Tommy Nilsson har hånat mig sen 94

Året var 1992. Jag gick ettan på Fridhemsskolan i Stockholm. Varje fredag samlades skolans lärare och elever i ljusgården mitt i den stora byggnaden och lät en av klasserna stå för underhållningen.

När det var vår klass tur hade jag frivilligt föreslagit att jag skulle sjunga. Acapella. Solo. Inför hela skolan. På franska.

Jag blir nervös när jag tänker på det. Men så pirrar det så härligt i magen att jag förstår varför jag anmälde mig frivilligt. Det var så typiskt Albert. Det är så typiskt Albert.

Låten jag hade valt var Au claire de la lune (I månens sken). Varför just den låten? Den handlar om månen och det finns mycket som är coolt med månen.

För det första är månen tokigt stor. Att skutta ett varv runt månens ekvator är som att skutta från Stockholm till Mörön i norra Mongoliet och tillbaka igen. Hur långt är det? Jävligt långt!

Är du i Mörön måste jag varna för att Shalom Burger, trots namnet, inte serverar några hamburgare. Är du där kan du också passa på att ta lite bilder som inte är sneda.

För det andra är månen cool för att den ska ha bidragit till att Titanic sjönk. Hur? Genom att vara lite för närgången. Stackars månen, har inte koll på det här med personliga avstånd.

De här två grejerna hade jag förstås ingen aning om. Det som inte hade undgått mig är dock månens effekt på tjejer. Numera vet alla att om en man tar på sig en tröja med en måne och tre vargar på blir han oemotståndlig för kvinnor (har jag hört, jag har inte vågat prova eftersom jag är så dålig på att säga nej).

Sjuåriga Albert hade dock inte haft några sådana betänkligheter, men så hade han ingen mån- och vargtröja heller. Jag fick nöja mig med att sjunga en fransk barnvisa. En barnvisa som jag hade sjungit många gånger hemma. Att stå på en scen inför fler människor än jag kunde räkna var dock en annan sak. Jag blev nervös. Jag darrade mig igenom de första tre raderna. I slutet av fjärde raden så hände det. Jag sjöng fel.

Där det skulle vara ouvre-moi ta porte (öppna din dörr) sjöng jag ouvre-moi la porte (öppna dörren). Jag insåg direkt mitt misstag men lyckades sjunga klart hela sången. När det var över gick jag fram till mamma som hade stått i publiken.

— Jag sjöng fel, sa jag. Hörde du att jag sjöng fel?

— Ja, det gjorde jag, svarade mamma. Men det var nog bara du och jag som märkte det.

Jag tycker inte om att göra fel. I det här fallet var mitt fel grammatikst korrekt, det passade in perfekt i melodin och det var ett så litet att bara de som kunde texten utantill hade chans att upptäcka det. Men det var fel.

När Tommy Nilsson två år senare släppte Öppna din dörr så insåg jag aldrig skulle kunna lämna mitt klavertramp bakom mig. Hela låten är som ett hån mot mig.

Öppna din dörr,
öppna din dörr, 
öppna din döööööörr. 

Öppna dörrjäveln själv din dryge jävel!

Varje gång jag hör låten kommer jag ihåg mitt misstag och vill göra en HAL mot hela mänskligheten.

Liksom bara säga jag är ledsen, jag kan inte göra det. Trots att jag kan. Bara för att jävlas.

Månens offer

Igår var månen den största den varit på 18 år. En del gav sig ut för att försöka fånga den på bild — jag nöjde mig med att betrakta den och fundera.

Det är något... magiskt, med månen. Så ofattbart att vi faktiskt har rest dit och vandrat omkring där uppe. Och att det är samma måne som Einstein, Newton, Pythagoras och Lucy tittade upp på fascinerat för så länge sedan.

NPR har en fantastisk recension av boken Starman uppe på sin hemsida. Den berättar historien om den sovjetiska rymdsatsningen.

Vladimir Kamarov var kosmonaut och god vän till den sovjetiske hjälten Yuri Gagarin som var den förste mannen i rymden. 1967 fick de samma rymduppdrag, Kamarov var förstahandsvalet, Gagarin hans ersättare. Båda visste att uppdraget var en dödsfälla men Kamarov offrade sig för sin vän.

Trots att Gagarin inspekterat farkosten och hittat 203 fel, trots att han var en sovjetisk hjälte, trots att han skrev en tiosidig rapport. Trots allt kunde han inte få uppdraget att ställas in.

Planen var att Kamarov skulle åka upp i rymden i en farkost, dagen efter skulle en annan farkost skickas upp för att möta honom. De skulle docka med varandra på 50-årsdagen för den kommunistiska revolutionen, Kamarov skulle klättra över i den andra farkosten och åka ner.

Men något gick fel med den första farkosten och den andra uppskjutningen ställdes in. Kamarov var strandsatt i rymden i en farkost utan fungerande fallskärmar. På väg in i atmosfären snappade amerikansk underrättelsetjänst upp radiokommunikation där Kamarov grät av ilska över personerna som placerat honom i en värdelös rymdfarkost.

Kamarov brann upp sekunder senare. Han belönades med en officiell begravning, men det enda som återstod av honom var en liten bit av ena hälbenet. Gagarin dog i en flygolycka 1968, ett år innan någon satt sin fot på månen.

Även i det ameriskanska lägret var man medveten om att saker kunde gå fel. I händelsen att Niel Armstrong och Edwin 'Buzz' Aldrin skulle bli strandsatta på månen utan möjlighet att återvända fanns det ett tal förberett. Det är ett av de bästa talen jag läst och innehåller förmodligen den bästa användningen av ordet "epic".

To : H. R. Haldeman
From : Bill Safire
July 18, 1969.


IN EVENT OF MOON DISASTER:
Fate has ordained that the men who went to the moon to explore in peace will stay on the moon to rest in peace.


These brave men, Neil Armstrong and Edwin Aldrin, know that there is no hope for their recovery. But they also know that there is hope for mankind in their sacrifice.


These two men are laying down their lives in mankind's most noble goal: the search for truth and understanding.


They will be mourned by their families and friends; they will be mourned by their nation; they will be mourned by the people of the world; they will be mourned by a Mother Earth that dared send two of her sons into the unknown.


In their exploration, they stirred the people of the world to feel as one; in their sacrifice, they bind more tightly the brotherhood of man.


In ancient days, men looked at stars and saw their heroes in the constellations. In modern times, we do much the same, but our heroes are epic men of flesh and blood.


Others will follow, and surely find their way home. Man's search will not be denied. But these men were the first, and they will remain the foremost in our hearts.


For every human being who looks up at the moon in the nights to come will know that there is some corner of another world that is forever mankind.


PRIOR TO THE PRESIDENT'S STATEMENT:
The President should telephone each of the widows-to-be.


AFTER THE PRESIDENT'S STATEMENT, AT THE POINT WHEN NASA ENDS COMMUNICATIONS WITH THE MEN:
A clergyman should adopt the same procedure as a burial at sea, commending their souls to "the deepest of the deep," concluding with the Lord's Prayer.

Trots att det här talet aldrig behövde användas gör det mig tårögd.

Det får mig att känna mig liten och obetydligt. Det får mig också att känna stor respekt och tacksamhet. Jag må vara liten, men jag står på jättars axlar. Stora människor som offrat så mycket för mänskligheten och som får mig att tänka att ingenting är omöjligt om vi bara ger oss fan på det.

Jag tittade upp på månen igår natt och tappade nästan andan. Det är magiskt.