På dagarna jobbar Dexter Morgan som blodsstänksanalytiker på Miamipolisen. När någon blivit brutalt mördad är det hans uppgift att analysera blodstänket och förklara hur mordet gått till. På sin fritid är han en brutal seriemördare. Jag får ofta höra att jag är lik Dexter och jag undrar varför.
Ibland känner jag mig som Dexter. Men jag inbillar mig att det inte är något unikt för mig.
Känslan av att göra det vi gör på dagarna mest för att vi måste och att göra det vi gör på fritiden för att vi verkligen brinner för det. Det kan väl de flesta identifiera sig med? Att inte riktigt kunna släppa fritiden på jobbet eller i skolan, det har nog alla känt. Rädslan att mitt fritidsintresse ska påverka mitt dagliga arbete, det starka behovet av att hålla dem isär.
Men jag känner mig som Dexter på ett mindre flyktigt plan också. Dexter har svårt att läsa känslor. Väldigt svårt att läsa känslor. I teveserien hör vi hans berättarröst förklara hur han tolkar folks reaktioner och vi inser att allt är inlärt. Han måste aktivt tänka att ett leende betyder att någon är glad han saknar en känsla för hur folk känner.
Jag saknar inte en sådan känsla, men ibland kan det vara väldigt svårt. Då fungerar Dexter som en karikatyr på hur jag känner. Vad var det jag gjorde som gjorde henne ledsen? Vad borde jag säga? Hur ska jag göra? Ibland är jag lika vilsen som Dexter och vår inre dialog blir läskigt lika varandras. Jag antar att det är när min naturliga känsla för att läsa av hur folk känner slår fel.
När någon reagerar på ett sätt som min känsla inte kunnat förutse, då är jag tvungen att försöka tänka och inte känna och då är steget mellan mig och Dexter inte så långt. Steget från att känna sig tvingad att tänka istället för att känna till att mörda tror jag dock är väldigt väldigt långt. Så jag undrar jag. Kanske är det så att de som säger att vi är lika inte menar till sättet. De kanske menar att vi ser lika ut. Ja, så måste det nog vara.
Kolla in min frukostritual, inspirerad av Dexter!
Ibland känner jag mig som Dexter. Men jag inbillar mig att det inte är något unikt för mig.
Känslan av att göra det vi gör på dagarna mest för att vi måste och att göra det vi gör på fritiden för att vi verkligen brinner för det. Det kan väl de flesta identifiera sig med? Att inte riktigt kunna släppa fritiden på jobbet eller i skolan, det har nog alla känt. Rädslan att mitt fritidsintresse ska påverka mitt dagliga arbete, det starka behovet av att hålla dem isär.
Men jag känner mig som Dexter på ett mindre flyktigt plan också. Dexter har svårt att läsa känslor. Väldigt svårt att läsa känslor. I teveserien hör vi hans berättarröst förklara hur han tolkar folks reaktioner och vi inser att allt är inlärt. Han måste aktivt tänka att ett leende betyder att någon är glad han saknar en känsla för hur folk känner.
Jag saknar inte en sådan känsla, men ibland kan det vara väldigt svårt. Då fungerar Dexter som en karikatyr på hur jag känner. Vad var det jag gjorde som gjorde henne ledsen? Vad borde jag säga? Hur ska jag göra? Ibland är jag lika vilsen som Dexter och vår inre dialog blir läskigt lika varandras. Jag antar att det är när min naturliga känsla för att läsa av hur folk känner slår fel.
När någon reagerar på ett sätt som min känsla inte kunnat förutse, då är jag tvungen att försöka tänka och inte känna och då är steget mellan mig och Dexter inte så långt. Steget från att känna sig tvingad att tänka istället för att känna till att mörda tror jag dock är väldigt väldigt långt. Så jag undrar jag. Kanske är det så att de som säger att vi är lika inte menar till sättet. De kanske menar att vi ser lika ut. Ja, så måste det nog vara.
Kolla in min frukostritual, inspirerad av Dexter!
