allt negativt, det måste finnas en annan förklaring" bara för att inse att min oro varit befogad från första början. För någon som redan innan tolkade saker negativt var det här inte särskilt bra.
När jag pratade med mamma pratade jag så snabbt att jag knappt hann med att andas. Och sen. Och sen. Och då. Varje gång jag berättade något positivt dröjde det inte mer än några sekunder innan jag fortsatte med ett "men..." och mamma var snabb att avbryta. Hon förklarade att jag måste stanna upp och ta in de positiva sakerna inte bara rusa vidare till de negativa baksidorna hela tiden.
Det kändes svårt att stanna upp och känna efter, men när jag väl vågade kände jag hur det gav mig kraft, hur jag växte lite (bokstavligt talat, för det fick mig att sträcka på mig lite mer).
Jag fortsatte prata. Det var inte så genomtänkt eller välformulerat alla gånger. Tankar och känslor som bubblar runt i kroppen är sällan det. Men det hjälper att försöka artikulera dem till meningar och förklara för någon. Jag pratade och pratade. Om hur jag känt mig uppgiven, arg och ledsen över att hela tiden bli missförstådd och hur det efter flera månader byggt upp en sådan frustration att jag till slut inte kunde hålla tillbaka min ilska och slog handen genom en vägg.
Jag förklarade hur det kändes mycket bättre mellan mig och väggsubstitutet nu än det gjort tidigare och att jag inte riktigt förstod varför. Jag tyckte inte att jag betedde mig något annorlunda; att det som blivit missuppfattat tidigare av någon magisk anledning tycktes fungera nu, men samtidigt som jag sa det så insåg jag att jag hade fel.
Det har inte blivit bättre trots att jag inte betett mig annorlunda. Det har blivit bättre för att jag betett mig annorlunda. Strax efter att jag slagit sönder min hand (och väggen) så bestämde jag mig för att jag inte skulle ta någon mer skit. Jag skulle inte låta mig bli missförstådd och om jag skulle bli det så skulle jag inte bry mig. Det var inte värt besväret. Hon var inte värd besväret.
I det ögonblicket förändrades allt. Mycket av det jag gör och det jag säger påverkas av min inställning. I mitt huvud känns det som att jag gör precis samma saker som tidigare men eftersom min inställning är annorlunda får sakerna jag gör en helt annan effekt.
Där jag tidigare hamnade i försvarsställning och sakta vacklade baklänges står jag på mig. För er som spelar tennis är det som skillnaden mellan att gå in i ditt slaget och mellan att slå samtidigt som du backar. Jag har mer självförtroende, mer kraft i slagen och jag kan placera bollarna bättre.
En del skulle säkert säga att jag lyssnade till uttrycket "MAN THE FUCK UP" andra skulle säga att jag gjorde som Barney i How I Met Your Mother (han säger "When I get sad I stop being sad and be awesome instead") — båda är grova förenklingar som förminskar det jag gjort.
Det kanske inte låter så svårt när jag beskriver det men för mig var det ett stort steg. Jag är bra på att analysera saker intellektuellt så jag har kunnat resonera kring de här sakerna medan jag var mitt i det, men det tar tid för kroppen — eller hjärtat om du vill — att förstå det huvudet tycker är självklart.
Jag fortsatte berätta för mamma om hur jag känt mig ignorerad. Hur det var jobbigt att jag försökt intala mig själv att det bara var i mitt huvud bara för att inse att det inte var det.
Mamma sa att jag var tvungen att sakta ner. Hon han inte mer än avbryta mig innan jag kände att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Hon sa att jag hade blivit sårad och att jag var tvungen att erkänna det för mig själv. Tårarna rann ner för mina kinder. Hon sa att jag skulle vara i den känslan en stund, ta in den och verkligen känna efter. Det gjorde jag, jag snörvlade till och mamma berättade att om jag fortsatte att springa ifrån känslan skulle den aldrig försvinna.
Jag önskade att hon inte befann sig över 60 mil ifrån mig för just då kände jag mig som svagast. Känslan av att vara sårad svämmade över mig. Jag var så liten och så ynklig och så svag. Så ensam och så långt bort från mamma. Det jag önskade mig mest av allt i hela världen var en ordentlig kram. Av mamma.
När jag skriver det här kommer jag på mig själv med att vara orolig för hur den här texten ska bli bemött. Jag är lite rädd att du kommer att tänka "buhu, han skriver såhär bara för att få sympatier" eller något annat som skulle vara en lika stor missuppfattning. Men det är min osäkra sida som gör sig påmind.
Om du väljer att tolka det jag skriver negativt är det upp till dig. Jag har beskrivit min upplevelse av två huvudsakliga anledningar. Dels är skrivandet i sig ett sätt att artikulera mina känslor på ett sätt som gör att jag själv kan förstå hur jag känner. Dels så tror jag att det finns de som skulle känna sig bättre av att veta att det finns andra människor som funderar på sådana här saker.
En sak som jag har tyckt ha varit jobbig med att det varit så mycket känslor som snurrat i huvudet är att vi är så dåliga på att dela med oss av vad vi känner, tänker och tycker. Jag har försökt jobba med att bli bättre på att berätta om någon gör mig glad, arg eller ledsen. Jag har sagt "när du gjorde sådär gjorde du mig ledsen". Jag har inte varit anklagande utan bara förklarat hur jag uppfattat situationer.
Jag har känt mig ganska ensam om att göra så. Jag vet inte om det beror på att människorna jag umgås med inte berättar om de blir ledsna eller arga eller om det beror på att människorna jag umgås med inte blir ledsna och arga. Känslan har varit jobbig i alla fall. Tänk om det bara är jag som är gnällig? Tänk om det bara är fel på mig? Om den här texten skulle kunna få någon att slippa känna den känslan så är det värt det.
Jag fuckar upp och gör fel hela tiden. Jag missuppfattar situationer. Jag drar skämt när jag inte borde om saker jag inte borde och även om det är menat som godhjärtade skämt uppfattas de som råa och rätt elaka ibland. Sen ställer jag frågor, hur många frågor som helst, en del intressanta som får folk att öppna upp och andra konstiga som får folk att bara skruva på sig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag är inte helt rutten heller.
Jag kan göra bra saker. Ibland gör jag faktiskt helt fantastiska saker. Och det var det mamma hjälpte mig se igår. Hon lyssnade tålmodigt och sen förklarade hon att det är okej att känna sig sårad och att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Jag gör inte fel hela tiden. Allt är inte alltid mitt fel och jag ska inte tolka allt så negativt.
Jag grät och snörvlade, kände mig liten och växte på samma gång.
Hon är fantastisk, min mamma. Och nu behöver jag bara en kram så kommer allt att ordna sig. Nej, det kommer inte bara att ordna sig — det kommer att helt jävla EPIC! Så det så!
Mamma är fantastiskt duktig på att få mig att se på saker från andra synvinklar. Eftersom jag är duktig på att vara min största kritiker betyder det att hon är bra på att peppa mig.
Det är knäppt egentligen. Under en tid har jag känt att allt jag gör blir fel. Eller så har jag känt att allt jag gör tolkas fel. Samtidigt har jag valt att tolka allt så negativt jag kan.
Eller nej, det är inte riktigt sant. Jag har varit medveten om att jag tolkar saker negativt och jag har försökt att undvika att göra det. Det är inte alltid lätt. Den där obehagliga känslan i kroppen kan att hänga kvar ett tag trots att intellektet gått vidare.
För drygt en månad sen kändes det som att jag tolkade allt negativt. Jag fick inga svar på sms, kunde inte komma fram via telefon, fick alla mina kommentarer borttagna från bloggen och blev ignorerad i World of Warcraft. Jag tänkte att det bara var något jag fått för mig.
Mobilen kanske var oladdad? Bloggen kanske är buggad? Men jag hade fel. Jag var verkligen aktivt ignorerad. Det kändes tungt.
Det kändes framförallt tungt eftersom jag gått igenom tankebanan "jag är nog bara paranoid, det är nog jag som tolkar allt negativt, det måste finnas en annan förklaring" bara för att inse att min oro varit befogad från första början. För någon som redan innan tolkade saker negativt var det här inte särskilt bra.
När jag pratade med mamma pratade jag så snabbt att jag knappt hann med att andas. Och sen. Och sen. Och då. Varje gång jag berättade något positivt dröjde det inte mer än några sekunder innan jag fortsatte med ett "men..." och mamma var snabb att avbryta. Hon förklarade att jag måste stanna upp och ta in de positiva sakerna inte bara rusa vidare till de negativa baksidorna hela tiden.
Det kändes svårt att stanna upp och känna efter, men när jag väl vågade kände jag hur det gav mig kraft, hur jag växte lite (bokstavligt talat, för det fick mig att sträcka på mig lite mer).
Jag fortsatte prata. Det var inte så genomtänkt eller välformulerat alla gånger. Tankar och känslor som bubblar runt i kroppen är sällan det. Men det hjälper att försöka artikulera dem till meningar och förklara för någon. Jag pratade och pratade. Om hur jag känt mig uppgiven, arg och ledsen över att hela tiden bli missförstådd och hur det efter flera månader byggt upp en sådan frustration att jag till slut inte kunde hålla tillbaka min ilska och slog handen genom en vägg.
Jag förklarade hur det kändes mycket bättre mellan mig och väggsubstitutet nu än det gjort tidigare och att jag inte riktigt förstod varför. Jag tyckte inte att jag betedde mig något annorlunda; att det som blivit missuppfattat tidigare av någon magisk anledning tycktes fungera nu, men samtidigt som jag sa det så insåg jag att jag hade fel.
Det har inte blivit bättre trots att jag inte betett mig annorlunda. Det har blivit bättre för att jag betett mig annorlunda. Strax efter att jag slagit sönder min hand (och väggen) så bestämde jag mig för att jag inte skulle ta någon mer skit. Jag skulle inte låta mig bli missförstådd och om jag skulle bli det så skulle jag inte bry mig. Det var inte värt besväret. Hon var inte värd besväret.
I det ögonblicket förändrades allt. Mycket av det jag gör och det jag säger påverkas av min inställning. I mitt huvud känns det som att jag gör precis samma saker som tidigare men eftersom min inställning är annorlunda får sakerna jag gör en helt annan effekt.
Där jag tidigare hamnade i försvarsställning och sakta vacklade baklänges står jag på mig. För er som spelar tennis är det som skillnaden mellan att gå in i ditt slaget och mellan att slå samtidigt som du backar. Jag har mer självförtroende, mer kraft i slagen och jag kan placera bollarna bättre.
En del skulle säkert säga att jag lyssnade till uttrycket "MAN THE FUCK UP" andra skulle säga att jag gjorde som Barney i How I Met Your Mother (han säger "When I get sad I stop being sad and be awesome instead") — båda är grova förenklingar som förminskar det jag gjort.
Det kanske inte låter så svårt när jag beskriver det men för mig var det ett stort steg. Jag är bra på att analysera saker intellektuellt så jag har kunnat resonera kring de här sakerna medan jag var mitt i det, men det tar tid för kroppen — eller hjärtat om du vill — att förstå det huvudet tycker är självklart.
Jag fortsatte berätta för mamma om hur jag känt mig ignorerad. Hur det var jobbigt att jag försökt intala mig själv att det bara var i mitt huvud bara för att inse att det inte var det.
Mamma sa att jag var tvungen att sakta ner. Hon han inte mer än avbryta mig innan jag kände att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Hon sa att jag hade blivit sårad och att jag var tvungen att erkänna det för mig själv. Tårarna rann ner för mina kinder. Hon sa att jag skulle vara i den känslan en stund, ta in den och verkligen känna efter. Det gjorde jag, jag snörvlade till och mamma berättade att om jag fortsatte att springa ifrån känslan skulle den aldrig försvinna.
Jag önskade att hon inte befann sig över 60 mil ifrån mig för just då kände jag mig som svagast. Känslan av att vara sårad svämmade över mig. Jag var så liten och så ynklig och så svag. Så ensam och så långt bort från mamma. Det jag önskade mig mest av allt i hela världen var en ordentlig kram. Av mamma.
När jag skriver det här kommer jag på mig själv med att vara orolig för hur den här texten ska bli bemött. Jag är lite rädd att du kommer att tänka "buhu, han skriver såhär bara för att få sympatier" eller något annat som skulle vara en lika stor missuppfattning. Men det är min osäkra sida som gör sig påmind.
Om du väljer att tolka det jag skriver negativt är det upp till dig. Jag har beskrivit min upplevelse av två huvudsakliga anledningar. Dels är skrivandet i sig ett sätt att artikulera mina känslor på ett sätt som gör att jag själv kan förstå hur jag känner. Dels så tror jag att det finns de som skulle känna sig bättre av att veta att det finns andra människor som funderar på sådana här saker.
En sak som jag har tyckt ha varit jobbig med att det varit så mycket känslor som snurrat i huvudet är att vi är så dåliga på att dela med oss av vad vi känner, tänker och tycker. Jag har försökt jobba med att bli bättre på att berätta om någon gör mig glad, arg eller ledsen. Jag har sagt "när du gjorde sådär gjorde du mig ledsen". Jag har inte varit anklagande utan bara förklarat hur jag uppfattat situationer.
Jag har känt mig ganska ensam om att göra så. Jag vet inte om det beror på att människorna jag umgås med inte berättar om de blir ledsna eller arga eller om det beror på att människorna jag umgås med inte blir ledsna och arga. Känslan har varit jobbig i alla fall. Tänk om det bara är jag som är gnällig? Tänk om det bara är fel på mig? Om den här texten skulle kunna få någon att slippa känna den känslan så är det värt det.
Jag fuckar upp och gör fel hela tiden. Jag missuppfattar situationer. Jag drar skämt när jag inte borde om saker jag inte borde och även om det är menat som godhjärtade skämt uppfattas de som råa och rätt elaka ibland. Sen ställer jag frågor, hur många frågor som helst, en del intressanta som får folk att öppna upp och andra konstiga som får folk att bara skruva på sig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag är inte helt rutten heller.
Jag kan göra bra saker. Ibland gör jag faktiskt helt fantastiska saker. Och det var det mamma hjälpte mig se igår. Hon lyssnade tålmodigt och sen förklarade hon att det är okej att känna sig sårad och att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Jag gör inte fel hela tiden. Allt är inte alltid mitt fel och jag ska inte tolka allt så negativt.
Jag grät och snörvlade, kände mig liten och växte på samma gång.
Hon är fantastisk, min mamma. Och nu behöver jag bara en kram så kommer allt att ordna sig. Nej, det kommer inte bara att ordna sig — det kommer att helt jävla EPIC! Så det så!
