tisdag 18 december 2012

Invandraren och jag

När jag började i första klass gick det en invandrare i min klass.

Jag har för mig att hans familj hade flyttat till landet bara någon vecka innan skolstarten, hursomhelst kunde han knappt säga mer än "jag förstår inte" och vad han hette. Han såg annorlunda ut och kom från en annan kultur.

Första dagen i skolan vet jag inte om han sa någonting alls. Vi pratade med honom, eller vi försökte prata med honom. Det syntes på honom att han ansträngde för att skapa mening av våra ord, men det gick liksom inte.

Hans mamma kom och hämtade honom efter skolan och promenerade hemåt tillsammans. Jag kommer ihåg att jag funderade på vad de pratade om. Hur hade hans första skoldag varit? Hur hade det känts att inte förstå någonting?

Andra dagen gick det något bättre. Han sa fortfarande ingenting men det kändes som att han förstod lite. På rasten lekte vi kull och jag tror att jag såg honom le för första gången.

Efter första veckan kunde han prata trevande. Efter det gick det rätt snabbt.

Efter en månad var det inte så stor skillnad på honom och oss andra. Det är så länge sedan nu att jag inte alls kommer ihåg vad vi pratade om — vad pratar sexåringar om egentligen? — men han kunde i alla fall prata.

Även om han vid det här laget kunde språket var han fortfarande annorlunda. Han såg annorlunda ut, han betedde sig annorlunda och hans föräldrar var konstiga. Pappa berättade att i landet som min klasskamrat kom ifrån hade de ingen ordentlig uppfostran. Barnen fick göra lite som de ville.

Jag kommer ihåg en grej som hände någon månad senare. Hans pappa hämtade honom efter skolan. Pappan såg att vi lekte och kom över för att säga något. Han var inte alls lika bra på språket som sin son och det var tydligt att sonen skämdes över sin fars märkliga uttal.

Efter en termin var min invandrarkompis bäst i klassen och alla på hela skolan visste vem han var. Jag tror ändå att han kände sig lite utanför.

Vi hade med oss mellanmål till skolan, någon liten frukt eller en näve nötter som vi kunde äta på rasten, och under några veckor tog han med sig en citron som han åt. Varför förstod jag inte, hela mitt ansikte drar ihop sig bara jag tänker på att äta en citron, men han gjorde det i alla fall. Kanske var det något de gjorde där han kom ifrån eller så gjorde han det för att få fortsätta känna sig lite udda?

Efter första året åkte han tillbaka till sitt hemland med sin familj och vi såg honom inte mer. Eller ja, efter ett år åkte jag tillbaka till Sverige med min familj och jag såg inte skolan mer.

Jag är den där pojken i det främmande landet. Invandraren är jag. När jag var sex år gammal flyttade vi till en liten by i södra Frankrike. Jag kunde bara säga "jag förstår inte" och "jag heter Albert" när jag började.

När jag gick hem från skolan första dagen frågade mamma hur det hade varit. Jag svarade att jag förstod att de pratat om mig, men att jag inte förstått vad de sagt. Mamma undrade hur det hade känts. Jag svarade att det kändes jobbigt. Mamma frågade om jag hade velat gråta. Jag svarade att jag gråtit. På insidan.

Men barn är otroligt formbara och det tog inte lång tid innan jag kunde jag göra mig förstådd med hjälp av språket. Jag tyckte fortfarande att det var pinsamt när pappa pratade med mina kompisar på franska. Jag ville inte att han skulle prata franska så de hörde eftersom det var tydligt att han inte var från Frankrike. Jag hade inga problem med att han pratade svenska så de hörde.

Jag lärde mig eftersom jag var tvungen. Jag hamnade i en jättesvårt situation där att lära sig var enda möjligheten. Det var jobbigt och jag svalde många tårar de första dagarna, men jag var omgiven av människor som såg det som en självklarhet att jag skulle lära mig franska och det gjorde jag.

Framförallt var jag omgiven av språket.

Det finns nackdelar med att slänga i folk i djupa änden av poolen och hoppas att de flyter. Det fungerade för mig, men det är inte säkert att det fungerar för alla.

Jag har upplevt känslan av att vara annorlunda. Är man nästan ett huvud längre än sina klasskamrater och dessutom både blond och blåögd i ett hav av mörkhåriga blir det lätt så. Jag lärde mig att känna mig trygg i mig själv. Helt omgiven av det okända är det viktigt att hitta en säker plats. Jag fann min inom mig. Och så lärde jag mig att det ordnar sig.

Typ alltid.

tisdag 4 december 2012

SMS firar 20 år, är fortfarande värdelöst

Igår var det exakt 20 år sedan världens första SMS skickades och idag skickas det "tiotusen miljarder" sms varje år, enligt Studio Ett i P1. Hur mycket är det egentligen?

Tio tusen miljarder motsvarar 325 000 SMS per sekund. Ett annat sätt att mäta är att se till Stockholms befolkning. Om alla i Stockholm skulle ta emot varsitt SMS var fjärde sekund, dygnet runt, varje dag på hela året. Det är helt tokigt många SMS (inte för att telenätet hade pallat med, men ni fattar?).

Ett annat sätt att mäta är att räkna hur stor datamängd de här meddelandena tar. Ett SMS tar 1120 bitar att skicka. Det är knappt något, så även om du har 10 000 000 000 000 st SMS så blir det bara 1400 Terrabyte data eller 1,4 Petabyte data. Det motsvarar 56 % av vad man tror att den mänskliga hjärnan kan lagra.

Jag låter er suga lite på den. Tänk dig om du fick ta emot 325 000 SMS varje sekund, dygnet runt i ett år. Det motsvarar mindre än vad man beräknar att en mänsklig hjärna kan lagra. Du skulle alltså teoretiskt kunna komma ihåg alla dessa SMS och fortfarande ha plats kvar för din partners födelsedag och citat från senaste avsnittet av Glee.

En annan jämförelse:

Amerikanska mobiloperatören AT&T har cirka 30 PB trafik i sitt nät varje dag. De skulle kunna skicka världens årsförbrukning av SMS på 1 timme 7 minuter och 12 sekunder.

Det blir liksom ingen data alls. Även om det är en väldans massa SMS så blir det inte så mycket på totalen. En timme att skicka allting? Pfft. Det är ju knappt något. Hur kan operatörerna fortfarande ta betalt för något sådant? Det är bara en tidsfråga tills SMS blir helt gratis.

fredag 14 september 2012

Jag testar tumblr, pausar Albertbloggen

Sen en tid tillbaka testar jag att blogga via tumblr. Det är lite annorlunda än att blogga här, jag kan lägga upp och delar bilder och klipp på ett sätt som inte kräver lika mycket ansträngning från min sida. Samtidigt kan jag skriva lite längre texter om jag känner för det.

Blogger känns fortfarande som ett bättre forum för mer genomarbetat material (jag har inte riktigt klurat ut hur jag kombinerar bilder och text på ett bra sätt i tumblr) så det är möjligt att jag kommer att komma tillbaka hit om jag tröttnar på tumblr.

Tills dess kan ni titta på bilder och klipp jag hittar på internet, samt läsa om vad jag tycker och tänker på interwill.tumblr.com. Sedan idag går det till och med att kommentera.

lördag 7 juli 2012

The Amazing Spider-Man


Jag såg The Amazing Spider-Man igår. När eftertexterna började rulla fick jag med ett fnittrigt leende höra att jag påminner om spindelmannen. Resten av kvällen fick jag höra att den här spindelmannen var töntig, nördig, trasig, hade dålig hållning, var gnällig och blödig.

Så hur var filmen? Helt klart godkänd. Jag har de senaste åren utvecklats från en cynisk kritiker som hittar fel i allt till en kille som lever mig in i filmer till hundra procent. Tidigare var jag tvungen att se en bra film två gånger. Jag var så distraherad av att analysera kameravinklar och klipptiming när jag såg filmen första gången att det krävde en andra gång för att jag skulle kunna slappna av och bara njuta av resan.

Idag skrattar och och gråter på helt rätt ställen. Jag blir rädd och hoppar till, jag blir lycklig och börjar studsa uppspelt när något coolt är på väg att hända. Det är fantastiskt. Riktigt så fantastiskt är tyvärr inte The Amazing Spider-Man.

Det är en kompetent film och Andrew Garfield är en mycket bättre Spider-Man än vad Toby Maguire var. Där Maguire var präktig är Garfield sårbar. Båda är osäkra men i Maguires fall är det för att han är en tönt medan Garfields osäkerhet bottnar i föräldrarnas försvinnande.

Sen antar filmen som vanligt att publiken är lite korkad och förklarar allt för explicit, men det känns som att det kommer med genren nuförtiden. Det största problemet är egentligen inte alls det utan att det känns som att jag såg den här filmen för 10 år sedan.

När vi lämnade salongen frågade mitt sällskap varför de valt att göra en ny Spider-Man. Min gissning är att det var för att tjäna mer pengar. Passionen och modet som kan finnas i en film som inte i första hand är gjord för att tjäna pengar saknas och det är filmens fall.

torsdag 5 juli 2012

Korean Animal Rights Advocates


Andrew Kim har gjort gjort två bilder åt Korean Animal Rights Advocates (Kara). Den första (ovan) förklarar att du alltid bör adoptera en hund istället för att köpa då det finns gott om hundar som annars skulle avlivas.
 
Den andra bilden  handlar om problemet med att man äter hund i Korea. På sin blogg skriver Kim:
This as a criminal and uncivilized act. No developed nation with an oversupply of food should ever consider eating these animals. Dogs are easily the most loyal and loving animals on the planet.
När jag ser hund-i-korv-med-bröd-bröd-bilden kan jag inte låta bli att tänka på en helt annan bild.

Jag tycker att den är supergullig och rolig. Och fel.

Don't eat dogs kids! Especially not cute ones!

onsdag 4 juli 2012

Portal 2: Cubelessness



Valve har släppt två olika program för att skapa egna banor till ett av mina favoritspel. En som är fantastiskt enkel att använda (se bild) och en som är kraftfullare men bara finns till PC.

Ett av mina klagomål på Portal 2 var att det var lite för lätt, att precis när jag började få koll på hur spelet fungerade så slutade det och att jag ville ha fler och svårare banor. Möjligheten att spela banor gjorda av fans löser båda problemen.

David Sirlins inrådan testade jag banan Cubelessness igår.

Nu kan det vara så att jag inte riktigt är inne i Portal-tänket efter att ha låtit spelet stå och samla damm i ett år. Det kan också vara så att min kognitiva förmåga inte är på topp nyss hemkommen från #tisdagsöl. Oavsett ursäkt tog det rätt lång tid att lösa Cubelessness.

Banan innehåller två icke-konventionella moment som känns "fel", som att du fuskar och missbrukar spelets regler. De vanliga kartorna lär dig hur du ska använda alla verktygen innan de ökar komplexiteten — Cubelessness förväntar sig att du ska upptäcka verktygen och hur de fungerar samtidigt som du spelar.

Det fungerar, även om jag hade önskat mer feedback när jag gör rätt, och banan är fylld med härligt mindfuckery och en del riktigt smarta lösningar. Gillade du Portal 2 och önskar dig mer utmaning tycker jag att du ska prova Cubelessness. För mig kommer nästa projekt att bli banan Suspended Animation och efter det får vi se. Kanske gör jag min egna Portal 2-bana!

tisdag 3 juli 2012

Mina nya hörlurar

Sennheiser Amperior hörlurar

Jag fick höra talas om Sennheisers Amperior-hörlurar redan i januari. Först sades det att de skulle släppas i mars, men de dök aldrig upp så jag mejlade till Sennheiser och frågade. De sa att hörlurarna blivit försenade men skulle börja säljas i maj.

Jag väntade.

Mars blev april och april blev maj men det kom varken ny information eller några hörlurar.

Så jag mejlade igen.

Den här gången fick jag reda på att "distributionen ändrats under 2012" och att Amperior bara skulle säljas av "Officiella Apple Online Store (ej deras Premium Återförsäljare)". Försäljningen skulle starta någon gång i juni.

Nu har jag äntligen fått tag på mitt exemplar och första intrycket är som sex i mina öron. Extra plus att den här modellen har en (avtagbar) iPhone-fjärr och mikrofon på sladden.

måndag 2 juli 2012

Notch föreslår betygsändring

Ett problem med spelrecensioner är att de ofta recenseras på en sex-till-nio-skala där den undre delen av skalan nästan helt går oanvänd. 

Minecraft-skaparen Markus Persson (@Notch) har kommit med ett förslag på lösning. I ett tweet tidigare idag föreslog Noch en formel för att konvertera ett 0-till-100-betyg till en femgradig skala.

Lösningen får du genom att avrunda
 
där B = gamla betyget skrivet på en 0-till-100-skala

nedåt till närmaste heltal.

Nu är alla inte lika bra på att konvertera den typen av formler till siffror i huvudet. Därför har jag gjort en liten illustration på vad formeln innebär.


Som ni kan se så ändras alla betyg mellan 0 och 44 till en etta, alla från 44 till 63 till en tvåa och så vidare. För mig som gått och irriterat mig på en rätt puckad betygsskala så känns den här konverteringen rimlig även om den hamnar under kategorin önskar-att-det-inte-behövdes.

Det som däremot talar till formeln fördel är dess fantastiska nördighet. Helt klart ett plus i mina ögon.

onsdag 6 juni 2012

Blixt, tid, design och roller derby - Första besöket på PechaKucha

Som av en slump hamnade jag på PechaKucha på Berns i måndags. Jag visste bara att det hade något med Roller derby att göra — vilket var typ helt fel — och gick därifrån upplyft och fylld av inspiration.

Jag kanske ska börja med att förklara vad PechaKutcha är. Det uppfanns i Japan och är en presentationsmetod där föreläsaren får använda 20 bilder som automatiskt växlar efter 20 sekunder. Det sätter tempot och gör att alla, oavsett om de brukar vara långrandiga eller kortfattade, tvingas vara klara efter 6 minuter och 40 sekunder.

Det hade jag inte alls fattat. Jag hade bara hört något om roller derby och begett mig till Berns.

När jag kom dit blev jag ledd ner i en källarlokal där en överentusiastisk presentatör förklarade att jag borde köpa nya numret av tidningen Form. Hen var så energisk med just Form att jag och mitt sällskap till slut var tvungna att starta en vadslagning om hur många gånger presentatören skulle kunna hinna nämna tidningen Form innan kvällen var över.

Retroaktivt fick jag det till 17 gånger.


Jag hade tänkt att jag skulle få se på typ det här. Men icke!

Sen var det presentationerna. En var visserligen om roller rerby, och den förklarade typ vad det är. Jag tycker att ni lika gärna kan gå och se Whip It! (som jag inte alls såg bara för att Ellen Page är med i den...). Istället tänker jag berätta om Elliott Dalhgren Strååts presentation.

Vill börja med att flika in redundansen i att skriva "Strååt" med dubbel-å (eftersom dubbel-a uttals på just å).

För tre år sen hittade Elliott en artikel som förklarade vad som händer om blixten slår ner i sand. Han förklarade att friktion -- laddning -- fysiknörderi -- blablabla blixten blir 30 000 grader varm och sand smälter till glas vid 1 700 grader. Det gav honom idén att gjuta eget glas genom att leda en blixt genom sand.

Elliott bestämde sig för att ta reda på hur man kan få blixten att gå dit man vill. Det finns ett sätt där man skickar upp en raket. Det verkar funka skitbra men kostar 50 000 dollar vilket var lite över Elliotts budget. Han var tvungen att gå tillbaka i tiden och upptäckte att NASA gjort experiment där de skickade upp väderballonger med koppartrådar för att på det sättet styra ner blixtar. Elliot hade nu en plan.


What could go wrong?

Han malde sten till sand, gjorde en form som han klädde med koppartråd och skaffade väderballonger. För att öka säkerheten byggde han en lite flotte av frigolit. Nu behövde han bara ett åskoväder och en sjö att placera ut sin lilla flotte i. Han började följa SMHI:s väderpresentationer nitiskt.

En och en halv månad senare var det dags. De rapporterade om ett åskmoln som var på väg norr ut från Tyskland. Elliott och hans bror tog första färjan till Gottland för att genskjuta ovädret. Väl där hittade de en lämplig sjö där de sjösatte flotten med ballongerna.

När de kom tillbaka dagen efter hade blixten slagit ner i flotten men kraften hade varit så stark att den bränt ett hål i flotten så gjutformen hade sjunkit till botten. Nu är ju inte Elliott mindre förutseende än att han hade räknat med det här scenariet så han hade med sig två torrdräkter och åtta syrgastuber. Han och brorsan ägnade således resten av dagen åt "hitta gjutform på botten av grumlig sjö på Gottland"-leken.

Det lyckades. De hittade formen och kunde se resultatet: en vas skapad i ett försök att tämja en av naturens mest mäktiga krafter. 30 000 graders blixt ner i en liten, liten behållare sand.


Epic?

När presentationen gick mot sitt slut försäkrade Elliott oss om att det här på intet sätt var det mest extrema han skulle kunna tänka sig att göra. Faktum är att om han får tillräckligt mycket pengar och 18 månader på sig att förbereda sig så säger han sig kunna gjuta en enplansvilla i glas bara med hjälp av blixtens krafter.

fredag 25 maj 2012

Liljeholmsbron klockan 01:54

Ett tidningsbud är ute på sin första runda för natten. Han cyklar förbi två förfriskade unga vuxna, en kille och en tjej, som gestikulerar yvigt.

Hon pekar med hela handen åt nordväst.

— Jag bor tio minuter ditåt. Vid vattnet, det är jättefint, säger hon och stapplar till.

Han följer hennes arm med blicken.

— Den där stora vägen där borta, säger han och pekar på en väg som skymtar bakom några hus i riktningen hon pekat, är det Essingeleden?
— Ja. Ja, det är det. Jag bor under Essingeleden.
— Jag tyckte du sa att du bodde vid vattnet?
— Nej, det gör jag inte. Men jag bor i närheten av vatten. Under Essingeleden. Och vi har en gemensam dusch i källaren.

Tystnaden lägger sig som ett varmt täcke över bron. Tidningsbudet har tagit sig över brokrönet och låter cykeln rulla in mot stan.

— Det lät mycket bättre när du sa att du bodde vid vattnet.
— Jag vet.


måndag 23 april 2012

lördag 14 april 2012

Är inte blind, kan bara inte se

Ben Underwood var två år gammal när han förlorade synen på båda ögonen på grund av cancer. Inom tre år hade han lärt sig bedöma avstånd genom att lyssna på ekot från ett klickljud han gjorde med tungan.


Titta gärna på YouTube-klippet. Man måste nästan se det för att kunna tro på det. Det som värmer mig mest är både Bens inställning och hans mammas inställning.

Det som berör mig mest är när reportern säger att det finns hemligheten bakom Bens framgång är mer än hans klick-ljud, nämligen att hans mamma alltid har sagt till honom att han kan göra vad som helst.

Att se honom åka inlines, sätta basketskott, spela foosball eller identifiera hinder på trottoaren är häftigt. För mig visar det att vi som människor är fantastiskt formbara, att vi kan klara av att anpassa oss och att "handikapp" i vissa fall går att övervinna med rätt inställning.

Ben fick höra att han inte hade något handikapp, att det inte var något som hindrade honom, att om han bara kämpade så skulle han kunna åstadkomma vad som helst. Det syns. Det syns på hela honom. På hela hans inställning.

På många sätt känner jag igen mig. Jag kan se, det är inte det jag pratar om. Jag känner igen mig i Bens inställning och jag antar att jag har mamma och pappa att tacka för det.

Vissa saker är svåra, andra är omöjliga, men det är svårt att veta innan man försöker göra sitt bästa. En sak är jag däremot säker på och det är att om vi tror att saker är omöjliga, om vi tror att det är kört från början, då är det oftast det.

För Ben slutade historien när han var 16 och cancern som tagit hans syn dödade honom. Men innan dess var han inte blind, han kunde bara inte se.

torsdag 12 april 2012

Samtalsgäst hos pappa

Jag, Oskar och pappa satt vid pappas matbord och pratade om Oskars jobb.

Oskar optimerar membran i bränsleceller och höll precis på att förklara hur viktigt det var att de kan släppa igenom joner utan att de är elektriskt ledande (det är jätteviktigt) när pappa avbröt.

Pappa: — Duva!

Jag och Oskar tittade på varandra, på pappa och på varandra igen. Vi förstod inte alls.

Jag: — Va?
Pappa: — Duva!

Jag och Oskar tittade ut på balkongen. Där satt en duva och tittade på oss.


Vi satt alla tre och bara stirrade på duvan. Den stirrade tillbaka ett tag innan den bestämde sig för att flyga iväg.


Sen kunde vi i lugn och ro fortsätta och prata om bränsleceller.


onsdag 4 april 2012

Efterlyst i Järna

Jag sitter hemma hos Romrom och Göran och tittar på Efterlyst. Jag tittar sällan på tablåteve så det här känns ganska exotiskt.

Det är mycket som jag inte har någon aning om. Vad gör Thomas Bodström i Efterlyst? Varför lägger de så mycket tid på att slå sig själva på bröstet och förklara hur de har kunnat hjälpa? Som Efterlyst-rookie antar jag att de skryter så mycket för att fler ska höra av sig. En liten du-gör-skillnad-boost som samtidigt har bieffekten att de i programmet känner sig duktiga.

20:20 Det är dock lite roligt när de visar människor som misslyckas kapitalt med sina brott.

20:25 "Mannen har varit naken på... underkroppen" säger de, nästan lite osäkert.

20:26 Reklam.

20:31 Någon stackare blir misshandlad. Usch. Varför tittar vi på det här?

20:34 Intervjuar kvinna från Stöldskyddsföreningen. "Nu vill vi ha era bidrag" säger hon och tittar bredvid kameran. SE PÅ DEN DU PRATAR MED. Tack.

20:35 "Carl-Erik är inte den enda äldre som har råkat illa ut på senaste tiden." "Gunnar fick sina tänder utslagna för en plastkasse." "99-åriga Saga blev anfallen i sin lägenhet i Tensta två dagar i rad." "Man hade inte en chans mot de där jädra... charmknuttarna."

20:38 Nu börjar jag bli rätt trött på det här programmet. Bara 20 minuter kvar.

20:42 Reklam. Göran är snabb att muta. De gör en ICA-reklam (vi tittar utan ljud) och jag påminns om en kollega som sa "Man vill ju se vad de [i ICA-reklamen] ".

20:48 "Pernilla" har åkt svarttaxi och blivit våldtagen. Vad lär vi oss av det? Åk inte svarttaxi. Bli inte full. Blä. Jag mår så dåligt av det här. "Det här fallet tycker jag absolut att vi ska försöka lösa" säger Hasse Aro och går över till ett annat fall. Jaha, Hasse, det tycker du? Just det här fallet? Det tycker jag med.

20:54 Nu ska Bodström prata om kvinnor och våldsbrott.

21:00 Nu är det slut. Äntligen! Jag fattar inte varför folk tittar på Efterlyst. Jag blir bara rädd och fylls av oroskänslor. Jag hoppas att det går över snart och att jag inte får mardrömmar. Varför ska folk vara så elaka mot varandra? Och så korkade?

Oh, well. Imorgon ska jag, Göran och Romrom ta bilen ner till Skåne där jag får träffa mamma, pappa och Stella. Det ser jag fram emot.

 

 

Storlekens betydelse

Jag hittade den här annonsen från Tele2 idag.


Där uppe där det står Tele2 så växlade det mellan logotypen och att förklara lite om själva erbjudandet. Bilderna på telefonerna var dock helt statiska och fel. Eller ja, de ser ju ut sådär, men deras relativa storlekar är fel. Helt fel.


Det här är en bättre visuell representation. Mobilerna är 125, 128, respektive 149 mm långa. Att Galaxy Note skulle vara en yttepyttig telefon jämfört med de andra är fel. Den är enorm och marknadsförs som ett mellanting mellan smartphone och tablet. När The Verge tyckte att det var en dålig idé som var extremt väl utförd.

Poängen är att just storleken är det som utmärker Galaxy Note. Den är inte för alla, verkligen inte, men för de som vill ha en större mobil är den så bra den kan bli. Det får mig att undra varför Tele2 gjort som de gjort med bilderna. Hur svårt kan det vara att välja bilder i samma skala? Om jag klarar av det borde väl Tele2 kunna det också?

tisdag 3 april 2012

Jakten på "The One"

För snart tre veckor sen låg jag hemma i halsfluss. Jag var så sjuk att jag bara orkade vara vaken två timmar om dagen. Det räcker nästan till att se en hel Star Wars-film men inte till så mycket annat.

Sen dess har jag fått en fråga om min syn på kärlek. Efter att ha delat med mig om vad jag tänker, tycker och känner fick jag höra att jag hade ett pragmatiskt sätt att se på kärlek. Det ligger nog någonting i det. Jag tolkar världen genom ett filter av möjligt eller inte möjligt. Det är en förenkling och det gör saker lättare att hantera.

Men det är också tråkigt.

Varför ska verkligheten komma ivägen? Varför inte låta känslan styra och bara lita, eller kanske hoppas, på att verkligheten på något vis kommer att förstå.

Det här med att lita på sin känsla och följa sitt hjärta är ett tema som kommer igen i flera filmer. Det gör också sökandet efter "The One", en messiasperson, den där enda personen som kommer att kunna ställa allt till rätta.

I Star Wars heter han Anakin och jag ryser av förväntan när jag hör Mace Windu (spelad av Samuel L Jackson) säga: "You refer to the prophecy of the one who will bring balance to The Force? You believe it's this boy?" Det är tydligt, redan från första filmen, att det är något speciellt med Anakin, men är det bra eller dåligt?


Jag vet inte hur många personer som jag har låtit rollspela som Mace Windu.

"The boy is dangerous. They all sense it why can't you?" frågar Obi-wan sin mästare Qui-gon och det känns som en perfekt allegori över min inre dialog.

Men så ser de den här pojken med den oändliga potentialen framför sig och tänker att det kan vara värt att försöka. Tänk om han är personen i profetian, personen som kommer att lösa alla problem?

De tre senaste Star Wars-filmerna bildar en tragedi. Trots att jag vet hur det kommer att sluta känns det ändå så tungt när det väl händer. Kärleken Obi-wan känner till Anakin går inte att beskriva och i deras sista strid låg jag alldeles förstörd (delvis på grund av halsflussen) och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Men Star Wars är inte den enda filmen som utforskar förhållandet mellan en mentor och en messias. Matrix-triologin har samma tema. Också där finns en profetia om "The One" som i det här fallet gestaltas av Neo (ett anagram för just One). Där är det Morpheus som får agera mentor och även den relationen blir väldigt stark.


Inte alltid så lätt att övertala sin messias att ta droger, speciellt inte på första dejten.

Morpheus ser någonting i Neo som ingen annan kan se (vilket återigen förklarar hur det känns att vara bländad av kärlek). De vill tro, för de litar på sin ledare, men de är osäkra. Kan Neo verkligen vara The One? Är det möjligt? Till och med Neo tvekar och den enda som är riktigt säker, den enda som inte slutar tro, trots allt som händer, trots alla motgångar, är Morpheus.

Och det är där någonstans som jag har landat. Jag tittar på mina valmöjligheter och försöker välja det som är bäst just nu utifrån de val jag känner att jag kan göra. Jag filtrerar mina känslor och drömmar för att anpassa mig till verkligheten. Det gör mig inte till någon Obi-wan och knappast till någon Morpheus. Det tycker jag är synd.

Det finns något jag ser upp till i både Obi-wans och Morpheus villkårslösa kärlek. Jag vet att jag också känner sån villkårslös kärlek. Om jag sluter ögonen i det här ögonblicket och verkligen känner efter, om jag gör mitt bästa för att stänga ute det praktiska och bara känner, då blir jag så överväldigad att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Det känns så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Sen har vi Morpheus blinda tro på en idé. Han är bokstavligen talat beredd att offra hela världen och alla människor i den för möjligheten att kanske kunna rädda den, för idén att Neo är The One.

Så är ju jag också. Egentligen. Jag skulle aldrig vika origamifåglar, skicka QR-koder eller göra pärlplattor om jag inte var så. Om jag inte kände så. Men så kommer verkligheten in i bilden och ett frö av oro lyckas slå rot i min mage.

Att vara som mina filmhjältar kanske bara fungerar på film (och i Obi-Wans fall fungerade det kanske inte ens där?), det kanske är beteenden som är reserverade för påhittade personer i påhittade världar. Det kanske inte passar sig i den gråa vardagen vi lever i.

Men tänk om allt går åt helvete? Jag vill inte stå där och gnälla som Obi-wan.

Det är ungefär så jag har gått och tänkt. Resultatet är att jag fegat ur. Jag har backar inte bara ett utan flera steg. Vi måste förvånandsvärt ofta välja mellan det som är rätt och det som är enkelt. Och jag har för ofta valt det enkla. 

Jag påminns om vad Dumbledore säger: "It's our choices, Harry, that show what we truly are, far more than our abilities" och tänker att jag är bättre än så här. Jag kan välja bättre.

Och förresten så behöver vardagen inte vara så grå. Saker blir oftast precis så magiska och fantastiska som man gör dem till, ofta ännu mer än så. Jag känner att jag har ett ansvar. Jag kan inte bara sitta och peta mig i naveln och tänka att allt plötsligt blev så himla komplicerat. 

Hur svårt kan det vara att agera på sin känsla? Och vad är det värsta som skulle kunna hända? Det är ju inte som att hon kommer att föråda allt jag tror på, gå över till den mörka sidan, mörda alla mina vänner och regera över galaxen med järnhand liksom.

Eller?

måndag 2 april 2012

Tårttillblivelse

Igår firade jag min födelsedag, typ, genom att baka min första princesstårta, typ.

Först till förberedelserna.

Jag tycker att man ska skydda sig. Och som den ansvarstagande killen jag är såg jag till att köpa latexbaserat skydd. Att det dessutom stod Extra tunn för maximal känsla och kontroll gjorde det inte lättare att låta bli att handla.


Sen var det dags att göra fyllningen till tårtan. Jag mixade hallon och mynta.


Efter lite knep och knåpande, hasselnötshackande och allmänt tårtbyggande började jag färga marsipanen. På med latexhandskarna för att inte färga ner hela mig. Att kavla marsipan visade sig vara svårt (men när jag klagade tittade Jamilla på verktyget jag använt och sa "Det kanske är för att du kallar det där för en 'kavel?'").



Jag dekorerade tårtan med en fin triforce som mer än en person misstog för en symbol för radioaktivitet. Den symbolen ser inte alls ut så. INTE ALLS.


Vid det här laget var tårtan typ klar. Jag hade mina tårtbottnar, hallon- och myndablandning, hackade hasselnötter, marängbotten och vispgrädde insvept i ett lager rosafärgad marsipan. Det var bara en sak som saknades: en värdig text.

Jamilla hittade direkt limflaskan. När jag förklarade att jag hade blå pyntglasyr som hon kunde använda blev hon lite besviken men hon gick ändå med på att sätta sin personliga touch på tårtan.


Slutet gott, allting gott (förrutom pyntglasyren som smakade som sån där blå barntandkräm). Jag är, trots smaken på glasyren, väldigt nöjd med mitt första typ princesstårta. AAAAAAAAAA+++++ WILL DO AGAIN.

söndag 1 april 2012

Tre höjdpunkter från igår

Girlangerna Jamilla och Michael skjöt på mig för att fira att jag fyllt år.

Att Jamilla hade likadana kläder som tjejen i Barncancer fondens reklam.

Att Michael (1) skrev Ögånvrå och (2) blev ritad på kinden av Jamilla.


lördag 31 mars 2012

Falling

The world slowed down and I just stood there paralyzed watching as it all came to a complete stop. When time rebounds it has a tendency to strike you by surprise. It felt like the ground had been swept away from under my feet. I was falling freely and for the first time in my life I felt that I wasn't in control, at first it scared me but then I opened my eyes, opened my eyes and accepted my fate: I was meant to fall.

Falling is like being in a dream, you try to scream out all your feelings but your voice is caught within your body. From time to time there will be things in the way on which you can land. If you haven't fallen for a long time you might manage without a scratch, but the further you fall the harder you hit. I guess that with experience one can learn how to evade the debris; you can learn how to fall.

In heaven there is no ground, nothing to stop you from falling, nothing that can take that feeling away from you: the feeling that we all strive for, you can fall for eternity.

In hell you have ground to stand on, no matter how much you look you can't even find a rock to fall from, you are bound to ground and there is nothing you can do about it.

I had been dodging obstacles on my way down for quite some time now, it's surprisingly, the further you fall the more obstacles there are in the way. I was so far beyond the point of no turning back that I had forgotten how it looked when I passed it. In the end no matter how hard I tried I couldn't the ground.

I was hurt badly when bit the dust; I remember looking at myself thinking that the wounds would never heal. I now know how wrong I was; what doesn't kill you makes you stronger, most wounds heal with time, some faster than others, some disappear without a trace other leaves scares that you have to carry with you for the rest of your life. But as soon as your wounds are healed know this: it's time to find another fall.

-- Albert 2002

Jag har hittat texter som jag skrev för tio år sedan.

fredag 30 mars 2012

Bowling i Sundbyberg

Jag bowlade igår. Det är inte min grej.

När jag var yngre och vi bowlade med familjen (vilket skedde kanske en gång om året) förlorade jag alltid första omgången men kom igen i de senare. Eftersom vi spelade så sällan var det som att lära sig på nått varje gång, men eftersom jag spelade tennis blev jag inte trött lika snabbt som resten av familjen.

Jag har ingen teknik. Jag kan inte skruva och knappt placera (fast på tre omgångar träffade jag bara rännan två gånger igår). Däremot gillar jag att kasta hårt. Min bowling-akilleshäl är hallar som mäter hastigheten på kloten. Då blir det där med att slå ner käglor sekundärt.

Igår var min första omgång som vanligt pinsamt dålig. Jag fick under 90 poäng.

— Det viktiga är inte att vinna, det är själva upplevelsen, sa mitt sällskap hånfullt.

Jag bet ihop och förberedde mig för nästa omgång.


Sex spärrar och fyra strikes senare hade jag hamnat på någon form av topplista. Jag tror aldrig jag har sett mitt namn på en bowlingtopplista tidigare. Det kändes stort. 

Ödlan och Lill Dick från bana 6, som sett hur dåligt jag spelat omgången tidigare kom fram, pekade på tavlan och frågade "Huuuuuuuuur?" unisont. Jag ryckte på axlarna. Jag hade ingen aning. Tur, kanske?

torsdag 29 mars 2012

The Hunger Games

Häromdagen fick jag frågan hur mitt huvud fungerar. Om jag måste tänka hela tiden. Svaret är nog ja.

Jag och Anton var och såg The Hunger Games.


Tidigt i filmen blir förklaras det att två personer från Distrikt 12, ett av de mest avlägsna distrikten, ska få åka till huvudstaden. De kommer att vara framme om mindre än två dygn och de åker ett höghastighetståg med en marchhastighet på 320 km/h.

Jag gör en snabb överslagsräkning:
  • 320 km/h är 32 mil i timmen.
  • Mindre än två dygn är minst ett dygn, det vill säga 24 timmar.
  • 32 gånger 24 typ 750 mil, eller dubbla det 1500 mil som maxavstånd.
  • Men tåget färdas inte kortaste vägen. Om de färdas som längs kurvan på en cirkel i stället för längs diametern (eller som längs en sinuskurva med amplituden ett, beroende på vad som är enklast att föreställa sig) innebär blir avståndet blir π/2 (det vill säga typ 1,5) gånger längre. Det känns som ett rimligt antagande.
  • 750 till 1500 delat på 1,5 är 500 till 1000 mil.
  • Men om Distrikt 12 är ett av det mest avlägsna distrikten borde det finnas något annat avlägset distrikt som ligger lika långt bort åt andra hållet. Landet borde därför vara mellan 1000 och 2000 mil från ena sidan till den andra.
  • Jorden har en ekvatorialomkrets på 4000 mil, så landet där The Hunger Games utspelar sig skulle vara större än en hel kontinent.
  • En annan tanke, om det är mellan 500 och 1000 mil till huvudstaden, låt oss säga 750 mil, hur långt är det i förhållande till Stockholm? Det är typ som avståndet härifrån till Seoul i Sydkorea. Vilket är aslångt bort.
Jag sitter där och funderar medan tåget susar vidare och filmen fortsätter. Jag tänker att huvudstaden kanske inte ligger mitt i riket. Och så plötsligt blir filmen så spännande att jag slutar räkna.


När jag kommer hem kollar jag Wikipedia och inser att filmen utspelar sig typ i USA, att huvudstaden ligger typ i Colorado och att District 12 är typ i Virginia. De ligger bara 300 mil ifrån varandra och jag känner mig lurad. Kunde de inte bara ha sagt att det var typ i USA så jag hade kunnat räkna på något annat.

Men jag gillade filmen.


onsdag 28 mars 2012

PowerPoint-presentationer

Jag har spenderat större delen av dagen åt att göra en PowerPoint-presenation om bladoptimering för små vindkraftverk.
Vid lunch ringde Pappa för att uppdatera sig på mina påskplaner. När han fick höra att jag gjorde en presentation hade hade han direkt några tips:

— Visste du att man kan lägga till ljud? Det är populärt. Lägg till applåder på sista sliden.

tisdag 27 mars 2012

Bakom Kony

Antar att ingen missat Kony-filmen eller att ledaren för Invisible Children Jason Russen blev tagen av polisen anklagad för att ha onanerat och vandaliserat bilar.

Först nu kommer förklaringen till hur det gick till.

måndag 26 mars 2012

Skisser i anteckningsblocket

När jag bläddrar igenom mina gamla anteckningsblock inser jag att jag sällan varit särskilt intresserad av att anteckna.

De är fyllda av formler, geometriska mönster, filmcitat och figurer. Kanske behövde jag inte anteckna för att komma ihåg? Kanske var jag så uttråkad att jag kände att de där krumelurerna på sidan var det bästa sättet att fördriva tiden?

En sak som är säker är att det inte har förändrats särskilt mycket. Har jag papper och penna framför mig när jag lyssnar på någon så är risken rätt stor att jag börjar kladda något. Ibland är det vettigt, ofta bara nonsens. En del av mig hoppas nog att jag av en slump ska upptäcka något min marginal är för snäv för att rymma.

Ett självporträtt?

Nu har jag hittat den perfekta skiss-sidan på nätet. Det jag gillar med den är att den tycks komprimera tiden. Det som tidigare tog en hel föreläsning att skissa ihop går nu att kladda ner på bara några sekunder. Det är tillfredsställande och avslappnande. Precis vad som behövs när man sitter i telefonkö.

lördag 24 mars 2012

I huvudet på Lady Liberty

Pappa hittar gamla bilder i förrådet.


Jag kommer ihåg när den här bilden togs. Jag och pappa var i New York och skulle besöka frihetsgudinnan. Vi tog oss ner till kajen för att ta färjan till Liberty Island men blev informerade att klockan var så mycket att vi inte skulle hinna besöka statyn innan den stängdes för dagen.

Vi bestämde oss för att ta första färjan dagen därpå istället.

På grund av jetlag försov vi oss och blev sena till färjan. I färjkön blev vi osäkra på om vi skulle få plats, men lyckades klämma in oss. Vi var de sista att kliva på färjan blev de första att kliva av. Det innebar att vi inte hade någon framför oss på vägen till frihetsgudinnan och kunde promenera genom alla kö- och säkerhetssystem.

Jag kommer ihåg hur vi började klättra upp för trapporna i statyn. Jag blev trött snabbt, såg mig omkring och blev förvirrad.

— Pappa, jag trodde Frihetsgudinnan var gjord av koppar, sa jag.

Då hade vi inte ens tagit oss igenom fundamentet statyn står på.

När vi kom upp i själva statyn övergick betong i koppar och den stora trappan byttes mot en dubbel spiraltrappa (en som gick upp och en som gick ner insnurrade i varandra). Efter en klättring som kändes oändlig var vi äntligen uppe i huvudet.

Det kändes som att vara i en ubåt. Det var trångt och mest coolt för att det kändes så märkligt. Det var där pappa tog den där bilden han hittade i förrådet idag.

På väg ner stannade vi vid statyns fot och klev ut för att beundra Manhattans silhuett. Ute i den friska luften la jag märke till kösystemet vi gått igenom fyrtio minuter tidigare. En tredjedel från slutet av kön hade någon satt upp en skylt med texten 4 hours from here.

Då kände jag mig väldigt tacksam över att vi försovit oss.


torsdag 22 mars 2012

Gårdagens känslor: all over the place

Igår kom värmen och jag blev fantastiskt glad.

Jag sprudlade av lycka. Det var som i scenen i Fight Club när han misshandlar den där snubben samtidigt som berättarrösten säger:

"I felt like putting a bullet between the eyes of every Panda that wouldn't screw to save its species. I wanted to open the dump valves on oil tankers and smother all the French beaches I'd never see. I wanted to breathe smoke."

Exakt precis så kände jag. Fast tvärtom. Jag ville mata och gosa med pandor, besöka alla franska stränder jag inte sett och dra härligt djupa andetag av frisk vårluft! Fuck yeah!

Sen hände följande. Typ.

 

— Okej, Marx. Berätta om dig själv! Va gör du när du tar steget ner från lastpallen och krängt av dig blåstället? Gör du som jag, stannar kvar på kneget och ringer lite 031-nummer i smyg eller?
— Nej, jag bor i Göteborg så jag behöver inte slå nått riktnummer.
— Va, va, va, ve, du, va sa, bor du i Göteborg?
— Ja, just det.
— HERRE JÄVLAR VILKEN RÖTA JAG HAR I DAG DÅ. Jag ringer på måfå på telefonen här vettu, så får jag prata med en renrasig homosapiens, en härförare, en titan. Kort och gott: en göteborgare.

Det var ett sånt där ögonblick där hela världen plötsligt och oförberett rämnar och det som står kvar är fyllt med så många möjligheter att man inte vet vad man ska ta sig till. Som när Veiron på måfå slår ett nummer, lite räknar med att få prata med någon dryg stockholmare men istället kommer fram till en riktig göteborgare.

Jag befinner mig fortfarande i va-va-va-ve-du-va-sa-bor-du-i-Göteborg?-stadiet, eller för att citera hertigen av Västergötland: mina känslor är lite all over the place. Men det ordnar sig säkert. Vårvärmen har tittat förbi, what could go wrong?


onsdag 21 mars 2012

The Real Mitt Romney

Jag inser att jag är lite av en nörd jag känner mig vilse varje vecka som The Daily Show har uppehåll. Jag vill ju veta hur det går för Romney, Gingrish och Santorum.

Just den här veckan är det dock andra som håller den politiska satirens fana högt med en Mitt Romney/Eminem-mashup som borde tilltala de allra flesta. Enjoy!

tisdag 20 mars 2012

Kvinnor kan få orgasm av att träna

Fördelar med att träna som tjej: du får en fantastisk kropp, du blir stark och uthållig, du kan unna dig choklad, du blir pigg och glad. Nu visar det sig att du kan få orgasm av att träna.

Det är forskare på Indiana University som har kartlagt fenomenet och kommit fram till att 40 procent av kvinnorna som fått orgasm av att träna hade fått det mer än tio gånger. De flesta upplevde att de kände sig väldigt självmedvetna när de tränade på allmänna platser och 20 procent upplevde att de inte hade någon kontroll över upplevelsen.


De flesta kvinnorna som fått orgasm under träning uppgav att de inte fantiserade om sex eller tänkte på någon person de var attraherade av.

Vilka övningar är det som ger störts chans till orgasm?
Över 50 procent av kvinnorna i undersökningen som hade fått orgasm av träning uppgav att magövningar under de senaste 90 dagarna. Andra övningar som lett till orgasm var tyngdlyftning (26,5 procent), yoga (20 procent) och cykling (15,8 procent).

När kvinnorna fick besvara öppna frågor om vilken typ av magövning som ger störst chans till orgasm nämndes övningen Captain's Chair (video nedan) ofta.


Forskarna vet fortfarande inte hur det kommer sig att träning kan leda till orgasm, inte heller hur vanligt det är. Det tog bara forskarna fem veckor att rekrytera de 370 kvinnor som användes i studien vilket tyder på att fenomenet inte är helt ovanligt.

Som kille känner jag mig lite avundsjuk, fast jag mår också fantastiskt bra av att träna. Kanske inte orgasmiskt bra, men bra ändå.

måndag 19 mars 2012

BRB, ska testa en grej på lagret.

Är tillbaka på jobbet efter en veckas sjukfrånvaro. Det första jag ser när jag startar datorn är den här GIF-bilden.


Med risk för att bli borta från jobbet i ytterligare en vecka så måste jag testa det här.

brb

torsdag 8 mars 2012

Tommy Nilsson har hånat mig sen 94

Året var 1992. Jag gick ettan på Fridhemsskolan i Stockholm. Varje fredag samlades skolans lärare och elever i ljusgården mitt i den stora byggnaden och lät en av klasserna stå för underhållningen.

När det var vår klass tur hade jag frivilligt föreslagit att jag skulle sjunga. Acapella. Solo. Inför hela skolan. På franska.

Jag blir nervös när jag tänker på det. Men så pirrar det så härligt i magen att jag förstår varför jag anmälde mig frivilligt. Det var så typiskt Albert. Det är så typiskt Albert.

Låten jag hade valt var Au claire de la lune (I månens sken). Varför just den låten? Den handlar om månen och det finns mycket som är coolt med månen.

För det första är månen tokigt stor. Att skutta ett varv runt månens ekvator är som att skutta från Stockholm till Mörön i norra Mongoliet och tillbaka igen. Hur långt är det? Jävligt långt!

Är du i Mörön måste jag varna för att Shalom Burger, trots namnet, inte serverar några hamburgare. Är du där kan du också passa på att ta lite bilder som inte är sneda.

För det andra är månen cool för att den ska ha bidragit till att Titanic sjönk. Hur? Genom att vara lite för närgången. Stackars månen, har inte koll på det här med personliga avstånd.


De här två grejerna hade jag förstås ingen aning om. Det som inte hade undgått mig är dock månens effekt på tjejer. Numera vet alla att om en man tar på sig en tröja med en måne och tre vargar på blir han oemotståndlig för kvinnor (har jag hört, jag har inte vågat prova eftersom jag är så dålig på att säga nej).

Sjuåriga Albert hade dock inte haft några sådana betänkligheter, men så hade han ingen mån- och vargtröja heller. Jag fick nöja mig med att sjunga en fransk barnvisa. En barnvisa som jag hade sjungit många gånger hemma. Att stå på en scen inför fler människor än jag kunde räkna var dock en annan sak. Jag blev nervös. Jag darrade mig igenom de första tre raderna. I slutet av fjärde raden så hände det. Jag sjöng fel.

Där det skulle vara ouvre-moi ta porte (öppna din dörr) sjöng jag ouvre-moi la porte (öppna dörren). Jag insåg direkt mitt misstag men lyckades sjunga klart hela sången. När det var över gick jag fram till mamma som hade stått i publiken.

— Jag sjöng fel, sa jag. Hörde du att jag sjöng fel?

— Ja, det gjorde jag, svarade mamma. Men det var nog bara du och jag som märkte det.

Jag tycker inte om att göra fel. I det här fallet var mitt fel grammatikst korrekt, det passade in perfekt i melodin och det var ett så litet att bara de som kunde texten utantill hade chans att upptäcka det. Men det var fel.



När Tommy Nilsson två år senare släppte Öppna din dörr så insåg jag aldrig skulle kunna lämna mitt klavertramp bakom mig. Hela låten är som ett hån mot mig.

Öppna din dörr,
öppna din dörr, 
öppna din döööööörr. 

Öppna dörrjäveln själv din dryge jävel!

Varje gång jag hör låten kommer jag ihåg mitt misstag och vill göra en HAL mot hela mänskligheten.



Liksom bara säga jag är ledsen, jag kan inte göra det. Trots att jag kan. Bara för att jävlas.