Jag behöver klippa mig. Så varför gör jag inte det?
Hur svårt kan det vara? Det är ju bara boka en tid hos frisören, traska dit, bli klippt, betala och gå därifrån. Förhoppningsvis belåten.
För mig kommer det alltid något annat emellan, eller i vägen, eller ja, jag vet inte. Det blir aldrig av i alla fall. Veckor blir till månader och plötsligt är den där superkorta frisyren sådär lång och svår att hantera.
Ett halvår mer hår senare.
Jag har egentligen inget emot att ha lite längre hår. Men att kalla det för en frisyr vore att överdriva. Det var en frisy. Då. När jag klippte mig. Nu är det något annat. En del av mig undrar hur jag skulle se ut i en lång frisyr, alltså ungefär så långt som det är nu, fast avsiktligt.
Som mitt hår är nu får det mig att tänka på en passage ur Harry Potter.
Jag känner mig som Uncle Vernon och Harry Potter. Min morgonrutin involverar också stekt bacon och att jag vrålar "KAMMA DIG!" när jag ser mig själv i spegeln och minst en gång i väckan tänker jag att jag borde klippa mig.
När jag ändå är inne på det här med Harry Potter och hår kan jag passa på att berätta om Okambart hår-syndromet. Det är inget jag lider av, i alla fall inte den kroniska versionen som beskrivs i wikipedia-artikeln, men jag tycker att det är rätt coolt att det finns som fenomen. Något att skylla på kanske?
Nej, om man skulle ta och boka sig en klipptid. Det vore på tiden men då måste jag ju bestämma mig för vilken frisyr jag vill ha. Åh, vad ska jag säga? Nej, jag vet inte om jag kan boka någon tid innan jag vet det. En annan dag kanske?
Hur svårt kan det vara? Det är ju bara boka en tid hos frisören, traska dit, bli klippt, betala och gå därifrån. Förhoppningsvis belåten.
För mig kommer det alltid något annat emellan, eller i vägen, eller ja, jag vet inte. Det blir aldrig av i alla fall. Veckor blir till månader och plötsligt är den där superkorta frisyren sådär lång och svår att hantera.
Ett halvår mer hår senare.
Jag har egentligen inget emot att ha lite längre hår. Men att kalla det för en frisyr vore att överdriva. Det var en frisy. Då. När jag klippte mig. Nu är det något annat. En del av mig undrar hur jag skulle se ut i en lång frisyr, alltså ungefär så långt som det är nu, fast avsiktligt.
Som mitt hår är nu får det mig att tänka på en passage ur Harry Potter.
När jag ändå är inne på det här med Harry Potter och hår kan jag passa på att berätta om Okambart hår-syndromet. Det är inget jag lider av, i alla fall inte den kroniska versionen som beskrivs i wikipedia-artikeln, men jag tycker att det är rätt coolt att det finns som fenomen. Något att skylla på kanske?
Nej, om man skulle ta och boka sig en klipptid. Det vore på tiden men då måste jag ju bestämma mig för vilken frisyr jag vill ha. Åh, vad ska jag säga? Nej, jag vet inte om jag kan boka någon tid innan jag vet det. En annan dag kanske?
