Den där känslan när du inte är säker på om det är dröm eller verklighet. Tid är inte längre ett relevant begrepp, för trots att det känns som att ni precis satte er ner har lunchgästerna både kommit och gått. Det är bara ni kvar. Du tittar på klockan. Vart har tiden tagit vägen?
Du tror att den ska vara för evigt, men allt går så snabbt och innan du vet av det knackar verkligheten på. Det känns så bra men så ändras allt. Medvetenhet. Tider att passa. Stress som kväver. Drömlikt blir vardag, fantasi verklighet. Och inte på det där "jag lever i en dröm"-sättet som du hoppas på, utan snarare på "allt är grått och trist"-sättet som du försökte fly undan från första början.
Du går tillbaka till din rutin. Somna sent, vakna tidigt. Ständigt trött. Kaffe för att vakna, kaffe för orka jobba. Stressa, stressa, kaffe, stressa.
Kroppen försöker säga till men du har inte tid att lyssna. Den vill att du ska varva ner.
Ta ett djupt andetag.
Slappna av.
Vila.
Slumra.
Sova.
Inte tid att sova. Mycket att göra. Kaffe. Kaffe. Kaffe. Några timmar till. Inte missa deadline. Kaffe.
Men vänta. Stop! Stop! Vänta! Vad håller du på med? Skynda inte förbi. Ta dig tid att se på dig själv. Du är värd det. Du är värd din egen tid. Se på dig själv. Verkligen titta på dig själv. Vad håller du på med? Varför stressar du? Är det värt det? Gör det att du mår bättre?
Ta ett djupt andetag.
Slappna av.
Du är värd mer än du tror. Känn det. Våga känna det. Du är värd mer än du tror. Du mår inte bra av att stressa. Så gör inte det i onödan. Livet är magiskt och fantastiskt om du bara vågar lugna ner dig lite. Det är magiskt och fantastiskt om du vågar känna. Om du vågar släppa stressen för en stund. Ett djupt andetag.
Så ställ ifrån dig kaffekoppen. Gå och lägg dig i tid. Sov ordentligt. Ta ett djupt andetag. Slappna av och öppna ögonen. Öppna ögonen och se allt det vackra. Det är du värd.
Du tror att den ska vara för evigt, men allt går så snabbt och innan du vet av det knackar verkligheten på. Det känns så bra men så ändras allt. Medvetenhet. Tider att passa. Stress som kväver. Drömlikt blir vardag, fantasi verklighet. Och inte på det där "jag lever i en dröm"-sättet som du hoppas på, utan snarare på "allt är grått och trist"-sättet som du försökte fly undan från första början.
Du går tillbaka till din rutin. Somna sent, vakna tidigt. Ständigt trött. Kaffe för att vakna, kaffe för orka jobba. Stressa, stressa, kaffe, stressa.
Kroppen försöker säga till men du har inte tid att lyssna. Den vill att du ska varva ner.
Ta ett djupt andetag.
Slappna av.
Vila.
Slumra.
Sova.
Inte tid att sova. Mycket att göra. Kaffe. Kaffe. Kaffe. Några timmar till. Inte missa deadline. Kaffe.
Men vänta. Stop! Stop! Vänta! Vad håller du på med? Skynda inte förbi. Ta dig tid att se på dig själv. Du är värd det. Du är värd din egen tid. Se på dig själv. Verkligen titta på dig själv. Vad håller du på med? Varför stressar du? Är det värt det? Gör det att du mår bättre?
Ta ett djupt andetag.
Slappna av.
Du är värd mer än du tror. Känn det. Våga känna det. Du är värd mer än du tror. Du mår inte bra av att stressa. Så gör inte det i onödan. Livet är magiskt och fantastiskt om du bara vågar lugna ner dig lite. Det är magiskt och fantastiskt om du vågar känna. Om du vågar släppa stressen för en stund. Ett djupt andetag.
Så ställ ifrån dig kaffekoppen. Gå och lägg dig i tid. Sov ordentligt. Ta ett djupt andetag. Slappna av och öppna ögonen. Öppna ögonen och se allt det vackra. Det är du värd.
