Nu först förstår jag
Hur det känns att hon är hemma
Jag gillar kramar
Jag är ganska trött
Kände mig galen och rolig
Nu inte så värst
Stefan har flyttat
Allt är som vanligt igen
Ingen majonäs
Näsa mot näsa
Avtryck på glasögonen
Men det gör inget
Hur gör man för att
Svara med er telefon
Säg bara "hallå"
Städar kylskåpet
Hittar mycket som jag glömt
Julgodis och sånt
Nyklippt hår känns kort
Lite kladd så blir det fint
Inte lika skönt
Fötterna fryser
Borde klä dem i något
Strumpor förslagsvis
lördag 27 februari 2010
fredag 26 februari 2010
Haiku till Maja
Maja är magsjuk
Dålig sushi på Haiku
Gott men rätt farligt
Sushin vi åt på Haiku i Shanghai kallade jag för "världens godaste", läskigt att Maja blev matförgiftad där. Lobbyn till herr- respektive damtoaletten var spegelvänd och där spegeln borde ha varit var det ett hål. Det tog ett tag att inse att jag inte hade någon spegelbild utan tittade in på damtoaletten när jag tvättade händerna.
Dålig sushi på Haiku
Gott men rätt farligt
Sushin vi åt på Haiku i Shanghai kallade jag för "världens godaste", läskigt att Maja blev matförgiftad där. Lobbyn till herr- respektive damtoaletten var spegelvänd och där spegeln borde ha varit var det ett hål. Det tog ett tag att inse att jag inte hade någon spegelbild utan tittade in på damtoaletten när jag tvättade händerna.
Haiku från vänthall 2
Datorn är olåst
Nästan ingen säkerhet
Jag diktar i smyg
Tog mig in via
Facebook google och mad skillz
Väntar och längtar
Nästan ingen säkerhet
Jag diktar i smyg
Tog mig in via
Facebook google och mad skillz
Väntar och längtar
torsdag 25 februari 2010
...och så försvann hon.
Hon är en dröm. En dröm får mig att vakna lycklig. Jag vill hålla kvar henne, få henne att stanna. Men jag kan inte fånga drömmar. Jag försökte koncentrera mig på drömmen. Jag gjorde mitt bästa för att komma ihåg. Men oavsett vad jag gjorde så lyckades drömmen smita.
Det skapar en sån frustration. Att försöka hålla fast vid något så flyktigt. Det stressar mig och gör mig orolig. Det är inte alls skönt.
Nej, jag har slutat försöka minnas drömmen. Jag ligger kvar i sängen när jag vaknat och bara känner. Jag känner värmen, känner hur jag är lugn och glad. Jag vet att det är drömmen som svävar omkring långt bak i huvudet. Jag vet att om jag koncentrerade mig ordentligt så skulle jag kanske kunna fånga den.
Då skulle jag kunna få den att komma närmre. Jag skulle kunna ta på den. Känna dess doft. Dess smak. Men den skulle försvinna lika snabbt som den kom.
Nej, det är bättre att bara ligga här och känna. Bara slappna av i vetskapen att just nu känns det riktigt bra. Inte oroa mig om morgondagen. Bara vara. Nu.
...förresten är det något som säger mig att hon kommer tillbaka ganska snart ändå. Så varför förstöra den här stunden?
Det skapar en sån frustration. Att försöka hålla fast vid något så flyktigt. Det stressar mig och gör mig orolig. Det är inte alls skönt.
Nej, jag har slutat försöka minnas drömmen. Jag ligger kvar i sängen när jag vaknat och bara känner. Jag känner värmen, känner hur jag är lugn och glad. Jag vet att det är drömmen som svävar omkring långt bak i huvudet. Jag vet att om jag koncentrerade mig ordentligt så skulle jag kanske kunna fånga den.
Då skulle jag kunna få den att komma närmre. Jag skulle kunna ta på den. Känna dess doft. Dess smak. Men den skulle försvinna lika snabbt som den kom.
Nej, det är bättre att bara ligga här och känna. Bara slappna av i vetskapen att just nu känns det riktigt bra. Inte oroa mig om morgondagen. Bara vara. Nu.
...förresten är det något som säger mig att hon kommer tillbaka ganska snart ändå. Så varför förstöra den här stunden?
onsdag 24 februari 2010
Mom in da house!
Nu är mamma och Stella och hälsar på. Båda var förvånade över hur jag såg ut, Stella påpekade dock att jag "fortfarande har samma ansikte som jag alltid haft" och att hon inte ser så stor skillnad. Mamma tyckte att jag såg ut som en "hunk", som en ung Tom Cruise eller nått.
Sen träffade vi pappa och han var också förvånad över hur jag såg ut. Han tyckte att jag såg ut som Ethan Hawke. Det är märkligt vad lite klippande framför spegeln och lite kladdande i håret kan göra för ens utseende. Min dryghet kan dock ingen frisyr i världen dölja.
Vi såg Shutter Island (som var helt okej, men inte alls lika bra som boken, hade hellre sett att David Fincher eller möjligtvis Christopher Nolan regisserat) och sen blev jag, Stella och mamma bjudna på middag av Ajla och Stefan. Friterad fisk med ris och sötsur sås. De hade varit mycket duktiga på att följa receptet (mamma utbrast att rätten "inte alls såg ut som när Albert bjöd på den") men det var gott ändå (som väntat när Ajla lagar mat).
Mamma spenderade nästan hela middagen åt att berätta historier om hur jag var när jag var liten. Och när hon skulle berätta något roligt så började hon fnissa supermycket långt innan hon kom till poängen (jag misstänker att hon börjar fnissa när hon själv blir påmind om poängen) så att det kan bli ganska svårt att hänga med på vad det är som är roligt egentligen. Men hon behövde nog släppa loss lite, hon kramade min hand så hårt när vi såg filmen att det nästan började sticka i fingertopparna.
Och viktigast av allt. Imorgon kommer Emelie hem! WOHOOO! (note to self: kom ihåg att städa undan lite)
Sen träffade vi pappa och han var också förvånad över hur jag såg ut. Han tyckte att jag såg ut som Ethan Hawke. Det är märkligt vad lite klippande framför spegeln och lite kladdande i håret kan göra för ens utseende. Min dryghet kan dock ingen frisyr i världen dölja.
Vi såg Shutter Island (som var helt okej, men inte alls lika bra som boken, hade hellre sett att David Fincher eller möjligtvis Christopher Nolan regisserat) och sen blev jag, Stella och mamma bjudna på middag av Ajla och Stefan. Friterad fisk med ris och sötsur sås. De hade varit mycket duktiga på att följa receptet (mamma utbrast att rätten "inte alls såg ut som när Albert bjöd på den") men det var gott ändå (som väntat när Ajla lagar mat).
Mamma spenderade nästan hela middagen åt att berätta historier om hur jag var när jag var liten. Och när hon skulle berätta något roligt så började hon fnissa supermycket långt innan hon kom till poängen (jag misstänker att hon börjar fnissa när hon själv blir påmind om poängen) så att det kan bli ganska svårt att hänga med på vad det är som är roligt egentligen. Men hon behövde nog släppa loss lite, hon kramade min hand så hårt när vi såg filmen att det nästan började sticka i fingertopparna.
Efter maten tittade vi lite på The Daily Show, intevjun med Ricky Gervais (se nedan) var speciellt populär.
Imorgon ska jag och Stella till The Liffey och lyssna på musik och kanske till och med äta. Det är tydligen 21 års åldersgräns, jag ringde och kollade, när jag förklarade att jag ville komma med min 15-åriga syster sa de: "Ts a family pub, if ye take care o' 'er 'n make sure she don' drink 'ts no problem".
tisdag 23 februari 2010
Så löser du problem. Del 1. Vad är problemet?
Idag har jag lagat god mat och, vilket är helt orelaterat, vågat berätta att jag känt mig ouppskattad.
Jag vet inte varför jag ibland känner att det är så svårt att berätta om hur jag känner och uppfattar situationer. Men att lägga korten på bordet och verkligen förklara hur jag känner gör det ofta bättre.
Det finns inte alltid någon lösning, men genom att berätta så kan jag förklara vad som gör mig ledsen och då finns det i alla fall något att förhålla sig till. Det fungerar åt båda hållen. Om du har något problem med hur jag har behandlat dig så säg till, annars finns risken att jag inte ens förstår att du blir ledsen av det jag gör.
Genom skolan har jag blivit tränad att lösa problem. Det finns flera inneboende problem med det, till exempel att många situationer inte är "problem" som går att lösa, men det finns också många bra saker.
Jag har funnit att en av de viktigaste frågorna att besvara innan du försöker lösa problem är: "Vad är problemet?". Det kanske låter trivialt, men de flesta spenderar alldeles för mycket tid till att försöka lösa "fel" problem och ett sätt att undvika det är att verkligen försöka se till så att du förstår vad det är för problem du försöker lösa.
Det vore både naivt och arrogant av mig att hävda att jag är expert på relationer, men det hindrar naturligtvis inte mig från att presentera mina åsikter. Nedan följer således mitt försök att applicera min första problemlösningsregel på relationsproblem.
Jag tror att relationsproblem blir lättare att hantera (inte nödvändigtvis "lösa") genom bättre kunskap om vad problemet egentligen är. Jag tror dessutom att det blir lättare att få kunskap om vad problemet egentligen är genom att prata om det. Genom att berätta hur ni känner.
Så våga berätta hur du känner. Det kanske inte löser problemet, men det gör det lättare för dig och andra att förstå vad problemet är. Då har ni en utgångspunkt som det går att arbeta vidare ifrån. Då kan ni kanske till och med ta er vidare till fler frågor som: "Är det verkligen ett problem?", "Vill vi lösa problemet?" och"Hur fan löser vi det här problemet?"
Jag vet inte varför jag ibland känner att det är så svårt att berätta om hur jag känner och uppfattar situationer. Men att lägga korten på bordet och verkligen förklara hur jag känner gör det ofta bättre.
Det finns inte alltid någon lösning, men genom att berätta så kan jag förklara vad som gör mig ledsen och då finns det i alla fall något att förhålla sig till. Det fungerar åt båda hållen. Om du har något problem med hur jag har behandlat dig så säg till, annars finns risken att jag inte ens förstår att du blir ledsen av det jag gör.
Genom skolan har jag blivit tränad att lösa problem. Det finns flera inneboende problem med det, till exempel att många situationer inte är "problem" som går att lösa, men det finns också många bra saker.
Jag har funnit att en av de viktigaste frågorna att besvara innan du försöker lösa problem är: "Vad är problemet?". Det kanske låter trivialt, men de flesta spenderar alldeles för mycket tid till att försöka lösa "fel" problem och ett sätt att undvika det är att verkligen försöka se till så att du förstår vad det är för problem du försöker lösa.
Det vore både naivt och arrogant av mig att hävda att jag är expert på relationer, men det hindrar naturligtvis inte mig från att presentera mina åsikter. Nedan följer således mitt försök att applicera min första problemlösningsregel på relationsproblem.
Jag tror att relationsproblem blir lättare att hantera (inte nödvändigtvis "lösa") genom bättre kunskap om vad problemet egentligen är. Jag tror dessutom att det blir lättare att få kunskap om vad problemet egentligen är genom att prata om det. Genom att berätta hur ni känner.
Så våga berätta hur du känner. Det kanske inte löser problemet, men det gör det lättare för dig och andra att förstå vad problemet är. Då har ni en utgångspunkt som det går att arbeta vidare ifrån. Då kan ni kanske till och med ta er vidare till fler frågor som: "Är det verkligen ett problem?", "Vill vi lösa problemet?" och"Hur fan löser vi det här problemet?"
söndag 21 februari 2010
En kväll på Medusa
I fredags följde jag med Pinky för att till en fotoaffär för att fixa en bild till hennes nya legitimation. Hon presenterade sig för mannen bakom kassan och förklarade att det var just foto till legitimation hon behövde. Han förklarade att det skulle kosta 150 kronor varpå hon frågade: "tar du kort?"
Jag började skratta okontrollerat, vilket mannen i kassan inte tycktes uppskatta. "Ja" svarade han "jag är fotograf."
Det var minus 14 grader och lite blåsigt när jag tio i tre på natten till söndagen stod och väntade på bussen vid slussen. I kön stod det två män i 40-årsåldern. Den ene påminde om Kenny i South Park. Han hade en tjock täckjacka med kragen uppknäppt över munnen och en stor varm mössa nerdragen så långt det gick. Han stod och huttrade.
Hans vän hade rakat huvud och ett skägg i vilket det bildats stora iskristaller. Han borde verkligen ha frusit, men han stod stadigt och såg mycket harmonisk ut. Hans ben var nakna och han bar en kilt. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte att det var årets sämsta klädval, med tanke på vädret, eller det coolaste klädvalet jag sett på hela året.
Kenny-kopian klagade på att det var kallt. Kilt-mannen log med hela ansiktet och svarade lugnt. "Det är för att du spänner dig, om du bara slappnar av så känns det inte alls lika kallt." Kilt-mannen visade inte minsta tecken på att vara påverkad av kylan. Sällan har jag hört någon leverera "spänn dig inte, då fryser du mer"-floskeln på ett mer övertygande sätt.
"Har den där killen pratat med någon sen han kom hit?" frågade Liv och pekade på en kille som stod och hängde i utkanten av dansgolvet. Efter att ha förfestat hos Ajla hade hela gänget dragit till Medusa i Galma stan.
"Han ser lite creepy ut" fortsatte Liv "och vad är det där för handväska han har?".
Han hade midjelångt hår och ett mycket vampyrlikt utseende och hans handväska var liten och röd, vilket inte riktigt passade in i den look han tycktes sikta på. Jag kände dock igen handväskan, den tillhörde en tjej som åmade sig vid strippstången tillsammans med en annan kille.
"Det är hennes handväska" sa jag och pekade på tjejen vid strippstången. Hon gjorde verkligen sitt bästa för att dansa sexigt, men det gick inte så bra. Det verkade dock inte bekymra killen hon försökte dansa sexigt med.
"Men åh!" sa Liv och tittade på vampyrkillen "Han är ju intresserad av henne, men hon dansar bara med den där andra killen." Liv hade rätt. Med den extra informationen jag hade tillhandahållit, vem handväskan tillhörde, hade vampyrkillen förvandlats från rättså creepy till rättså gullig och framförallt ganska tragisk.
"Titta!" sa Liv en stund senare och pekade på platsen där vampyrkillen stått. De tre hade varit borta ett tag, men nu stod det någon på den där platsen. Det var dock inte vampyrkillen, det var den andra killen som tjejen hade dansat med. Och han höll i den röda handväskan! Vi vände snabbt blicken mot strippstången.
Vi kunde knappt tro våra ögon. Tjejen försökte dansa lika sexigt som förrut, men den här gången var det vampyrkillen som gjorde henne sällskap vid stången. Vi viste inte vad vi skulle tro. Vår bild av de tres inbördes relationer ställdes nu på ända en tredje gång. Hur hängde det ihop egentligen?
När tjejen och vampyrkillen ansåg sig ha dansat av sig så gick de till killen som stått vid sidan av och så försvann de till en annan del av lokalen tillsammans. Jag och Liv tittade på varandra. Vilket drama som utspelat sig framför oss, vilken följetång.
Plötsligt var de tillbaka och dansade vid stången. Men den här gången var det vampyrkillen som dansade med den andra killen och tjejen med handväskan som fick stå vid sidan av. Förvirringen var total.
"Jag är på donken men Albert och hans mössa. Om det är någon jag ska ha sex med ikväll så är det Alberts mössa." - Jesper
Anton tyckte att det var asbra med en strippstång på dansgolvet. Visst var det roligt. Speciellt när fulla människor verkligen tog sats och började tävla om vem som kunde snurra flest varv. Samtidigt kändes det lite som att dansa i en gammal tunnelbanevagn, vilket, nu när jag tänker efter, kanske inte är en så dum idé trots allt.
Själva dansandet som skedde på dansgolvet var dock lite hårdare än jag är van vid. Det var många som spelade luftgitarr och luftbas, många som liksom bara stod och skakade på huvudet, för att sedan spela lite luftgitarr. Det kanske är fel att kallad det för ett "dansgolv". Hårdrockare "dansar" inte, de rockar. Eller så är det kanske det, att spela luftinstrument, som är dans för hårdrockare, jag är lite osäker.
När jag studsade omkring som bäst på dansgolvet lyckades jag faktiskt få med mig lite folk som ville studsa tillsammans med mig. Då kändes det nästan som att vi dansade, trots att vi inte spelade något instrument, inte ens luftgitarr.
Förresten, när ni gör quorn/kött/bland/nöt-färs till tacos hur gör ni då? tifen envisades med att man utöver färs, kryddmix (vilket faktiskt var mycket billigare än att blanda till kryddorna själv efter som Ajlas kryddförråd är väldigt litet) och lite vatten ska ha grädde (han använde matlagningsgrädde). Det kändes helt fel. Så frågan lyder: grädde i tacoköttfärsen - rätt eller fel?
Jag började skratta okontrollerat, vilket mannen i kassan inte tycktes uppskatta. "Ja" svarade han "jag är fotograf."
Det var minus 14 grader och lite blåsigt när jag tio i tre på natten till söndagen stod och väntade på bussen vid slussen. I kön stod det två män i 40-årsåldern. Den ene påminde om Kenny i South Park. Han hade en tjock täckjacka med kragen uppknäppt över munnen och en stor varm mössa nerdragen så långt det gick. Han stod och huttrade.
Hans vän hade rakat huvud och ett skägg i vilket det bildats stora iskristaller. Han borde verkligen ha frusit, men han stod stadigt och såg mycket harmonisk ut. Hans ben var nakna och han bar en kilt. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte att det var årets sämsta klädval, med tanke på vädret, eller det coolaste klädvalet jag sett på hela året.
Kenny-kopian klagade på att det var kallt. Kilt-mannen log med hela ansiktet och svarade lugnt. "Det är för att du spänner dig, om du bara slappnar av så känns det inte alls lika kallt." Kilt-mannen visade inte minsta tecken på att vara påverkad av kylan. Sällan har jag hört någon leverera "spänn dig inte, då fryser du mer"-floskeln på ett mer övertygande sätt.
"Har den där killen pratat med någon sen han kom hit?" frågade Liv och pekade på en kille som stod och hängde i utkanten av dansgolvet. Efter att ha förfestat hos Ajla hade hela gänget dragit till Medusa i Galma stan.
"Han ser lite creepy ut" fortsatte Liv "och vad är det där för handväska han har?".
Han hade midjelångt hår och ett mycket vampyrlikt utseende och hans handväska var liten och röd, vilket inte riktigt passade in i den look han tycktes sikta på. Jag kände dock igen handväskan, den tillhörde en tjej som åmade sig vid strippstången tillsammans med en annan kille.
"Det är hennes handväska" sa jag och pekade på tjejen vid strippstången. Hon gjorde verkligen sitt bästa för att dansa sexigt, men det gick inte så bra. Det verkade dock inte bekymra killen hon försökte dansa sexigt med.
"Men åh!" sa Liv och tittade på vampyrkillen "Han är ju intresserad av henne, men hon dansar bara med den där andra killen." Liv hade rätt. Med den extra informationen jag hade tillhandahållit, vem handväskan tillhörde, hade vampyrkillen förvandlats från rättså creepy till rättså gullig och framförallt ganska tragisk.
"Titta!" sa Liv en stund senare och pekade på platsen där vampyrkillen stått. De tre hade varit borta ett tag, men nu stod det någon på den där platsen. Det var dock inte vampyrkillen, det var den andra killen som tjejen hade dansat med. Och han höll i den röda handväskan! Vi vände snabbt blicken mot strippstången.
Vi kunde knappt tro våra ögon. Tjejen försökte dansa lika sexigt som förrut, men den här gången var det vampyrkillen som gjorde henne sällskap vid stången. Vi viste inte vad vi skulle tro. Vår bild av de tres inbördes relationer ställdes nu på ända en tredje gång. Hur hängde det ihop egentligen?
När tjejen och vampyrkillen ansåg sig ha dansat av sig så gick de till killen som stått vid sidan av och så försvann de till en annan del av lokalen tillsammans. Jag och Liv tittade på varandra. Vilket drama som utspelat sig framför oss, vilken följetång.
Plötsligt var de tillbaka och dansade vid stången. Men den här gången var det vampyrkillen som dansade med den andra killen och tjejen med handväskan som fick stå vid sidan av. Förvirringen var total.
"Jag är på donken men Albert och hans mössa. Om det är någon jag ska ha sex med ikväll så är det Alberts mössa." - Jesper
Anton tyckte att det var asbra med en strippstång på dansgolvet. Visst var det roligt. Speciellt när fulla människor verkligen tog sats och började tävla om vem som kunde snurra flest varv. Samtidigt kändes det lite som att dansa i en gammal tunnelbanevagn, vilket, nu när jag tänker efter, kanske inte är en så dum idé trots allt.
Själva dansandet som skedde på dansgolvet var dock lite hårdare än jag är van vid. Det var många som spelade luftgitarr och luftbas, många som liksom bara stod och skakade på huvudet, för att sedan spela lite luftgitarr. Det kanske är fel att kallad det för ett "dansgolv". Hårdrockare "dansar" inte, de rockar. Eller så är det kanske det, att spela luftinstrument, som är dans för hårdrockare, jag är lite osäker.
När jag studsade omkring som bäst på dansgolvet lyckades jag faktiskt få med mig lite folk som ville studsa tillsammans med mig. Då kändes det nästan som att vi dansade, trots att vi inte spelade något instrument, inte ens luftgitarr.
Förresten, när ni gör quorn/kött/bland/nöt-färs till tacos hur gör ni då? tifen envisades med att man utöver färs, kryddmix (vilket faktiskt var mycket billigare än att blanda till kryddorna själv efter som Ajlas kryddförråd är väldigt litet) och lite vatten ska ha grädde (han använde matlagningsgrädde). Det kändes helt fel. Så frågan lyder: grädde i tacoköttfärsen - rätt eller fel?
lördag 20 februari 2010
BOOYAH! Världens bästa matlåda?!
Igår gick jag upp kvart i sex och gjorde världens godaste matlåda. Vad sägs om helstekt entrecote med potatiskräm och glöggbrässerade grönsaker? Det var superdupergott och ni ska få receptet.
Jag hade knappt ett kilo entrecotte som jag stekte tillsammans med tre finskivade vitlöksklyftor, salt, peppar och timjan i rikligt med smör så att entrecotten fick fin yta. Sen tog jag upp köttet ur pannan och la den i en ungssäker form som jag skjutsade in i ugnen på 175 grader i en knapp halvtimme.
Under tiden skalade jag och kokade sönder potatis. Potatisen körde jag i mixern tillsammans med grädde, salt och riven ost tills det blev riktigt krämigt och supergott (hade jag haft en potatispress hade jag nog pressat potatisen för hand eftersom mixern fick stärkelsen i potatisen att klibba ihop lite mycket, men det blev verkligen supergott, så det är inte så viktigt).
Jag skalade morötter och skar i 2 mm tjocka skivor på längden, sen skar jag de på mitten så de blir stora som sockerärtor. Delade rödlök på mitten och delade varje halva i 3 bitar så jag fick stora och fina klyftor. Stekte rödlök, sockerärtor och morötter i fettet + kryddor från köttet. Slog på en deciliter glögg och lät reducera lite.
Om ni har gjort någon matlåda som slår min så säg till. Jag vill gärna bli inspirerad.
När jag var klar (och jag hade inte städat i köket efter mitt cupcakeande natten innan) så såg köket ut som att kylen, skafferiet och diskmaskinen hade haft en vild fest som slutat med att alla kräkts över hela köket. (Jag varnade Pinky om att det skulle se illa ut och hon blev trots det chockad av att se hur det såg ut).
Efter att ha inlett dagen med en sådan höjdpunkt kunde det bara gå åt ett håll... men BOOYAH! det spelar ingen roll. Med självförtroende på topp klarar jag till och med av att demonstrera hur dålig jag är på att spela biljard (jag lyckades misslyckas med att spränga tre gånger på raken, och då menar jag inte att jag lixom träffade men att knappt ingenting hände. Jag missa sprängningen HELT tre gånger på raken).
Jag hade knappt ett kilo entrecotte som jag stekte tillsammans med tre finskivade vitlöksklyftor, salt, peppar och timjan i rikligt med smör så att entrecotten fick fin yta. Sen tog jag upp köttet ur pannan och la den i en ungssäker form som jag skjutsade in i ugnen på 175 grader i en knapp halvtimme.
Under tiden skalade jag och kokade sönder potatis. Potatisen körde jag i mixern tillsammans med grädde, salt och riven ost tills det blev riktigt krämigt och supergott (hade jag haft en potatispress hade jag nog pressat potatisen för hand eftersom mixern fick stärkelsen i potatisen att klibba ihop lite mycket, men det blev verkligen supergott, så det är inte så viktigt).
Jag skalade morötter och skar i 2 mm tjocka skivor på längden, sen skar jag de på mitten så de blir stora som sockerärtor. Delade rödlök på mitten och delade varje halva i 3 bitar så jag fick stora och fina klyftor. Stekte rödlök, sockerärtor och morötter i fettet + kryddor från köttet. Slog på en deciliter glögg och lät reducera lite.
Om ni har gjort någon matlåda som slår min så säg till. Jag vill gärna bli inspirerad.
När jag var klar (och jag hade inte städat i köket efter mitt cupcakeande natten innan) så såg köket ut som att kylen, skafferiet och diskmaskinen hade haft en vild fest som slutat med att alla kräkts över hela köket. (Jag varnade Pinky om att det skulle se illa ut och hon blev trots det chockad av att se hur det såg ut).
Efter att ha inlett dagen med en sådan höjdpunkt kunde det bara gå åt ett håll... men BOOYAH! det spelar ingen roll. Med självförtroende på topp klarar jag till och med av att demonstrera hur dålig jag är på att spela biljard (jag lyckades misslyckas med att spränga tre gånger på raken, och då menar jag inte att jag lixom träffade men att knappt ingenting hände. Jag missa sprängningen HELT tre gånger på raken).
fredag 19 februari 2010
CUPCAKES!
Igår gjorde jag Cupcakes. Jag har för mig att jag gjorde ungefär såhär:
Vispa 3 ägg, 2,5 dl socker och en tesked vaniljsocker pösigt. Ha i 100 g smält smör, 2,5 dl mjölk, 3 dl vetemjöl, 2 teskedar bakpulver och en nypa salt. Tillsätt saften och skalet från en citron. Rör om och häll upp i formar och grädda i 15 min mitt i ugnen på 175 grader. Låt svalna.
Blanda 100g philadelphia, 60 g mjukt smör, 5 dl florsocker, en tesked vaniljsocker, en matsked citronsaft och eventuellt karamellfärg. Dekorera dina cupcakes (jag gjorde hjärtan av ofärgad garnityr som jag la rosafärgat runt). Strössla. Njut.
Enkelt, vackert, sött och supergott!
Chroma-key
Jag la upp den här filmen på bloggen i höstas, men den togs ner efter bara någon timme. Vi får se hur länge den överlever den här gången. Jag blev både imponerad och förvånad över hur mycket som är fejk av det vi ser på teve. Speciellt scenerna ur Ugly Betty förvånade mig. Intressant, mycket intressant. Tekniken har kommit ganska långt sen de målade bakgrunderna.
torsdag 18 februari 2010
Ingen slump att ondagen var helt sjukt bra!
Det är både fantastikt och läskigt hur mycket slump och tillfälligheter påverkar vårt liv. Men smärtan i min bak kan jag tyvärr varken skylla på slump eller tillfälligheter. Nej, smärtan i min bak är Antons fel.
Broöppning i Henriksdal klockan 22:30 i mitten på februari? Vad är oddsen? Hade jag valt en annan väg hade jag inte ens vetat om det, nu satt jag där i bilen och funderade.
Flera minusgrader utanför bilen, skön kupévärme inuti. En taxi i filen brevid hade en reklamskylt för The Liffey, vi tittade på den och sken upp båda två.
Jag har upptäckt en bugg med Toyotas gasreglage. Den verkar hänga sig om någon bra låt går igång på radion.
Jag var helt sjukt speedad igår. Gick upp klockan 05:00 och åt spaghetti med köttfärssås, vid 11:15 åt jag spaghetti med köttfärssås och sen vid 14:34 så åt jag spaghetti med köttfärssås.
Jag hade en videkonversation med Marie. Hon skulle spela upp något ljud så att de andra kunde höra så hon kopplade in sina högtalare. Efter lite pillande hörde jag blupp-Blupp-BLUPP-ljudet av att hon höjde volymen. Jag höll andan och väntade på min chans att göra mig hörd.
När ljudet var som högst och Ajla såg ut att vara helt upptagen med något annat (jag kunde se henne via webkameran) så tog jag chansen. "HALLÅ DÄR!" sa jag så starkt och lågt jag bara kunde. Ajla hoppade till så att hon nästan trillade av stolen. VICTORY!
Vi spelade squash med en studs och Anton vann. Han servar mycket bättre än jag så jag förlorade många bollar för att hans servar var svåra att returnera. Och så förlorade jag många bollar för att hans returer på mina dåliga servar var svåra att returnera. Dessutom så sköt jag bollarna för högt för ofta... kort sagt: jag förlorade för att Anton spelade bättre. Men det var hyffsat jämt och riktigt roligt. AND I SHALL HAVE MY VENGENCE, IN THIS GAME OR THE NEXT!
Skär kycklingfilé i bitar, lägg i bunke, krydda med paprikapulver, honung, soya, salt, peppar, olivolja, cayenpeppar och spiskummin. Stek i smör. Lägg i långpanna tillsammans med strimlad paprika. Höll över sås gjord på grädde, curry, vitlök, mango chutney och sambal. In i ugnen på 150 grader i 20 minuter. Servera med ris. Smaklig måltid.
Jag körde ikapp några bilar vid Alvik och var tvungen att sakta ner över 100 km/h så jag nästan kravlade fram. Hamnade bakom två plogbilar samtidigt som Blurs Song 2 gick igång på radion. Jag var fast. Sen gick Nickelback igång och min tanke for iväg tillsammans med texten... "Gotta meet the honey with the million dollar body..."
Städade i hallen. Den har sett förjävlig ut, verkligen. Pinky kom förbi. Hon öppnade dörren med mobil i hand mitt i ett sms, tittade upp och såg genuint förvånad ut. Hade hon verkligen kommit rätt?
När vi var på ICA och skulle betala gick brandlarmet. Tjejen i kassan såg förvånad ut och en röst sa att vi skulle utrymma och undvika att använda hissarna. Jag visste inte ens att de hade några hissar eftersom hela byggnaden är i ett plan... vi gick oavsett ut. Där ute luktade det rök, men det var nog bara för att det var folk som rökte.
När vi gick in igen hade en snäll anställd börjat packa våra varor. Han packade alla tunga varor i ena kassen och alla lätta varor i den andra. Kassörskan undrade vart vi hade tagit vägen, jag sa att vi hade utrymt men lugnade henne genom att förklara att vi varit noga med att undvika hissarna!
Trots röklukten visade det sig att det var falsklarm.
Jag strechade inte efter squashen, för jag har hört att det är fegt, och så glömde jag, men nu har jag träningsverk nästan överallt (främst i skinkorna dock). Får se om det blir någon streching nästa vecka.
Emme kommer hem om en vecka. Hon skickade en bild för att visa hur glad hon är att hon får träffa mig snart. Hon verkar riktigt galet glad (se bild).
StarCraft 2-betan började också igår, tänka sig. Det ska bli roligt att se hur spelet artar sig. Det lilla jag har sett hittills verkar hur coolt som helst.
Broöppning i Henriksdal klockan 22:30 i mitten på februari? Vad är oddsen? Hade jag valt en annan väg hade jag inte ens vetat om det, nu satt jag där i bilen och funderade.
Flera minusgrader utanför bilen, skön kupévärme inuti. En taxi i filen brevid hade en reklamskylt för The Liffey, vi tittade på den och sken upp båda två.
Jag har upptäckt en bugg med Toyotas gasreglage. Den verkar hänga sig om någon bra låt går igång på radion.
Jag var helt sjukt speedad igår. Gick upp klockan 05:00 och åt spaghetti med köttfärssås, vid 11:15 åt jag spaghetti med köttfärssås och sen vid 14:34 så åt jag spaghetti med köttfärssås.
Jag hade en videkonversation med Marie. Hon skulle spela upp något ljud så att de andra kunde höra så hon kopplade in sina högtalare. Efter lite pillande hörde jag blupp-Blupp-BLUPP-ljudet av att hon höjde volymen. Jag höll andan och väntade på min chans att göra mig hörd.
När ljudet var som högst och Ajla såg ut att vara helt upptagen med något annat (jag kunde se henne via webkameran) så tog jag chansen. "HALLÅ DÄR!" sa jag så starkt och lågt jag bara kunde. Ajla hoppade till så att hon nästan trillade av stolen. VICTORY!
Vi spelade squash med en studs och Anton vann. Han servar mycket bättre än jag så jag förlorade många bollar för att hans servar var svåra att returnera. Och så förlorade jag många bollar för att hans returer på mina dåliga servar var svåra att returnera. Dessutom så sköt jag bollarna för högt för ofta... kort sagt: jag förlorade för att Anton spelade bättre. Men det var hyffsat jämt och riktigt roligt. AND I SHALL HAVE MY VENGENCE, IN THIS GAME OR THE NEXT!
Skär kycklingfilé i bitar, lägg i bunke, krydda med paprikapulver, honung, soya, salt, peppar, olivolja, cayenpeppar och spiskummin. Stek i smör. Lägg i långpanna tillsammans med strimlad paprika. Höll över sås gjord på grädde, curry, vitlök, mango chutney och sambal. In i ugnen på 150 grader i 20 minuter. Servera med ris. Smaklig måltid.
Jag körde ikapp några bilar vid Alvik och var tvungen att sakta ner över 100 km/h så jag nästan kravlade fram. Hamnade bakom två plogbilar samtidigt som Blurs Song 2 gick igång på radion. Jag var fast. Sen gick Nickelback igång och min tanke for iväg tillsammans med texten... "Gotta meet the honey with the million dollar body..."
Städade i hallen. Den har sett förjävlig ut, verkligen. Pinky kom förbi. Hon öppnade dörren med mobil i hand mitt i ett sms, tittade upp och såg genuint förvånad ut. Hade hon verkligen kommit rätt?
När vi var på ICA och skulle betala gick brandlarmet. Tjejen i kassan såg förvånad ut och en röst sa att vi skulle utrymma och undvika att använda hissarna. Jag visste inte ens att de hade några hissar eftersom hela byggnaden är i ett plan... vi gick oavsett ut. Där ute luktade det rök, men det var nog bara för att det var folk som rökte. När vi gick in igen hade en snäll anställd börjat packa våra varor. Han packade alla tunga varor i ena kassen och alla lätta varor i den andra. Kassörskan undrade vart vi hade tagit vägen, jag sa att vi hade utrymt men lugnade henne genom att förklara att vi varit noga med att undvika hissarna!
Trots röklukten visade det sig att det var falsklarm.
Jag strechade inte efter squashen, för jag har hört att det är fegt, och så glömde jag, men nu har jag träningsverk nästan överallt (främst i skinkorna dock). Får se om det blir någon streching nästa vecka.
Emme kommer hem om en vecka. Hon skickade en bild för att visa hur glad hon är att hon får träffa mig snart. Hon verkar riktigt galet glad (se bild).
StarCraft 2-betan började också igår, tänka sig. Det ska bli roligt att se hur spelet artar sig. Det lilla jag har sett hittills verkar hur coolt som helst.
onsdag 17 februari 2010
This is it!
Jag ska precis dra iväg för att spöa Anton i squash. Jag har inte spelat på över fem år, och när jag spelade senast är jag inte ens säker på att jag var bra, trots det känner jag att mitt självförtroende är på topp. Varför?
Om ni vill få chans att bevittna denna historiska händelse, när två helt otränade spelare försöker besegra varandra i squash, är det bara att ta sig till Kista till klockan 07:00 idag och vara publik. Ju fler som kommer desto bättre (vi kan ha en klapptävling efteråt om ni vill).
Oavsett hur många som dyker upp (inga?) så kommer jag att presentera en rapport på hur det gick senare idag.
OVER AND OUT.
- Jag har suttit hela morgonen och lyssnat på Scorponok på Spotify. (HELL YEAH!)
- Anton har spelat squash med två studs. (Jag har alltid spelat med en studs, så jag fattar inte riktigt varför Anton ska behöva två. Jag antar att det kommer att visa sig.)
- Det känns bra, helt enkelt. (Kanske är en sån dag.)
Om ni vill få chans att bevittna denna historiska händelse, när två helt otränade spelare försöker besegra varandra i squash, är det bara att ta sig till Kista till klockan 07:00 idag och vara publik. Ju fler som kommer desto bättre (vi kan ha en klapptävling efteråt om ni vill).
Oavsett hur många som dyker upp (inga?) så kommer jag att presentera en rapport på hur det gick senare idag.
OVER AND OUT.
måndag 15 februari 2010
Project Natal i senaste Smallville
Project Natal är Microsofts nya kameragränssnitt till Xbox 360 som tillkännagavs på E3 2009. I senaste avsnittet av teveserien Smallville spelar de av någon anledning ett av de Natal-spel som demonstrerades på Microsofts E3-konferens. Natal förnväntas inte släppas förrän till julhandeln 2010.
fredag 12 februari 2010
Stand-up på The Liffey
Har precis kommit hem efter att ha varit på Stand-up på The Liffey (det uttalas Liffejs, inte Lajfys) med Liv och Ajla. Standupen var ganska meh så när det var paus smet vi bort till den delen av puben där det spelades livemusik. Med några öl i kroppen och en riktigt grym spelman var det lätt att förlåta meh standup.
Jag tog några bilder på Liv och Ajla med Ajlas kamera(mobil) som hon har laddat in i sin dator, men hon håller de gisslan tills hon försäkrat sig om att jag kommer att vara snäll. Jag fnyser åt anklagelsen. Jag är nästan alltid snäll. Fast det verkar det vara få som inser.
När jag försöker vara trevlig eller komma med någon komplimang eller positiv yttring tror folk oftast att jag är ironisk. Som att jag skulle vara inkapabel att vara trevlig. Jag är ju hur trevlig som helst. HUR TREVLIG SOM HELST.
Spelmannen var hursomhelst hur bra som helst. Vi sjöng "What shall we do with the drunken sailor". All sjöng med. Vi hade tävling. Tjejer mot killar. Tjejerna var ganska fega (de sjöng fint men svagt, de hade inte riktigt förstått att "starkt är vackert"), men det tog sig efter ett tag. När killarna skulle sjunga så höll Ajla för min mun (för att hon visste att jag skulle ta i för KUNG och FOSTERLAND, vilket jag också gjorde), men jag tog mig loss och KROSSADE tjejerna. WOHOO!
Sen spelade han The Wild Rover och She's Got a Ticket to Ride och jag applåderade som bara jag kan!
Jag räknar kallt med att få de där bilderna av Ajla senare...
Jag tog några bilder på Liv och Ajla med Ajlas kamera(mobil) som hon har laddat in i sin dator, men hon håller de gisslan tills hon försäkrat sig om att jag kommer att vara snäll. Jag fnyser åt anklagelsen. Jag är nästan alltid snäll. Fast det verkar det vara få som inser.
När jag försöker vara trevlig eller komma med någon komplimang eller positiv yttring tror folk oftast att jag är ironisk. Som att jag skulle vara inkapabel att vara trevlig. Jag är ju hur trevlig som helst. HUR TREVLIG SOM HELST.
Spelmannen var hursomhelst hur bra som helst. Vi sjöng "What shall we do with the drunken sailor". All sjöng med. Vi hade tävling. Tjejer mot killar. Tjejerna var ganska fega (de sjöng fint men svagt, de hade inte riktigt förstått att "starkt är vackert"), men det tog sig efter ett tag. När killarna skulle sjunga så höll Ajla för min mun (för att hon visste att jag skulle ta i för KUNG och FOSTERLAND, vilket jag också gjorde), men jag tog mig loss och KROSSADE tjejerna. WOHOO!
Sen spelade han The Wild Rover och She's Got a Ticket to Ride och jag applåderade som bara jag kan!
Jag räknar kallt med att få de där bilderna av Ajla senare...
torsdag 11 februari 2010
The Cake is (No) Lie
Pinky spelade igenom Portal. Hon gjorde det i två sittningar och det tog inte mer än fem timmar. Jag är både glad och stolt. Glad för att hon tyckte om spelet lika mycket som jag. Stolt för att hon spelade så bra.
Jag tycker att alla borde spela Portal. Av tre anledningar:
Vi köpte en liten kärleksmums som vi lockade Pinky med för att hon skulle känna sig motiverad att fortsätta spela. Vi sa att hon skulle få den om hon spelade klart spelet. Det fungerade superbra, men jag tror att hon hade spelat klart spelet även utan löften om kaka.
Förresten är det supergulligt med personer som inte är vana vid att spela spel i förstapersonsperspektiv, de försöker titta runt hörn genom att fysiskt sträcka sig och titta runt hörnet. Åh, så gulligt.
Jag tycker att alla borde spela Portal. Av tre anledningar:
- Det är ROLIGT. GlaDOS som guidar en genom spelet kladdar svart humor över hela upplevelsen och ger den en själ och en personlighet som många spel, framförallt pusselspel, saknar.
- Det får dig att TÄNKA i tre dimensioner på ett nytt sätt. Portalerna kan få vem som helst att tappa orienteringen, men det gör känslan av att BEMÄSTRA portalerna så mycket mer tillfredsställande.
- Det är PEDAGOGISKT. Jag vet att det låter som världens sämsta anledning att spela ett spel, men faktum är att spel som är smart och pedagogiskt uppbyggda kan locka in vem som helst. Det är det som gör skillnaden mellan spel som bara fungerar för en liten klick människor och spel som man kan rekommendera till vem som helst. Portal tillhör den senare kategorin.
Vi köpte en liten kärleksmums som vi lockade Pinky med för att hon skulle känna sig motiverad att fortsätta spela. Vi sa att hon skulle få den om hon spelade klart spelet. Det fungerade superbra, men jag tror att hon hade spelat klart spelet även utan löften om kaka.
Förresten är det supergulligt med personer som inte är vana vid att spela spel i förstapersonsperspektiv, de försöker titta runt hörn genom att fysiskt sträcka sig och titta runt hörnet. Åh, så gulligt.
Scorponok på Spotify!
HELL YEAH!
Fram tills nu har jag varit tvungen att lyssna på Scorponok-låten från Transformerssoundtracket på YouTube. Den har fungerat som min pepplåt som jag lyssnar på när jag vill känna mig stark och oövervinnerlig (och det vill jag nästan hela tiden.)
Nu behöver jag inte förlita mig på YouTube längre utan kan istället lyssna på den underbara låten i Spotify istället. Det gör att jag kan mixa in den med andra låter som får mig att känna mig oövervinnerlig.
Låten är väldigt trallvänlig. När jag snör på mig mina skor och tar på mig min rock som gör att jag ser ut som Jason Bourne brukar jag nynna på den, gå med mycket bestämda steg och känna mig hur cool som helst.
(Partiet som jag nynnar på är mellan 2:32 och 3:20 i Spotify-versionen och mellan 1:05 och 1:50 i YouTube-versionen.)
Nu behöver jag inte förlita mig på YouTube längre utan kan istället lyssna på den underbara låten i Spotify istället. Det gör att jag kan mixa in den med andra låter som får mig att känna mig oövervinnerlig.
Låten är väldigt trallvänlig. När jag snör på mig mina skor och tar på mig min rock som gör att jag ser ut som Jason Bourne brukar jag nynna på den, gå med mycket bestämda steg och känna mig hur cool som helst.
(Partiet som jag nynnar på är mellan 2:32 och 3:20 i Spotify-versionen och mellan 1:05 och 1:50 i YouTube-versionen.)
onsdag 10 februari 2010
Aftonbladet rättar min topplista!
Som ni vet blev min top 5-lista publicerad i Aftonbladet och jag var lite irriterad över att jag blivit felciterad. Så irriterad att jag skrev ett litet svar:
Jag vill ju inte låta bitter... men var ni tvungna att säga att det var mina favoritspel? Jag blir ju retad på skolgården. Det där var ju min lista som jag kallade för "Underbart är kort, fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan)". Men det är lugnt :) Ni sätter nog en bättre rubrik nästan gång <3
Jag var precis inne på aftonbladet.se och kollade runt lite och inte nog med att de har ändrat rubriken, de har till och med kursiverat "korta". Känns bra, mycket bra. Tack Aftonbladet!
Ni kan läsa min lista antingen på Albertbloggen eller på Aftonbladet.se.
Jag vill ju inte låta bitter... men var ni tvungna att säga att det var mina favoritspel? Jag blir ju retad på skolgården. Det där var ju min lista som jag kallade för "Underbart är kort, fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan)". Men det är lugnt :) Ni sätter nog en bättre rubrik nästan gång <3
Jag var precis inne på aftonbladet.se och kollade runt lite och inte nog med att de har ändrat rubriken, de har till och med kursiverat "korta". Känns bra, mycket bra. Tack Aftonbladet!
Ni kan läsa min lista antingen på Albertbloggen eller på Aftonbladet.se.
My horse is amazing!
Jag har spelat lite mer World of Warcraft. Här är min nya häst. Den är grym!
Blizzard har introducerat ett nytt system för att hitta grupper till femmannainstanser. Tidigare tog det ofta längre tid att hitta fyra andra att spela med som ville göra samma sak som du än det tog att göra själva uppdragen. Nu behöver jag bara trycka på en knapp, säga om jag vill vara tanka, hela eller göra skada och så letar spelet automatiskt upp medspelare till mig.
Det finurliga med det nya systemet är att spelarna kan hämtas från fler servrar än bara den jag spelar på. Det gör att det går snabbare att få en full grupp, men det gör också att man har ännu mindre koll på vilka man får spela med. Det gör att det kan uppstå en del märkliga konversationer.
När jag spelade tidigare var det ovanligt att folk gav varandra komplimanger. Jag vet inte om det är mentaliteten som ändrats eller om jag bara är ovanligt duktig... men alla är mycket trevligare än vad jag minns.
Nedan har jag lagt upp en bild på sistabossen i Uldaman, en instans det var superlänge sedan jag gjorde. Åh, minnen...
Sist men inte minst. Det är viktigt att prioritera rätt. Jag hittade följande kommentar på Warcrafts facebookprofil.
tisdag 9 februari 2010
Min syster tror hon är en stjärna
Min syster Stella går i nian och hon drar inte riktigt jämnt med sin svenskalärare. För att ni ska få lite bakgrund låter jag Stella själv berätta (texten är ihopklippt från en chattlogg vilket förklarar att det är lite slarvigt skrivet och ostrukturerat).
Stellas version:
Första uppgiften som vi får är att vi ska läsa ett häfte som är väldigt simpelt skrivet med stora bilder. Sånna häften man får i fyran. Och vad handlar häftet om? Asagudar. Wow, go figure.
Sen ska vi då hitta på vår egen gud och skriva om den och jag frågar vilka kriterier för överbetyg som finns och hon säger att "Ja, ni vet att Tor gav namnet till TORsdag. Ni ska dra paralleller mellan er guds namn och saker i vardagen." Typ "min gud heter tel, jag har en telefon" Och för att få överbetyg så ska du vara påhittig.
Hon säger ingenting om strukturerad text eller något sånt och jag bara "Jaha, fine." Så jag frågar henne hur hon ska bedömma oss och hon svarar att hon kommer att jämföra de olika texterna och sen se vem ska få överbetyg utifrån vem som är mest påhittig.
Vi säger att hon inte för göra så, så vi gick till Jens, min mattelärare och mentor och berättade för honom. Han sa att man inte får göra så, att man sedan 1994 inte får jämföra texter. Så Jens pratade med min svenskalärare. Han berättade att vi ville ha en kriteriebeskrivning, alltså veta målen för vad vi måste göra för att få G, VG eller MVG.
(Då sa hon till Jens att hon faktiskt hade varit lärare länge och bla bla bla)
Anyways.. Då får vi vår kriteriebeskrivning och nu kommer det riktigt roliga.
För G ska du göra följande: skriva en text om en gud och rita en bild.
För VG: Göra ett pussel och göra en serie.
För MVG: Läs upp texten för en annan klass, inte din egen klass, någon annas klass. Och du ska göra ett spel, OM EN GUD. Vafan det ska det gå ut på?
Så jag säger: "Jaha, och varför ska vi göra detta?"
Hon svarar: "Jo, detta är bra, för serien är svenska, och när du gör spelet gör ni ju instruktioner, det är också svenska"
Så jag svarade: "Det känns som att vi går i fyran, jag fattar inte varför vi ska göra detta"
Och sen slapp vi göra uppgiften.
Sen gick vi till Jens och Camilla, och de började skratta och frågade om hon verkligen var seriös. Det var hon. Och så ville vi ha ett möte med henne. Elever, mentor och lärare. Men det ville inte hon, för hon hade ju faktiskt struntat i uppgiften. Så det blev inget möte.
Sedan dess har vi bara jobbat med nationella.
Nej, jag glömde en sak. Vet du vad det allra första vi gjorde var? Jo, jag sa att jag ville att vi skulle lära oss skriva en strukturerad tex för att vi ska ha nationella. Och hon sa okej.
Så sitter vi i klassrummet och hon går från person till person och alla får säga en mening så det ska bli en text. texten blir då sjukt osammanhängande och skitdålig. Sen får vi ut texten och då har hon strukit under typ 30 ord, som arg, natt, cirkulera och skrika, som vi ska hitta tio nya synonymer till var.
Jag frågar varför vi ska göra detta, jag kan synonymer. Hon svarar: "Ja, men det är bra att ha ett bra ordförråd". Jag säger "Ja, men jag ville lära mig att skriva." OCH VAD SÄGER HON DÅ?! "Men, lilla gumman. Alla är inte lika bra på att skriva som du. Och andra behöver öva på detta." MEN JAG DÅ?!
Ja, och sen blev ju texten sjukt dålig, och hon sa att den var okej. Och sen sa hon att "Vi har så många duktiga elever, jag ska se till att alla ska få minst VG".
Mitt svar:
Jag kan inte föreställa mig hur det är att gå i nian, men jag vet hur jobbigt det kan vara att handskas med Stella. Hon är smart och för henne är skolan oftast enkel, så det är inte så konstigt att hon klagar över att häftet hon tvingas läsa är "simpelt skrivet". Klart det är simpelt skrivet för dig Stella!
Hennes stackars lärare säger att eleverna ska vara påhittiga när det gäller namnet på guden de hittar på. Läraren tar exemplet med Torsdag, Tors dag. Tänk va smarta Asarna var som valde ett namn på sin gud så att det skulle passa in med just den fjärde dagen i veckan!
Det är lite som när Google döpte sitt företag till just Google så att det skulle passa bra in med verbet "att googla", men så är grabbarna på Google smarta också. Men kan man som lärare för en niondeklass verkligen förvänta sig att ens elever ska vara lika smarta som Asarna eller de på Google? Jag tycker inte det. Här måste jag säga att Stellas lärare faktiskt gjort ett litet fel. Hon har överskattat sina elever. Det ska man aldrig göra.
Sen klagar Stella på att hennes lärare vill jämföra texterna från de olika eleverna. Vad vore skolan om vi inte jämförde eleverna med varandra? Jag kan faktiskt inte förstå vad Stella klagar på.
För att få godkänt var eleverna tvungna att skriva en text om en gud och rita en bild. Nu kanske ni tycker att det här med att rita en bild inte hör till svenska, men ni har fel. Ni måste förstå att elever som går i nian har oerhört svårt att uttrycka sig och skriva sammanhängande och strukturerade texter. Hur är det meningen att läraren ska förstå vad eleverna skriver om hon inte får hjälp av en illustration? Och om hon inte förstår vad eleverna skriver kan hon ju knappast ge dem G.
På VG-nivån skulle eleverna göra ett pussel och rita en serie. Att få eleverna att göra ett pussel är genialiskt ur pedagogisk synvinkel. Det lär eleverna att en helhet består av flera delar som måste passa ihop för att bilden ska bli tydlig och den insikten är avgörande om man vill lära sig kommunicera.
Hittills har eleverna endast ritat en bild, skrivit en text och gjort ett pussel, men serien är också viktig. Serien gör att eleverna får chans att berätta en historia som sträcker sig över flera bildrutor. Till skillnad från en löpande text där miljöbeskrivningar blandas med historia och karaktärer så är en serie mer uppdelad. Det gör att eleverna lär sig att skilja på miljöbeskrivning och karaktärsbeskrivning och det tvingar också eleverna att tänka mer linjärt.
För MVG skulle elverna göra ett spel om sin gud samt läsa upp sin text för en annan klass. Spelet kan ju läraren använda som undervisning till nästa niondeklass hon får. Det kräver mod att ställa sig upp inför en klass med främlingar och läsa upp en uppenbart medioker text. Det är något som lär en saker, kanske inte om svenska, men om svenskar.
Om jag var Stellas lärare skulle jag inte heller vilja ha något möte.
Om jag kommer med ett opassande förslag (säg att jag till exempel erbjuder mig att dela med mig av mina snickers i utbyte mot sexuella tjänster) och får ett väldigt negativt bemötande ("Är du helt jävla dum i huvet? Jag tänker inte ha sex med dig bara för att du bjuder på snickers!") och jag sedan tar tillbaka mitt erbjudande ("Skoja bara, du behöver inte ha sex med mig bara för att du åt av mina snickers.") så vill jag ju inte behöva älta den där konversationen om och om igen. Jag har ju tagit tillbaks!
Jag tycker att Stellas lärare visade prov på kreativitet när hon fick eleverna att hitta på en mening var för att bilda en text. Om texten sen blev dålig eller osammanhängande, ja, det är ju knappast lärarens fel. Stella och hennes kompisar är väl helt enkelt korkade.
Jag uppskattar också att Stellas lärare förstår vikten av ett stort ordförråd. En del påstår felaktigt att det viktigaste är hur man använder sitt ordförråd, inte nödvändigtvis hur stort ordförrådet är. Det är lika dumt som att säga att det viktigaste är hur man använder sina pengar, inte hur mycket pengar man har.
Sist men inte minst. Buhuhu Stella. Det är så synd om dig som har en lärare som försöker se till att även dina korkade kompisar får bra betyg så de kan komma in på de gymnasieskolor de vill komma in på. Jag vet att ditt namn betyder stjärna, men det betyder inte att hela världen kretsar kring dig. MAN THE FUCK UP!
Stellas version:
Första uppgiften som vi får är att vi ska läsa ett häfte som är väldigt simpelt skrivet med stora bilder. Sånna häften man får i fyran. Och vad handlar häftet om? Asagudar. Wow, go figure.
Sen ska vi då hitta på vår egen gud och skriva om den och jag frågar vilka kriterier för överbetyg som finns och hon säger att "Ja, ni vet att Tor gav namnet till TORsdag. Ni ska dra paralleller mellan er guds namn och saker i vardagen." Typ "min gud heter tel, jag har en telefon" Och för att få överbetyg så ska du vara påhittig.
Hon säger ingenting om strukturerad text eller något sånt och jag bara "Jaha, fine." Så jag frågar henne hur hon ska bedömma oss och hon svarar att hon kommer att jämföra de olika texterna och sen se vem ska få överbetyg utifrån vem som är mest påhittig.
Vi säger att hon inte för göra så, så vi gick till Jens, min mattelärare och mentor och berättade för honom. Han sa att man inte får göra så, att man sedan 1994 inte får jämföra texter. Så Jens pratade med min svenskalärare. Han berättade att vi ville ha en kriteriebeskrivning, alltså veta målen för vad vi måste göra för att få G, VG eller MVG.
(Då sa hon till Jens att hon faktiskt hade varit lärare länge och bla bla bla)
Anyways.. Då får vi vår kriteriebeskrivning och nu kommer det riktigt roliga.
För G ska du göra följande: skriva en text om en gud och rita en bild.
För VG: Göra ett pussel och göra en serie.
För MVG: Läs upp texten för en annan klass, inte din egen klass, någon annas klass. Och du ska göra ett spel, OM EN GUD. Vafan det ska det gå ut på?
Så jag säger: "Jaha, och varför ska vi göra detta?"
Hon svarar: "Jo, detta är bra, för serien är svenska, och när du gör spelet gör ni ju instruktioner, det är också svenska"
Så jag svarade: "Det känns som att vi går i fyran, jag fattar inte varför vi ska göra detta"
Och sen slapp vi göra uppgiften.
Sen gick vi till Jens och Camilla, och de började skratta och frågade om hon verkligen var seriös. Det var hon. Och så ville vi ha ett möte med henne. Elever, mentor och lärare. Men det ville inte hon, för hon hade ju faktiskt struntat i uppgiften. Så det blev inget möte.
Sedan dess har vi bara jobbat med nationella.
Nej, jag glömde en sak. Vet du vad det allra första vi gjorde var? Jo, jag sa att jag ville att vi skulle lära oss skriva en strukturerad tex för att vi ska ha nationella. Och hon sa okej.
Så sitter vi i klassrummet och hon går från person till person och alla får säga en mening så det ska bli en text. texten blir då sjukt osammanhängande och skitdålig. Sen får vi ut texten och då har hon strukit under typ 30 ord, som arg, natt, cirkulera och skrika, som vi ska hitta tio nya synonymer till var.
Jag frågar varför vi ska göra detta, jag kan synonymer. Hon svarar: "Ja, men det är bra att ha ett bra ordförråd". Jag säger "Ja, men jag ville lära mig att skriva." OCH VAD SÄGER HON DÅ?! "Men, lilla gumman. Alla är inte lika bra på att skriva som du. Och andra behöver öva på detta." MEN JAG DÅ?!
Ja, och sen blev ju texten sjukt dålig, och hon sa att den var okej. Och sen sa hon att "Vi har så många duktiga elever, jag ska se till att alla ska få minst VG".
Mitt svar:
Jag kan inte föreställa mig hur det är att gå i nian, men jag vet hur jobbigt det kan vara att handskas med Stella. Hon är smart och för henne är skolan oftast enkel, så det är inte så konstigt att hon klagar över att häftet hon tvingas läsa är "simpelt skrivet". Klart det är simpelt skrivet för dig Stella!
Hennes stackars lärare säger att eleverna ska vara påhittiga när det gäller namnet på guden de hittar på. Läraren tar exemplet med Torsdag, Tors dag. Tänk va smarta Asarna var som valde ett namn på sin gud så att det skulle passa in med just den fjärde dagen i veckan!
Det är lite som när Google döpte sitt företag till just Google så att det skulle passa bra in med verbet "att googla", men så är grabbarna på Google smarta också. Men kan man som lärare för en niondeklass verkligen förvänta sig att ens elever ska vara lika smarta som Asarna eller de på Google? Jag tycker inte det. Här måste jag säga att Stellas lärare faktiskt gjort ett litet fel. Hon har överskattat sina elever. Det ska man aldrig göra.
Sen klagar Stella på att hennes lärare vill jämföra texterna från de olika eleverna. Vad vore skolan om vi inte jämförde eleverna med varandra? Jag kan faktiskt inte förstå vad Stella klagar på.
För att få godkänt var eleverna tvungna att skriva en text om en gud och rita en bild. Nu kanske ni tycker att det här med att rita en bild inte hör till svenska, men ni har fel. Ni måste förstå att elever som går i nian har oerhört svårt att uttrycka sig och skriva sammanhängande och strukturerade texter. Hur är det meningen att läraren ska förstå vad eleverna skriver om hon inte får hjälp av en illustration? Och om hon inte förstår vad eleverna skriver kan hon ju knappast ge dem G.
På VG-nivån skulle eleverna göra ett pussel och rita en serie. Att få eleverna att göra ett pussel är genialiskt ur pedagogisk synvinkel. Det lär eleverna att en helhet består av flera delar som måste passa ihop för att bilden ska bli tydlig och den insikten är avgörande om man vill lära sig kommunicera.
Hittills har eleverna endast ritat en bild, skrivit en text och gjort ett pussel, men serien är också viktig. Serien gör att eleverna får chans att berätta en historia som sträcker sig över flera bildrutor. Till skillnad från en löpande text där miljöbeskrivningar blandas med historia och karaktärer så är en serie mer uppdelad. Det gör att eleverna lär sig att skilja på miljöbeskrivning och karaktärsbeskrivning och det tvingar också eleverna att tänka mer linjärt.
För MVG skulle elverna göra ett spel om sin gud samt läsa upp sin text för en annan klass. Spelet kan ju läraren använda som undervisning till nästa niondeklass hon får. Det kräver mod att ställa sig upp inför en klass med främlingar och läsa upp en uppenbart medioker text. Det är något som lär en saker, kanske inte om svenska, men om svenskar.
Om jag var Stellas lärare skulle jag inte heller vilja ha något möte.
Om jag kommer med ett opassande förslag (säg att jag till exempel erbjuder mig att dela med mig av mina snickers i utbyte mot sexuella tjänster) och får ett väldigt negativt bemötande ("Är du helt jävla dum i huvet? Jag tänker inte ha sex med dig bara för att du bjuder på snickers!") och jag sedan tar tillbaka mitt erbjudande ("Skoja bara, du behöver inte ha sex med mig bara för att du åt av mina snickers.") så vill jag ju inte behöva älta den där konversationen om och om igen. Jag har ju tagit tillbaks!
Jag tycker att Stellas lärare visade prov på kreativitet när hon fick eleverna att hitta på en mening var för att bilda en text. Om texten sen blev dålig eller osammanhängande, ja, det är ju knappast lärarens fel. Stella och hennes kompisar är väl helt enkelt korkade.
Jag uppskattar också att Stellas lärare förstår vikten av ett stort ordförråd. En del påstår felaktigt att det viktigaste är hur man använder sitt ordförråd, inte nödvändigtvis hur stort ordförrådet är. Det är lika dumt som att säga att det viktigaste är hur man använder sina pengar, inte hur mycket pengar man har.
Sist men inte minst. Buhuhu Stella. Det är så synd om dig som har en lärare som försöker se till att även dina korkade kompisar får bra betyg så de kan komma in på de gymnasieskolor de vill komma in på. Jag vet att ditt namn betyder stjärna, men det betyder inte att hela världen kretsar kring dig. MAN THE FUCK UP!
Reddit ger sina bästa tips
When you're giving a presentation, bring a bottle of water up to the podium. If you find yourself in a spot where you blank, taking a drink will allow you to gather your thoughts. Nobody will be the wiser.
When working with high voltage/amperage equipment, even if you are sure you turned off the power, use your right hand and put your left in your pocket; this keeps any unexpected power from arcing through your heart
I'm quite certain this tip has saved my life, or at least kept me from needing CPR or a 911 call
If you cut up some hot peppers, wash your hands at least 3 times before touching your girlfriend where she pees.
Switching to your pistol is always faster than reloading.
Be honest. Be honest all the time. This will enable you to be lazy and not have to remember as much.
ctrl+P during a PowerPoint presentation and you can draw on your slides with a mouse.
F6 highlights your address bar.
Don't get a pet if you aren't prepared to commit to it for years to come.
You should have kissed her.
Step 1. Reset your modem by removing the power cable for at least 30 seconds and then plugging it back in.
Step 2. Restart your computer.
Step 3. If you're still having connection issues, repeat steps 1 and 2 above until it works.
If someone tells you their name, repeat it back to them immediately for retention. Then use it in conversation right then and there and they'll remember you.
Use a condom.
If you're looking to hook up with women, hit on them in places where they aren't expecting to get hit on ie grocery store, book store...places where their guard isn't up.
Clicking links with the Middle-Mouse (scroll wheel) will open them in a new tab.
Bonus: It will also close a tab
To avoid frostbite, put your hands between your buttocks. That's nature's pocket!
Do not, under any circumstances, say any of the following things to an angry female:
Calm down.
It's not a big deal.
I don't know why you're so mad about it.
Ignoring this advice WILL land you a pleasant stay in the ICU.
A Banana opens easiest from the bottom.
↑, ↑, ↓, ↓, ←, →, ←, →, B, A
Disregard females. Acquire currency.
Don't forget to bring a towel!
Don't panic!
Snott från Reddit.com
When working with high voltage/amperage equipment, even if you are sure you turned off the power, use your right hand and put your left in your pocket; this keeps any unexpected power from arcing through your heart
I'm quite certain this tip has saved my life, or at least kept me from needing CPR or a 911 call
If you cut up some hot peppers, wash your hands at least 3 times before touching your girlfriend where she pees.
That's actually how I lost my virginity. My boyfriend was fingering me, and my vaj started hurting because he had chilli on his hands. I was so horny but it hurt so much, that I decided we'd have sex :P
Switching to your pistol is always faster than reloading.
Be honest. Be honest all the time. This will enable you to be lazy and not have to remember as much.
ctrl+P during a PowerPoint presentation and you can draw on your slides with a mouse.
F6 highlights your address bar.
ctrl-L and alt-d also do this, on firefox at least.If you walk outside and see a naked man running down the street, cock flapping in the wind, you run with that man, because there is some scary stuff coming the other way.
Don't get a pet if you aren't prepared to commit to it for years to come.
As a man with a 21 year old turtle, I couldn't agree more. And be prepared to spend a lot of money.You can't fuck a crazy girl sane.
I'm sure you're spending even more now that he's old enough to drink.
You should have kissed her.
you motherfucker.If I've learned anything from my internet provider about connection issues, its:
Step 1. Reset your modem by removing the power cable for at least 30 seconds and then plugging it back in.
Step 2. Restart your computer.
Step 3. If you're still having connection issues, repeat steps 1 and 2 above until it works.
If someone tells you their name, repeat it back to them immediately for retention. Then use it in conversation right then and there and they'll remember you.
Use a condom.
If you're looking to hook up with women, hit on them in places where they aren't expecting to get hit on ie grocery store, book store...places where their guard isn't up.
Clicking links with the Middle-Mouse (scroll wheel) will open them in a new tab.
Bonus: It will also close a tab
If you're using Firefox or Chrome, middle clicking on the back or forward button opens either in a new tab.Check your face (before leaving the house)
To avoid frostbite, put your hands between your buttocks. That's nature's pocket!
Do not, under any circumstances, say any of the following things to an angry female:
Calm down.
It's not a big deal.
I don't know why you're so mad about it.
Ignoring this advice WILL land you a pleasant stay in the ICU.
A Banana opens easiest from the bottom.
Technically, that is the top. It grows with the stem pointing to the ground.Treat her at 8am how you want to be treated at 8pm
↑, ↑, ↓, ↓, ←, →, ←, →, B, A
Disregard females. Acquire currency.
Don't forget to bring a towel!
Don't panic!
Snott från Reddit.com
Top 5: Hårdaste spelbrudarna
Spelvärlden är fylld av prinsessor som mest lyckas bli bortrövade och starka manliga karaktärer vars uppgift det är att rädda de stackars hjälplösa kvinnorna. Spelvärlden är dock också fylld av några riktigt tuffa spelbara brudar. Här kommer min top 5.
5. Chun-Li (Street Fighter)
Hon debuterade i Street Fighter II 1991 som den enda tjejen i en ensemble av åtta krigare. Det gör Chun Li till en av de första kvinnliga karaktärerna i fightingspel över huvud taget vilket ger henne en plats på listan.
Till skillnad från många andra kvinnliga karaktärer har Chun Li inte helt galna proportioner. Eller, det kanske hon har, hon har nämligen läskigt muskulösa ben, men det är inte den typen av galna proportioner som jag normalt förknippar med kvinnor i tevespel.
4. Faith (Mirror's Edge)
När svenska DICE tillkännagav att de skulle göra ett Parkour-spel i första personsperspektiv var det många som blev både förvånade och förväntansfulla. Spelet kretsar kring huvudpersonen, springaren Faith, som springer över hustak och upp för väggar för att leverera paket.
Spelet förmedlar känslan av rörelse på ett sätt som sällan skådats från det här perspektivet och Faith syns ovanligt mycket för att vara huvudperson i ett spel vi ser från hennes ögon. Hennes ben och armar flänger så mycket att vi faktiskt känner att vi är Faith.
3. Lara Croft (Tomb Raider)
Jag är lite kluven till att ha med Lara på min lista eftersom hennes fysik är precis sådan som kvinnor alltid är i spel som är gjorde för 14-åriga pojkar. Men det kan inte hjälpas. Lara Croft är en av de första riktiga kvinnliga superstjärnorna i spelvärlden och måste få vara med på topplistan.
Att hon på senare år fått se sig utkonkurrerad in sin egen genre av en man i form av Uncharteds charmige hjälte Nathan Drake gör inte så mycket för vi kommer aldrig glömma Laras brittiska accent eller hennes viga kropp.
2. Jill Valentine (Resident Evil)
Jag kommer ihåg när jag spelade Resident Evil första gången. Jag kommer ihåg när jag såg den första zombien och jag kommer ihåg när hunden hoppade in genom fönstret. Jag tror aldrig att jag blivit så rädd av ett tevespel som jag blev av den där hunden.
Jag spelade som Jill Valentine och det var det första spelet i Survival-Horror-genren jag provade på. Jill är tuff, cool och orädd och hon kan spöa skiten ur alla på den här listan utom möjligtvis...
1. Samus Aran (Metroid)
Som huvudperson i Metroid-spelen på NES och SNES och senare i 3D i Metroid Prime-triologin platsar Samus in i nästan vilken topplista över bästa spelhjältarna genom tiderna som helst. Hon är rymdprisjägare som slåss mot pirater, utforskar främmande världar och gör allt sånt en hjälte ska göra.
Hon har utrustningen och arsenal för att klara av även de svåraste utmaningarna och hon gör det i sin egen takt och på sina villkor. Hon tar den tid som hon behöver, är lugn och metodisk och utforskar och skannar av sin omgivning för att lära sig mer om de planeter hon besöker. Att hon är kvinna (som håller käften) är bara en bonus.
5. Chun-Li (Street Fighter)
Hon debuterade i Street Fighter II 1991 som den enda tjejen i en ensemble av åtta krigare. Det gör Chun Li till en av de första kvinnliga karaktärerna i fightingspel över huvud taget vilket ger henne en plats på listan.
Till skillnad från många andra kvinnliga karaktärer har Chun Li inte helt galna proportioner. Eller, det kanske hon har, hon har nämligen läskigt muskulösa ben, men det är inte den typen av galna proportioner som jag normalt förknippar med kvinnor i tevespel.
När svenska DICE tillkännagav att de skulle göra ett Parkour-spel i första personsperspektiv var det många som blev både förvånade och förväntansfulla. Spelet kretsar kring huvudpersonen, springaren Faith, som springer över hustak och upp för väggar för att leverera paket.
Spelet förmedlar känslan av rörelse på ett sätt som sällan skådats från det här perspektivet och Faith syns ovanligt mycket för att vara huvudperson i ett spel vi ser från hennes ögon. Hennes ben och armar flänger så mycket att vi faktiskt känner att vi är Faith.
Jag är lite kluven till att ha med Lara på min lista eftersom hennes fysik är precis sådan som kvinnor alltid är i spel som är gjorde för 14-åriga pojkar. Men det kan inte hjälpas. Lara Croft är en av de första riktiga kvinnliga superstjärnorna i spelvärlden och måste få vara med på topplistan.
Att hon på senare år fått se sig utkonkurrerad in sin egen genre av en man i form av Uncharteds charmige hjälte Nathan Drake gör inte så mycket för vi kommer aldrig glömma Laras brittiska accent eller hennes viga kropp.
Jag kommer ihåg när jag spelade Resident Evil första gången. Jag kommer ihåg när jag såg den första zombien och jag kommer ihåg när hunden hoppade in genom fönstret. Jag tror aldrig att jag blivit så rädd av ett tevespel som jag blev av den där hunden.
Jag spelade som Jill Valentine och det var det första spelet i Survival-Horror-genren jag provade på. Jill är tuff, cool och orädd och hon kan spöa skiten ur alla på den här listan utom möjligtvis...
Som huvudperson i Metroid-spelen på NES och SNES och senare i 3D i Metroid Prime-triologin platsar Samus in i nästan vilken topplista över bästa spelhjältarna genom tiderna som helst. Hon är rymdprisjägare som slåss mot pirater, utforskar främmande världar och gör allt sånt en hjälte ska göra.
Hon har utrustningen och arsenal för att klara av även de svåraste utmaningarna och hon gör det i sin egen takt och på sina villkor. Hon tar den tid som hon behöver, är lugn och metodisk och utforskar och skannar av sin omgivning för att lära sig mer om de planeter hon besöker. Att hon är kvinna (som håller käften) är bara en bonus.
måndag 8 februari 2010
Spelkrönikören som ser ner på ditt spelande
Jag läser Alfred Holmgrens senaste spelkrönika i Aftonbladet. I krönikan skriver han att ”världen omkring oss har gått från att håna vår hobby till ett blint omfamnande av billiga plagiat och hafsjobb – medan spelhistoriens verkliga mästerverk glöms bort.”
Inser inte Holmgren att han genom sitt agerande är en del av problemet och inte lösningen?
Som krönikör i Aftonbladet har Holmgren en unik position att minska segregationen. Det kräver mod och ödmjukhet. Mod att våga vända sig till de utan för Holmgrens klick. Ödmjukhet att våga erkänna att det finns mainstreamspel som tilltalar Holmgren.
Jag hoppas att Holmgren har det mod och den ödmjukhet han behöver för att bli en del av lösningen och sluta vara en del av problemet. Att han vågar öppna ringen och bjuda in de nya spelarna att ta del av den värld vi älskar.
Holmgren känner sig hotad. M3 har tydligen skrivit: "Dö konsoll, dö" och frågat sig varför man ska ha en separat spelmaskin "bara för att grafiken är bättre och den där lile gynnaren i platformsspelet kallas för Mario istället för Texas Bob."
Stackars Holmgren. Spelandet har gått mainstream men inte genom att hans klick vuxit sig större utan genom att nya spel har lockat nya spelare. Det är fler än någonsin som spelar, men de spelar fel spel.
Holmgrens reaktion är att vända ryggen mot de nya spelarna. Han ser ner på alla som spelar "Farmville". Det är både elitistiskt och korkat.
Att spelandet har blivit mer mainstream är en positiv sak, en fantastisk möjlighet. Det är en möjlighet att bjuda in fler till Holmgrens klick genom att visa att det finns spel som både tilltalar en bred publik och oss med "mer sofistikerad smak" på samma gång.
Vi borde guida dessa nya spelare till spel som varken vi eller de behöver skämmas över att de spelar. Om vi inte gör det kommer segregationen som Holmgren pratar om bara att bli värre och det gör ingen gladare.
(Foto: Aftonbladet)
Inser inte Holmgren att han genom sitt agerande är en del av problemet och inte lösningen?
Som krönikör i Aftonbladet har Holmgren en unik position att minska segregationen. Det kräver mod och ödmjukhet. Mod att våga vända sig till de utan för Holmgrens klick. Ödmjukhet att våga erkänna att det finns mainstreamspel som tilltalar Holmgren.Jag hoppas att Holmgren har det mod och den ödmjukhet han behöver för att bli en del av lösningen och sluta vara en del av problemet. Att han vågar öppna ringen och bjuda in de nya spelarna att ta del av den värld vi älskar.
Holmgren känner sig hotad. M3 har tydligen skrivit: "Dö konsoll, dö" och frågat sig varför man ska ha en separat spelmaskin "bara för att grafiken är bättre och den där lile gynnaren i platformsspelet kallas för Mario istället för Texas Bob."
Stackars Holmgren. Spelandet har gått mainstream men inte genom att hans klick vuxit sig större utan genom att nya spel har lockat nya spelare. Det är fler än någonsin som spelar, men de spelar fel spel.
Holmgrens reaktion är att vända ryggen mot de nya spelarna. Han ser ner på alla som spelar "Farmville". Det är både elitistiskt och korkat.
Att spelandet har blivit mer mainstream är en positiv sak, en fantastisk möjlighet. Det är en möjlighet att bjuda in fler till Holmgrens klick genom att visa att det finns spel som både tilltalar en bred publik och oss med "mer sofistikerad smak" på samma gång.
Vi borde guida dessa nya spelare till spel som varken vi eller de behöver skämmas över att de spelar. Om vi inte gör det kommer segregationen som Holmgren pratar om bara att bli värre och det gör ingen gladare.
(Foto: Aftonbladet)
Top 5: Bästa spelskurkarna
Efter att ha fått en av mina top 5-listor publicerad i Aftonbladet har jag fått mersmak. Här kommer därför en till lista. Den här gången har jag listat de fem bästa spelskurkarna genom tiderna.
5. Spökena (Pac-Man)
De kanske är världens första riktiga spelskurkar och de har jagat mig både genom spelet och mina drömmar. De fyra spökena har olika namn och olika personligheter. Det röda spöket kallas "Blinky" och försöker hela tiden ta den kortaste vägen till Pac-Man. Det rosa spöket kallas "Pinky" och försöker gillra fällor genom att placera sig där det tror att Pac-Man vara härnäst. Det blå spöket kallas "Inky" och rör sig ibland målmedvetet och ibland lite mer slumpartat. Sist har vi det brandgula spöket, "Clyde", som rör sig helt oberoende av vad som sker runt omkring sig.
4. GLaDOS (Portal)
GLaDOS är rösten som guidar dig genom det geniala pusselspelet Portal. Här kommer tre typiska GLaDOS-kommentarer för att du ska förstå varför Portal är ett pusselspel som vi kommer ihåg lika mycket för dess personlighet som för själva pusslandet. "Please note that we have added a consequence for failure. Any contact with the chamber floor will result in an unsatisfactory mark on your official testing record, followed by death.", "Remember, the Aperture Science 'Bring Your Daughter to Work Day' is the perfect time to have her tested.", "Have I lied to you? [pause] ... I mean, in this room?"
3. The Lich King (Warcraft)
Arthas Menethil är den ädle prinsen som förrådde sitt folk och mördade sin far (i Warcraft III). Han är kungen som begav sig till den frusna tronen i Northrend för att bli The Lich King (i Warcraft III: The Frozen Throne). Numera är han sista bossen i World of Warcrafts andra expansion; The Wrath of the Lich King. Det är fienden som tolv miljoner spelare tävlar om att krossa.
2. Bowser (Mario)
Marios första fiende hette Donkey Kong, ändå är det Bowser som är känd som Marios ärkefiende. Anledningen är att Bowser varit Marios fiende i alla mariospel sedan Super Mario Bros. som kom ut 1985. Att vara ärkefiende till världens mest kända tevespelsfigur räcker till en plats på min lista. Det faktum att både jag och Bowser fyller 25 år i år gör att han tar sig hela vägen till andraplatsen, men för att ta förstaplatsen krävs det något utöver det vanliga.
1. Snömonstret (SkiFree)
SkiFree var ett litet Windows-spel som släpptes 1991. Spelet gick ut på att åka ner för en oändlig skidbacke, hoppa och göra trick och undvika att köra in i träd och andra hinder. Efter att ha spelat ett tag kom det dock ett snömonster och började jaga spelare. Då gällde det att åka så snabbt det bara gick för att undvika monstret och det fungerade nästan aldrig, om man inte höll ner "F"-tangenten för att åka snabbare.
Snömonstret har en given plats på listan för att det inte gick att besegra honom, bara åka ifrån honom. Han är med på listan för adrenalinkicken vi fick när han kom fram och för hur vi kämpade för att fly undan honom. Han är hemsk och brutal och jag älskar honom. Han är den bästa spelskurken genom tiderna.
Hur ser din lista ut?
Håller du med mig? Har jag fel? Hur ser din top 5-lista över de bästa spelskurkarna genom tiderna ut? Dina favoriter skiljer sig säkert från mina men jag är nyfiken. Har du Diablo på din lista? Eller Kerrigan? Är M Bison med på listan? Eller Sephiroth? Eller kanske de två superskurkarna Albert Wesker och Dr. Albert W. Wily? Lämna en kommentar och berätta om dina favoritspelskurkar.
5. Spökena (Pac-Man)
De kanske är världens första riktiga spelskurkar och de har jagat mig både genom spelet och mina drömmar. De fyra spökena har olika namn och olika personligheter. Det röda spöket kallas "Blinky" och försöker hela tiden ta den kortaste vägen till Pac-Man. Det rosa spöket kallas "Pinky" och försöker gillra fällor genom att placera sig där det tror att Pac-Man vara härnäst. Det blå spöket kallas "Inky" och rör sig ibland målmedvetet och ibland lite mer slumpartat. Sist har vi det brandgula spöket, "Clyde", som rör sig helt oberoende av vad som sker runt omkring sig.
4. GLaDOS (Portal)
GLaDOS är rösten som guidar dig genom det geniala pusselspelet Portal. Här kommer tre typiska GLaDOS-kommentarer för att du ska förstå varför Portal är ett pusselspel som vi kommer ihåg lika mycket för dess personlighet som för själva pusslandet. "Please note that we have added a consequence for failure. Any contact with the chamber floor will result in an unsatisfactory mark on your official testing record, followed by death.", "Remember, the Aperture Science 'Bring Your Daughter to Work Day' is the perfect time to have her tested.", "Have I lied to you? [pause] ... I mean, in this room?"
3. The Lich King (Warcraft)
Arthas Menethil är den ädle prinsen som förrådde sitt folk och mördade sin far (i Warcraft III). Han är kungen som begav sig till den frusna tronen i Northrend för att bli The Lich King (i Warcraft III: The Frozen Throne). Numera är han sista bossen i World of Warcrafts andra expansion; The Wrath of the Lich King. Det är fienden som tolv miljoner spelare tävlar om att krossa.
2. Bowser (Mario)
Marios första fiende hette Donkey Kong, ändå är det Bowser som är känd som Marios ärkefiende. Anledningen är att Bowser varit Marios fiende i alla mariospel sedan Super Mario Bros. som kom ut 1985. Att vara ärkefiende till världens mest kända tevespelsfigur räcker till en plats på min lista. Det faktum att både jag och Bowser fyller 25 år i år gör att han tar sig hela vägen till andraplatsen, men för att ta förstaplatsen krävs det något utöver det vanliga.
1. Snömonstret (SkiFree)
SkiFree var ett litet Windows-spel som släpptes 1991. Spelet gick ut på att åka ner för en oändlig skidbacke, hoppa och göra trick och undvika att köra in i träd och andra hinder. Efter att ha spelat ett tag kom det dock ett snömonster och började jaga spelare. Då gällde det att åka så snabbt det bara gick för att undvika monstret och det fungerade nästan aldrig, om man inte höll ner "F"-tangenten för att åka snabbare.
Snömonstret har en given plats på listan för att det inte gick att besegra honom, bara åka ifrån honom. Han är med på listan för adrenalinkicken vi fick när han kom fram och för hur vi kämpade för att fly undan honom. Han är hemsk och brutal och jag älskar honom. Han är den bästa spelskurken genom tiderna.
Hur ser din lista ut?
Håller du med mig? Har jag fel? Hur ser din top 5-lista över de bästa spelskurkarna genom tiderna ut? Dina favoriter skiljer sig säkert från mina men jag är nyfiken. Har du Diablo på din lista? Eller Kerrigan? Är M Bison med på listan? Eller Sephiroth? Eller kanske de två superskurkarna Albert Wesker och Dr. Albert W. Wily? Lämna en kommentar och berätta om dina favoritspelskurkar.
söndag 7 februari 2010
En riktig tjejdag
Jag har haft en riktig tjejdag och jag inser att jag bara genom att kalla det för just "tjejdag" kommer att göra en del lite upprörda. Men det var verkligen en tjejdag och jag ska förklara varför.
Innan jag börjar måste jag dock se till att alla har koll på vad en tjejdag är för något. För att göra det måste vi vara överens om vad tjejer gillar och är bra på. Till min hjälp har jag Markus från Fucking Åmål. Han noterar att tjejer inte är intresserade av teknik utan snarare gillar "utseende, kläder, smink o sånna grejer". Det känns obestridligt. Det här är om möjligt den ultimata definitionen av vad tjejer gillar och en tjejdag måste alltså vara fokuserad på utseende, kläder och smink.
Förrutom det Markus pratar om krävs det egentligen en sak till för att det ska kunna bli en riktig tjejdag och det är en tjej. Eftersom min Emelie befinner i andra änden av Europa fick Pinky vara mitt sällskap istället. Med en tjej fixad var det bara att börja beta av Markus lista. Låt oss börja med smink.
Smink är lätt fixat. Det är bara att bege sig till Kicks. Att kliva in i denna magiska tjejvärld känns som när Harry Potter för första klev in på Diagongränd. Det är märkliga flaskor och produkter som marknadsförs som om de har magiska egenskaper ("300 % mer volym", "Föryngrar huden"). Samtidigt gäller det att vara lite försiktig, jag vet inte riktigt hur de anställda på Kicks är och jag ville verkligen inte sluta som Edward Scissorhands.
Med smink avklarat var det dags att fixa kläder. Tjejer gillar shopping, så att besöka klädaffärer var ett måste. Jag är själv väldigt dålig på att handla kläder, jag känner mig både vilsen och överväldigad på samma gång (jag tycker dock att det är roligt att bli uppassad av personal, eller bara folk i största allmänhet, och kan jag uppnå det kan klädshoppande bli riktigt roligt).
På Gina Trikot hittade jag en sak som såg ut som en brun indianmoccasin (med fransar) för elefanter. "Vad är det där?!" utbrast jag och fick veta att det minsann var en väska. En väska? Det såg verkligen inte ut som någon väska.
Plötsligt fick jag syn på något som såg ut som en rosa vetefläta. Jag tog upp den och kände på den. Den var gjord i tyg. "Men vad är detta då?!" frågade jag bestämt och triumferande. Det var en sjal. Jag provade att lixom sära på flätan för att se om jag skulle kunna få den över huvudet, men det var omöjligt. Det visade sig, och det kom jag inte på själv, att flätan var ihopsatt i ena änden för att den skulle ta mindre plats. Om man tog bort tråden i den änden så skulle sjalen tydligen bli mer sjallik. Jag kände mig ganska dum.
Med kläder och smink avklarat måste måste jag komma till dagens höjdpunkt tillika Markus tredje punkt; utseende. Tjejer gillar att vara fina. De drömmer om det perfekta bröllopet, om att få vara en prinsessa som blir räddade av en riddare i skinande rustning. Det är rosa och vitt och fluffigt och klänningar och tiaror och alldeles, alldeles underbart.
Kan något leva upp till dessa drömmar? Självklart inte, men vad vore jag för drömmare om jag inte försökte? Det var perfekt väder. Strålande solsken och några minusgrader. Snön var iskall och gnistrade vackert i solskenet precis som Edward Cullen. Om Pinky skulle få den perfekta tjejdagen måste hon få känna sig fin och som en prinsessa. Iklädd klänning och vita prinsess-skridskor var detta inte en helt omöjlig uppgift.
När vi väl kom fram till isen hade dock solen gömt sig bakom molnen, men det gjorde inte någonting för istället för sol fick vi snöflingor stora som femkronor som långsamt singlade ner mot oss medan Beatles spelade "She's got a ticket to ride" i bakgrunden. Vi gled omkring på isen i desperata försök att inte åka på några småglin. Trots min taskiga teknik lyckades jag undvika att mosa ett enda glin. Inte heller Pinky mosade någon, men hon tycktes vara mer förtjust i sargen än vad jag var.
Själv hade jag inte åkt vanliga skridskor på... jag kan inte ens komma ihåg när jag gjorde det senast, jag får alltid så ont i fötterna så jag har aldrig känt mig motiverad att lära mig, men det spelade ingen roll. När jag förklarade att hon inte behövde vara orolig över att jag skulle överglänsa henne eftersom jag inte är så duktig tittade hon allvarligt på mig. Hon spände ögonen i mig och sa att jag var tvungen att lova att inte trilla, det skulle vara pinsamt. Jag lovade att göra mitt bästa.
Efter att ha åkt skridskor måste man dricka varm choklad och det passar ju så bra eftersom tjejer gillar choklad. Det var när vi satt där och sippade på vår choklad som jag insåg att Markus kanske inte är personen jag borde lyssna på när det gäller vad tjejer gillar och inte gillar. I Fucking Åmål är det ju Markus kompis Johan som får Elin. Johan är korkad och har inga egna åsikter, han velar och är feg. När Elin gör slut med honom blir han jätteledsen. Men Johan är snäll och han bryr sig verkligen och kanske borde jag ta med mig det från Fucking Åmål.
Markus bild av vad som är typiskt för tjejer och killar kanske stämmer på ett visst ytligt plan, men är det verkligen det som gör oss glada, som gör oss lyckliga? Jag tror inte det. Titta på Johan när han skjutsar Elin på sin moped. Titta hur han koncentrerar sig för att inte köra av vägen, titta hur glad hon ser ut. Hon är glad trots att hon är klädd i en för stor tröja, trots att de kör så snabbt att sminket hade börjat rinna och trots att de inte är på väg till en shoppingrunda i centrum. Vad är det som gör henne så glad? Jag tror att hon är glad för att hon har någon som finns där, som ser henne och som tycker om henne för den hon är, oavsett vem hon är.
Med Markus lista avprickad hoppades jag att jag även lyckats leva upp till Johans ideal. Jag sippade lite till varm choklad och tittade upp över koppen. Pinky log. Det kändes bra, som att jag gjort något rätt. "Du har en gräddmustasch" sa hon och pekade på min överläpp "det ser roligt ut." Jaja, tänkte jag, jag försökte i alla fall, och jag hade riktigt roligt så det kanske inte spelar så stor roll att hon ler åt mig och inte med mig. Det kanske var precis vad hon behövde, någon att le åt. Kanske är det som tjejer gillar.
Innan jag börjar måste jag dock se till att alla har koll på vad en tjejdag är för något. För att göra det måste vi vara överens om vad tjejer gillar och är bra på. Till min hjälp har jag Markus från Fucking Åmål. Han noterar att tjejer inte är intresserade av teknik utan snarare gillar "utseende, kläder, smink o sånna grejer". Det känns obestridligt. Det här är om möjligt den ultimata definitionen av vad tjejer gillar och en tjejdag måste alltså vara fokuserad på utseende, kläder och smink.
Smink är lätt fixat. Det är bara att bege sig till Kicks. Att kliva in i denna magiska tjejvärld känns som när Harry Potter för första klev in på Diagongränd. Det är märkliga flaskor och produkter som marknadsförs som om de har magiska egenskaper ("300 % mer volym", "Föryngrar huden"). Samtidigt gäller det att vara lite försiktig, jag vet inte riktigt hur de anställda på Kicks är och jag ville verkligen inte sluta som Edward Scissorhands.
På Gina Trikot hittade jag en sak som såg ut som en brun indianmoccasin (med fransar) för elefanter. "Vad är det där?!" utbrast jag och fick veta att det minsann var en väska. En väska? Det såg verkligen inte ut som någon väska.
Plötsligt fick jag syn på något som såg ut som en rosa vetefläta. Jag tog upp den och kände på den. Den var gjord i tyg. "Men vad är detta då?!" frågade jag bestämt och triumferande. Det var en sjal. Jag provade att lixom sära på flätan för att se om jag skulle kunna få den över huvudet, men det var omöjligt. Det visade sig, och det kom jag inte på själv, att flätan var ihopsatt i ena änden för att den skulle ta mindre plats. Om man tog bort tråden i den änden så skulle sjalen tydligen bli mer sjallik. Jag kände mig ganska dum.
Med kläder och smink avklarat måste måste jag komma till dagens höjdpunkt tillika Markus tredje punkt; utseende. Tjejer gillar att vara fina. De drömmer om det perfekta bröllopet, om att få vara en prinsessa som blir räddade av en riddare i skinande rustning. Det är rosa och vitt och fluffigt och klänningar och tiaror och alldeles, alldeles underbart.
Kan något leva upp till dessa drömmar? Självklart inte, men vad vore jag för drömmare om jag inte försökte? Det var perfekt väder. Strålande solsken och några minusgrader. Snön var iskall och gnistrade vackert i solskenet precis som Edward Cullen. Om Pinky skulle få den perfekta tjejdagen måste hon få känna sig fin och som en prinsessa. Iklädd klänning och vita prinsess-skridskor var detta inte en helt omöjlig uppgift.
När vi väl kom fram till isen hade dock solen gömt sig bakom molnen, men det gjorde inte någonting för istället för sol fick vi snöflingor stora som femkronor som långsamt singlade ner mot oss medan Beatles spelade "She's got a ticket to ride" i bakgrunden. Vi gled omkring på isen i desperata försök att inte åka på några småglin. Trots min taskiga teknik lyckades jag undvika att mosa ett enda glin. Inte heller Pinky mosade någon, men hon tycktes vara mer förtjust i sargen än vad jag var.
Själv hade jag inte åkt vanliga skridskor på... jag kan inte ens komma ihåg när jag gjorde det senast, jag får alltid så ont i fötterna så jag har aldrig känt mig motiverad att lära mig, men det spelade ingen roll. När jag förklarade att hon inte behövde vara orolig över att jag skulle överglänsa henne eftersom jag inte är så duktig tittade hon allvarligt på mig. Hon spände ögonen i mig och sa att jag var tvungen att lova att inte trilla, det skulle vara pinsamt. Jag lovade att göra mitt bästa.
Med Markus lista avprickad hoppades jag att jag även lyckats leva upp till Johans ideal. Jag sippade lite till varm choklad och tittade upp över koppen. Pinky log. Det kändes bra, som att jag gjort något rätt. "Du har en gräddmustasch" sa hon och pekade på min överläpp "det ser roligt ut." Jaja, tänkte jag, jag försökte i alla fall, och jag hade riktigt roligt så det kanske inte spelar så stor roll att hon ler åt mig och inte med mig. Det kanske var precis vad hon behövde, någon att le åt. Kanske är det som tjejer gillar.
lördag 6 februari 2010
Klappar bäst som klappar starkast
Jag är riktigt bra på att klappa händer. "Bra på att klappa händer? Vad menar han med det?" Jo, jag har lärt mig hur jag ska klappa för att få andra att börja klappa, för att klappa med eller för att sluta klappa. Det är inte så svårt egentligen, det gäller bara att klappa starkast.
Jag kan ge några exempel på hur bra jag är på att klappa. När vi är ute och det är något band som spelar kan jag utan problem få publiken att klappa med. Om det är dåligt med applåder efter en låt kan fixa det (faktum är att senaste vi var på The Liffey så blev artisten som spelade lite ledsen när vi gick för att jag sett till att han fått ordentligt med applåder.)
När vi var och såg Avatar på Rigoletto fick jag 600 personer att börja applådera samtidigt. Jag har vittnen som kan styrka min historia, så det är inte lönt att tvivla. Anledningen till att jag började applådera var att de delade ut ett pris till den 100 000 besökaren. Det är knäppt egentligen. De hade sålt över 100 000 biljetter till Avatar 3D, bara på Rigoletto. Med ett biljettpris på 150 kronor blir det 15 miljoner i intäkter på en film i en salong.
När det tillkännagavs vem Mr 100 000 var (han hade plats nr 99, en asdålig plats, inte för att jag är bitter) så fick jag igång hela salongen i applåder. Strax efteråt berättade prisutdelaren att de skulle byta 3D-film i salongen den tredje mars och hon frågade om det var någon som kunde gissa vilken film de skulle byta till: "ALICE I UNDERLANDET!" vrålade jag ut (för Kung och Fosterland) så att väldigt många vände sig om för att lokalisera källan till min ljuva stämma.
Jag hade rätt (vilket var tur, annars hade det varit pinsamt att få uppmärksamhet från en hel biosalong). Pinky, som inte verkar tycka om när folk i hennes närhet gör "pinsamma" saker, verkade dock tycka att min entusiasm inte enbart var positiv.
Men tillbaka till att klappa händer.
Jag är inte säker på vad det är jag gör för att klappa så starkt, eller kanske rättare sagt vad alla andra gör fel. Det är oavsett uppenbart att om man försöker klappa händerna hud-mot-hud så kommer det inte att låta särskilt mycket. Nej, det gäller att se till att händerna är något skålformade så att man stänger in luft mellan händerna vid varje klapp. När jag gör så låter det utav bara helvete och det är tillräckligt för att få över 600 personer att börja applådera.
Jag inser att det kommer ett visst ansvar med en sån gåva jag har. Det gäller att jag inte missbrukar mina klappningar. Jag vet att jag kan få igång en publik, men om jag plötsligt slutar klappa händer det ganska ofta att restena av publiken slutar också. En viss taktkänsla är också att rekommendera för er som vill försöka bli bra på att klappa starkt (även om det kan vara roligt att använda sina färdigheter för att klappa i otakt och få folk att komma av sig).
Jag kan ge några exempel på hur bra jag är på att klappa. När vi är ute och det är något band som spelar kan jag utan problem få publiken att klappa med. Om det är dåligt med applåder efter en låt kan fixa det (faktum är att senaste vi var på The Liffey så blev artisten som spelade lite ledsen när vi gick för att jag sett till att han fått ordentligt med applåder.)
När vi var och såg Avatar på Rigoletto fick jag 600 personer att börja applådera samtidigt. Jag har vittnen som kan styrka min historia, så det är inte lönt att tvivla. Anledningen till att jag började applådera var att de delade ut ett pris till den 100 000 besökaren. Det är knäppt egentligen. De hade sålt över 100 000 biljetter till Avatar 3D, bara på Rigoletto. Med ett biljettpris på 150 kronor blir det 15 miljoner i intäkter på en film i en salong.
När det tillkännagavs vem Mr 100 000 var (han hade plats nr 99, en asdålig plats, inte för att jag är bitter) så fick jag igång hela salongen i applåder. Strax efteråt berättade prisutdelaren att de skulle byta 3D-film i salongen den tredje mars och hon frågade om det var någon som kunde gissa vilken film de skulle byta till: "ALICE I UNDERLANDET!" vrålade jag ut (för Kung och Fosterland) så att väldigt många vände sig om för att lokalisera källan till min ljuva stämma.
Jag hade rätt (vilket var tur, annars hade det varit pinsamt att få uppmärksamhet från en hel biosalong). Pinky, som inte verkar tycka om när folk i hennes närhet gör "pinsamma" saker, verkade dock tycka att min entusiasm inte enbart var positiv.
Men tillbaka till att klappa händer.
Jag är inte säker på vad det är jag gör för att klappa så starkt, eller kanske rättare sagt vad alla andra gör fel. Det är oavsett uppenbart att om man försöker klappa händerna hud-mot-hud så kommer det inte att låta särskilt mycket. Nej, det gäller att se till att händerna är något skålformade så att man stänger in luft mellan händerna vid varje klapp. När jag gör så låter det utav bara helvete och det är tillräckligt för att få över 600 personer att börja applådera.
Jag inser att det kommer ett visst ansvar med en sån gåva jag har. Det gäller att jag inte missbrukar mina klappningar. Jag vet att jag kan få igång en publik, men om jag plötsligt slutar klappa händer det ganska ofta att restena av publiken slutar också. En viss taktkänsla är också att rekommendera för er som vill försöka bli bra på att klappa starkt (även om det kan vara roligt att använda sina färdigheter för att klappa i otakt och få folk att komma av sig).
fredag 5 februari 2010
Jag är med i Aftonbladet!
Jag är med i Aftonbladet. Det är ju helt sjukt. Igår var jag på Akademibokhandeln när min mobil ringde. Det var från Aftonbladet. Jag blev skitskraj och tänkte direkt: "Vad har jag gjort nu?" Hjärnan började jobba på högvarv samtidigt som jag uppehöll reportern med "Mm"- och "Aa"-ande.
Det visade sig att jag inte alls hade skäl att oroa mig. De ringde bara för att berätta att de ville publicera min top-5-lista betitlad "Underbart är kort, fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan)" i sin nylansering av Nöjesbladet.
Listan hade jag lämnat redan förra årtiondet (varför det är ett fel i listan, då Braid numera även går att köpa på PSN) för att de tänkt nylansera Nöjesbladet då. Någonting hade tydligen kommit emellan så den nya versionen kom först idag. Och de hade, som sagt, valt att använda just min top-5-lista vid nylanseringen. Ni kan se listan här nedan (klicka på bilden för att få upp en större version).
Hela händelsen kändes som en bra anledning att fira, så vi drog till The Liffey där jag satt och var mer dryg än vanligt ("förresten, jag är med i Aftonbladet imorgon"), men mitt sällskap tycktes inte ha några problem att bjuda på det. Vi skämtade om att jag förmodligen skulle bli felciterad i alla fall och att det var bäst att vara glad innan jag såg resultatet.
När jag fick tag på dagens Aftonbladet och bläddrade mig till Nöjesbladet fick jag mina farhågor besannade. Rubriken till min lista, som jag tyckte var ganska tydlig i det att den förklarade att det inte var "mina favoritspel" utan bara en lista på fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan) hade naturligtvis bytts ut mot "Vilka är dina favoritspel?".
Det spelar inte så stor roll, dock. Det är ingen lista jag skäms över, även om folk skulle tro att det var mina absoluta favoritspel. Om du inte har spelat Portal, Braid, World of Goo, Plants vs Zombies eller Flower så ta chansen. De är väl värda både din tid och dina pengar. De är spel lite utanför mainstream-fåran som gör mig glad över att jag spelar spel. Och jag tror att de kommer att göra dig glad också, om du vågar prova.
Det visade sig att jag inte alls hade skäl att oroa mig. De ringde bara för att berätta att de ville publicera min top-5-lista betitlad "Underbart är kort, fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan)" i sin nylansering av Nöjesbladet.
Listan hade jag lämnat redan förra årtiondet (varför det är ett fel i listan, då Braid numera även går att köpa på PSN) för att de tänkt nylansera Nöjesbladet då. Någonting hade tydligen kommit emellan så den nya versionen kom först idag. Och de hade, som sagt, valt att använda just min top-5-lista vid nylanseringen. Ni kan se listan här nedan (klicka på bilden för att få upp en större version).
När jag fick tag på dagens Aftonbladet och bläddrade mig till Nöjesbladet fick jag mina farhågor besannade. Rubriken till min lista, som jag tyckte var ganska tydlig i det att den förklarade att det inte var "mina favoritspel" utan bara en lista på fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan) hade naturligtvis bytts ut mot "Vilka är dina favoritspel?".
Det spelar inte så stor roll, dock. Det är ingen lista jag skäms över, även om folk skulle tro att det var mina absoluta favoritspel. Om du inte har spelat Portal, Braid, World of Goo, Plants vs Zombies eller Flower så ta chansen. De är väl värda både din tid och dina pengar. De är spel lite utanför mainstream-fåran som gör mig glad över att jag spelar spel. Och jag tror att de kommer att göra dig glad också, om du vågar prova.
tisdag 2 februari 2010
Inkonsekventa O:n i House
Det kan vara så att jag fokuserar på fel saker ibland. Som i det senaste avsnittet av House där jag inte kan släppa att det är något konstigt med O:na i bakgrunden.
Som ni tydligt kan se på bilden så har de två olika sorters O:n. Feta (som första O:et i Oncology) och vanliga (som andra och tredje O:na i Oncology). Min första tanke är naturligtvis att ett fett O är istället för stor bokstav, eftersom orden är skrivna uteslutande med versaler, det skulle förklara varför första O:et i Oncology är fett medan de två nästföljande inte är det.
Eftersom man vanligtvis använder versal som begynnelsebokstav i rubriker på engelska är detta logiskt. Och eftersom "of" inte får versal begynnelsebokstav så är det konsekvent. Men om det vore så att fet bokstav var ekvivalent med versal i det fall hela texten är skriven i versaler borde D:et i Diagnostics vara fett, eller D:et i Department. Men det är de inte.
Det skulle kunna vara så att det bara är just O:n som det finns fet-version av, och att det är därför Oncology fått ett fett O medan Diagnostics inte fått ett fett D. Men inte heller den teorin håller efter som det förekommer ett andra fett O, nämligen det i Diagnostics.
Så vad kan det bero på? Kan det vara så att de saknade O:n som ej var i fetstil och var tvungna att använda feta O:n? Eller finns det någon annan förklaring? Det är frågor som snurrar runt i mitt huvud när jag tittar på det senaste avsnittet av House. Men visst är det märkligt. Mycket märkligt.
Som ni tydligt kan se på bilden så har de två olika sorters O:n. Feta (som första O:et i Oncology) och vanliga (som andra och tredje O:na i Oncology). Min första tanke är naturligtvis att ett fett O är istället för stor bokstav, eftersom orden är skrivna uteslutande med versaler, det skulle förklara varför första O:et i Oncology är fett medan de två nästföljande inte är det.
Eftersom man vanligtvis använder versal som begynnelsebokstav i rubriker på engelska är detta logiskt. Och eftersom "of" inte får versal begynnelsebokstav så är det konsekvent. Men om det vore så att fet bokstav var ekvivalent med versal i det fall hela texten är skriven i versaler borde D:et i Diagnostics vara fett, eller D:et i Department. Men det är de inte.
Det skulle kunna vara så att det bara är just O:n som det finns fet-version av, och att det är därför Oncology fått ett fett O medan Diagnostics inte fått ett fett D. Men inte heller den teorin håller efter som det förekommer ett andra fett O, nämligen det i Diagnostics.
Så vad kan det bero på? Kan det vara så att de saknade O:n som ej var i fetstil och var tvungna att använda feta O:n? Eller finns det någon annan förklaring? Det är frågor som snurrar runt i mitt huvud när jag tittar på det senaste avsnittet av House. Men visst är det märkligt. Mycket märkligt.
Är jag lik Dexter Morgan?
På dagarna jobbar Dexter Morgan som blodsstänksanalytiker på Miamipolisen. När någon blivit brutalt mördad är det hans uppgift att analysera blodstänket och förklara hur mordet gått till. På sin fritid är han en brutal seriemördare. Jag får ofta höra att jag är lik Dexter och jag undrar varför.
Ibland känner jag mig som Dexter. Men jag inbillar mig att det inte är något unikt för mig.
Känslan av att göra det vi gör på dagarna mest för att vi måste och att göra det vi gör på fritiden för att vi verkligen brinner för det. Det kan väl de flesta identifiera sig med? Att inte riktigt kunna släppa fritiden på jobbet eller i skolan, det har nog alla känt. Rädslan att mitt fritidsintresse ska påverka mitt dagliga arbete, det starka behovet av att hålla dem isär.
Men jag känner mig som Dexter på ett mindre flyktigt plan också. Dexter har svårt att läsa känslor. Väldigt svårt att läsa känslor. I teveserien hör vi hans berättarröst förklara hur han tolkar folks reaktioner och vi inser att allt är inlärt. Han måste aktivt tänka att ett leende betyder att någon är glad han saknar en känsla för hur folk känner.
Jag saknar inte en sådan känsla, men ibland kan det vara väldigt svårt. Då fungerar Dexter som en karikatyr på hur jag känner. Vad var det jag gjorde som gjorde henne ledsen? Vad borde jag säga? Hur ska jag göra? Ibland är jag lika vilsen som Dexter och vår inre dialog blir läskigt lika varandras. Jag antar att det är när min naturliga känsla för att läsa av hur folk känner slår fel.
När någon reagerar på ett sätt som min känsla inte kunnat förutse, då är jag tvungen att försöka tänka och inte känna och då är steget mellan mig och Dexter inte så långt. Steget från att känna sig tvingad att tänka istället för att känna till att mörda tror jag dock är väldigt väldigt långt. Så jag undrar jag. Kanske är det så att de som säger att vi är lika inte menar till sättet. De kanske menar att vi ser lika ut. Ja, så måste det nog vara.
Kolla in min frukostritual, inspirerad av Dexter!
Ibland känner jag mig som Dexter. Men jag inbillar mig att det inte är något unikt för mig.
Känslan av att göra det vi gör på dagarna mest för att vi måste och att göra det vi gör på fritiden för att vi verkligen brinner för det. Det kan väl de flesta identifiera sig med? Att inte riktigt kunna släppa fritiden på jobbet eller i skolan, det har nog alla känt. Rädslan att mitt fritidsintresse ska påverka mitt dagliga arbete, det starka behovet av att hålla dem isär.
Men jag känner mig som Dexter på ett mindre flyktigt plan också. Dexter har svårt att läsa känslor. Väldigt svårt att läsa känslor. I teveserien hör vi hans berättarröst förklara hur han tolkar folks reaktioner och vi inser att allt är inlärt. Han måste aktivt tänka att ett leende betyder att någon är glad han saknar en känsla för hur folk känner.
Jag saknar inte en sådan känsla, men ibland kan det vara väldigt svårt. Då fungerar Dexter som en karikatyr på hur jag känner. Vad var det jag gjorde som gjorde henne ledsen? Vad borde jag säga? Hur ska jag göra? Ibland är jag lika vilsen som Dexter och vår inre dialog blir läskigt lika varandras. Jag antar att det är när min naturliga känsla för att läsa av hur folk känner slår fel.
När någon reagerar på ett sätt som min känsla inte kunnat förutse, då är jag tvungen att försöka tänka och inte känna och då är steget mellan mig och Dexter inte så långt. Steget från att känna sig tvingad att tänka istället för att känna till att mörda tror jag dock är väldigt väldigt långt. Så jag undrar jag. Kanske är det så att de som säger att vi är lika inte menar till sättet. De kanske menar att vi ser lika ut. Ja, så måste det nog vara.
Kolla in min frukostritual, inspirerad av Dexter!
måndag 1 februari 2010
Syskonen nu och då
Jag sitter och kollar igenom Majas blogg och hittar en bild hon lagt upp med alla syskonen. Det är roligt att se hur vi har förändrats. Hur vi har vuxit och hur vi trots allt ser riktigt skapliga ut.
Jag vet inte riktigt vems förtjänst det är, men det känns som att jag borde tacka mamma och pappa. Tack så mycket, det gjorde ni bra!
Jag tror att Stella har utvecklat sin snygg-min mest av oss. Maja ville göra samma min som på originalbilden. Själv insåg jag att jag inte skulle klara av att återskapa det där leendet som bara utstrålar trygghet tack vare överlägsenhet, så jag körde på ett mer lurigt leende istället.
Jag vet inte riktigt vems förtjänst det är, men det känns som att jag borde tacka mamma och pappa. Tack så mycket, det gjorde ni bra!
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)
