En kväll på Medusa

I fredags följde jag med Pinky för att till en fotoaffär för att fixa en bild till hennes nya legitimation. Hon presenterade sig för mannen bakom kassan och förklarade att det var just foto till legitimation hon behövde. Han förklarade att det skulle kosta 150 kronor varpå hon frågade: "tar du kort?"

Jag började skratta okontrollerat, vilket mannen i kassan inte tycktes uppskatta. "Ja" svarade han "jag är fotograf."

Det var minus 14 grader och lite blåsigt när jag tio i tre på natten till söndagen stod och väntade på bussen vid slussen. I kön stod det två män i 40-årsåldern. Den ene påminde om Kenny i South Park. Han hade en tjock täckjacka med kragen uppknäppt över munnen och en stor varm mössa nerdragen så långt det gick. Han stod och huttrade.

Hans vän hade rakat huvud och ett skägg i vilket det bildats stora iskristaller. Han borde verkligen ha frusit, men han stod stadigt och såg mycket harmonisk ut. Hans ben var nakna och han bar en kilt. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag tyckte att det var årets sämsta klädval, med tanke på vädret, eller det coolaste klädvalet jag sett på hela året.

Kenny-kopian klagade på att det var kallt. Kilt-mannen log med hela ansiktet och svarade lugnt. "Det är för att du spänner dig, om du bara slappnar av så känns det inte alls lika kallt." Kilt-mannen visade inte minsta tecken på att vara påverkad av kylan. Sällan har jag hört någon leverera "spänn dig inte, då fryser du mer"-floskeln på ett mer övertygande sätt.


"Har den där killen pratat med någon sen han kom hit?" frågade Liv och pekade på en kille som stod och hängde i utkanten av dansgolvet. Efter att ha förfestat hos Ajla hade hela gänget dragit till Medusa i Galma stan.

"Han ser lite creepy ut" fortsatte Liv "och vad är det där för handväska han har?".

Han hade midjelångt hår och ett mycket vampyrlikt utseende och hans handväska var liten och röd, vilket inte riktigt passade in i den look han tycktes sikta på. Jag kände dock igen handväskan, den tillhörde en tjej som åmade sig vid strippstången tillsammans med en annan kille.

"Det är hennes handväska" sa jag och pekade på tjejen vid strippstången. Hon gjorde verkligen sitt bästa för att dansa sexigt, men det gick inte så bra. Det verkade dock inte bekymra killen hon försökte dansa sexigt med.

"Men åh!" sa Liv och tittade på vampyrkillen "Han är ju intresserad av henne, men hon dansar bara med den där andra killen." Liv hade rätt. Med den extra informationen jag hade tillhandahållit, vem handväskan tillhörde, hade vampyrkillen förvandlats från rättså creepy till rättså gullig och framförallt ganska tragisk.

"Titta!" sa Liv en stund senare och pekade på platsen där vampyrkillen stått. De tre hade varit borta ett tag, men nu stod det någon på den där platsen. Det var dock inte vampyrkillen, det var den andra killen som tjejen hade dansat med. Och han höll i den röda handväskan! Vi vände snabbt blicken mot strippstången.

Vi kunde knappt tro våra ögon. Tjejen försökte dansa lika sexigt som förrut, men den här gången var det vampyrkillen som gjorde henne sällskap vid stången. Vi viste inte vad vi skulle tro. Vår bild av de tres inbördes relationer ställdes nu på ända en tredje gång. Hur hängde det ihop egentligen?

När tjejen och vampyrkillen ansåg sig ha dansat av sig så gick de till killen som stått vid sidan av och så försvann de till en annan del av lokalen tillsammans. Jag och Liv tittade på varandra. Vilket drama som utspelat sig framför oss, vilken följetång.

Plötsligt var de tillbaka och dansade vid stången. Men den här gången var det vampyrkillen som dansade med den andra killen och tjejen med handväskan som fick stå vid sidan av. Förvirringen var total.

"Jag är på donken men Albert och hans mössa. Om det är någon jag ska ha sex med ikväll så är det Alberts mössa." - Jesper

Anton tyckte att det var asbra med en strippstång på dansgolvet. Visst var det roligt. Speciellt när fulla människor verkligen tog sats och började tävla om vem som kunde snurra flest varv. Samtidigt kändes det lite som att dansa i en gammal tunnelbanevagn, vilket, nu när jag tänker efter, kanske inte är en så dum idé trots allt.

Själva dansandet som skedde på dansgolvet var dock lite hårdare än jag är van vid. Det var många som spelade luftgitarr och luftbas, många som liksom bara stod och skakade på huvudet, för att sedan spela lite luftgitarr. Det kanske är fel att kallad det för ett "dansgolv". Hårdrockare "dansar" inte, de rockar. Eller så är det kanske det, att spela luftinstrument, som är dans för hårdrockare, jag är lite osäker.

När jag studsade omkring som bäst på dansgolvet lyckades jag faktiskt få med mig lite folk som ville studsa tillsammans med mig. Då kändes det nästan som att vi dansade, trots att vi inte spelade något instrument, inte ens luftgitarr.

Förresten, när ni gör quorn/kött/bland/nöt-färs till tacos hur gör ni då? tifen envisades med att man utöver färs, kryddmix (vilket faktiskt var mycket billigare än att blanda till kryddorna själv efter som Ajlas kryddförråd är väldigt litet) och lite vatten ska ha grädde (han använde matlagningsgrädde). Det kändes helt fel. Så frågan lyder: grädde i tacoköttfärsen - rätt eller fel?