Människor och vapen

Så de har börjat göra Command & Conquer: Generals 2.

Jag hoppas att det kommer att ha ett minst lika bra intro som förra spelet. Det är typ allt jag kommer ihåg från föregångaren.



Generals hade en rätt barnslig inställning till diplomati... eller kanske amerikansk? Spelet släpptes ju under Bush-eran så det kanske beror på det.

Vad det gäller vapen generellt så håller jag med bilden här under.

Delvis i alla fall. Visst vore det bra med färre vapen, i någon form av jag-vill-ha-fred-på-jorden-utopi skulle det lösa alla problem. Mer realistiskt skulle det skulle säkert leda till att folk skulle skadas mindre i onödan. Men det skulle fortfarande inte ta bort roten till problemet.

En värld utan vapen löser inte problemet att människor vill skada varandra och människans oändliga påhittighet gör den världen orimlig. Vi kommer alltid att hitta nya sätt att göra varandra illa, det gäller bara att försöka låta bli.

Maja fyller 24, vi ritar.

I helgen firade Maja att hon fyllt 24.

Jag ritar något pedagogiskt.

Vi spelade ett rita-gissa-spring-spel som heter DRAW. Vid det laget var vi bara 9 personer och vi hittade på följande regler: Tre personer i varje lag, ett lag får dra ett kort, ett annat väljer en siffra mellan 1 och 5 och sen ritar en person. Motståndarlagen får en minut att gissa. Det laget som gissar rätt får en poäng och de som ritar får också en poäng om de ritar så någon annan kan se.

Det som gjorde spelet hysteriskt roligt var dock vilken typ av ord det var.

Mitt snigelspår.

Jag fick t ex rita tantsnusk, snigelspår, vinvolang, stekare och ansiktssprut.

Andra ord som blev till fantastiska teckningar var energitjuv, skummis, dataintrång och lurendrejare.

Majas energi-tjuv.

Mammas skummis

 

Mickes dataintrång

 

Mickes lurendrejare

Första intrycket: L.A. Noire

Renen har köpt L.A. Noire. Du spelar en polis i 1940-talets Los Angeles. Du har hatt. Du är cool och hela grejen hade varit helt fantastiskt om det inte vore för puckot med handkontrollen.

Första intrycket är bra. Utvecklarna har lyckats skapa någon magisk teknik för ansiktsanimering som gör att karaktärernas ansikten rör sig väldigt verklighetstroligt. Kombinera det med välskriven dialog och bra skådespelare och resultatet är ett spel där du faktiskt kan se på karaktärerna om de ljuger.



Och det behövs, för stora delar av spelet går ut på att leta fram bevis och förhöra vittnen och misstänkta, som du måste pressa på information om du misstänker att de ljuger. Problemet blir dock att eftersom just ansiktena är så verklighetstrogna så blir figurernas övrigt styltiga rörelser mer påtagliga.

Vi spelade bara någon timme, men det känns som att det finns en intressant övergripande historia mellan alla brottsutredningar. Hur kommer det sig till exempel att ens karaktär fått en tapperhetsmedalj från kriget? Och varför blir han så nojjig av att behöva använda sitt vapen om han är krigsveteran? Det är säkert frågor som kommer att besvaras innan filmen, ehh, spelet, nått sin upplösning.

Hela 40-talsstämningen känns perfekt, i den mån jag kan avgöra sånt. Miljöerna, bilarna, kostymerna, språket och inte minst soundtracket — uteslutande jazz-musik — gör att spelet känns som att spela i sin egen version av Chinatown.

Men så var det de där puckona som håller i kontrollen. Det går rätt bra för oss, så länge vi inte hamnar bakom ratten. Nu har Renen övat mer än jag — jag upptäckte rätt snabbt att jag kunde låta min partner köra bilen, Renen envisas med att köra själv — men vi har båda lyckats besudla bortsplatser med hjälp av vårdslöst körande.

Först var det Renen som krashade rakt in i en brottsplats det första han gjorde. Jag var mer subtil.

Jag till fots till brottsplatsen (som låg bara något kvarter från polisstationen), sen letade jag noggrant upp alla bevis och förhörde alla vittnet. Men när jag skulle tillbaka till stationen bestämde jag mig för att hoppa in i en polisbil som stod parkerad vid brottsplatsen. Först la jag i backen och lyckades ramma en avspärrning, sen gav jag lite för mycket gas och körde nästan över det viktigaste vittnet.

Men det tar sig och jag ser fram emot att se hur historien utvecklar sig.

4 gånger Mario. Samtidigt.

Det här är typ coolaste jag sett idag. En kille som med hjälp av en emulator (ett program som gör att du kan spela NES — gamla hederliga Nintendo 8-bitar — spel på datorn) spelar igenom fyra NES-versioner av Mario. Samtidigt. Med samma spelkontroll.

Han styr alltså alla gubbar samtidigt. Trycker han på hoppknappen på kontrollen hoppar Mario i alla fyra spelen. Hur någon skulle komma på idén har jag ingen aning om. Att det ens är möjligt är... nej, jag fattar inte. Coolt är det oavsett.

Spelkväll på Söder

Efter besöket hos Romrom och Göran åkte vi hem till Maja och Jonathan och spelade sällskapsspel.

Vi spelade ett spel varken jag eller mamma spelat förut. Carcassonne heter det och det går ut på att man lägger ut spelbrickor med städer och vägar. Sen gäller det att avsluta sina byggen för att samla poäng, eller chansa på att låta sina gubbar bli bönder för en möjlighet att kamma hem mycket poäng på slutet.

Maja var den som var mest uttrycksfull när hon spelade.

Hon gick från uppgivenhet när hon inte förstod reglerna.

Till glad-mongo när polletten äntligen trillade ner.

Till triumf när hon gjorde ett bra drag.

Jonathan var mest glad hela tiden, speciellt när han fick klosterbricka som han väntat på hela omgången. Han hade också grymt bra koll på vem som behövde vilken bricka för att dra ifrån och nästan skrek när jag fick precis den brickan jag behövde sista omgången.

Jag representerades av de blodröda gubbarna. Vi tog hem spelet med en marginal på över 50 procent till till tvåan, mycket tack vare våra trogna bönder.

Jag kan rekommendera Carcassonne (inte enbart eftersom jag vann). Det är ett spel som uppmanar samarbete och taktik på samma gång och det ger en skön stämning kring spelbordet. Eller så var det sällskapet.

För mamma spelade resultatet ingen roll alls. Hon valde glädje.

[Bowling] Med ena handen på ryggen

I fredags var jag och bowlade. Min var högerhand fortfarande svullen så jag spelade med vänstern.

Anton var skeptisk.

Om jag skulle spela med vänstern och tifen skulle lära sig skruva så skulle Anton inte få någon utmaning, menade han.

Så började vi bowla.

Anton med sin graciösa stil.

Och tifen med sin.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med bowling. Jag tycker att det är roligt att se hur hårt jag kan kasta mina klot, och på bowlingställen med hastighetsmätare har jag det som roligast. Men jag kan knappt snyta mig med vänster hand, så jag kunde inte använda min vanliga taktik.

Mitt mål var kort och gott att försöka få klotet att inte hamna i rännan. Inte krångla till det så mycket. Lita på känsla. Använda kraften.

Jag missade första kastet helt, fick tre poäng på andra. Missade tredje, fick sju på nästa. Vid det här laget hade de andra dragit ifrån. Sen slog jag spärr, spärr, strike, strike och då var det avgjort. Jag slutade första omgången med 120 poäng, 29 före tvåan.

I omgång två gick det mycket sämre, men jag kom bara 28 poäng efter ettan och slutade som totalsegrare med en poäng till godo. Med vänstern!

Ibland, när kloten inte riktigt går dit man vill,
kan förväntan när klotet på väg tillbaka är,
bli så stark att man inte vet vad man ska ta sig till,
då blir man så glad, så glad, nästan alldeles kär.

Top 5: Hårdaste spelbrudarna

Spelvärlden är fylld av prinsessor som mest lyckas bli bortrövade och starka manliga karaktärer vars uppgift det är att rädda de stackars hjälplösa kvinnorna. Spelvärlden är dock också fylld av några riktigt tuffa spelbara brudar. Här kommer min top 5.


5. Chun-Li (Street Fighter)
Hon debuterade i Street Fighter II 1991 som den enda tjejen i en ensemble av åtta krigare. Det gör Chun Li till en av de första kvinnliga karaktärerna i fightingspel över huvud taget vilket ger henne en plats på listan.

Till skillnad från många andra kvinnliga karaktärer har Chun Li inte helt galna proportioner. Eller, det kanske hon har, hon har nämligen läskigt muskulösa ben, men det är inte den typen av galna proportioner som jag normalt förknippar med kvinnor i tevespel.

4. Faith (Mirror's Edge)
När svenska DICE tillkännagav att de skulle göra ett Parkour-spel i första personsperspektiv var det många som blev både förvånade och förväntansfulla. Spelet kretsar kring huvudpersonen, springaren Faith, som springer över hustak och upp för väggar för att leverera paket.

Spelet förmedlar känslan av rörelse på ett sätt som sällan skådats från det här perspektivet och Faith syns ovanligt mycket för att vara huvudperson i ett spel vi ser från hennes ögon. Hennes ben och armar flänger så mycket att vi faktiskt känner att vi är Faith.

3. Lara Croft (Tomb Raider)
Jag är lite kluven till att ha med Lara på min lista eftersom hennes fysik är precis sådan som kvinnor alltid är i spel som är gjorde för 14-åriga pojkar. Men det kan inte hjälpas. Lara Croft är en av de första riktiga kvinnliga superstjärnorna i spelvärlden och måste få vara med på topplistan.

Att hon på senare år fått se sig utkonkurrerad in sin egen genre av en man i form av Uncharteds charmige hjälte Nathan Drake gör inte så mycket för vi kommer aldrig glömma Laras brittiska accent eller hennes viga kropp.

2. Jill Valentine (Resident Evil)
Jag kommer ihåg när jag spelade Resident Evil första gången. Jag kommer ihåg när jag såg den första zombien och jag kommer ihåg när hunden hoppade in genom fönstret. Jag tror aldrig att jag blivit så rädd av ett tevespel som jag blev av den där hunden.

Jag spelade som Jill Valentine och det var det första spelet i Survival-Horror-genren jag provade på. Jill är tuff, cool och orädd och hon kan spöa skiten ur alla på den här listan utom möjligtvis...

1. Samus Aran (Metroid)
Som huvudperson i Metroid-spelen på NES och SNES och senare i 3D i Metroid Prime-triologin platsar Samus in i nästan vilken topplista över bästa spelhjältarna genom tiderna som helst. Hon är rymdprisjägare som slåss mot pirater, utforskar främmande världar och gör allt sånt en hjälte ska göra.

Hon har utrustningen och arsenal för att klara av även de svåraste utmaningarna och hon gör det i sin egen takt och på sina villkor. Hon tar den tid som hon behöver, är lugn och metodisk och utforskar och skannar av sin omgivning för att lära sig mer om de planeter hon besöker. Att hon är kvinna (som håller käften) är bara en bonus.

Spelkrönikören som ser ner på ditt spelande

Jag läser Alfred Holmgrens senaste spelkrönika i Aftonbladet. I krönikan skriver han att ”världen omkring oss har gått från att håna vår hobby till ett blint omfamnande av billiga plagiat och hafsjobb – medan spelhistoriens verkliga mästerverk glöms bort.”

Inser inte Holmgren att han genom sitt agerande är en del av problemet och inte lösningen?

Som krönikör i Aftonbladet har Holmgren en unik position att minska segregationen. Det kräver mod och ödmjukhet. Mod att våga vända sig till de utan för Holmgrens klick. Ödmjukhet att våga erkänna att det finns mainstreamspel som tilltalar Holmgren.

Jag hoppas att Holmgren har det mod och den ödmjukhet han behöver för att bli en del av lösningen och sluta vara en del av problemet. Att han vågar öppna ringen och bjuda in de nya spelarna att ta del av den värld vi älskar.

Holmgren känner sig hotad. M3 har tydligen skrivit: "Dö konsoll, dö" och frågat sig varför man ska ha en separat spelmaskin "bara för att grafiken är bättre och den där lile gynnaren i platformsspelet kallas för Mario istället för Texas Bob."

Stackars Holmgren. Spelandet har gått mainstream men inte genom att hans klick vuxit sig större utan genom att nya spel har lockat nya spelare. Det är fler än någonsin som spelar, men de spelar fel spel.

Holmgrens reaktion är att vända ryggen mot de nya spelarna. Han ser ner på alla som spelar "Farmville". Det är både elitistiskt och korkat.

Att spelandet har blivit mer mainstream är en positiv sak, en fantastisk möjlighet. Det är en möjlighet att bjuda in fler till Holmgrens klick genom att visa att det finns spel som både tilltalar en bred publik och oss med "mer sofistikerad smak" på samma gång.

Vi borde guida dessa nya spelare till spel som varken vi eller de behöver skämmas över att de spelar. Om vi inte gör det kommer segregationen som Holmgren pratar om bara att bli värre och det gör ingen gladare.

(Foto: Aftonbladet)

Top 5: Bästa spelskurkarna

Efter att ha fått en av mina top 5-listor publicerad i Aftonbladet har jag fått mersmak. Här kommer därför en till lista. Den här gången har jag listat de fem bästa spelskurkarna genom tiderna.

5. Spökena (Pac-Man)

De kanske är världens första riktiga spelskurkar och de har jagat mig både genom spelet och mina drömmar. De  fyra spökena har olika namn och olika personligheter. Det röda spöket kallas "Blinky" och försöker hela tiden ta den kortaste vägen till Pac-Man. Det rosa spöket kallas "Pinky" och försöker gillra fällor genom att placera sig där det tror att Pac-Man vara härnäst. Det blå spöket kallas "Inky" och rör sig ibland målmedvetet och ibland lite mer slumpartat. Sist har vi det brandgula spöket, "Clyde", som rör sig helt oberoende av vad som sker runt omkring sig.

4. GLaDOS (Portal)

GLaDOS är rösten som guidar dig genom det geniala pusselspelet Portal. Här kommer tre typiska GLaDOS-kommentarer för att du ska förstå varför Portal är ett pusselspel som vi kommer ihåg lika mycket för dess personlighet som för själva pusslandet. "Please note that we have added a consequence for failure. Any contact with the chamber floor will result in an unsatisfactory mark on your official testing record, followed by death.", "Remember, the Aperture Science 'Bring Your Daughter to Work Day' is the perfect time to have her tested.", "Have I lied to you? [pause] ... I mean, in this room?"


3. The Lich King (Warcraft)

Arthas Menethil är den ädle prinsen som förrådde sitt folk och mördade sin far (i Warcraft III). Han är kungen som begav sig till den frusna tronen i Northrend för att bli The Lich King (i Warcraft III: The Frozen Throne). Numera är han sista bossen i World of Warcrafts andra expansion; The Wrath of the Lich King. Det är fienden som tolv miljoner spelare tävlar om att krossa.

2. Bowser (Mario)

Marios första fiende hette Donkey Kong, ändå är det Bowser som är känd som Marios ärkefiende. Anledningen är att Bowser varit Marios fiende i alla mariospel sedan Super Mario Bros. som kom ut 1985. Att vara ärkefiende till världens mest kända tevespelsfigur räcker till en plats på min lista. Det faktum att både jag och Bowser fyller 25 år i år gör att han tar sig hela vägen till andraplatsen, men för att ta förstaplatsen krävs det något utöver det vanliga.

1. Snömonstret (SkiFree)
SkiFree var ett litet Windows-spel som släpptes 1991. Spelet gick ut på att åka ner för en oändlig skidbacke, hoppa och göra trick och undvika att köra in i träd och andra hinder. Efter att ha spelat ett tag kom det dock ett snömonster och började jaga spelare. Då gällde det att åka så snabbt det bara gick för att undvika monstret och det fungerade nästan aldrig, om man inte höll ner "F"-tangenten för att åka snabbare.

Snömonstret har en given plats på listan för att det inte gick att besegra honom, bara åka ifrån honom. Han är med på listan för adrenalinkicken vi fick när han kom fram och för hur vi kämpade för att fly undan honom. Han är hemsk och brutal och jag älskar honom. Han är den bästa spelskurken genom tiderna.

Hur ser din lista ut?
Håller du med mig? Har jag fel? Hur ser din top 5-lista över de bästa spelskurkarna genom tiderna ut? Dina favoriter skiljer sig säkert från mina men jag är nyfiken. Har du Diablo på din lista? Eller Kerrigan? Är M Bison med på listan? Eller Sephiroth? Eller kanske de två superskurkarna Albert Wesker och Dr. Albert W. Wily? Lämna en kommentar och berätta om dina favoritspelskurkar.

Jag är med i Aftonbladet!

Jag är med i Aftonbladet. Det är ju helt sjukt. Igår var jag på Akademibokhandeln när min mobil ringde. Det var från Aftonbladet. Jag blev skitskraj och tänkte direkt: "Vad har jag gjort nu?" Hjärnan började jobba på högvarv samtidigt som jag uppehöll reportern med "Mm"- och "Aa"-ande.

Det visade sig att jag inte alls hade skäl att oroa mig. De ringde bara för att berätta att de ville publicera min top-5-lista betitlad "Underbart är kort, fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan)" i sin nylansering av Nöjesbladet.

Listan hade jag lämnat redan förra årtiondet (varför det är ett fel i listan, då Braid numera även går att köpa på PSN) för att de tänkt nylansera Nöjesbladet då. Någonting hade tydligen kommit emellan så den nya versionen kom först idag. Och de hade, som sagt, valt att använda just min top-5-lista vid nylanseringen. Ni kan se listan här nedan (klicka på bilden för att få upp en större version).

Hela händelsen kändes som en bra anledning att fira, så vi drog till The Liffey där jag satt och var mer dryg än vanligt ("förresten, jag är med i Aftonbladet imorgon"), men mitt sällskap tycktes inte ha några problem att bjuda på det. Vi skämtade om att jag förmodligen skulle bli felciterad i alla fall och att det var bäst att vara glad innan jag såg resultatet.

När jag fick tag på dagens Aftonbladet och bläddrade mig till Nöjesbladet fick jag mina farhågor besannade. Rubriken till min lista, som jag tyckte var ganska tydlig i det att den förklarade att det inte var "mina favoritspel" utan bara en lista på fem korta men grymma spel (som inte kostar skjortan) hade naturligtvis bytts ut mot "Vilka är dina favoritspel?".

Det spelar inte så stor roll, dock. Det är ingen lista jag skäms över, även om folk skulle tro att det var mina absoluta favoritspel. Om du inte har spelat Portal, Braid, World of Goo, Plants vs Zombies eller Flower så ta chansen. De är väl värda både din tid och dina pengar. De är spel lite utanför mainstream-fåran som gör mig glad över att jag spelar spel. Och jag tror att de kommer att göra dig glad också, om du vågar prova.

Tevespel nu och då