Igår var månen den största den varit på 18 år. En del gav sig ut för att försöka fånga den på bild — jag nöjde mig med att betrakta den och fundera.
Det är något... magiskt, med månen. Så ofattbart att vi faktiskt har rest dit och vandrat omkring där uppe. Och att det är samma måne som Einstein, Newton, Pythagoras och Lucy tittade upp på fascinerat för så länge sedan.
NPR har en fantastisk recension av boken Starman uppe på sin hemsida. Den berättar historien om den sovjetiska rymdsatsningen.
Vladimir Kamarov var kosmonaut och god vän till den sovjetiske hjälten Yuri Gagarin som var den förste mannen i rymden. 1967 fick de samma rymduppdrag, Kamarov var förstahandsvalet, Gagarin hans ersättare. Båda visste att uppdraget var en dödsfälla men Kamarov offrade sig för sin vän.
Trots att Gagarin inspekterat farkosten och hittat 203 fel, trots att han var en sovjetisk hjälte, trots att han skrev en tiosidig rapport. Trots allt kunde han inte få uppdraget att ställas in.
Planen var att Kamarov skulle åka upp i rymden i en farkost, dagen efter skulle en annan farkost skickas upp för att möta honom. De skulle docka med varandra på 50-årsdagen för den kommunistiska revolutionen, Kamarov skulle klättra över i den andra farkosten och åka ner.
Men något gick fel med den första farkosten och den andra uppskjutningen ställdes in. Kamarov var strandsatt i rymden i en farkost utan fungerande fallskärmar. På väg in i atmosfären snappade amerikansk underrättelsetjänst upp radiokommunikation där Kamarov grät av ilska över personerna som placerat honom i en värdelös rymdfarkost.
Kamarov brann upp sekunder senare. Han belönades med en officiell begravning, men det enda som återstod av honom var en liten bit av ena hälbenet. Gagarin dog i en flygolycka 1968, ett år innan någon satt sin fot på månen.
Även i det ameriskanska lägret var man medveten om att saker kunde gå fel. I händelsen att Niel Armstrong och Edwin 'Buzz' Aldrin skulle bli strandsatta på månen utan möjlighet att återvända fanns det ett tal förberett. Det är ett av de bästa talen jag läst och innehåller förmodligen den bästa användningen av ordet "epic".
Det får mig att känna mig liten och obetydligt. Det får mig också att känna stor respekt och tacksamhet. Jag må vara liten, men jag står på jättars axlar. Stora människor som offrat så mycket för mänskligheten och som får mig att tänka att ingenting är omöjligt om vi bara ger oss fan på det.
Jag tittade upp på månen igår natt och tappade nästan andan. Det är magiskt.
Det är något... magiskt, med månen. Så ofattbart att vi faktiskt har rest dit och vandrat omkring där uppe. Och att det är samma måne som Einstein, Newton, Pythagoras och Lucy tittade upp på fascinerat för så länge sedan.
NPR har en fantastisk recension av boken Starman uppe på sin hemsida. Den berättar historien om den sovjetiska rymdsatsningen.
Vladimir Kamarov var kosmonaut och god vän till den sovjetiske hjälten Yuri Gagarin som var den förste mannen i rymden. 1967 fick de samma rymduppdrag, Kamarov var förstahandsvalet, Gagarin hans ersättare. Båda visste att uppdraget var en dödsfälla men Kamarov offrade sig för sin vän.
Trots att Gagarin inspekterat farkosten och hittat 203 fel, trots att han var en sovjetisk hjälte, trots att han skrev en tiosidig rapport. Trots allt kunde han inte få uppdraget att ställas in.
Planen var att Kamarov skulle åka upp i rymden i en farkost, dagen efter skulle en annan farkost skickas upp för att möta honom. De skulle docka med varandra på 50-årsdagen för den kommunistiska revolutionen, Kamarov skulle klättra över i den andra farkosten och åka ner.
Men något gick fel med den första farkosten och den andra uppskjutningen ställdes in. Kamarov var strandsatt i rymden i en farkost utan fungerande fallskärmar. På väg in i atmosfären snappade amerikansk underrättelsetjänst upp radiokommunikation där Kamarov grät av ilska över personerna som placerat honom i en värdelös rymdfarkost.
Kamarov brann upp sekunder senare. Han belönades med en officiell begravning, men det enda som återstod av honom var en liten bit av ena hälbenet. Gagarin dog i en flygolycka 1968, ett år innan någon satt sin fot på månen.
Även i det ameriskanska lägret var man medveten om att saker kunde gå fel. I händelsen att Niel Armstrong och Edwin 'Buzz' Aldrin skulle bli strandsatta på månen utan möjlighet att återvända fanns det ett tal förberett. Det är ett av de bästa talen jag läst och innehåller förmodligen den bästa användningen av ordet "epic".
To : H. R. HaldemanTrots att det här talet aldrig behövde användas gör det mig tårögd.
From : Bill Safire
July 18, 1969.
IN EVENT OF MOON DISASTER:
Fate has ordained that the men who went to the moon to explore in peace will stay on the moon to rest in peace.
These brave men, Neil Armstrong and Edwin Aldrin, know that there is no hope for their recovery. But they also know that there is hope for mankind in their sacrifice.
These two men are laying down their lives in mankind's most noble goal: the search for truth and understanding.
They will be mourned by their families and friends; they will be mourned by their nation; they will be mourned by the people of the world; they will be mourned by a Mother Earth that dared send two of her sons into the unknown.
In their exploration, they stirred the people of the world to feel as one; in their sacrifice, they bind more tightly the brotherhood of man.
In ancient days, men looked at stars and saw their heroes in the constellations. In modern times, we do much the same, but our heroes are epic men of flesh and blood.
Others will follow, and surely find their way home. Man's search will not be denied. But these men were the first, and they will remain the foremost in our hearts.
For every human being who looks up at the moon in the nights to come will know that there is some corner of another world that is forever mankind.
PRIOR TO THE PRESIDENT'S STATEMENT:
The President should telephone each of the widows-to-be.
AFTER THE PRESIDENT'S STATEMENT, AT THE POINT WHEN NASA ENDS COMMUNICATIONS WITH THE MEN:
A clergyman should adopt the same procedure as a burial at sea, commending their souls to "the deepest of the deep," concluding with the Lord's Prayer.
Det får mig att känna mig liten och obetydligt. Det får mig också att känna stor respekt och tacksamhet. Jag må vara liten, men jag står på jättars axlar. Stora människor som offrat så mycket för mänskligheten och som får mig att tänka att ingenting är omöjligt om vi bara ger oss fan på det.
Jag tittade upp på månen igår natt och tappade nästan andan. Det är magiskt.
