fredag 30 september 2011

Möt din rädsla - bli din egen Batman

Batman Begins handlar om att möta sina rädslor. Bruce Waynes resa mot att bli Batman börjar när gangsterledaren Carmine Falcone säger:
"This is a world you'll never understand. And you always fear what you don't understand."
Jag tror att det ligger mycket i det och att det finns mycket att lära sig av Batman Begins.
  1. Det vore awesome att vara miljardär.
  2. Alfred är typ världens bästa butler.
  3. Alla borde ha en uppfinnarjocke lika trevlig som Morgan Freeman.
Men det viktigaste viktigaste lektionerna i Batman Begins har med rädsla att göra. Rädsla är farligt eftersom det leder till ilska, som i sin tur leder till hat som leder till lidande (enligt mina nördkällor). Och att människor ska behöva lida på grund av sin egen eller andras rädsla är dumt och framförallt onödigt.

Visdomsord med nördcred.

Rädsla för det det vi inte förstår kan visa sig på olika sätt. När mamma bytte profilbild på Facebook för några månader fick hon ett mejl från en person som övervägt att bli hennes vän på Facebook. "Du har bytt profilbild" skrev personen "vad ska mina vänner tro om jag har en vän med den bilden?"


Mammas profilbild på Facebook.

När mamma berättade att hon fått negativa reaktioner blev jag förvånad och lite rädd. Jag förstod inte. Vad är det för fel på mammas bild? Eller liksom, jo, jag fattar ju. Vitbalansen är ju helt fel och så är det mycket rörelseoskärpa. Men det lär ju knappast vara kvaliteten på bilden som personen blev upprörd över. Med Batman Begins färskt i minnet undrar jag om det inte handlar om rädsla?

Förförra helgen var jag och såg Kyss mig. En tjej och en kille ska gifta sig men så blir tjejen kär i en annan tjej. Jag tolkade filmens budskap som att man inte kan rå för vem man blir förälskad i. Du kan veta att det är "fel"och att det kommer att leda till en massa krångel men det spelar liksom ingen roll. Kärleken bryr sig inte om sånt.


Kärlek är inte så lätt att förstå sig på. Det är lite läskigt.

Det är inte därför jag tar upp filmen. Filmen handlar om rädsla för det vi inte förstår. Det är rädslan huvudpersonen känner när hon inser att hon är kär i en annan tjej. Det är rädslan hennes pappa känner när han inser att dottern är bisexuell. Först förstår han inte, sen blir han rädd, sen blir han arg (vad som händer sen tänker jag inte avslöja, men det involverar haricots verts).

Det är enkelt att välja rädsla som första reaktion just för att vi inte förstår.

Pappa brukar säga att människan är det farligaste djuret. Han säger "Tänk om du gick på Sergels torg och alla människor var utbytta mot tigrar, visst skulle det vara läskigt? Tänk på att människor är ännu farligare". Om vi ignorerar hans uppenbara försök att ge mig agorafobi (torgskräck) och lyssnar på vad han säger inser vi att han har rätt.

Människor kan vi läsa av, rätt hyfsat i alla fall. Vi kan se om de är arga eller ledsna, glada eller irriterade, hungriga eller proppmätta. Hur tigrar känner är svårare att veta. Och det är läskigt. Det gör att de flesta skulle tycka att det var mer obehagligt att gå över Sergels torg om det var tigrar istället för människor.

Jag tror att de flesta skulle må bättre av att utmana sig själva. Möt dina rädslor. Utforska varför vissa saker gör dih rädd och orolig. Lära dig mer om dig själv och hur du fungerar. Kort och gott, bli din egna Batman. Frågan är bara, när ska din resa börja?

tisdag 20 september 2011

En utomkroppslig upplevelse

Vi satt på Bara vi och samtalet gled in på sömnproblem. Jag somnar vanligtvis inom några minuter. Malin och Susanna som har svårare att somna ställde fascinerat frågor.

Det visade sig att Ida hade samma upplevelse som jag. Man går och lägger sig och somnar inom några minuter. Vad är problemet? Visst erkände hon att hon legat och haft svårt att sova, men det har bara hänt en gång eller två.

Malin och Susanna kände inte alls igen sig Idas beskrivning. De ställde fråga efter fråga och det var då det hände. Det var första gången jag träffade Ida, men trots det visste jag vad hon skulle svara. Inte nog med det. Jag visste hur hon skulle svara och varför hon skulle svara så.

Det kändes som den där scenen i Fight Club. Som att jag pratade genom Ida, som att jag var delaktig i konversationen, men utanför på samma gång. Jag lyssnade och svarade, men sa ingenting alls.

Det förstärktes av att både Malin och Susanna verkade övertygade om att min och Idas förmåga att somna direkt inte är normal. Det gjorde att det kändes som att jag delade något unikt med Ida, att vi hade en speciell förbindelse, trots att vi precis träffats.

De har nog rätt. Det kanske är onormalt att somna enkelt? I dagens Metro står det att en fjärdedel av alla svenska ligger sömnlösa. Jag har alltid haft lätt för att somna så jag har svårt att relatera till de som tar lång tid på sig att somna. Jag kan föreställa mig hur det skulle kännas, men jag vet egentligen inte.

Mamma brukar berätta en historia om när vi var på semester i Grekland när jag var liten. Vi skulle åka båt till någon ö och det var höga vågor. Alla blev illamående. Mamma och pappa turades om mellan ta hand om mig och spy över relingen. Jag somnade när vi klev ombord och vaknade inte förrän vi var tillbaka på land. Helt oskadd.

Vårt samtal gled in på något annat efter några minuter men den där märkliga känslan stannade kvar. Den där märkliga varma känslan av att ha träffat någon som man liksom känner sedan tidigare trots att det är första gången man ses. Den gjorde mig lite sömnig.

fredag 16 september 2011

Det spökar i min chefs hus

Min chef bor på en ö i Stockholms skärgård. För några veckor sedan kom han till jobbet och berättade att någon hade varit inne i hans hus och dragit ut en sladd till hans lampor. Vi undrade om han inte kunde ha gjort det själv eftersom han förklarade att allt annat var orört, men han var helt övertygad om att någon varit inne i hans hus.

Vi försökte till och med ställa frågor av typen "om du skulle dra ut sladden, varför skulle du göra det?". Då svarade han att han skulle göra det om han ville släcka ner hela huset, för den sladden gick till all hans belysning, men att han verkligen inte hade gjort det. Mer troligt var att någon hade åkt båt förbi huset, sett att det var tänt utan att någon var hemma, gått in i huset och dragit ut sladden.

Idag utspelade sig följande replikskifte:

Chefen: — Har du sett min mobilladdare? Någon har tagit den.
Jag: — Det kanske är samma person som var och drog ut sladdarna hemma hos dig?
Chefen: — Det är det som är problemet med dig Albert, du har för bra minne.
Jag: — Har du kommit på vem det var som drog ut sladdarna?
Chefen: — Jag har kommit fram till att det förmodligen var jag.

tisdag 13 september 2011

[911] Värt att tänka på



Hämtat här.

Pappa och basilikan

Pappa sitter i soffan och tittar på min basilika som står i fönstret.

Pappa: — Det bästa är att om man glömmer vattna basilikan så krymper den ihop. Men så vattnar man den bara så blir den bra igen. Fast man får inte vänta för länge med att vattna bara...

Jag ser hur pappas blick liksom försvinner i fjärran när han minns något.

...för då kan det vara för sent.

söndag 11 september 2011

StarCraft + Cookies



Jag bakar Chocolate Chip Cookies och tittar på StarCraft II. Just nu är degen en liten korv i kylen, snart ska jag skära den i skivor, grädda i ugnen och sen doppa i smält choklad. Det finns en risk att kakorna blir oätliga, men då har jag i alla fall fått se på StarCraft och äta deg. Och det måste ju också vara värt något.

onsdag 7 september 2011

Värd en chansning

Han tänkte att det var värt ett försök. Det var en chansning, men hon var värd en chansning. Hon hade försvunnit så abrupt. Instängd bakom en vägg av tystnad. Han funderade på om den var till för att hålla honom ute eller för att hålla henne inne. Egentligen spelade det ingen roll.

Han la örat mot väggen och lyssnade efter ljud från andra sidan men det var knäpptyst. Han la handen mot den, den kalla höga väggen som tycktes fortsätta oändligt i alla riktningar, och föreställde sig hur hon gjorde samma sak från sin sida. Det värmde i hans bröst när han insåg att hennes hjärta dunkade livligt någonstans på andra sidan.

Så drabbades han av osäkerhet. Han raderade meddelandet han börjat skriva. Det kanske inte är det här hon vill. Hon kanske… Han tänkte på när han fått syn på den där väggen första gången. Han hade vaknat, lite bakfull och dödstrött, och begett sig ut. Han hade strövat omkring i tron att allt var precis som vanligt, men så plötsligt hade han sett den.

Först förstod han inte vad det var, sen blev han imponerad över hur snabbt, och med vilken noggrannhet, hon byggt den. Ett tag hade det funnits en port som stått lite på glänt där han hade försökt smyga in lappar, men var den sedan länge stängd.

Kanske gick den där porten fortfarande att öppna. Kanske fanns det en nyckel någonstans. Han föreställde sig hur hon liksom öppnade den någon kväll och tassade runt lite på hans sida i ett par fluffiga tofflor som fick henne att känna sig som en indian. Det var det han hoppades på. Det och att hon skulle upptäcka något av hans meddelanden. Upptäcka och sen bestämma sig för att den där dumma väggen inte behövdes längre.

Han började skriva på ett nytt meddelande.

Det var bara en jävla vägg. Inget speciellt. Den var stor och dum och ivägen. Han önskade att den aldrig hade funnits och att hon aldrig byggt den men nu var den ett faktum, något han var tvungen att förhålla sig till. Han romantiserade inte över den eller över henne. Han satte inte upp henne på någon jävla pedistal. Hon var inget orakel att avguda. Hon var full av liv och hon var fast på andra sidan av den där väggen. Han saknade henne.

Han tryckte på "Send" och såg sitt meddelande försvinna ut i ingenting. Det var en chansning, men det var hon värd.

tisdag 6 september 2011

Mannen och pingvinen

Han tittade upp från handfatet och såg sin reflektion i spegeln. När blev han en sån gammal gubbe? Visserligen visade legitimationen fortfarande 25 år, men det var länge sedan han vart tvungen att visa den på systembolaget. Hårfästet hade börjat glida upp längs huvudet, som om håret plötsligt insett att det där ansiktet inte var särskilt vackert och ville hålla så stort avstånd som möjligt.

Han gick ut i sovrummet, plockade upp ett par byxor från golvet och satte sig på sängen.

Det knarrade och fjädringen bottnade nästan av hans tyngd. Hur han fått en så stor mage hade han inte heller något minne av. Det hade väl bara hänt. Inget man kan rå för. Han antog att hans föräldrar vetat om att det skulle bli såhär. Han var skapt på det viset och trots att hans pappa försökt hjälpa till genom att övertyga honom om att glassbilens musik betydde att den hade slut på glass, något som han insett var felaktigt för bara någon vecka sedan, hans kropp sakta men säkert svällt upp till dess nuvarande volym.

Han trädde på sig byxorna. Benen var för korta och blottade hans håriga ben över strumporna. Hans byxor var alltid för korta, trots att han var noga med att se till att välja modeller som var riktigt långa och dessutom se till att sträcka ut dem efter varje tvätt. Han funderade på om det kunde vara så att byxor bara krymper på längden. Kanske skulle han ta och raka benen också? Fast det var ju inte det som var problemet egentligen, det var ju byxorna.

Han suckade och reste sig besvärat ur sängen. Han kom att tänka på pingviner. Han funderade på om de räknas som vegetarianer. Om han var pingvin, tänkte han, då skulle han kalla sig för vegetarian "…men jag äter fisk!" skulle han lägga till när någon såg häpen ut. Han skrattade till åt sin egen finurlighet och fortsatte leva sitt liv utan att något anmärkningsvärt hände.

Sen dog han.

fredag 2 september 2011

[Pappabesök] Tack tvättkorgen!

"Jag blir glad av att se hur fint du har fått det" sa pappa, helt klart lättad, efter att ha sett hur jag har det i lägenheten.

Jag sneglade mot garderobsdörren och förväntade att den skulle flyga upp av trycket från allt jag rafsat in där sekunderna innan pappa klivit in genom dörren. Men så blev det inte. Dörren förblev stängd och pappa förblev glad.


Du-har-gjort-mig-besviken-blicken

Det kändes skönt. Jag slapp få den där du-har-gjort-mig-besviken-blicken som pappa är så bra på, men han var ändå snabb med att identifiera nyckeln till den fina ordningen i lägenheten.

"Vet du vad det är?" frågade han.

Jag tvekade.

"Den där tvättkorgen. Hade inte den funnits hade det legat kläder överallt i lägenheten."


Tack tvättkorgen. Vad vore min lägenhet utan dig?

Han har rätt, förstås, allt är tvättkorgens förtjänst. Tack tvättkorgen. Vad vore min lägenhet utan dig?