För knappt ett år sen tog det slut mellan mig och min flickvän. Då hade vi varit tillsammans mer än ett halft decennium.
Jag fick med mig en liten växt. En liten grön växt som vi hade varit dåliga på att ta hand om, som hade varit nära att dö för av uttorkning, men som hade fått ny livskraft efter att min flickvän och hennes mamma planterat om den i en ny kruka med ny jord.
Jag tänkte att jag skulle ta hand om blomman. Jag skulle visa att jag minsann kunde få någonting att frodas, att leva. Den fick bo på mitt skrivbord på jobbet och jag pratade med den varje dag. Jag såg till att den fick lagom med ljus, att inte stod för varmt eller för kallt och att den fick vatten när den behövde.
Den älskade mig.
Växten sträckte stolt på sig, växte sig dubbelt så stor och sen dubbelt så stor igen. Den blommade och fick uppmärksamhet. Sen blev den deprimerad.
Jag vet inte om det var något jag gjorde. Det hade börjat bli mörkare om kvällarna, så den kanske inte fick tillräckligt med ljus. Chefen hade börjat vädra i tid och otid och min växt kanske inte tyckte om det kalla draget. Oavsett började den tappa blad. Först långsamt, sen snabbare.
Jag ringde mamma och frågade om det var meningen att den skulle tappa sina blad. Nej, det var inte meningen. Jag ringde pappa, han svarade likadant.
Jag försökte med allt. Inget fungerade. Min blomma var deprimerad och det gjorde mig ledsen.
I ett sista desperat försök att få blomman att piggna till tänkte jag att dess depression berodde på kallt vinddrag och brist på ljus. Jag bar ner blomman till vårt konferensrum och ställde upp några lampor för att belysa den. Det kanske skulle fungera?
Det var med ett viss mått av hopp som jag gick för att titta till blomman dagen efter. Kanske hade den piggnat till lite? Kanske hade bladtappandet avstannat?
Jag öppnade dörren till konferensrummet och såg blomman. Mitt hjärta sjönk som en sten. Min blomma hade tagit livet av sig (eller hade jag tagit livet av den?).
Oavsett mådde den inte alls bra. Jag försökte lite till med olika saker, men den bara skrumpnade ihop mer och mer tills den tillslut återgick till den jord ur vilken den fötts. Jag hade misslyckats med att vårda min relation med min flickvän och nu kunde jag inte ens ta hand om en liten växt.
Det var ett tungt sätt att börja vintern på.
Jag fick med mig en liten växt. En liten grön växt som vi hade varit dåliga på att ta hand om, som hade varit nära att dö för av uttorkning, men som hade fått ny livskraft efter att min flickvän och hennes mamma planterat om den i en ny kruka med ny jord.
Jag tänkte att jag skulle ta hand om blomman. Jag skulle visa att jag minsann kunde få någonting att frodas, att leva. Den fick bo på mitt skrivbord på jobbet och jag pratade med den varje dag. Jag såg till att den fick lagom med ljus, att inte stod för varmt eller för kallt och att den fick vatten när den behövde.
Den älskade mig.
Växten sträckte stolt på sig, växte sig dubbelt så stor och sen dubbelt så stor igen. Den blommade och fick uppmärksamhet. Sen blev den deprimerad.
Jag vet inte om det var något jag gjorde. Det hade börjat bli mörkare om kvällarna, så den kanske inte fick tillräckligt med ljus. Chefen hade börjat vädra i tid och otid och min växt kanske inte tyckte om det kalla draget. Oavsett började den tappa blad. Först långsamt, sen snabbare.
Jag ringde mamma och frågade om det var meningen att den skulle tappa sina blad. Nej, det var inte meningen. Jag ringde pappa, han svarade likadant.
Jag försökte med allt. Inget fungerade. Min blomma var deprimerad och det gjorde mig ledsen.
I ett sista desperat försök att få blomman att piggna till tänkte jag att dess depression berodde på kallt vinddrag och brist på ljus. Jag bar ner blomman till vårt konferensrum och ställde upp några lampor för att belysa den. Det kanske skulle fungera?
Det var med ett viss mått av hopp som jag gick för att titta till blomman dagen efter. Kanske hade den piggnat till lite? Kanske hade bladtappandet avstannat?
Jag öppnade dörren till konferensrummet och såg blomman. Mitt hjärta sjönk som en sten. Min blomma hade tagit livet av sig (eller hade jag tagit livet av den?).
Oavsett mådde den inte alls bra. Jag försökte lite till med olika saker, men den bara skrumpnade ihop mer och mer tills den tillslut återgick till den jord ur vilken den fötts. Jag hade misslyckats med att vårda min relation med min flickvän och nu kunde jag inte ens ta hand om en liten växt.
Det var ett tungt sätt att börja vintern på.
