Igår klev det ombord en spelman på tunnelbanan. Han började spela Mozarts Rondo Alla Turca och mina ögon fuktade igen direkt.
När jag var liten hade vi ett videoband med Nicke Nyfiken — den där han ringer till brandkåren av misstag och sen hamnar i fängelse för att han varit stygg — och jag ville alltid titta på den filmen. Om och om och om igen.
Men så skulle han vara busig och leka med telefonen. Och så ringde han till brandkåren. Och så ryckte de ut. Men så var det falskt alarm. Och så hamnade Nicke i fängelse.
Liten och ensam i ett kall cell. Det var så sorgligt och han grät. Och jag grät. Och de spelade Mozarts Rondo Alla Turca. Och jag grät.
Sen slutade filmen och då ville jag se igen. Trots att jag var alldeles röd i ansiktet efter alla tårar.
Så när spelmannen på tunnelbanan började spela det där Mozartstycket kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Det är så sorligt. Stackars Nicke Nyfiken. Det var ju inte meningen. Det var ju inte hans fel.
Så där satt jag bland alla främlingar och kände hur de varma tårarna började rinna ner längs mina kinder. Först försökte jag hålla tillbaka dem, men sen tänkte jag att nej, det här är hur jag känner, det är inget att skämmas för. Så jag slappnade av och levde i känslan för en stund, slappnade av och lät tårarna rinna, slappnade av och tog ett djupt andetag.
Då tog det inte lång tid innan det faktiskt kändes rätt bra. Skönt till och med. Och jag kunde till och med kosta på mig ett litet leende.
När jag var liten hade vi ett videoband med Nicke Nyfiken — den där han ringer till brandkåren av misstag och sen hamnar i fängelse för att han varit stygg — och jag ville alltid titta på den filmen. Om och om och om igen.
Men så skulle han vara busig och leka med telefonen. Och så ringde han till brandkåren. Och så ryckte de ut. Men så var det falskt alarm. Och så hamnade Nicke i fängelse.
Liten och ensam i ett kall cell. Det var så sorgligt och han grät. Och jag grät. Och de spelade Mozarts Rondo Alla Turca. Och jag grät.
Sen slutade filmen och då ville jag se igen. Trots att jag var alldeles röd i ansiktet efter alla tårar.
Så när spelmannen på tunnelbanan började spela det där Mozartstycket kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Det är så sorligt. Stackars Nicke Nyfiken. Det var ju inte meningen. Det var ju inte hans fel.
Så där satt jag bland alla främlingar och kände hur de varma tårarna började rinna ner längs mina kinder. Först försökte jag hålla tillbaka dem, men sen tänkte jag att nej, det här är hur jag känner, det är inget att skämmas för. Så jag slappnade av och levde i känslan för en stund, slappnade av och lät tårarna rinna, slappnade av och tog ett djupt andetag.
Då tog det inte lång tid innan det faktiskt kändes rätt bra. Skönt till och med. Och jag kunde till och med kosta på mig ett litet leende.
