Det första vi frågade oss var "hur hamnade vi här?" När vi försökte följa våra fotsteg tillbaka insåg vi att det varit oundvikligt. Det fanns bara ett ställe vi hade kunnat hamna: där vi var, på Mickel Räv i Hökarängen.
Jag och Lars var på väg ifrån båtmässan på jakt efter mat. Jag såg en skylt mot Nynäshamn och trafikljus som lyste klargrönt. "Åk ditåt!" sa jag och så hade vi satt ut vår kurs.
Vi visste inte vart vi ville åka, inte vad vi ville äta, bara att vi skulle försöka undvika att hamna på MacDonald's. Vi behövde åka tillbaka till kontoret så en färdriktning åt Haninge-hållet var nödvändig, i övrigt använde vi en klassisk limousin-chaufförs-algoritm för att avgöra vart vi skulle åka.
Alla som jobbat som chaufför/livvakt vet att du aldrig får stanna bilen — gör du det utsätter du dina passagerare för fara — så det är viktigt att hela tiden välja en rutt så du kan fortsätta åka. Det var precis vad vi gjorde. "Åk dit, det är grönt!" följt av "Åk dit, det är grönt!" gjorde att vi (på rekordtid) lyckades ta oss från Älvsjö till Hökarängen och innan vi viste ordet av det hade vi parkerat framför Mickel Räv.
Jag var osäker på om det var öppet, men Lars var övertygad om att han skymtat någon röra sig vid en av JackVegas-maskinerna inne på krogen. Hade vår algoritm fört oss till Mickel Räv var det säkert meningen att vi skulle äta där och även om det kändes som en chansning så var det ju i alla fall inget MacDonalds.
Inne på krogen möttes vi av en femti-femti-blandning av glada öldrickare och middagsgäster. Det kändes precis som man önskar att ett lokalt hak ska kännas, varmt och välkomnande, och av någon anledning förde det mina tankar till Shaun of the Dead.
Det jag tror att jag försöker säga är att Mickel Räv kändes som ett rätt bra ställe att barrikadera in sig på när innevånarna i Hökarängen drabbats av ett dödligt virus och förvandlats till hjärnätande zombies. Så mysigt var det!
Jag och Lars fick ett bord och varsin meny. Jag har alltid lika svårt att veta vad jag ska välja när jag besöker ett matställe för första gången. Vi försökte hitta någon rätt som hade kunnat vara krogens specialitet.
Lars hittade en pizza som hette "Husets special".
Och jag hittade en pizza som hette "Mickel".
Vår metod kändes värdelös. En av de där två pizzorna borde ju vara krogens verkliga stjärnpizza, men vilken? Ingredienserna gjorde inte valet enklare heller — hur är det meningen att vi ska kunna välja mellan bacon och bearnaisesås? — så vi gjorde det enda vi kunde. Beställde en av varje.
Efter att ha skurit och jonglerat med pizzorna på ett sätt som gjort Hanibal Lector avundsjuk var pizzorna äntligen klara att ätas.
Och de hade riktiga burkchampinjoner! Mycket gott.
Nu tog det jag skulle göra igår 10 timmar längre tid än jag hade räknat med (ett program jag jobbade i hängde sig samtidigt som jag sparade mitt dokument, vilket gjorde sparfilen korrupt så jag var tvungen att gå tillbaka till en ändre version och sen fortsatte det på det viset) så jag hade inte riktigt så mycket tid över. Jag får förhoppningsvis lite lugnare i morgon.
Jag och Lars var på väg ifrån båtmässan på jakt efter mat. Jag såg en skylt mot Nynäshamn och trafikljus som lyste klargrönt. "Åk ditåt!" sa jag och så hade vi satt ut vår kurs.
Vi visste inte vart vi ville åka, inte vad vi ville äta, bara att vi skulle försöka undvika att hamna på MacDonald's. Vi behövde åka tillbaka till kontoret så en färdriktning åt Haninge-hållet var nödvändig, i övrigt använde vi en klassisk limousin-chaufförs-algoritm för att avgöra vart vi skulle åka.
Alla som jobbat som chaufför/livvakt vet att du aldrig får stanna bilen — gör du det utsätter du dina passagerare för fara — så det är viktigt att hela tiden välja en rutt så du kan fortsätta åka. Det var precis vad vi gjorde. "Åk dit, det är grönt!" följt av "Åk dit, det är grönt!" gjorde att vi (på rekordtid) lyckades ta oss från Älvsjö till Hökarängen och innan vi viste ordet av det hade vi parkerat framför Mickel Räv.
Jag var osäker på om det var öppet, men Lars var övertygad om att han skymtat någon röra sig vid en av JackVegas-maskinerna inne på krogen. Hade vår algoritm fört oss till Mickel Räv var det säkert meningen att vi skulle äta där och även om det kändes som en chansning så var det ju i alla fall inget MacDonalds.
Inne på krogen möttes vi av en femti-femti-blandning av glada öldrickare och middagsgäster. Det kändes precis som man önskar att ett lokalt hak ska kännas, varmt och välkomnande, och av någon anledning förde det mina tankar till Shaun of the Dead.
Det jag tror att jag försöker säga är att Mickel Räv kändes som ett rätt bra ställe att barrikadera in sig på när innevånarna i Hökarängen drabbats av ett dödligt virus och förvandlats till hjärnätande zombies. Så mysigt var det!
Jag och Lars fick ett bord och varsin meny. Jag har alltid lika svårt att veta vad jag ska välja när jag besöker ett matställe för första gången. Vi försökte hitta någon rätt som hade kunnat vara krogens specialitet.
Lars hittade en pizza som hette "Husets special".
Och jag hittade en pizza som hette "Mickel".
Vår metod kändes värdelös. En av de där två pizzorna borde ju vara krogens verkliga stjärnpizza, men vilken? Ingredienserna gjorde inte valet enklare heller — hur är det meningen att vi ska kunna välja mellan bacon och bearnaisesås? — så vi gjorde det enda vi kunde. Beställde en av varje.
Efter att ha skurit och jonglerat med pizzorna på ett sätt som gjort Hanibal Lector avundsjuk var pizzorna äntligen klara att ätas.
Och de hade riktiga burkchampinjoner! Mycket gott.
Nu tog det jag skulle göra igår 10 timmar längre tid än jag hade räknat med (ett program jag jobbade i hängde sig samtidigt som jag sparade mitt dokument, vilket gjorde sparfilen korrupt så jag var tvungen att gå tillbaka till en ändre version och sen fortsatte det på det viset) så jag hade inte riktigt så mycket tid över. Jag får förhoppningsvis lite lugnare i morgon.
