Skål för The Liffey!

När du läser detta har jag förhoppningsvis redan landat i New York. Jag är ledsen att jag inte kunde hålla er sällskap när ni firar halvårsjubilleum, men så kan det gå.
Det har varit ett halvår med många minnesvärda torsdagar. Den långe, den snygge, den gamle och vår kille har spelat musik och vi har sjungit med. Det har bestälts Staropramen efter Staropramen. Ibland har vi fått sällskap av någon vän, andra gånger har det bara varit vi tre. Vi har lyssnat efter sticket till Stand by me och brölat med till Drunken Sailor.

Vi har klappat och tjoat. Följt klotterkonversationen på toaletten i källaren. Beställt in chips, ibland till och med en burgare. Vi har spillt öl och det har firats, varje gång. Vi har klurat på vad det är som gör att vi blir serverade i sejdel vissa gånger och i vanliga glas andra gånger.Vi har skålat. Att vi har skålat.

Jag skulle vilja utbringa en skål. En skål som sträcker sig ända över Atlanten. En skål för oss. En skål för sex månader. En skål för The Liffey! Skål!

Stand-up på The Liffey

Har precis kommit hem efter att ha varit på Stand-up på The Liffey (det uttalas Liffejs, inte Lajfys) med Liv och Ajla. Standupen var ganska meh så när det var paus smet vi bort till den delen av puben där det spelades livemusik. Med några öl i kroppen och en riktigt grym spelman var det lätt att förlåta meh standup.

Jag tog några bilder på Liv och Ajla med Ajlas kamera(mobil) som hon har laddat in i sin dator, men hon håller de gisslan tills hon försäkrat sig om att jag kommer att vara snäll. Jag fnyser åt anklagelsen. Jag är nästan alltid snäll. Fast det verkar det vara få som inser.

När jag försöker vara trevlig eller komma med någon komplimang eller positiv yttring tror folk oftast att jag är ironisk. Som att jag skulle vara inkapabel att vara trevlig. Jag är ju hur trevlig som helst. HUR TREVLIG SOM HELST.

Spelmannen var hursomhelst hur bra som helst. Vi sjöng "What shall we do with the drunken sailor". All sjöng med. Vi hade tävling. Tjejer mot killar. Tjejerna var ganska fega (de sjöng fint men svagt, de hade inte riktigt förstått att "starkt är vackert"), men det tog sig efter ett tag. När killarna skulle sjunga så höll Ajla för min mun (för att hon visste att jag skulle ta i för KUNG och FOSTERLAND, vilket jag också gjorde), men jag tog mig loss och KROSSADE tjejerna. WOHOO!




Sen spelade han The Wild Rover och She's Got a Ticket to Ride och jag applåderade som bara jag kan!

Jag räknar kallt med att få de där bilderna av Ajla senare...