I Am Number 4 känns som pilotavsnittet till en Smallville/Buffy-spinoff.
Superhjältefilmer behöver bra bovar. Det har inte I Am Nummer 4.
Istället får vi tatuerade rymdskurkar som (likt hyjenorna i Lejonkungen) inte har någon känsla för det här med ekosystem utan använder upp alla resurser på en planet sen drar vidare. Det har de tydligen gjort med en planet som lyckades skicka iväg nio barn med magiska krafter till jorden.
Barnen fick med sig varsin barnvakt/krigare och en låda som tydligen är väldigt viktig. Varför förklaras aldrig — men något måste ju vara kvar till nästa avsnitt?
Rymdskurkarna (som lånat sin garderob från Neo i The Matrix) vill av någon anledning döda barnen i nummerordning. Filmen öppnar med att barn nummer tre (som hunnit bli tonåring) dör. Vår huvudperson (SPOILER) är nummer fyra och således nästa i turordningen.
Han är en lång, lite mystisk kille från en annan planet som börjar på en ny skola. Han börjar få superkrafter och måste lära sig att kontrollera dem. Vem kan inte relatera till det?
Han träffar en söt, blond tjej med en svartsjuk och överbeskyddande ex-pojkvän. Hon tycker till en början att han bara är konstig, men sen är det något med hans charm hon inte kan motstå.
Och så visar det sig att hon är värsta nörden som älskar att fotografera med sin Nikon-kamera, så han faller så klart för henne. Vem kan inte relatera till det?
Sen slutar filmen som du tror (skurkarna dör, de får varandra, dumma ex-pojkvännen visar sig vara schysst och nördkillen som inte fick vara med i trailern blir cool och sen åker de iväg mot solnedgången) och det känns som att det är lika bra det.
Jag gick och såg den mest för att jag ville ha en liten mysig stund i biomörkret och jag var för trött för att vilja se något som hade kunnat vara bra. Med sånna förväntningar funkar I Am Number 4. Det gör inte direkt ont för att den är så dålig, men den är inte så bra att man måste vara vaken för att se den. Och så får man en ursäkt att frossa i baconsnacks.
Superhjältefilmer behöver bra bovar. Det har inte I Am Nummer 4.
Istället får vi tatuerade rymdskurkar som (likt hyjenorna i Lejonkungen) inte har någon känsla för det här med ekosystem utan använder upp alla resurser på en planet sen drar vidare. Det har de tydligen gjort med en planet som lyckades skicka iväg nio barn med magiska krafter till jorden.
Barnen fick med sig varsin barnvakt/krigare och en låda som tydligen är väldigt viktig. Varför förklaras aldrig — men något måste ju vara kvar till nästa avsnitt?
Rymdskurkarna (som lånat sin garderob från Neo i The Matrix) vill av någon anledning döda barnen i nummerordning. Filmen öppnar med att barn nummer tre (som hunnit bli tonåring) dör. Vår huvudperson (SPOILER) är nummer fyra och således nästa i turordningen.
Han är en lång, lite mystisk kille från en annan planet som börjar på en ny skola. Han börjar få superkrafter och måste lära sig att kontrollera dem. Vem kan inte relatera till det?
Han träffar en söt, blond tjej med en svartsjuk och överbeskyddande ex-pojkvän. Hon tycker till en början att han bara är konstig, men sen är det något med hans charm hon inte kan motstå.
Och så visar det sig att hon är värsta nörden som älskar att fotografera med sin Nikon-kamera, så han faller så klart för henne. Vem kan inte relatera till det?
Sen slutar filmen som du tror (skurkarna dör, de får varandra, dumma ex-pojkvännen visar sig vara schysst och nördkillen som inte fick vara med i trailern blir cool och sen åker de iväg mot solnedgången) och det känns som att det är lika bra det.
Jag gick och såg den mest för att jag ville ha en liten mysig stund i biomörkret och jag var för trött för att vilja se något som hade kunnat vara bra. Med sånna förväntningar funkar I Am Number 4. Det gör inte direkt ont för att den är så dålig, men den är inte så bra att man måste vara vaken för att se den. Och så får man en ursäkt att frossa i baconsnacks.
