...och så försvann hon.

Hon är en dröm. En dröm får mig att vakna lycklig. Jag vill hålla kvar henne, få henne att stanna. Men jag kan inte fånga drömmar. Jag försökte koncentrera mig på drömmen. Jag gjorde mitt bästa för att komma ihåg. Men oavsett vad jag gjorde så lyckades drömmen smita.

Det skapar en sån frustration. Att försöka hålla fast vid något så flyktigt. Det stressar mig och gör mig orolig. Det är inte alls skönt.

Nej, jag har slutat försöka minnas drömmen. Jag ligger kvar i sängen när jag vaknat och bara känner. Jag känner värmen, känner hur jag är lugn och glad. Jag vet att det är drömmen som svävar omkring långt bak i huvudet. Jag vet att om jag koncentrerade mig ordentligt så skulle jag kanske kunna fånga den.

Då skulle jag kunna få den att komma närmre. Jag skulle kunna ta på den. Känna dess doft. Dess smak. Men den skulle försvinna lika snabbt som den kom.

Nej, det är bättre att bara ligga här och känna. Bara slappna av i vetskapen att just nu känns det riktigt bra. Inte oroa mig om morgondagen. Bara vara. Nu.

...förresten är det något som säger mig att hon kommer tillbaka ganska snart ändå. Så varför förstöra den här stunden?