Vårt förakt för norrmän, del 1

Jag hatar inte norrmän mer än jag hatar lapplisor. Jag hatar inte finnar heller, eller ja, det finns ju olika sorters finnar. De som gör de där pinnarna har jag lite svårt för.

Det jag försöker säga är att jag tycker att det är fånigt att gå omkring och tycka illa om akne eller danskar. Eller stockholmare. Jag har hört att en del tycker att stockholmare är dryga. Att stockholmare borde vara mer ödmjuka. Till alla er vill jag säga följande:

Ni lortiga små lantisar! Flytta hit om ni är så jävla avundsjuka annars kan ni bara ta och hålla snattran! Det är faktiskt inte så lätt att vara ödmjuk när man vet att man är överlägsen.

Jag hade bott i Skåne i flera år när en av mina vänner — en skåning med härligt skorrande dialekt (Ja, jag kan förstå dem. Oftast. Nej, jag har inte funderat på att jobba som tolk, om du inte är villig att betala snuskigt bra, men då menar jag verkligen snuskigt bra. Ett sånt jobb skulle förmodligen innebära beblandning med skåningar och det tar jag extra för) — berättade att alla i byn vi bodde i verkligen hatar stockholmare.

— Men, vi är ju från Stockholm och alla är ju snälla mot oss? sa jag.
— Det är för att din pappa jobbar på teve. Ni är ju nästan kändisar, svarade min vän.

Fram tills dess hade jag alltid trott att folk älskade mig för att jag är jag. Det är ju så: alla älskar mig. Hittills i år till exempel: bara två (som jag vet) som har börjat totalignorera mig för att jag är jobbig. Fatta, jag går plus på vänner på Facebook! Som sagt: alla älskar mig. Men tillbaka till historien.

Var var jag? Jo, fram tills dess hade jag alltid trott att folk älskade mig bara för att jag är jag. Jag hade tänkt att folk inte kategoriskt ogillade människor som kom från andra ställen. Jag hade tänkt att om människor gillade eller ogillade mig så berodde det på mig som individ. Att det var hur jag var som avgjorde. Att min pappas yrke eller min födelseort skulle spela någon roll var inget jag reflekterat över.

Nu är människor mer korkade än jag kan föreställa mig (inte du kära läsare: du är speciell). Min idealistiska bild av vad som står till grund för människors åsikter om individer var naiv. Det visar sig att människor (återigen, i allmänhet, jag anklagar inte dig, kära läsare, du är ju smart, det vet du ju) inte bara är mer korkade än jag kan föreställa mig, de älskar att göra svepande generaliseringar och kategoriska uttalanden. Det är aldrig bra.

Jag träffade en engelsman för några månader sen. Jag tyckte att det var roligt med förutfattade meningar. Som att engelsmän hatar fransmän.

— Det vore ju absurt om ni verkligen hatade fransmän! sa jag.
— Vad... vad menar du med det? tvekade han.
— Ja, alltså, det är ju bara något man säger. "Engelsmän hatar fransmän." Det är ju inte på riktigt.
— Nu... nu förstår jag inte riktigt?
— Jo, i Sverige har vi en bild av att engelsmän hatar fransmän. Jag vet inte riktigt vart den kommer ifrån.
— Men vi hatar fransmän.
— Nej, nu tror jag inte att du hänger med riktigt. Du hatar ju inte fransmän? Om jag sa att jag var från Frankrike, vad skulle du göra då?
— Är du från Frankrike?
— Jag? Ehh, det var ett hypotetiskt resonemang, det borde inte spela nå–
— ÄR DU FRÅN FRANKRIKE?
— Eh, nej, jag är från Sverige.
— Det hoppas jag verkligen...

Slutsats: engelskmän hatar fransmän. Men tillbaka till norrmännen. Allt jag har emot norrmän är saker som jag har fått berättat för mig. Kan jag verkligen lita på de källorna? Med tanke på att folk i allmänhet är generaliserande idioter vore det ju korkat att tro på någonting om Norge som jag inte upplevt själv. Då är det ju tur att jag faktiskt varit i Norge.

I morgon kommer jag att publicera en liten Norgeguide där jag använder förstahandsinformation för att bilda mig en helhetsbild av nationen Norge.