Frosty the Snowman

"Jag tycker inte om att julpynta egentligen" sa Malin och visade upp det hon hade dekorerat sin lägenhet med till julen. Det var då jag såg honom.

Han stod där bredvid hennes teve. Jimmy, snögubben.

"Han kan sjunga också" sa Malin glatt och satte igång honom.

Håret reste sig längs min ryggrad och... och jag bestämde mig för att Jimmy skulle få spela huvudrollen i årets julfilm. Så liksom, varsågoda.

Stella är på väg till Stockholm!

WOHOO!!

Stella, Herr Gris!

Jag kan inte titta på Pumba utan att tänka på Stella.

Jag saknar dig syrran!! <3<3

Apple Store på Manhattan

Jag satt och letade efter bilder på Stella. Jag ville illustrera hur hon såg ut som en korv/gris när hon var liten men att hon blivit cool nu.

Istället hittade jag den här bilden som hon tog när vi var på Apple Store på Manhattan förra sommaren.

 

Bilden får mig att tänka på den här nyheten om det japanska sumosällskapet som delade ut iPads till sina medlemsklubbar eftersom medlemmarna missat information som skickats till dem via telefon och fax. Den större iPad:en skulle tydligen göra det möjligt för sumobrottarna att kommunicera med varandra elektroniskt.

[Vykort] Hälsningar från tjockisen!

Jag har fått ett vykort. Av en tjockis!

Hon — det är alltid en hon — berättar om hur hon skyr solen, hör pappas röst i bakhuvet och ständigt är trött. Kanske för att hon går en mil om dagen och får varken sallad eller fullkorn. Istället bjuds det socker tills hon blir illamående.



Nåväl. Hursomhelst. Det är det första vykortet jag fått till min nya adress och jag ska sätta upp det på mitt kylskåp (så jag slipper se det). Det verkar som att tjockisen har haft det rätt najs där hon har varit. Och att hon tänkt på mig. Och jag antar att det är det som räknas.

[Pappa] Midnight in Paris

Jag sitter och funderar på vad ordet pretentiös egentligen betyder och vilka klassmarkörer som definierar just mig.

Under tiden underhåller syrran mig med en klassisk pappahistoria.

Spooky indeed.

Det gjorde Pinky så lycklig

Pinky ringde mig och lät fantastiskt lycklig.

"Jag mår bättre" sa hon med en ton som jag kände igen men inte kunde placera.

"Du låter f—" sa jag och försökte säga "full" när samtalet bröts. Det var nog tur för det är inte en så trevlig sak att säga till någon som inte har druckit.

Pinky ringde upp igen och jag började om.

"Jo, jag sa att du lät alldeles h—". Den här gången försökte jag säga "hög" men återigen bröts samtalet. Det kändes som att min mobil försökte hindra mig från att säga något dumt.

Då insåg jag var jag kände igen den där tonen. Jag hade hört den en gång tidigare.

När Stella blivit påkörd av en bil, fått knät opererat och låg i sjuksängen. Då ringde jag henne och frågade hur hon mådde, om det gjorde ont. Hon sa att det hade gjort jätteont, men sen fick hon morfin "och det var haaaaarligt" (hon pratade bred skånska).

Det var precis så Pinky lät — som Stella låtit när hon beskrev hur det kändes att få morfin — den var bara ren lycka. Jag berättade för Pinky och hon förklarade att hon precis varit hos Martin och blivit masserad.

"Tja, morfin, endorfin. Båda slutar med orfin" sa hon och jag kunde känna hennes leende från andra sidan stan.

Min slutsats är att Martin är grym på att massera, vilket är bra eftersom han är utbildad till det och tar betalt för att massera folk. När jag tänker efter borde jag ringa honom innan han blir fullbokad.

Gästblogg: Mina vänner och jag

Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste fyra veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste tre veckorna).

När jag var liten lekte jag mest för mig själv. Mina leksaker gick på stora äventyr och det fanns alltid en ond ”tjuv” som rövade bort någon och så började äventyret. Men när jag skulle göra andra saker, när man faktiskt behövde andra, som att spela spel, då hade jag en annan vän. Han hette Luften. Men min ovän, han hette Vinden.

När jag var liten var jag inte riktigt som de andra barnen. Jag är fortfarande inte riktigt som de andra, men jag är bättre på att fejka det nu för tiden. Jag smälter in bättre. Förutom när jag dansar för mig själv och brodern filmar. Då sprids liksom det sanna jaget.

Stella var inte riktigt som de andra barnen

Jag växte upp på landet. Jag hade en katt som jag älskade (kärleken kanske inte var ömsesidig till en början), några höns, ett paradis (en enorm trädgård) och äldre syskon. Jag vet inte om det berodde på att jag bodde på landet och inte riktigt passade in på dagis för att jag oftast var snäppet yngre, men jag har alltid varit lite ensam. Fast, det har ändå varit självvalt. Jag gillade inte alla precis, det var skönt att vara själv. Jag kunna forma spelets regler som jag ville.

Jag lekte med My Little Pony. Jag har aldrig sett ett enda avsnitt, men det verkat sjukt läskigt. För mig var de inte My Little Pony, de var delar av ett samhälle, en sammanhållning. Alla hade sina egna krafter och tillsammans klarade de alla möjliga uppgifter. Dock var det inte bara leksaker som hade känslor och liv. Jag minns även att jag brukade leka med Alberts joysticks och andra prylar till datorn. De gick minsann också på äventyr. Något som de vuxna inte förstod. Jag hade lite grann utav en fantasi.

Stella kände sig oftast lite utstött

Jag hade såklart vänner på dagis. Men jag kände mig ändå oftast lite utstött. Inte riktigt med. Det kanske blev så för att jag lekte så mycket med mig själv att jag inte hade lärt mig det sociala spelet. Tur som fan att jag gjorde det när jag kom till Malmö, annars hade jag blivit en såndär mussla. Alla har en i klassen, på jobbet. De som inte säger något. Som bara är.. awkward. Det är inte jag, jag är bara pinsam.

När jag inte var med mina vänner, när de inte kunde eller jag inte ville, då lekte jag ändå. Jag spelade spel med luften och så fort jag missade, eller förlorade så sa jag att ”det var luften som förlorade”. Att jag spelade åt honom då. Perfekta kompisen. Jag hade alltid rätt.

Stellas vän är bara missförstådd

Men jag var inte oskyldig när jag var liten. Jag gömde saker. Eller rättare sagt: Vinden gömde saker. Han gömde nycklar från mamma när hon skulle handla. Han fick mig att förlora när vi spelade spel. Han förstörde allt för mig. Han var den elaka. Jag har alltid tyckt det, fram tills häromdagen när Albert visade mig ett klipp. Min ovän är bara missförstådd, insåg jag. Jag kanske ska ge honom en andra chans. Vad tycker ni?

Gästblogg: Ska du hänga med på fest? Nä!

Stella gästbloggar på Albertbloggen en gång i veckan (de senaste tre veckorna, om man räknar den här veckan, annars de senaste två veckorna).

Runt om mig pågår alla dessa fester. De innehåller fulla idioter och kass musik, vilket inte hade gjort mig något, egentligen, om jag bara stannat hemma. Fast riktigt så har det inte blivit. Just därför är dessa fester något som faktiskt påverkat mig och min ekonomi. Jag är rätt slut på det. Jag är så slut, Tyrone.

”Men Stella, om du inte vill gå på fest, gör inte det då.”

Gör inte det då. Ha. Gör inte det då — skojar du med mig?! Har du hört talas om grupptryck kanske? Överallt ligger det och trycker. Fyfan. Lika bra att jag tar det från början.

Det var en ny termin. Sensommaren lös likt sensmoralen i korridorerna på den nya, allt för skrämmande skolan. Ryktet om en fest spreds på skolan (fast, posters var det egentligen, rykte är väl kanske inte vad det var). Mina nya och jävligt entusiastiska vänner köpte genast biljetter. Jag med såklart, en fest, det måste ju bli kul. Dansa till skön musik och lära känna nya människor — så fan heller.

Liten lokal. Fulla människor. Kass musik. Taffsande äckel (nu mer känd som ”fisken”). Obekväma skor. 120 kronor mindre i plånboken. Trötthet. Alltid denna trötthet.

Stella tycker att hon se tjock ut på den här bilden, jag tycker att hon ser trött ut.

”Aldrig igen” tänkte jag på hemvägen.

Veckan därpå köpte vi biljetter till nästa grej. Den såg vi också fram emot. Den förra festen var dålig, men denna, åh herregud denna kommer att bli grym! — tvärtom. Det regnade. Taxi. Obekväma skor. Blött hår. Trötthet. ”Aldrig igen” påminde jag mig själv.

Sen kom Danmark. En av de härligaste händelserna i mitt liv. Människor jag älskade, naivitet som flödade, glädjerus in på småtimmarna. Härliga fester, bra musik. Bra umgänge. Mitt hopp kom tillbaka. Jag ville ha mer. Mer fest. Det kan vara bra. Jag var pepp.


Det gällde att köpa biljetter direkt. Jag ville ha mer! Mer Danmark, jag ville dansa! — Tredje festen. Lokal. Kasst ljud. Kasst ljus. Orgie på dansgolvet. Öl. Överallt denna öl. Jag ville spy på denna öl. Trötthet. ”Aldrig igen” tänkte jag åter en gång — men pengarna gick i alla fall till välgörenhet.

Stella visar hur hon ville dansa

Det kom en till fest. Jag sa nej. De tjatade. Och tjatade. ”Du KAN inte missa denna” Det sa du de tre senaste gångerna också, tjockhuvud. Jag vill inte mer. Ledsna blickar. Besvikelsen. Och så kom tröttheten. Alltid denna trötthet. ”Aldrig mer” tänkte jag och köpte ingen biljett.

Sen, förra veckan, var det en ny fest som de ville gå på. ”Det är en invigning, det kommer bli legendariskt, denna kan du inte missa” Jag ville inte. Jag sa nej några gånger. ”Men jag går inte utan dig, jag vill verkligen gå” Jag ville inte. ”Kom igen, du kommer vara pepp, fredagen innan lovet” Så många ord. Jag var så stressad. Varje kväll den veckan bröt jag ihop på grund av stressen från skolan. Jag visste att jag inte skulle orka. Inte igen. ”Jag gillar inte sådana fester” sa jag. Besvikelsen. Jag orkade inte. Jag köpte biljetten. Det kanske skulle bli kul ändå. – Så fan heller. Jag höll på att bryta ihop på vägen dit. Jag ville inte. Jag gick ändå. Träffade mina vänner. De spelade i alla fall Red Hot Chili Peppers. Lite coolt. Annars? — Kö i en och en halv timme. Fulla idioter. Trötthet, ni fattar grejen.

I helgen gick jag på min sista organiserade fest. Den sista festen organiserad av någon av gymnasieskolorna. Jag har insett det nu. Jag tänker inte lyssna på dem, när de sitter där och vill att jag ska följa med. Jag ska göra det jag vill, inte leva för någon annan. Jag ska njuta av Lübeck. Jag ska njuta av Prag. Inget jävla organiserat skit. Mina fredagar ska bestå av film och folk jag tycker om. Jag orkar inte vara ytlig mer. Så jävla korkat bara.

Jag ska göra det jag vill.

Gästblogg: Det kallas allmänbildning. Men vad fan vet jag.

Eftersom det var många som gillade Stellas förra gästbloggsinlägg kommer här ett till. Suger detta får vi se om hon får förtroendet en gång till.

Jag går på gymnasiet. Gymnasiet är rätt efterblivet. Det berättar mina lärare för mig. De berättar att alla klasser är inte som din klass, gumman. Det brukade inte vara såhär. Något har ändrats. 

Ja, sen kommer ju alla från olika bakgrund, har inte haft samma intensivutbildning inom vissa kulturella områden som jag, och jag för den delen är långt ifrån så grym på att balansera formler som de andra. Men alla har ju olika prioriteringar.

Ändå känner jag väl ändå att det är bra att veta, någonstans, att tron på karma inte hör ihop med protestantismen. Fast det är kanske bara jag.

En av de första skoldagarna skulle vi intervjua varandra i klassen. En sån där det-är-inte-kul-nu-men-blir-kul-sen-grej. Vi satte oss utanför aulan, jag och kanske fem tjejer till. Frågor ställdes hit och dit och plötsligt frågar en av mina nya vänner vad meningen med livet är. 42, svarar jag men säger sen snabbt att, nej, jag vet nog inte. Jag tänkte att det kortet hade blivit spelat så många gånger och att det helt enkelt inte var roligt längre. Men då hände något konstigt.

Alla runt om mig började småfnissa och säga ”gud vad du är random, Stella”. Vaddå random? undrade jag. Vaddå 42? undrade de. Jag berättade att självklart är det 42, det vet väl alla. Snea blickar kröp mot mig, och jag satt förvånat kvar i denna cirkel av oförstånd. Men ni vet, försökte jag, Liftarens guide till galaxen. Knäpptyst. Ingen visste vad jag pratade om.

Nu hör det till saken att i min förra klass var vi galna i allt som hade med typ, Pulp Fiction att göra och vi lyssnade på Nirvana tills vi däckade i korridorerna. När människor då börjar undra vad jag pratar om, så blir jag lite rädd kanske. Förstår inte.



Denna brist på kunskap är oförståelig för mig. Som häromdagen, när vi stod vid våra skåp och skulle hämta diverse böcker. Någon säger något i stil med ”I want you to hug me”, fast väldigt bestämt. Jag börjar genast citera ”I want you to hit me as hard as you can”, upprepade gånger. Folket runt omkring mig börjar röra på sig lite otåligt. “Wtf, Stella”.

Stellas kompisar reagerar precis som huvudpersonen i Fight Club

Jag ser upp, ingen förstår någonting, tror väl bara att jag är någon mentalpatient som står och mumlar skumma grejer för sig själv. Jag öppnar munnen för att börja förklara, men inser snart att det är lönlöst. De har inte sett filmen. De har inte läst boken. Sluta citera skumma saker, de kommer inte förstå.

Ibland längtar jag tillbaka till den tiden då jag kunde sjunga ut ”hardcore, soft porn” utan att det var konstigt. Det kanske var konstigt då också. Vi alla var kanske rätt snea. Emos, kallades vi. Pjamasparty i korridoren, sa de. Aja, på festivaler i sommar kanske. Det löser sig. Dags att vara normal och plugga kemi.

Gästblogg: Nytto-trenden

I ett försök att få ett nytt perspektiv på världen har jag låtit Stella skriva ett gästblogginlägg. Om det här funkar, och någon gillar hennes inlägg, kommer jag tvinga henne att skriva mer.

Vart jag än vänder mig ser jag spåren av en tydlig trend. På affischer, i din närmaste affär jag till och med i ditt eget kylskåp. Magra modeller visar upp sina beniga armar och fullkornspastan blir populär. Vitamindricka och choklad med 80 procent kakao. Allt ska vara nyttigt, allt som skulle vara gott blir äckligt. Det jag pratar om är Nytto-trenden.

När jag var uppe i Stockholm sist så fick jag känna på den tydligaste av nytto-trendens smakupplevelsen hittills. Jag var på ett kalas där det skulle serveras tårta. Chokladtårta. Vilket, som inte kan betonas nog, är min favorit. Den såg ljuvlig ut. Glasyren sken som en tunn slöja över denna drömmarnas chokladtårta. Jag var frestad att springa fram och med ett enda vrål kasta i mig all ljuvlighet.

Men smidig som jag är, och för att inte verka allt för krängd då min fästman var i närheten, lämnade jag plats åt andra. Jag lät de gå förbi, smaka först, och jag själv spelade ödmjukt ointresserad. Sen, då tiden ansågs mest passande, smög jag mig fram, tog tag i tårtspaden och lät den sakta glida in i denna dröm. Det var då jag började ana oråd. Jag blev nämligen lite tveksam då konsistensen inte var så mjuk som jag trott. Och även nu, såhär på nära håll, kände jag inte den välbekanta doften av sockerfylld choklad. Något annat blockerade denna festmåltid. En doft jag inte riktigt kunde urskilja. Jag ignorerade mina små tankar och tänkte att jag nog bara var lite ur balans. Jag skar upp en bit.

Så låg den där på tallriken och skrek åt mig. Ät mig, ät mig! Ja, lilla kaka, jag ska äta dig, viskade jag tyst. Jag böjde långsamt ner skeden, tog en bit och förde den mot munnen. Mitt ansiktsuttryck måste ha till en början setts som äcklat, men jag ändrade snart attityd. Jag spelade med, sa mm, så gott. Härligt. Men det var en charad. Det smakade inte gott. Det smakade inte choklad. Det smakade inte socker. Det smakade.. nyttigt.

Plötsligt började jag uppfatta vad folket hade sagt runt om mig hela tiden. Det hade pratats en del men, jag var inte en medlem i umgänget och för övrigt alldeles för upptagen med att fokusera på kakan för att höra på vad andra pratade om. Orden kom mot mig. Det var så självklart, så tydligt. Plötsligt förstod jag varför tre tårtor stod orörda. Varför alla tog så små bitar. Varför alla åt så långsamt och lämnade rester kvar på tallrikarna. Rödbetor.

Kakan var full utav rödbetor. Som alla chokladfantaster vet så passar inte rotfrukter med denna mörkt exotiska smaksensation. Kakan blev torr. Inte spröd, inte mjukt fluffig eller kladdig. Torr. Rödbetan hade letat sig in i varje vrå och förstört något som kunnat vara så gott. Jag ville gråta.

Så frågade jag mig själv vilken ond själ skulle göra något sådant, så smutsigt, så emot alla regler kring bakelser och deras mystik. Sen förstod jag. Detta var inte någons fel. Förutom media och alla dess påhopp mot omvärlden att nu minsann ska vi vara nyttiga. Ack, media som endast vill vara en del av vårt liv, låt bli att förstöra det enda vi har kvar. Maten.

Men jag kunde ändå inte begripa det. Varför göra något som redan är onyttigt smaka nyttigt? Hela poängen förloras ju i ett enda slag. Det smakar äckligt, men gör dig lika fet. Om jag ska bli tjock kan jag väl lika gärna njuta av det som får fettet att hopas i gryningen.

Men det finns i alla fall en reklam, med ett sant budskap att följa. En ledstjärna i mörkret. Delicato.

Att se normal ut på bild

Ibland är det svårt att se normal ut när folk ska ta bild på en.

Ta den här bilden på mig och mina systrar till exempel. Jag har tagit av mig mina glasögon för att man enklare ska kunna se om vi är lika varandra. Jag och Stella var övertygade om att Maja kanske inte är vår syster, så vi skulle ta en bild för att bekräfta.

Så fick vi hjälp att ta fotot och när jag tittar på det blir jag alldeles förskräckt. Det där är inte normalt. Så där kan man ju inte se ut! Titta på mig. Det där leendet. Ni ser själva. Hela mitt ansiktsuttryck är ju helt tillgjort. Känns inte alls äkta.

Så nu sitter jag och funderar på hur man gör för att se normal ut på bild. Finns det något knep? Något man ska tänka på? Jag vill bara att det ska vara naturligt, men hur?

Jag kanske ska ta och fråga mina systrar. De verkar ha koll.

Stellas hemliga brev

Igår tänkte jag att jag skulle börja läsa boken Stella gav mig i födelsedagspresent.

I boken hittade jag ett litet kuvert. I kuvertet ett handskrivet brev. Från Stella.

Jag fick dåligt samvete över att jag inte sett det tidigare men känslan av att hitta en gömd skatt gjorde att jag inte brydde mig (lite som Stella beskrev hur det kändes att få morfin "Jag hade fortfarande ont, jag bara brydde mig inte").

Jag tror det räcker som introduktion.




Min familj: awesome!

Emelies födelsedag

Idag träffade jag och Stella Emelie som fyllde år.

Vi gick till The Liffey och åt. Emelie hade redan ätit så jag och Stella beställde in kycklingvingar, pommes och aioli. "Perfekt bakfyllemat" förklarade jag för Stella som lyssnade med stora öron.

Emelie såg fundersam ut i den dunkla pubbelysningen så vi bestämde oss för att gå ut och ta en promenad i solen.



Likt Stålmannen verkar det som att Emelie får sin kraft från solen. Det tog inte lång tid förrän hon var full av energi värdig ett födelsedagsbarn igen.



Vi gick förbi några tjejer som satt på huk. Jag frågade varför och fick efter lite språklig förvirring — det visade sig att ingen av dem pratade svenska — reda på att de satt på huk för att de var så trötta. De fnittrade och vi gick vidare.



Emelie och Stella fick ännu mer sol på sig samtidigt som min telefon fick slut på batteri.



Stella var osäker på hur länge hennes batteri skulle hålla.



Plötsligt började Emelie hoppa och studsa och peka.

"Titta! Titta!" ropade hon och pekade på ett hål i marken "Titta! Titta! De har byggt ett hus!"

Varken jag eller Stella förstod. Vi bara nickade och promenerade vidare.



Men då hade klockan blivit så mycket att Emelie var tvungen att säga farväl. Hon skulle på födelsedagsmiddag med sina tjejkompisar. Vi kramade om henne så mycket vi bara kunde.



Sen vet jag inte vad det var som hände. Något med min frisyr tror jag. Men Stella skrattade och pekade och Emelie nickade hejdå på ett sånt där nonchalant sätt som bara hon kan.



Jag och Stella gick till Saga och såg The King's Speech och jag tror att Emelie fick en fin fortsättning på sin födelsedag. Vi är i alla fall glada att hon hade tid att träffa oss på sin stora dag.

Redo att göra stan osäker

Nu har Stella vaknat.



Först såg hon lite trött ut.



Men sen skulle hon ta på sig strumporna.



Och av någon anledning gav det henne energi.

Nu är vi klara att ge oss ut och göra stan osäker. Vilket tydligen betyder att vi ska handla kläder till mig. Spännande värre.

Min syster Stella

Jag har som bekant två systrar. En som bor här i Stockholm och en som jag av förklarliga anledningar inte träffar alls lika ofta.

Min andra syster heter Stella och hon ser ut så här:



Det är nästan omöjligt att få någon normal bild på henne.



När vi var i USA i somras gjorde hon allt för att se cool ut.



Ibland är hon utklädd till ninja.

Andra gånger är hon utklädd till pappa.

Men härligast såg hon ut när hon var två år gammal.



En vän sa en gång:

"Det måste vara absurt att se snygg ut, intelligens kan man i alla fall dölja."

Så känns det med Stella. Hon anstränger sig så för att se fejk-cool ut så att vi inte ska förstå hur cool hon egentligen är. Men det där coola lyser igenom i alla fall, så det är rätt värdelöst egentligen.

Just i detta nu sitter Stella på ett tåg upp till Stockholm och jag kan inte göra annat än att se fram emot att få träffa henne. Det kommer bli hur coolt som helst.

Mom in da house!

Nu är mamma och Stella och hälsar på. Båda var förvånade över hur jag såg ut, Stella påpekade dock att jag "fortfarande har samma ansikte som jag alltid haft" och att hon inte ser så stor skillnad. Mamma tyckte att jag såg ut som en "hunk", som en ung Tom Cruise eller nått.

Sen träffade vi pappa och han var också förvånad över hur jag såg ut. Han tyckte att jag såg ut som Ethan Hawke. Det är märkligt vad lite klippande framför spegeln och lite kladdande i håret kan göra för ens utseende. Min dryghet kan dock ingen frisyr i världen dölja.

Vi såg Shutter Island (som var helt okej, men inte alls lika bra som boken, hade hellre sett att David Fincher eller möjligtvis Christopher Nolan regisserat) och sen blev jag, Stella och mamma bjudna på middag av Ajla och Stefan. Friterad fisk med ris och sötsur sås. De hade varit mycket duktiga på att följa receptet (mamma utbrast att rätten "inte alls såg ut som när Albert bjöd på den") men det var gott ändå (som väntat när Ajla lagar mat).

Mamma spenderade nästan hela middagen åt att berätta historier om hur jag var när jag var liten. Och när hon skulle berätta något roligt så började hon fnissa supermycket långt innan hon kom till poängen (jag misstänker att hon börjar fnissa när hon själv blir påmind om poängen) så att det kan bli ganska svårt att hänga med på vad det är som är roligt egentligen. Men hon behövde nog släppa loss lite, hon kramade min hand så hårt när vi såg filmen att det nästan började sticka i fingertopparna.

Efter maten tittade vi lite på The Daily Show, intevjun med Ricky Gervais (se nedan) var speciellt populär.

Imorgon ska jag och Stella till The Liffey och lyssna på musik och kanske till och med äta. Det är tydligen 21 års åldersgräns, jag ringde och kollade, när jag förklarade att jag ville komma med min 15-åriga syster sa de: "Ts a family pub, if ye take care o' 'er 'n make sure she don' drink 'ts no problem".

Och viktigast av allt. Imorgon kommer Emelie hem! WOHOOO! (note to self: kom ihåg att städa undan lite)

Min syster tror hon är en stjärna

Min syster Stella går i nian och hon drar inte riktigt jämnt med sin svenskalärare. För att ni ska få lite bakgrund låter jag Stella själv berätta (texten är ihopklippt från en chattlogg vilket förklarar att det är lite slarvigt skrivet och ostrukturerat).

Stellas version:
Första uppgiften som vi får är att vi ska läsa ett häfte som är väldigt simpelt skrivet med stora bilder. Sånna häften man får i fyran. Och vad handlar häftet om? Asagudar. Wow, go figure.

Sen ska vi då hitta på vår egen gud och skriva om den och jag frågar vilka kriterier för överbetyg som finns och hon säger att "Ja, ni vet att Tor gav namnet till TORsdag. Ni ska dra paralleller mellan er guds namn och saker i vardagen." Typ "min gud heter tel, jag har en telefon" Och för att få överbetyg så ska du vara påhittig.

Hon säger ingenting om strukturerad text eller något sånt och jag bara "Jaha, fine." Så jag frågar henne hur hon ska bedömma oss och hon svarar att hon kommer att jämföra de olika texterna och sen se vem ska få överbetyg utifrån vem som är mest påhittig.

Vi säger att hon inte för göra så, så vi gick till Jens, min mattelärare och mentor och berättade för honom. Han sa att man inte får göra så, att man sedan 1994 inte får jämföra texter. Så Jens pratade med min svenskalärare. Han berättade att vi ville ha en kriteriebeskrivning, alltså veta målen för vad vi måste göra för att få G, VG eller MVG.

(Då sa hon till Jens att hon faktiskt hade varit lärare länge och bla bla bla)

Anyways.. Då får vi vår kriteriebeskrivning och nu kommer det riktigt roliga.

För G ska du göra följande: skriva en text om en gud och rita en bild.
För VG: Göra ett pussel och göra en serie.
För MVG: Läs upp texten för en annan klass, inte din egen klass, någon annas klass. Och du ska göra ett spel, OM EN GUD. Vafan det ska det gå ut på?

Så jag säger: "Jaha, och varför ska vi göra detta?"
Hon svarar: "Jo, detta är bra, för serien är svenska, och när du gör spelet gör ni ju instruktioner, det är också svenska"
Så jag svarade: "Det känns som att vi går i fyran, jag fattar inte varför vi ska göra detta"

Och sen slapp vi göra uppgiften.

Sen gick vi till Jens och Camilla, och de började skratta och frågade om hon verkligen var seriös. Det var hon. Och så ville vi ha ett möte med henne. Elever, mentor och lärare. Men det ville inte hon, för hon hade ju faktiskt struntat i uppgiften. Så det blev inget möte.

Sedan dess har vi bara jobbat med nationella.

Nej, jag glömde en sak. Vet du vad det allra första vi gjorde var? Jo, jag sa att jag ville att vi skulle lära oss skriva en strukturerad tex för att vi ska ha nationella. Och hon sa okej.

Så sitter vi i klassrummet och hon går från person till person och alla får säga en mening så det ska bli en text. texten blir då sjukt osammanhängande och skitdålig. Sen får vi ut texten och då har hon strukit under typ 30 ord, som arg, natt, cirkulera och skrika, som vi ska hitta tio nya synonymer till var.


Jag frågar varför vi ska göra detta, jag kan synonymer. Hon svarar: "Ja, men det är bra att ha ett bra ordförråd". Jag säger "Ja, men jag ville lära mig att skriva." OCH VAD SÄGER HON DÅ?! "Men, lilla gumman. Alla är inte lika bra på att skriva som du. Och andra behöver öva på detta." MEN JAG DÅ?!

Ja, och sen blev ju texten sjukt dålig, och hon sa att den var okej. Och sen sa hon att "Vi har så många duktiga elever, jag ska se till att alla ska få minst VG".

Mitt svar:
Jag kan inte föreställa mig hur det är att gå i nian, men jag vet hur jobbigt det kan vara att handskas med Stella. Hon är smart och för henne är skolan oftast enkel, så det är inte så konstigt att hon klagar över att häftet hon tvingas läsa är "simpelt skrivet". Klart det är simpelt skrivet för dig Stella!

Hennes stackars lärare säger att eleverna ska vara påhittiga när det gäller namnet på guden de hittar på. Läraren tar exemplet med Torsdag, Tors dag. Tänk va smarta Asarna var som valde ett namn på sin gud så att det skulle passa in med just den fjärde dagen i veckan!

Det är lite som när Google döpte sitt företag till just Google så att det skulle passa bra in med verbet "att googla", men så är grabbarna på Google smarta också. Men kan man som lärare för en niondeklass verkligen förvänta sig att ens elever ska vara lika smarta som Asarna eller de på Google? Jag tycker inte det. Här måste jag säga att Stellas lärare faktiskt gjort ett litet fel. Hon har överskattat sina elever. Det ska man aldrig göra.

Sen klagar Stella på att hennes lärare vill jämföra texterna från de olika eleverna. Vad vore skolan om vi inte jämförde eleverna med varandra? Jag kan faktiskt inte förstå vad Stella klagar på.

För att få godkänt var eleverna tvungna att skriva en text om en gud och rita en bild. Nu kanske ni tycker att det här med att rita en bild inte hör till svenska, men ni har fel. Ni måste förstå att elever som går i nian har oerhört svårt att uttrycka sig och skriva sammanhängande och strukturerade texter. Hur är det meningen att läraren ska förstå vad eleverna skriver om hon inte får hjälp av en illustration? Och om hon inte förstår vad eleverna skriver kan hon ju knappast ge dem G.

På VG-nivån skulle eleverna göra ett pussel och rita en serie. Att få eleverna att göra ett pussel är genialiskt ur pedagogisk synvinkel. Det lär eleverna att en helhet består av flera delar som måste passa ihop för att bilden ska bli tydlig och den insikten är avgörande om man vill lära sig kommunicera.

Hittills har eleverna endast ritat en bild, skrivit en text och gjort ett pussel, men serien är också viktig. Serien gör att eleverna får chans att berätta en historia som sträcker sig över flera bildrutor. Till skillnad från en löpande text där miljöbeskrivningar blandas med historia och karaktärer så är en serie mer uppdelad. Det gör att eleverna lär sig att skilja på miljöbeskrivning och karaktärsbeskrivning och det tvingar också eleverna att tänka mer linjärt.

För MVG skulle elverna göra ett spel om sin gud samt läsa upp sin text för en annan klass. Spelet kan ju läraren använda som undervisning till nästa niondeklass hon får. Det kräver mod att ställa sig upp inför en klass med främlingar och läsa upp en uppenbart medioker text. Det är något som lär en saker, kanske inte om svenska, men om svenskar.

Om jag var Stellas lärare skulle jag inte heller vilja ha något möte.

Om jag kommer med ett opassande förslag (säg att jag till exempel erbjuder mig att dela med mig av mina snickers i utbyte mot sexuella tjänster) och får ett väldigt negativt bemötande ("Är du helt jävla dum i huvet? Jag tänker inte ha sex med dig bara för att du bjuder på snickers!") och jag sedan tar tillbaka mitt erbjudande ("Skoja bara, du behöver inte ha sex med mig bara för att du åt av mina snickers.") så vill jag ju inte behöva älta den där konversationen om och om igen. Jag har ju tagit tillbaks!

Jag tycker att Stellas lärare visade prov på kreativitet när hon fick eleverna att hitta på en mening var för att bilda en text. Om texten sen blev dålig eller osammanhängande, ja, det är ju knappast lärarens fel. Stella och hennes kompisar är väl helt enkelt korkade.

Jag uppskattar också att Stellas lärare förstår vikten av ett stort ordförråd. En del påstår felaktigt att det viktigaste är hur man använder sitt ordförråd, inte nödvändigtvis hur stort ordförrådet är. Det är lika dumt som att säga att det viktigaste är hur man använder sina pengar, inte hur mycket pengar man har.

Sist men inte minst. Buhuhu Stella. Det är så synd om dig som har en lärare som försöker se till att även dina korkade kompisar får bra betyg så de kan komma in på de gymnasieskolor de vill komma in på. Jag vet att ditt namn betyder stjärna, men det betyder inte att hela världen kretsar kring dig. MAN THE FUCK UP!