Mamma, Maja och den mörka sidan

"Har ni inte sett My Daughter has chosen the Dark Side?" frågade Josse när jag var och fikade med mamma, Maja och Alexander.

Det hade vi inte.



Mamma och Maja tyckte att klippet var såhär hysteriskt roligt.



Själv tycker jag att lilltjejens oskyldiga blick precis i slutet av klippet är obetalbar.

En utomkroppslig upplevelse

Vi satt på Bara vi och samtalet gled in på sömnproblem. Jag somnar vanligtvis inom några minuter. Malin och Susanna som har svårare att somna ställde fascinerat frågor.

Det visade sig att Ida hade samma upplevelse som jag. Man går och lägger sig och somnar inom några minuter. Vad är problemet? Visst erkände hon att hon legat och haft svårt att sova, men det har bara hänt en gång eller två.

Malin och Susanna kände inte alls igen sig Idas beskrivning. De ställde fråga efter fråga och det var då det hände. Det var första gången jag träffade Ida, men trots det visste jag vad hon skulle svara. Inte nog med det. Jag visste hur hon skulle svara och varför hon skulle svara så.

Det kändes som den där scenen i Fight Club. Som att jag pratade genom Ida, som att jag var delaktig i konversationen, men utanför på samma gång. Jag lyssnade och svarade, men sa ingenting alls.

Det förstärktes av att både Malin och Susanna verkade övertygade om att min och Idas förmåga att somna direkt inte är normal. Det gjorde att det kändes som att jag delade något unikt med Ida, att vi hade en speciell förbindelse, trots att vi precis träffats.

De har nog rätt. Det kanske är onormalt att somna enkelt? I dagens Metro står det att en fjärdedel av alla svenska ligger sömnlösa. Jag har alltid haft lätt för att somna så jag har svårt att relatera till de som tar lång tid på sig att somna. Jag kan föreställa mig hur det skulle kännas, men jag vet egentligen inte.

Mamma brukar berätta en historia om när vi var på semester i Grekland när jag var liten. Vi skulle åka båt till någon ö och det var höga vågor. Alla blev illamående. Mamma och pappa turades om mellan ta hand om mig och spy över relingen. Jag somnade när vi klev ombord och vaknade inte förrän vi var tillbaka på land. Helt oskadd.

Vårt samtal gled in på något annat efter några minuter men den där märkliga känslan stannade kvar. Den där märkliga varma känslan av att ha träffat någon som man liksom känner sedan tidigare trots att det är första gången man ses. Den gjorde mig lite sömnig.

[Klassmarkörer] Vem är jag?

"Jag har gjort en klassresa" sa hon.

Jag kommer ihåg min första klassresa. Jag var sju år gammal och vi åkte till Monte Carlo över dagen. Jag tror det är så långt ifrån det korvmakardottern ifrån Närke syftade på jag kan komma.

Jag har inte funderat på klass tidigare. Det var inte viktigt när jag växte upp. Hemma hos oss var alla lika. Kan avsaknaden av det perspektivet bidragit till min brist på respekt för klassiska auktoriteten och titlar?

Min chef fäster vikt vid titlar. "Han är civilingenjör" kan han säga på ett sätt som får det att låta som att det är något respektingivande. Emelie hade liknande hang-ups när det gällde sina lärare på KTH. "Men han är ju professor!" brukade hon säga när jag föreslog att hon skulle ifrågasätta korkade saker.

Människor är människor. De gör misstag och korkade saker oavsett om de har någon titel eller inte. Jag baserar hellre min åsikt om en person utifrån deras handlande och hur de argumenterar sina ståndpunkter än utifrån någon titel (eller klasstillhörighet). Därför har jag inga problem att skälla ut en rektor på en kunglig teknisk högskola.

Men det behöver inte ha något med min brist på klassperspektiv att göra. Jag skulle också kunna vara naturligt ifrågasättande, bra på att identifiera dumheter och allmänt dryg.

Men tillbaka till det här med klasstillhörighet. Att tillhöra en viss klass handlar om mer än inkomst, det finns så kallade klassmarkörer som kan hjälpa till att placera människor i rätt fack. Vi gjorde en liten lista med förslag på den här typen av markörer.

Exempel på klassmarkörer?

Så vem är jag? Vilka klassmarkörer prickar jag in?

• Jag är uppvuxen med P1 och P3.
• Vi läste Dagens Nyheter och slogs om kulturdelen.
• Mina föräldrar är högskoleutbildade och beresta.
• Vi tittade på nyheterna på TV men bytte kanal så fort sporten gick igång.
• Jag visste vilken text-TV-sida börsen hade men inte hur jag fick fram sportresultaten.
• Jag tränade tennis och gick i seglarskola.
• Champinjoner på burk var något exotiskt som jag bara fick på pizzerian.

Det finns säkerligen tusen och åter tusen andra saker som kan användas för att markera klass eller grupptillhörighet. Klädsel och musiksmak är två — de kanske inte alltid markerar just klass men är desto viktigare för att markera grupptillhörigheten.

Det har aldrig berört mig. Jag har, på gott och ont, inte definierat vem jag är med hjälp av klädsel och musiksmak. Något som Niklas, elli och Pinky poängterat genom att konstatera att jag "inte har någon musiksmak". Och Lars lika kraftfullt uttryckt med slutsatsen att det förmodligen är därför jag "saknar stil".

Ibland saknar jag det. Ibland vore det lättare att vara inplacerad i ett tydligt fack. Men det tror jag att man blir, oavsett om man söker sig till ett fack eller inte. Jag är till exempel (antar jag) klassad som nörd och blir gång på gång jämförd med Sheldon från The Big Bang Theory. Det är inget jag skäms för, men det är lite som replikväxlingen Sarah inledde när hon blivit kallad för Sheldon.

— Du gillar ju inte ens Sheldon?
— Jo, han är bedårande!
— Men skulle du vilja vara Sheldon?
— Självklart inte.
— Nej, precis.

Sheldon — nörden alla gillar men ingen vill vara.

Men tillbaka till vad som format mig.

Mamma sa att vi tillhörde avantgardet när vi bodde i Stockholm. Vi var till exempel tidiga med att prova nya maträtter. Så när vi flyttade ner till Slimminge 1994 och våra grannar där var entusiastiska över att äta den exotiska nya rätten tacos kändes det märkligt. Det hade vi ju ätit hela mitt liv.

Om något antar jag att jag är uppfostrad till att bli något av en kulturelitist och fram tills för några år sedan var jag helt hopplös att gå på bio med. Jag dekonstruerade allt och kom fram till att det mesta var slarvigt, avslaget och framförallt redan gjort. Sedan dess har det blivit bättre, jag har tagit ett steg tillbaka och funderat på varför jag tycker och tänker som jag gör och försökt hitta min egen röst.

Jag är fortfarande elitist men på sundare grunder.

Det är så långt jag har kommit i min jakt på vem jag är. I alla fall just nu. Jag är inte klar. Och jag vet inte om jag någonsin vill bli klar, om jag verkligen vill veta vem jag är. Men men det är roligt att fundera kring det.

Idag är det mors dag

I år sammanfaller mors dag med avslutningen av EPIC WEEK. Det är inte någon slump, mamma är grym och det skulle inte kunna vara en EPIC WEEK utan henne.

När jag inledde EPIC WEEK undrade mamma med falsk ödmjukhet om hon skulle kunna platsa. Jag var tvungen att sätta henne på plats och utbilda henne på samma gång.

Mamma vet inte hur man använder uttrycket "fail", men hon vill så gärna. Därför försöker hon.

— Oj, va fejligt det här blev då, kan hon säga. Vilket får mig och Stella att skruva på oss obekvämt.

Det är fail att försöka böja fail. Men tillbaka till EPIC WEEK. Min syster Maja ringde mig i morse.

— Vet du vad som skulle vara en bra avslutning på EPIC WEEK? frågade hon.
— Det är ju mors dag, svarade jag, räcker inte det som avslutning?
— Visst behöver du en teve? fortsatte hon.

Det visade sig att hon hade en tokigt bra 40-tummare som behövde någonstans att bo. Jag ringde och väckte Renen som lät måttligt road när jag berättade att han skulle få hjälpa till att bära en teve från Hornstull Skanstull till S:t Eriksplan.

Min nya teve <3

Med teve fixat känns det kanske dags att runda av EPIC WEEK. Vad har hänt?

Måndag
Såg Fotbollens sista proläterer med Tina. Filmen var så bra att jag var uppspelt i flera dagar. Pappa säger att den kommer på teve så småningom. Jag ska påminna er då. Ni måste se den!

Tisdag
Skaffade linser som gör att jag ser ut som jag känner mig. Testade L.A. Noir.

Onsdag
Gjorde klart kopplingsschemat till mitt tiosiffriga och supernördiga kombinationslås (kommer berätta mer om det här senare). 

Torsdag
Flyttade till nya lägenheten! 

Fredag
Fick chans att testa The Witcher 2, riktigt roligt. 

Lördag
Såg på Champions League-final och träffade ett härligt gäng från Värmland, de har så otroligt charmig dialekt som jag har svårt att låta bli att härma. 

Söndag
Fick en teve och dessutom: mors dag.

---

När jag och Renen burit teve, ätit och kändes oss riktigt duktiga bestämde vi oss för att ta en promenad till Hornstull. På vägen dit mötte vi en Segway-trupp. Den såg fantastiskt fånig ut. Vi blev lite avundsjuka.

På Västerbron hade någon virkat budskapet "För ett varmare Stockholm".



Renen tog sig tid att chilla lite.



Någon hade hängt upp ett hjärta och två gulliga figurer.



Och hängt upp några lås.



Jättenågra.



Utsikten från Västerbron var som den brukar. Helt magisk.



Ett perfekt sätt att runda av EPIC WEEK helt enkelt. Och mamma, grattis på mors dag förresten!

Samtal med mamma

Jag hade ett långt samtal med mamma igår. Hon ringde för att hon och Alexander har en råtta som fastnat under några plankor i köket men samtalet gled ganska snabb in på annat.

Mamma är fantastiskt duktig på att få mig att se på saker från andra synvinklar. Eftersom jag är duktig på att vara min största kritiker betyder det att hon är bra på att peppa mig.

Det är knäppt egentligen. Under en tid har jag känt att allt jag gör blir fel. Eller så har jag känt att allt jag gör tolkas fel. Samtidigt har jag valt att tolka allt så negativt jag kan.

Eller nej, det är inte riktigt sant. Jag har varit medveten om att jag tolkar saker negativt och jag har försökt att undvika att göra det. Det är inte alltid lätt. Den där obehagliga känslan i kroppen kan att hänga kvar ett tag trots att intellektet gått vidare.

För drygt en månad sen kändes det som att jag tolkade allt negativt. Jag fick inga svar på sms, kunde inte komma fram via telefon, fick alla mina kommentarer borttagna från bloggen och blev ignorerad i World of Warcraft. Jag tänkte att det bara var något jag fått för mig.

Mobilen kanske var oladdad? Bloggen kanske är buggad? Men jag hade fel. Jag var verkligen aktivt ignorerad. Det kändes tungt.

Det kändes framförallt tungt eftersom jag gått igenom tankebanan "jag är nog bara paranoid, det är nog jag som tolkar allt negativt, det måste finnas en annan förklaring" bara för att inse att min oro varit befogad från första början. För någon som redan innan tolkade saker negativt var det här inte särskilt bra.

När jag pratade med mamma pratade jag så snabbt att jag knappt hann med att andas. Och sen. Och sen. Och då. Varje gång jag berättade något positivt dröjde det inte mer än några sekunder innan jag fortsatte med ett "men..." och mamma var snabb att avbryta. Hon förklarade att jag måste stanna upp och ta in de positiva sakerna inte bara rusa vidare till de negativa baksidorna hela tiden.

Det kändes svårt att stanna upp och känna efter, men när jag väl vågade kände jag hur det gav mig kraft, hur jag växte lite (bokstavligt talat, för det fick mig att sträcka på mig lite mer).

Jag fortsatte prata. Det var inte så genomtänkt eller välformulerat alla gånger. Tankar och känslor som bubblar runt i kroppen är sällan det. Men det hjälper att försöka artikulera dem till meningar och förklara för någon. Jag pratade och pratade. Om hur jag känt mig uppgiven, arg och ledsen över att hela tiden bli missförstådd och hur det efter flera månader byggt upp en sådan frustration att jag till slut inte kunde hålla tillbaka min ilska och slog handen genom en vägg.

Jag förklarade hur det kändes mycket bättre mellan mig och väggsubstitutet nu än det gjort tidigare och att jag inte riktigt förstod varför. Jag tyckte inte att jag betedde mig något annorlunda; att det som blivit missuppfattat tidigare av någon magisk anledning tycktes fungera nu, men samtidigt som jag sa det så insåg jag att jag hade fel.

Det har inte blivit bättre trots att jag inte betett mig annorlunda. Det har blivit bättre för att jag betett mig annorlunda. Strax efter att jag slagit sönder min hand (och väggen) så bestämde jag mig för att jag inte skulle ta någon mer skit. Jag skulle inte låta mig bli missförstådd och om jag skulle bli det så skulle jag inte bry mig. Det var inte värt besväret. Hon var inte värd besväret.

I det ögonblicket förändrades allt. Mycket av det jag gör och det jag säger påverkas av min inställning. I mitt huvud känns det som att jag gör precis samma saker som tidigare men eftersom min inställning är annorlunda får sakerna jag gör en helt annan effekt.

Där jag tidigare hamnade i försvarsställning och sakta vacklade baklänges står jag på mig. För er som spelar tennis är det som skillnaden mellan att gå in i ditt slaget och mellan att slå samtidigt som du backar. Jag har mer självförtroende, mer kraft i slagen och jag kan placera bollarna bättre.

En del skulle säkert säga att jag lyssnade till uttrycket "MAN THE FUCK UP" andra skulle säga att jag gjorde som Barney i How I Met Your Mother (han säger "When I get sad I stop being sad and be awesome instead") — båda är grova förenklingar som förminskar det jag gjort.

Det kanske inte låter så svårt när jag beskriver det men för mig var det ett stort steg. Jag är bra på att analysera saker intellektuellt så jag har kunnat resonera kring de här sakerna medan jag var mitt i det, men det tar tid för kroppen — eller hjärtat om du vill — att förstå det huvudet tycker är självklart.

Jag fortsatte berätta för mamma om hur jag känt mig ignorerad. Hur det var jobbigt att jag försökt intala mig själv att det bara var i mitt huvud bara för att inse att det inte var det.

Mamma sa att jag var tvungen att sakta ner. Hon han inte mer än avbryta mig innan jag kände att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Hon sa att jag hade blivit sårad och att jag var tvungen att erkänna det för mig själv. Tårarna rann ner för mina kinder. Hon sa att jag skulle vara i den känslan en stund, ta in den och verkligen känna efter. Det gjorde jag, jag snörvlade till och mamma berättade att om jag fortsatte att springa ifrån känslan skulle den aldrig försvinna.

Jag önskade att hon inte befann sig över 60 mil ifrån mig för just då kände jag mig som svagast. Känslan av att vara sårad svämmade över mig. Jag var så liten och så ynklig och så svag. Så ensam och så långt bort från mamma. Det jag önskade mig mest av allt i hela världen var en ordentlig kram. Av mamma.

När jag skriver det här kommer jag på mig själv med att vara orolig för hur den här texten ska bli bemött. Jag är lite rädd att du kommer att tänka "buhu, han skriver såhär bara för att få sympatier" eller något annat som skulle vara en lika stor missuppfattning. Men det är min osäkra sida som gör sig påmind.

Om du väljer att tolka det jag skriver negativt är det upp till dig. Jag har beskrivit min upplevelse av två huvudsakliga anledningar. Dels är skrivandet i sig ett sätt att artikulera mina känslor på ett sätt som gör att jag själv kan förstå hur jag känner. Dels så tror jag att det finns de som skulle känna sig bättre av att veta att det finns andra människor som funderar på sådana här saker.

En sak som jag har tyckt ha varit jobbig med att det varit så mycket känslor som snurrat i huvudet är att vi är så dåliga på att dela med oss av vad vi känner, tänker och tycker. Jag har försökt jobba med att bli bättre på att berätta om någon gör mig glad, arg eller ledsen. Jag har sagt "när du gjorde sådär gjorde du mig ledsen". Jag har inte varit anklagande utan bara förklarat hur jag uppfattat situationer.

Jag har känt mig ganska ensam om att göra så. Jag vet inte om det beror på att människorna jag umgås med inte berättar om de blir ledsna eller arga eller om det beror på att människorna jag umgås med inte blir ledsna och arga. Känslan har varit jobbig i alla fall. Tänk om det bara är jag som är gnällig? Tänk om det bara är fel på mig? Om den här texten skulle kunna få någon att slippa känna den känslan så är det värt det.

Jag fuckar upp och gör fel hela tiden. Jag missuppfattar situationer. Jag drar skämt när jag inte borde om saker jag inte borde och även om det är menat som godhjärtade skämt uppfattas de som råa och rätt elaka ibland. Sen ställer jag frågor, hur många frågor som helst, en del intressanta som får folk att öppna upp och andra konstiga som får folk att bara skruva på sig. Jag är långt ifrån perfekt, men jag är inte helt rutten heller.

Jag kan göra bra saker. Ibland gör jag faktiskt helt fantastiska saker. Och det var det mamma hjälpte mig se igår. Hon lyssnade tålmodigt och sen förklarade hon att det är okej att känna sig sårad och att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Jag gör inte fel hela tiden. Allt är inte alltid mitt fel och jag ska inte tolka allt så negativt.

Jag grät och snörvlade, kände mig liten och växte på samma gång.

Hon är fantastisk, min mamma. Och nu behöver jag bara en kram så kommer allt att ordna sig. Nej, det kommer inte bara att ordna sig — det kommer att helt jävla EPIC! Så det så!

Mom in da house!

Nu är mamma och Stella och hälsar på. Båda var förvånade över hur jag såg ut, Stella påpekade dock att jag "fortfarande har samma ansikte som jag alltid haft" och att hon inte ser så stor skillnad. Mamma tyckte att jag såg ut som en "hunk", som en ung Tom Cruise eller nått.

Sen träffade vi pappa och han var också förvånad över hur jag såg ut. Han tyckte att jag såg ut som Ethan Hawke. Det är märkligt vad lite klippande framför spegeln och lite kladdande i håret kan göra för ens utseende. Min dryghet kan dock ingen frisyr i världen dölja.

Vi såg Shutter Island (som var helt okej, men inte alls lika bra som boken, hade hellre sett att David Fincher eller möjligtvis Christopher Nolan regisserat) och sen blev jag, Stella och mamma bjudna på middag av Ajla och Stefan. Friterad fisk med ris och sötsur sås. De hade varit mycket duktiga på att följa receptet (mamma utbrast att rätten "inte alls såg ut som när Albert bjöd på den") men det var gott ändå (som väntat när Ajla lagar mat).

Mamma spenderade nästan hela middagen åt att berätta historier om hur jag var när jag var liten. Och när hon skulle berätta något roligt så började hon fnissa supermycket långt innan hon kom till poängen (jag misstänker att hon börjar fnissa när hon själv blir påmind om poängen) så att det kan bli ganska svårt att hänga med på vad det är som är roligt egentligen. Men hon behövde nog släppa loss lite, hon kramade min hand så hårt när vi såg filmen att det nästan började sticka i fingertopparna.

Efter maten tittade vi lite på The Daily Show, intevjun med Ricky Gervais (se nedan) var speciellt populär.

Imorgon ska jag och Stella till The Liffey och lyssna på musik och kanske till och med äta. Det är tydligen 21 års åldersgräns, jag ringde och kollade, när jag förklarade att jag ville komma med min 15-åriga syster sa de: "Ts a family pub, if ye take care o' 'er 'n make sure she don' drink 'ts no problem".

Och viktigast av allt. Imorgon kommer Emelie hem! WOHOOO! (note to self: kom ihåg att städa undan lite)

Mamma 50 år

Detta är ett tal jag höll när min lilla mamma fyllde 50 år i somras. Nu sitter jag i hennes hus och njuter av julstämningen och jag tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att dela med mig av mitt lilla tal och förklara vad det är som gör min mamma till världens bästa!
 
Mamma. Nu firar vi att du fyllt 50.
Det gör mig lite förvirrad.
50 år. Ett halvt sekel. Då är man ju helt sjukt gammal.
Men det är ju inte du mamma.

Du som är så himla lätt att reta.
Kan en 50-åring verkligen vara så lätt att reta?
Du som kan starta ett vattenkrig när du känner dig retad.
Får en 50-åring verkligen göra så?
Du som kan fastna i ett dataspel där söta växter ska försvara trädgården från en Zombieinvasion.
Kan en 50-åring verkligen göra så?
Ja, det kan du.
Och på något sätt får det mig att inse att det där med att fylla 50 inte är så farligt ändå.

Alla här har sin egen bild av dig. Sin egen uppfattning av hur du är. Vem du är.
En del känner dig som Lotta, andra som Nirmala eller Charlotte. För mig är du mamma.
Det är ett väldigt speciellt förhållande.

När jag varit arg och besviken har du funnits där för mig.
När jag varit ledsen och förtvivlad har du funnits där för mig.
När jag varit glad och stolt har du funnits där för mig.
Du har alltid funnits där för mig.
För att lugna. För att trösta. För att stödja och för att peppa.

Det är egentligen svårt att förstå hur tur jag har haft.
Att få världens bästa mamma.
Tack mamma.
Du är bäst.