En tappad låda med minnen

På vägen till tunnelbanan hade någon tappat en kartong med minnen. Den var fylld av handskrivna brev, vykort och en medalj från en tid som flytt.

Det såg ut som en konstinstallation. Som att någon tappat lådan där med avsikt, likt en nonchalant upphängd tassel, eller så var det på riktigt.

Jag undrar vem som har tappat lådan. Hur gick det till? Vad är historien bakom alla breven? Bakom medaljen?

Kortet med texten Jeg elsker deg! kändes extra speciellt. Romantikern i mig skapade genast en förklaring som involverade en dansk yngling med brustet hjärta, en vanlig svensk tjej och en stressig flytt i Stockholms rusningstrafik.

Synd att jag var sen till tunnelbanan, så jag inte hann titta närmare.

Ensam på tunnelbanan

Den där magiska känslan när du vet att du är alldeles ensam på tunnelbanan och kan göra vad du vill, jag är inte helt säker på att jag skulle vara riktigt lika uppspelt som den här killen, men oj va roligt det kan vara.

Vett och etikett på tunnelbanan

Ok, lantisar! Lyssna ordentligt nu. Det är inte okej att ta upp flera säten på tunnelbanan om du inte absolut måste.

Börja på yoga. Börja träna. Drick biodynamiskt odlad soyamjölk. Gör vad som helst för att inte ta upp mer än ett säte. Tack.

I går — jag blir så förbannad att jag knappt kan skriva ordentligt — i går vid 19.30-tiden var det en kille som tog upp två säten på tunnelbanan mellan Medborgarplatsen och Slussen. Och han svarade inte ens på tilltal!

Efter att jag frågat vad han höll på med så justerade han sin position, men inte för min skull utan snarare för att själv ligga mer bekvämt. Han kanske inte var någon lantis, han kanske bara var trött, stackarn. Vad vet jag? Han verkade oavsett ha problem att hitta en bekväm liggställning på tunnelbanan.

Jag skulle försökt ligga åt andra hållet, med överkroppen på stolsdynorna och benen ner i gången, men jag har inte provat själv. Liraren på tunnelbanan verkade rätt erfaren.

Spelman på tunnelbanan

Igår klev det ombord en spelman på tunnelbanan. Han började spela Mozarts Rondo Alla Turca och mina ögon fuktade igen direkt.

När jag var liten hade vi ett videoband med Nicke Nyfiken — den där han ringer till brandkåren av misstag och sen hamnar i fängelse för att han varit stygg — och jag ville alltid titta på den filmen. Om och om och om igen.

Men så skulle han vara busig och leka med telefonen. Och så ringde han till brandkåren. Och så ryckte de ut. Men så var det falskt alarm. Och så hamnade Nicke i fängelse.

Liten och ensam i ett kall cell. Det var så sorgligt och han grät. Och jag grät. Och de spelade Mozarts Rondo Alla Turca. Och jag grät.

Sen slutade filmen och då ville jag se igen. Trots att jag var alldeles röd i ansiktet efter alla tårar.



Så när spelmannen på tunnelbanan började spela det där Mozartstycket kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Det är så sorligt. Stackars Nicke Nyfiken. Det var ju inte meningen. Det var ju inte hans fel.

Så där satt jag bland alla främlingar och kände hur de varma tårarna började rinna ner längs mina kinder. Först försökte jag hålla tillbaka dem, men sen tänkte jag att nej, det här är hur jag känner, det är inget att skämmas för. Så jag slappnade av och levde i känslan för en stund, slappnade av och lät tårarna rinna, slappnade av och tog ett djupt andetag.

Då tog det inte lång tid innan det faktiskt kändes rätt bra. Skönt till och med. Och jag kunde till och med kosta på mig ett litet leende.