onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
söndag 27 december 2009
Mamma 50 år
Detta är ett tal jag höll när min lilla mamma fyllde 50 år i somras. Nu sitter jag i hennes hus och njuter av julstämningen och jag tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att dela med mig av mitt lilla tal och förklara vad det är som gör min mamma till världens bästa!
Mamma. Nu firar vi att du fyllt 50.
Det gör mig lite förvirrad.
50 år. Ett halvt sekel. Då är man ju helt sjukt gammal.
Men det är ju inte du mamma.
Du som är så himla lätt att reta.
Kan en 50-åring verkligen vara så lätt att reta?
Du som kan starta ett vattenkrig när du känner dig retad.
Får en 50-åring verkligen göra så?
Du som kan fastna i ett dataspel där söta växter ska försvara trädgården från en Zombieinvasion.
Kan en 50-åring verkligen göra så?
Ja, det kan du.
Och på något sätt får det mig att inse att det där med att fylla 50 inte är så farligt ändå.
Alla här har sin egen bild av dig. Sin egen uppfattning av hur du är. Vem du är.
En del känner dig som Lotta, andra som Nirmala eller Charlotte. För mig är du mamma.
Det är ett väldigt speciellt förhållande.
När jag varit arg och besviken har du funnits där för mig.
När jag varit ledsen och förtvivlad har du funnits där för mig.
När jag varit glad och stolt har du funnits där för mig.
Du har alltid funnits där för mig.
För att lugna. För att trösta. För att stödja och för att peppa.
Det är egentligen svårt att förstå hur tur jag har haft.
Att få världens bästa mamma.
Tack mamma.
Du är bäst.
Mamma. Nu firar vi att du fyllt 50.
Det gör mig lite förvirrad.
50 år. Ett halvt sekel. Då är man ju helt sjukt gammal.
Men det är ju inte du mamma.
Du som är så himla lätt att reta.
Kan en 50-åring verkligen vara så lätt att reta?
Du som kan starta ett vattenkrig när du känner dig retad.
Får en 50-åring verkligen göra så?
Du som kan fastna i ett dataspel där söta växter ska försvara trädgården från en Zombieinvasion.
Kan en 50-åring verkligen göra så?
Ja, det kan du.
Och på något sätt får det mig att inse att det där med att fylla 50 inte är så farligt ändå.
Alla här har sin egen bild av dig. Sin egen uppfattning av hur du är. Vem du är.
En del känner dig som Lotta, andra som Nirmala eller Charlotte. För mig är du mamma.
Det är ett väldigt speciellt förhållande.
När jag varit arg och besviken har du funnits där för mig.
När jag varit ledsen och förtvivlad har du funnits där för mig.
När jag varit glad och stolt har du funnits där för mig.
Du har alltid funnits där för mig.
För att lugna. För att trösta. För att stödja och för att peppa.
Det är egentligen svårt att förstå hur tur jag har haft.
Att få världens bästa mamma.
Tack mamma.
Du är bäst.
måndag 21 december 2009
lördag 19 december 2009
Hemlagade snickers
Jag hittade ett recept på hemlagade snickers på bloggen Alltid gott med bulle efter maten. Jag tyckte att det lät både gott och spännande och gjorde en mental anteckning om att jag skulle lägga till snickers till årets julstök. Tidigare år har jag mest gjort gräddkola, åh, gräddkola, men i år tänkte jag förnya mig lite.
Så stod jag i affären idag och precis vid kassan hade de vanliga 57 grams snickers. De brukar kosta runt sex kronor styck på ICA, säkert det dubbla på Pressbyrån eller andra butiker där man betalar mer för tillgänglighet. Nu hade de något erbjudande om att man kunde få köpa fem för tio kronor. "Det är ju nästan gratis" tänkte jag och stoppade på mig fem stycken.
"Nästan gratis" vad betyder det egentligen? Det var ju en så bra deal så jag kunde inte riktigt motstå. Jag tog fem till och så fem till. 15 snickers, fyra kronors rabatt per snickers, i ett svep hade jag sparat 60 kronor, vilken deal!
När jag gick från affären kändes det ändå som att jag blivit lurad. Jag köpte bara 15 snickers. Jag borde ha slagit till och köpt ALLA snickers. Ja, det borde jag verkligen ha gjort. Jag gillar snickers och de är perfekta att ta framåt elvasnåret när det börjar kurra i magen. Tror inte att det blir några hemlagade snickers för mig i år. Går nog tillbaka till affären och köper mer riktigt snickers istället. Och jag som var så nyfiken på de hemlagade.
Så stod jag i affären idag och precis vid kassan hade de vanliga 57 grams snickers. De brukar kosta runt sex kronor styck på ICA, säkert det dubbla på Pressbyrån eller andra butiker där man betalar mer för tillgänglighet. Nu hade de något erbjudande om att man kunde få köpa fem för tio kronor. "Det är ju nästan gratis" tänkte jag och stoppade på mig fem stycken.
"Nästan gratis" vad betyder det egentligen? Det var ju en så bra deal så jag kunde inte riktigt motstå. Jag tog fem till och så fem till. 15 snickers, fyra kronors rabatt per snickers, i ett svep hade jag sparat 60 kronor, vilken deal!
När jag gick från affären kändes det ändå som att jag blivit lurad. Jag köpte bara 15 snickers. Jag borde ha slagit till och köpt ALLA snickers. Ja, det borde jag verkligen ha gjort. Jag gillar snickers och de är perfekta att ta framåt elvasnåret när det börjar kurra i magen. Tror inte att det blir några hemlagade snickers för mig i år. Går nog tillbaka till affären och köper mer riktigt snickers istället. Och jag som var så nyfiken på de hemlagade.
fredag 18 december 2009
torsdag 17 december 2009
Jag behöver en kram
Det är stor skillnad på kramar och kramar. De flesta av våra kramar är ganska lama. När vi träffas eller ska säga "hej då" så kramar vi om varandra och det känns mest som artighetskramar. Det är inte en sån kram jag behöver.
På film, när någon precis ska ge sig ut i krig eller kommer hem från krig eller att efter att precis överlevt något alldeles otroligt, så kramas de på ett speciellt sätt. De kramar varandra som om det är det sista de kommer att få se av personen eller som om de varit säkra på att de aldrig mer skulle få krama personen.
Filmkramarna är starka, de förmedlar mycket känslor (vilket hjälps av musiken den dramatiska musiken som spelas i bakgrunden) och ibland känns de som helt perfekta. Men det är inte en sån kram jag behöver.
Sen har vi kramen som egentligen inte är någon riktig kram. Eller det är det väl kanske ibland, men det är inte kramen som är det viktiga. Det viktiga är personen du kramar. Personen som ligger där bredvid dig, inte bara nu när du är på väg att somna, utan som är kvar när du vaknar. Som leker med fingrarna i ditt hår på morgonen. Vars doft gör dig glad och lugn och framför allt trygg. Den kramen är helt underbar och jag saknar den supermycket. Men det är inte heller den kramen som jag behöver (den kramen är mycket starkare än vad jag behöver).
Nej, det jag behöver är bara en riktig, ärlig kram. Ingen stresskram eller hej- eller hejdåkram. Ingen artighetskram eller lamkram. Jag behöver bara en riktig kram. Lite lugn, en omfamning, ett gemensamt andetag eller två och en känsla av att vi båda bara är koncentrerade på just den här kramen. Våra tankar har inte vandrat bort någon annan stans, vi är här och nu i kramen. Det är vår stund tillsammans. Den behöver inte vara lång, det räcker med några sekunder, det viktiga är bara att den är ärlig.
Det är vad jag behöver. En ärlig kram. Helst just precis nu.
Emelie, jag saknar dig.
På film, när någon precis ska ge sig ut i krig eller kommer hem från krig eller att efter att precis överlevt något alldeles otroligt, så kramas de på ett speciellt sätt. De kramar varandra som om det är det sista de kommer att få se av personen eller som om de varit säkra på att de aldrig mer skulle få krama personen.
Filmkramarna är starka, de förmedlar mycket känslor (vilket hjälps av musiken den dramatiska musiken som spelas i bakgrunden) och ibland känns de som helt perfekta. Men det är inte en sån kram jag behöver.
Sen har vi kramen som egentligen inte är någon riktig kram. Eller det är det väl kanske ibland, men det är inte kramen som är det viktiga. Det viktiga är personen du kramar. Personen som ligger där bredvid dig, inte bara nu när du är på väg att somna, utan som är kvar när du vaknar. Som leker med fingrarna i ditt hår på morgonen. Vars doft gör dig glad och lugn och framför allt trygg. Den kramen är helt underbar och jag saknar den supermycket. Men det är inte heller den kramen som jag behöver (den kramen är mycket starkare än vad jag behöver).
Nej, det jag behöver är bara en riktig, ärlig kram. Ingen stresskram eller hej- eller hejdåkram. Ingen artighetskram eller lamkram. Jag behöver bara en riktig kram. Lite lugn, en omfamning, ett gemensamt andetag eller två och en känsla av att vi båda bara är koncentrerade på just den här kramen. Våra tankar har inte vandrat bort någon annan stans, vi är här och nu i kramen. Det är vår stund tillsammans. Den behöver inte vara lång, det räcker med några sekunder, det viktiga är bara att den är ärlig.
Det är vad jag behöver. En ärlig kram. Helst just precis nu.
Emelie, jag saknar dig.
onsdag 16 december 2009
Zero Punctuation: Demon's Souls
Yatzee har kommit ungefär lika långt som jag i Demon's Souls och jag håller med honom till 100 procent. Jag önskar bara att jag hade mer tid att spela <3
tisdag 15 december 2009
Hur uppmärksam är du på din omgivning?
Kolla in det här klippet för ett mycket roligare exempel på samma sak (tyvärr går det inte att bädda in på bloggen.
Via BoingBoing
Glädjetårar
Att se livet i en droppe vatten. Det var så allt startade, allt liv, i en droppe vatten. En tår rinner ner längs kinden, den smakar salt. Livet startade inte i en tår, men utan tårar, skulle vad skulle livet vara då?
Att gråta är att släppa taget. Det är ett erkänna våra svagheter, våra brister, vår smärta. Det gör ont, de varma tårarna rinner ner längs kinderna. Näsan snörvlar. Det smakar salt. Allt är hopplöst. Allt är hemskt. Men det är så skönt. Det är så skönt att bara släppa taget.
Människan behöver närhet. Närhet gör oss lyckliga, det gör att vi kan slappna av, att vi vågar släppa taget och kan känna oss fria från all stress. Att gråta i ensamhet är tungt och jobbigt. Att gråta i sällskap, mot någons axel, med någon som tröstar, det kan ge hopp. Det påminner oss att regnbågen kommer fram efter regnet.
Och det är just hoppet, tron på solen som kommer efter regnet, på att regnbågen kommer att titta fram sprida färg i den grå vardagen, som får oss att vilja kämpa vidare. Det är hoppet och vetskapen att vi är någons anledning att le.
Jag vågar gråta för att jag vet att du kommer trösta mig. Jag vågar släppa taget för att jag vet att du kommer att stötta mig. Jag vågar tro på morgondagen för att jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för att du ska vara glad. Jag vågar tro på morgondagen för att jag vet att jag är glad när du är det.
Jag ler. Jag ler för din skull. För att du ska känna att du är någons anledning att le. Och så ler jag för att jag är lycklig. Lycklig för att jag har dig.
[Bild lånad på Flickr]
Människan behöver närhet. Närhet gör oss lyckliga, det gör att vi kan slappna av, att vi vågar släppa taget och kan känna oss fria från all stress. Att gråta i ensamhet är tungt och jobbigt. Att gråta i sällskap, mot någons axel, med någon som tröstar, det kan ge hopp. Det påminner oss att regnbågen kommer fram efter regnet.
Och det är just hoppet, tron på solen som kommer efter regnet, på att regnbågen kommer att titta fram sprida färg i den grå vardagen, som får oss att vilja kämpa vidare. Det är hoppet och vetskapen att vi är någons anledning att le.
Jag vågar gråta för att jag vet att du kommer trösta mig. Jag vågar släppa taget för att jag vet att du kommer att stötta mig. Jag vågar tro på morgondagen för att jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för att du ska vara glad. Jag vågar tro på morgondagen för att jag vet att jag är glad när du är det.
Jag ler. Jag ler för din skull. För att du ska känna att du är någons anledning att le. Och så ler jag för att jag är lycklig. Lycklig för att jag har dig.
[Bild lånad på Flickr]
lördag 12 december 2009
Jag vet att jag är sjuk igen
Jag var hos läkaren som gjorde hals- och blodtest. Halstestet visade att jag inte hade streptokocker, men testet är endast 95 procent säkert, så jag kanske har det ändå. Blodtestet visade en sänka på 60 vilket betyder att jag har någon bakterieinfektion.
Jag fick starkare medicin som kommer att döda alla bakterier i kroppen och rådet att ta värktabletter var fjärde timme (alternera mellan ipren och alvedon) och om jag inte känner mig bättre inom ett dygn måste jag kontakta öron-, näsa-, halsakuten på Karolinska för då är risken stor att jag har halsböld.
Halsböld är en varbildning bakom halsmandlarna som botas genom att man snittar upp eller punkterar så att varet kan rinna ut varefter man behandlar med antibiotika. Romrom berättade att hon fått halsböld när hon för 50 år sedan var och vandrade i fjällen, den gången hade hon "opererats" genom att någon klippte upp bölden med en sax. Jag hoppas att det går mer civiliserat till nu.
Tror jag är sjuk igen
Jag sitter och skakar. Som en koffeinjunkie eller någon som har abstinensbesvär, men jag tror att det är sömn jag har brist på och inte något preparat. Jag har lyssnat på samma 40 sekunder av Transformers Soundtracket sedan klockan ett i natt (från 1m05s och frammåt i klippet nedan).
Men sen kom tifen och Pinky hem. Pinky hade med sig mer ibumetin till mig och försvarets hudsalva för mina nariga läppar. Jag gillar henne. Efter bara 20 minuter så tyckte tifen att det räckte med Transformersmusik. Han är en sån partypooper (se klipp).
Men jag ska inte klaga. Jag sitter och skakar i soffan och de städar i köket/lagar frukost (hoppas jag iaf, det låter ifrån köket men det kanske bara är en avledningsmanöver?).
Det är ganska tydligt att jag håller på att bryta ihop, både fysiskt och psykiskt (EMELIE KOM TILLBAKA!). Jag hade halsfluss för två veckor sedan och sen blev jag dålig på den tolfte dagen (två dagar efter att min kåvepeninkur tog slut), men jag tänkte att det bara var en förkylning. I första vändan hade jag ont på högersidan och nu är det den vänstra som smärtar.
Min chef försökte övertyga mig om att penicillin är en styggelse som ser till att kroppen inte bygger upp några egna antikroppar så jag tänkte att om det var halsfluss igen så skulle jag bara lida igenom den. Men så började det göra mer ont, och så ännu mer ont. Så jag började äta ibumetin för att lindra smärtan, men nu kan jag inte ens öppna munnen. Det tar fysiskt emot att försöka öppna och känns som att min vänstra halsmandel ska slitas i stycken.
Jag har bokat tid hos farbror doktorn senare idag och förhoppningsvis får jag en diagnos och några jävligt starka mediciner som dödar allt det dumma. Jag vill absolut inte känna såhär. Det är förvirrande och jobbigt med allt som händer i alla fall, med Emelie som snart kommer tillbaka och annat som händer. Det blir inte bättre av att jag är fysiskt ynklig och inte kan ta hand om mig själv.
De städade och lagade frukost förresten. Färskpressad juice, färska frallor, ost, skinka, gurka, tomat och risgrynsgröt. Men jag kan inte öppna munnen tillräckligt för att få i mig annat än risgrynsgröt, och då måste jag använda en tesked istället för en matsked annars hamnar all gröt i ansiktet.
Men sen kom tifen och Pinky hem. Pinky hade med sig mer ibumetin till mig och försvarets hudsalva för mina nariga läppar. Jag gillar henne. Efter bara 20 minuter så tyckte tifen att det räckte med Transformersmusik. Han är en sån partypooper (se klipp).
Men jag ska inte klaga. Jag sitter och skakar i soffan och de städar i köket/lagar frukost (hoppas jag iaf, det låter ifrån köket men det kanske bara är en avledningsmanöver?).
Det är ganska tydligt att jag håller på att bryta ihop, både fysiskt och psykiskt (EMELIE KOM TILLBAKA!). Jag hade halsfluss för två veckor sedan och sen blev jag dålig på den tolfte dagen (två dagar efter att min kåvepeninkur tog slut), men jag tänkte att det bara var en förkylning. I första vändan hade jag ont på högersidan och nu är det den vänstra som smärtar.
Min chef försökte övertyga mig om att penicillin är en styggelse som ser till att kroppen inte bygger upp några egna antikroppar så jag tänkte att om det var halsfluss igen så skulle jag bara lida igenom den. Men så började det göra mer ont, och så ännu mer ont. Så jag började äta ibumetin för att lindra smärtan, men nu kan jag inte ens öppna munnen. Det tar fysiskt emot att försöka öppna och känns som att min vänstra halsmandel ska slitas i stycken.
Jag har bokat tid hos farbror doktorn senare idag och förhoppningsvis får jag en diagnos och några jävligt starka mediciner som dödar allt det dumma. Jag vill absolut inte känna såhär. Det är förvirrande och jobbigt med allt som händer i alla fall, med Emelie som snart kommer tillbaka och annat som händer. Det blir inte bättre av att jag är fysiskt ynklig och inte kan ta hand om mig själv.
De städade och lagade frukost förresten. Färskpressad juice, färska frallor, ost, skinka, gurka, tomat och risgrynsgröt. Men jag kan inte öppna munnen tillräckligt för att få i mig annat än risgrynsgröt, och då måste jag använda en tesked istället för en matsked annars hamnar all gröt i ansiktet.
Nattlig origami
Allt i det här inlägget är helt sant. Jag är helt galen ("Alltså inte 'galen' utan 'seriemördargalen'" - tifen). En kombination av alkohol, en känsla av att bli övergiven och saknad kan få mig att göra en del märkliga saker. Som natten till idag till exempel.
Jag kunde inte sova. Jag kände mig ensam och övergiven, och ännu värre, jag kände att ingen orkade anstränga sig.
Jag kanske har någon lite manisk gen och när jag bestämmer mig för att göra något kan jag vara ganska envis. Dessutom händer det att jag gör saker som kräver jättemycket arbete även om jag vet att payoffen kommer att bli väldigt liten (en gång gick jag från skolan till jobbet, 32 km, bara för att kunna säga att jag gjort det).
För att göra något åt min sömnlöshet och visa att det inte är så svårt att anstränga sig tänkte jag att jag skulle vika 100 stycken origamifåglar av Prison Break-typ som jag skulle pryda en kompis trapphus med. Det var bara några problem.
Jag kunde inte sova. Jag kände mig ensam och övergiven, och ännu värre, jag kände att ingen orkade anstränga sig.
Jag kanske har någon lite manisk gen och när jag bestämmer mig för att göra något kan jag vara ganska envis. Dessutom händer det att jag gör saker som kräver jättemycket arbete även om jag vet att payoffen kommer att bli väldigt liten (en gång gick jag från skolan till jobbet, 32 km, bara för att kunna säga att jag gjort det).
För att göra något åt min sömnlöshet och visa att det inte är så svårt att anstränga sig tänkte jag att jag skulle vika 100 stycken origamifåglar av Prison Break-typ som jag skulle pryda en kompis trapphus med. Det var bara några problem.
- Jag har i stort sett aldrig vikt origami och jag har absolut aldrig vikt origamifåglar (eller, jag vek en fågel tidigare på fredagen, men kom fram till att jag har för stora händer för sånt tjafs).
- Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att vika 100 fåglar.
- Om jag tog mig till rätt hus var jag inte säker på att jag skulle komma in.
Så jag hittade en vikguide och började vika klockan ett på natten. Jag vet och vek och vek och vek. Och vek. Klockan fyra på morgonen hade jag vikt 36 fåglar och det var ganska uppenbart att jag inte skulle klara av att vika 100 fåglar i ett streck så jag sänkte mitt mål till 50 fåglar.
De sista 14 fåglarna vek jag parallellt för att få lite industrikänsla över det. Jag var klar strax innan 05:00 och nästa buss skulle komma 05:34. Jag gjorde mig i ordning, borstade tänderna, tog på mig ytterkläder och gick ner och väntade på bussen.
På tunnelbanan satt jag och läste ur The Game, men somnade till och gav upp boken. Jag var framme vid 06:15 men när jag provade koden fick jag den inte att fungera. Jag tänkte att den kanske var tidsstyrd så jag gick en 45 minuters promenad, kanske 07:00 var den magiska tiden. Men inte ens efter sju fungerade den kod jag trodde att det var.
Jag bestämde mig för att nio förmodligen var den magiska tidpunkten så jag gick tillbaka till tunnelbanan och satte mig och sov i en vagn. Åkte till en ändstation på andra sidan stan. På väg tillbaka blev jag väckt av en ordningsman som undrade om jag mådde bra. Jag sa att jag måste ha somnat till och han trodde på mig.
Jag kom tillbaka prick nio, men ej heller den här gången fungerade koden för mig. Jag var precis på väg att ge upp min plan, men jag stod ju ändå där på andra sidan stan med 50 färdigvikta origamifåglar. Jag var ju tvungen att göra nått.
Sagt och gjort ställde jag noggrant upp alla fåglarna i fina formationer utanför porten. 50 fåglar är ganska många så jag hoppas att det gav ett mäktigt intryck för de som betraktade. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig, men jag har fått följade kameramobilbild på min fågelarmé!
Det är tur att man aldrig är ensam, inte ens när man sitter uppe själv mitt i natten och viker fåglar. Jag fick uppmuntran via MSN. Billy kommenterade: "lol haha pallar du dra dit mitt i natten o göra de halvfull så är du fan chef :D". Stella försökte också uppmuntra med heja-rop efter varje fågel jag vek klart.
Det är tur att man aldrig är ensam, inte ens när man sitter uppe själv mitt i natten och viker fåglar. Jag fick uppmuntran via MSN. Billy kommenterade: "lol haha pallar du dra dit mitt i natten o göra de halvfull så är du fan chef :D". Stella försökte också uppmuntra med heja-rop efter varje fågel jag vek klart.
fredag 11 december 2009
torsdag 10 december 2009
Kvällsdopp
Vattnet är så kallt, mörkt och hotfullt såhär års. Det är natt och mulet, det går en lätt bris över viken som gör att vattnet krusar sig och förstör alla reflektioner.
Vattnet ropar på mig, det kallar mig till sig. Jag går längs strandkanten. Att röra vattnet skulle kännas som att få kroppen spetsad av tusentals dolkar. Jag skulle skrika av smärta, det kalla vattnet skulle fylla mina lungor, kyla ner min kropp och ta mitt liv. Det är mäktigt havet.
En varm ström, en strimma hopp. En solstråle som tittar fram bakom molnen och träffar mitt trötta ansikte. Sanden mellan mina tår känns varm. Jag ler.
Låt mig bara svepas bort. Låt mig förlora kontrollen och flyta iväg i oändligheten. Låt mig bära dig. Låt mig rädda dig. Låt mig vara där, med dig.
Vattnet träffar bröstet och jag tappar luften. Det känns som att bli perforerad av en spikmatta, alla känsloreceptorer ger fullt utslag och jag kan inte avgöra om vattnet är iskallt eller kokar. Min kropp börjar skaka okontrollerat. Jag huttrar och fryser. Jag fryser så mycket att jag inte kan förmå röra mina armar för att hålla mig över ytan. Huvudet hamnar under vattnet, jag drar en kallsup. Jag känner det kalla vattnet rinna ner igenom halsen och kyla mig inifrån. Jag tänker på dig.
Solen är så varm att jag är tvungen att söka skugga under en palm. En lätt bris drar in över stranden och för med sig frisk luft med salt smak. Jag drar ett djupt andetag och känner mig oövervinnerlig. Du går i vattenbrynet. Vattnet glittrar och får sig att se ut att se ut som en ängel som förirrat sig ner till jorden. Jag tar ett steg ut i solen, sträcker ut min arm och ropar ditt namn. Du vänder dig mot mig och ler. Jag ler tillbaka.
Jag vill att den här stunden ska vara för evigt. Du är en ängel på jorden och jag vill offra allt för att du ska stanna hos mig, men du har något sorgset i blicken som förklarar att du bara är till låns. Den här dagen är vår, men morgondagen är osäker. Jag vill stanna tiden. Varför kan inte hela livet vara som den här stunden?
Jag böjer mig ner och tar en näve sand. Lägger ner den i en tygpåse som jag knyter med ett snöre.
Jag stod där på stranden och tittade på det mörka vattnet. Du var inte där, du var borta. Jag tog upp påsen ur fickan som jag gjort så många gånger tidigare. Jag tog upp påsen, öppnade den och stack ner handen. Den hade behållit sin värme i flera veckor, så hade det känts. Jag hade smugit mig undan när jag kände mig extra ensam, tagit fram påsen och låtit sanden glida mellan fingrarna. Varje gång hade sanden känts lika varm som den där dagen på stranden och för en liten stund hade vi varit tillbaka. Men den här gången fungerade det inte. Sanden var kall och livlös. Jag drog fingrarna genom sanden men inget hände.
Hur kan det kännas så här? Det får inte kännas så. Jag får inte förlora hoppet. Jag vill bara göra något, vad som helst, för att du ska bli glad. Du är ängeln på stranden. Du är ljuset och värmen i min mörka, kalla vardag. Du var min då, varför kunde det inte bara fortsätta? Du var min och jag saknar dig så.
Vattnet ropar på mig, det kallar mig till sig. Jag går längs strandkanten. Att röra vattnet skulle kännas som att få kroppen spetsad av tusentals dolkar. Jag skulle skrika av smärta, det kalla vattnet skulle fylla mina lungor, kyla ner min kropp och ta mitt liv. Det är mäktigt havet.
En varm ström, en strimma hopp. En solstråle som tittar fram bakom molnen och träffar mitt trötta ansikte. Sanden mellan mina tår känns varm. Jag ler.
Låt mig bara svepas bort. Låt mig förlora kontrollen och flyta iväg i oändligheten. Låt mig bära dig. Låt mig rädda dig. Låt mig vara där, med dig.
Vattnet träffar bröstet och jag tappar luften. Det känns som att bli perforerad av en spikmatta, alla känsloreceptorer ger fullt utslag och jag kan inte avgöra om vattnet är iskallt eller kokar. Min kropp börjar skaka okontrollerat. Jag huttrar och fryser. Jag fryser så mycket att jag inte kan förmå röra mina armar för att hålla mig över ytan. Huvudet hamnar under vattnet, jag drar en kallsup. Jag känner det kalla vattnet rinna ner igenom halsen och kyla mig inifrån. Jag tänker på dig.
Solen är så varm att jag är tvungen att söka skugga under en palm. En lätt bris drar in över stranden och för med sig frisk luft med salt smak. Jag drar ett djupt andetag och känner mig oövervinnerlig. Du går i vattenbrynet. Vattnet glittrar och får sig att se ut att se ut som en ängel som förirrat sig ner till jorden. Jag tar ett steg ut i solen, sträcker ut min arm och ropar ditt namn. Du vänder dig mot mig och ler. Jag ler tillbaka.
Jag vill att den här stunden ska vara för evigt. Du är en ängel på jorden och jag vill offra allt för att du ska stanna hos mig, men du har något sorgset i blicken som förklarar att du bara är till låns. Den här dagen är vår, men morgondagen är osäker. Jag vill stanna tiden. Varför kan inte hela livet vara som den här stunden?
Jag böjer mig ner och tar en näve sand. Lägger ner den i en tygpåse som jag knyter med ett snöre.
Jag stod där på stranden och tittade på det mörka vattnet. Du var inte där, du var borta. Jag tog upp påsen ur fickan som jag gjort så många gånger tidigare. Jag tog upp påsen, öppnade den och stack ner handen. Den hade behållit sin värme i flera veckor, så hade det känts. Jag hade smugit mig undan när jag kände mig extra ensam, tagit fram påsen och låtit sanden glida mellan fingrarna. Varje gång hade sanden känts lika varm som den där dagen på stranden och för en liten stund hade vi varit tillbaka. Men den här gången fungerade det inte. Sanden var kall och livlös. Jag drog fingrarna genom sanden men inget hände.
Hur kan det kännas så här? Det får inte kännas så. Jag får inte förlora hoppet. Jag vill bara göra något, vad som helst, för att du ska bli glad. Du är ängeln på stranden. Du är ljuset och värmen i min mörka, kalla vardag. Du var min då, varför kunde det inte bara fortsätta? Du var min och jag saknar dig så.
onsdag 9 december 2009
Springa i Stockholm i rusningstrafik
Att få springa är att vara fri. Jag tog fart och kände hur marken lyfte mig. Vinddraget i ansiktet, fladdret i min vindtäta jacka, gatubelysningen som flimrar förbi. Det är detta jag älskar.
Det är som en välkoreograferad dans. En jakt från punkt A till punkt B genom ett hav av fotgängare, bilister och cyklister. Alla har sina egna agendor, sina egna mål. De rör sig längs förutbestämda banor och det är endast genom att lära känna dessa personer som jag kan förutsäga var de kommer vara nästa sekund och sekunden efter den.
Jag springer aldrig in i någon, jag har aldrig blivit påkörd. Det gäller att läsa sin omgivning och våga satsa. I början var det inte lika lätt, då kunde jag inte vara lika aggressiv. Då var jag inte lika vältränad heller. Det går att kompensera för lite dålig känsla genom att vara explosiv och ha snabba reaktioner, men för att verkligen briljera krävs det att du kan läsa din situation och att du har bra kondition.
Känslan att rusa genom stan i rusningstrafik (det heter ju rusningstrafik av en anledning!) går inte att beskriva. Varje upprörd fotgängare som skriker efter mig, varje taxichaufför som tutar ger mig kraft. De är min hejarklack, de peppar mig och får mig att våga mer, att bli än mer aggressiv.
Att springa från Centralen till KTH, en sträcka på drygt 2,2 km tog mig strax över 11 minuter i snitt när jag började. Det var mycket folk, mycket trafik och rödljus och sånt som höll ner farten. Jag har lyckats springa på mindre än 6 min 40 sekunder på natten, men jag klarar aldrig under 7 minuter och 30 sekunder i rusningstrafik.
Varför gör jag det? För kicken antar jag. Kicken och det faktum att det knappt går att ta sig fram på något snabbare sätt. Eller, ja. Cykel går ju snabbare, men då behöver man en cykel, och det går inte att ta med sig överallt. Och så är det så svårt att klättra på fasader med cykel. Inte för att jag klättrar på fasader. I alla fall inte så ofta.
Det är lite synd egentligen. På film tycks det nästan alltid som att det snabbaste sättet att ta sig fram är över hustak, men i Stockholm har vi så breda gator att det inte är lönt.
Det är som en välkoreograferad dans. En jakt från punkt A till punkt B genom ett hav av fotgängare, bilister och cyklister. Alla har sina egna agendor, sina egna mål. De rör sig längs förutbestämda banor och det är endast genom att lära känna dessa personer som jag kan förutsäga var de kommer vara nästa sekund och sekunden efter den.
Jag springer aldrig in i någon, jag har aldrig blivit påkörd. Det gäller att läsa sin omgivning och våga satsa. I början var det inte lika lätt, då kunde jag inte vara lika aggressiv. Då var jag inte lika vältränad heller. Det går att kompensera för lite dålig känsla genom att vara explosiv och ha snabba reaktioner, men för att verkligen briljera krävs det att du kan läsa din situation och att du har bra kondition.
Känslan att rusa genom stan i rusningstrafik (det heter ju rusningstrafik av en anledning!) går inte att beskriva. Varje upprörd fotgängare som skriker efter mig, varje taxichaufför som tutar ger mig kraft. De är min hejarklack, de peppar mig och får mig att våga mer, att bli än mer aggressiv.
Att springa från Centralen till KTH, en sträcka på drygt 2,2 km tog mig strax över 11 minuter i snitt när jag började. Det var mycket folk, mycket trafik och rödljus och sånt som höll ner farten. Jag har lyckats springa på mindre än 6 min 40 sekunder på natten, men jag klarar aldrig under 7 minuter och 30 sekunder i rusningstrafik.
Varför gör jag det? För kicken antar jag. Kicken och det faktum att det knappt går att ta sig fram på något snabbare sätt. Eller, ja. Cykel går ju snabbare, men då behöver man en cykel, och det går inte att ta med sig överallt. Och så är det så svårt att klättra på fasader med cykel. Inte för att jag klättrar på fasader. I alla fall inte så ofta.
Det är lite synd egentligen. På film tycks det nästan alltid som att det snabbaste sättet att ta sig fram är över hustak, men i Stockholm har vi så breda gator att det inte är lönt.
Rykte: Apples Tablet lanseras i vår
Applebloggen Appleinsider rapporterar om de senaste ryktena om Apples Tablet. Produktionen av prylen ska enligt ryktena börja i februari 2010, för en lansering i Mars eller April.
Datorn kommer att ha en 10,1 tums multitouch-skärm LCD av samma typ som den du hittar i iPhone och således inte använda en modernare OLED-teknik.
Apples snack med distributörer av digitala medier (som böcker) sägs lägga ännu mer vikt till ryktena. Apple sägs ge upphovsrättsinnehavare en 30/70-deal (30 till Apple, 70 till upphovsrättsinnehavarna) utan krav på exklusivitet, det ska jämföras med Amazons Kindle deal som är 50/50 för ickeexklusivitet som kan uppgraderas till 30/70 om upphovsrättsinnehavaren går med på att göra sitt innehåll exklusivt till Amazons e-läsare Kindle.
Analytiker tror att Apple kommer att sälja mellan en och 1,5 miljoner av sin Tablet varje kvartal till ett pris på 1000 dollar.
Edit: nu skriver NyTeknik också om det.
Datorn kommer att ha en 10,1 tums multitouch-skärm LCD av samma typ som den du hittar i iPhone och således inte använda en modernare OLED-teknik.
Apples snack med distributörer av digitala medier (som böcker) sägs lägga ännu mer vikt till ryktena. Apple sägs ge upphovsrättsinnehavare en 30/70-deal (30 till Apple, 70 till upphovsrättsinnehavarna) utan krav på exklusivitet, det ska jämföras med Amazons Kindle deal som är 50/50 för ickeexklusivitet som kan uppgraderas till 30/70 om upphovsrättsinnehavaren går med på att göra sitt innehåll exklusivt till Amazons e-läsare Kindle.
Analytiker tror att Apple kommer att sälja mellan en och 1,5 miljoner av sin Tablet varje kvartal till ett pris på 1000 dollar.
Edit: nu skriver NyTeknik också om det.
tisdag 8 december 2009
I scare you
I scare you when I look at you, I scare you when I smile,
I scare you when you think of me, I scare you all the while,
I scare you every day, I scare you every night,
I scare you when I comfort you, I scare you when we fight,
I scare you when I talk to you, I scare you with my sound,
I scare you most when you're alone, and I am not around.
I scare you when you think of me, I scare you all the while,
I scare you every day, I scare you every night,
I scare you when I comfort you, I scare you when we fight,
I scare you when I talk to you, I scare you with my sound,
I scare you most when you're alone, and I am not around.
Extensions för Google Chrome
Nu kan de med PC-versionen av Google Chrome börja ladda ner extensions, små tillägg till webbläsaren som lägger till funktioner som inte finns i Chrome i vanliga fall. Nedan hittar du de mest populära tilläggen just nu.
Chrome för Mac äntligen här
Riktigt coola människor har redan använt Chrome för Macs utvecklarversion ett bra tag, men först idag har den kommit som betaversion som går att ladda ner på Googles chromesida. Grattis alla Mac-användare!
Google i realtid
Nästa år kommer de dessutom att lansera översatt sökning i den vanliga sökrutan (vilket gör att vi vi kommer att kunna söka på svenska och få upp resultat på alla andra språk, översatta till svenska).
måndag 7 december 2009
BMW lägger ner vätgasdrift, Morphic gråter
BMW följer nu Volkswagen och lägger ner försöken med att driva bilar på vätgas, varken som bränsle i konventionella förbränningsmotorer eller för att driva bränsleceller. Istället kommer företagen satsa på elhybrid- och rena elbilslösningar.
Stackars Morphic, de som satsat så stort på en teknik som aldrig verkar komma. Tur för Morphic då att Daimler ännu inte gett upp hoppet om en vätgasframtid. Antingen kommer de kunna skratta hela vägen till banken (känns inte särskilt troligt) eller så kan de i alla fall trösta varandra.
Förutom tekniska hinder så innebär en vätgasframtid flera problem. Det kräver en helt ny vätgasinfrastruktur med nya mackar och nya pumpar. Det är jättebra för de som gillar bensinmackar, men dyrt och otympligt för alla oss andra.
Jag hörde chefen för norska elbilsföretaget Th!nk föreläsa om elbilar förra sommaren. Han hade fått en fråga om det fanns skulle vara möjligt att ha en elbil vid Lofoten varpå han svarat att han var helt säker, utan att ha gjort någon marknadsundersökning, att Lofoten hade fler vägguttag än bensinmackar och att det således inte skulle vara några problem att ladda elbilen.
Stackars Morphic, de som satsat så stort på en teknik som aldrig verkar komma. Tur för Morphic då att Daimler ännu inte gett upp hoppet om en vätgasframtid. Antingen kommer de kunna skratta hela vägen till banken (känns inte särskilt troligt) eller så kan de i alla fall trösta varandra.
Förutom tekniska hinder så innebär en vätgasframtid flera problem. Det kräver en helt ny vätgasinfrastruktur med nya mackar och nya pumpar. Det är jättebra för de som gillar bensinmackar, men dyrt och otympligt för alla oss andra.
Jag hörde chefen för norska elbilsföretaget Th!nk föreläsa om elbilar förra sommaren. Han hade fått en fråga om det fanns skulle vara möjligt att ha en elbil vid Lofoten varpå han svarat att han var helt säker, utan att ha gjort någon marknadsundersökning, att Lofoten hade fler vägguttag än bensinmackar och att det således inte skulle vara några problem att ladda elbilen.
Brytningsindex, försvinnande glasflaska
Om jag var NO-lärare hade jag använt det här experimentet för att demonstrera hur brytningsindex fungerar :)
I hate you
I hate the way you look at me, I hate the way you smile,
I hate the way you make me feel, I hate you all the while,
I hate you every day, I hate you every night,
I hate you when you comfort me, I hate you when we fight,
I hate you when you talk to me, I hate the way you sound,
I hate you most when I'm alone, and you are not around.
I hate the way you make me feel, I hate you all the while,
I hate you every day, I hate you every night,
I hate you when you comfort me, I hate you when we fight,
I hate you when you talk to me, I hate the way you sound,
I hate you most when I'm alone, and you are not around.
söndag 6 december 2009
Resväska på sparkcykel = WIN!
Samsonite (som gör väskor) och Micro Mobility (som gör sparkcyklar) har gått ihop för att göra en kombinerad spark och väska. Perfekt för att ta sig fram snabbt på flygplansterminaler. DO WANT!
hittat på stylinrooms
hittat på stylinrooms
Man köper pistol av Lego, blir gripen av SWAT-team
Jeremy Bell från Toronto hade köpt en pistolreplika av Lego. Paketet kom till hans kontor på i torsdags eftermiddag, varefter Jeremy byggde ihop vapnet (och visade det för sin kollega som hade sönder det direkt).
Några minuter senare stormade ett SWAT-team med sex beväpnade poliser kontoret. På kontoret var det några som spelade Modern Warfare 2 när de hörde skrik från korridoren. Först trodde de att det var grannarna som bråkade, men sen hörde Jeremy att någon ropade hans namn.
Jeremy gick ut i korridoren där SWAT-teamet satt hukade, en polis hade en lite spegel som han tittade runt hörnet med, andra hade ficklampor fastspända på vapnen så Jeremy kunde inte riktigt se vad som pågick. Han blev instruerad att sätta händerna på huvet, snurra ett varv och dra ut skjortan ur byxorna, för att bekräfta att han inte var Legobeväpnad, och sedan långsamt gå baklänges mot poliserna.
Väl framme vid SWAT-teamet handfängslades han, drogs in i trapphuset och blev upptryckt mot väggen. Han var omringad av 6 SWAT poliser beväpnade med hagel- och automatgevär. I det här läger tänkte Jeremy att det var en bra idé att fråga varför han blev gripen. Någon hade tydligen sett honom med ett vapen.
"Allvarligt? Det är lego. Det är i en låda, i delar kan jag tillägga, vid mitt skrivbord"
Två SWAT-poliser höll Jeremy tryckt mot väggen medan de andra gick in på kontoret för att hitta vapnet.
"Vi har hittat det... det är lego."
Och så släpptes Jeremy ur handklovarna.
Jeremy säger att han inte kan klaga på hur polisen reagerat. Legopistolen ser riktig ut, men det var inte som att han sprang runt på stan med det. "Jag gjorde ingenting med [vapnet], men såg mig sätta ihop vapnet genom ett fönster och ringde polisen. På håll kan jag förstå hur det skulle se äkta ut, trots att jag inte viftade runt med vapnet."
Förrutom SWAT-teamet kom även 2 poliser i civilkläder, två undercover poliser, en polishelikopter. Gatorna runt kontorsbyggnaden spärrades med fem polisbilar, två ambulanser och ett dussin poliser som bevakade huset utifrån.
"Jag kan inte föreställa mig vad som skulle hänt om jag gått ut, men de grep tydligen någon annan som lämnade byggnaden, handfängslade honom och tryckte upp honom mot polisbilen. Jag hoppas att han är ok..."
Läs om händelsen på Jeremys blogg och kolla in nyhetsinslaget om händelsen.
Några minuter senare stormade ett SWAT-team med sex beväpnade poliser kontoret. På kontoret var det några som spelade Modern Warfare 2 när de hörde skrik från korridoren. Först trodde de att det var grannarna som bråkade, men sen hörde Jeremy att någon ropade hans namn.
Jeremy gick ut i korridoren där SWAT-teamet satt hukade, en polis hade en lite spegel som han tittade runt hörnet med, andra hade ficklampor fastspända på vapnen så Jeremy kunde inte riktigt se vad som pågick. Han blev instruerad att sätta händerna på huvet, snurra ett varv och dra ut skjortan ur byxorna, för att bekräfta att han inte var Legobeväpnad, och sedan långsamt gå baklänges mot poliserna.
Väl framme vid SWAT-teamet handfängslades han, drogs in i trapphuset och blev upptryckt mot väggen. Han var omringad av 6 SWAT poliser beväpnade med hagel- och automatgevär. I det här läger tänkte Jeremy att det var en bra idé att fråga varför han blev gripen. Någon hade tydligen sett honom med ett vapen.
"Allvarligt? Det är lego. Det är i en låda, i delar kan jag tillägga, vid mitt skrivbord"
Två SWAT-poliser höll Jeremy tryckt mot väggen medan de andra gick in på kontoret för att hitta vapnet.
"Vi har hittat det... det är lego."
Och så släpptes Jeremy ur handklovarna.
Jeremy säger att han inte kan klaga på hur polisen reagerat. Legopistolen ser riktig ut, men det var inte som att han sprang runt på stan med det. "Jag gjorde ingenting med [vapnet], men såg mig sätta ihop vapnet genom ett fönster och ringde polisen. På håll kan jag förstå hur det skulle se äkta ut, trots att jag inte viftade runt med vapnet."
Förrutom SWAT-teamet kom även 2 poliser i civilkläder, två undercover poliser, en polishelikopter. Gatorna runt kontorsbyggnaden spärrades med fem polisbilar, två ambulanser och ett dussin poliser som bevakade huset utifrån.
"Jag kan inte föreställa mig vad som skulle hänt om jag gått ut, men de grep tydligen någon annan som lämnade byggnaden, handfängslade honom och tryckte upp honom mot polisbilen. Jag hoppas att han är ok..."
Läs om händelsen på Jeremys blogg och kolla in nyhetsinslaget om händelsen.
Alea iacta est
Förmågan att kunna tänka frammåt är en fantastisk egenskap. Det gör att vi kan planera, det ger oss möjlighet att ta ansvar för vårt handlande och gör oss till bättre människor. Det ger oss möjlighet att drömma om framtiden, att bli visionärer, att se framtiden som vi vill se den. Det gör också att vi kan se faror och hinder innan de blir verklighet.
När du spelar fyra i rad, det där spelet där du har ett upprätt bräda i vilket spelarna turas om att lägga röda respektive gula mynt, kan du dock hamna i en situation där du inser att det är kört. Du känner säkert igen dig. Du kan se att oavsett hur du spelar kommer du att förlora inom tre drag. Det har inte skett ännu, men inget du kan göra kan ändra spelets slutgiltiga resultat. Oftast är det svårt att sätta fingret på exakt när du gjorde det där ödesdigra draget, men du vet exakt när du insåg att det var kört.
Du spelade så bra du kunde, gjorde till synes rätt drag hela vägen, men plötsligt var det uppenbart att du var på väg att förlora. Hur gick det till? Du spelade säkert fel, eller så spelade din motsåndare mer rätt än du. Men när du minns dina individuella drag känns alla rätt bra. Du har inte gjort något fel egentligen. Du har spelat rätt. Det har bara blivit fel. Inte ditt fel?
När den känslan slår över en. Att det är kört. Att du kan plötsligt se in i framtiden. Att du vet hur dragen kommer att spelas ut. Att du vet att du har förlorat. Då är ädet svårt att låta bli att bara kasta in handduken. För att du ska ha en chans måste din motspelare göra ett klumpigt drag, men det är just din motspelares bra drag och dina dåliga som försatt dig i din nuvarande situation, så statistiskt sett borde din motspelar fortsätta spela bättre än du.
Det är i sådana lägen som förtvivlan slår in. Det kommer att gå åt helvete oavsett vad du gör. Det enda du kan göra är att ge upp eller fortsätta spela trots att du vet vad som kommer att hända. Ger du upp har du redan förlorat, så det alternativet är sällan det bästa. Fortsätter du spela skulle något kunna hända, något skulle kunna förändras, din motspelare kanske spelar fel eller så blir han eller hon tvungen att dra sig ur av andra anledningar. Oavsett så har du fortfarande en chans om du fortsätter.
Samtidigt kanske du bara lurar dig själv. Det kanske verkligen är kört, du kan bara inte acceptera det.
När du spelar fyra i rad, det där spelet där du har ett upprätt bräda i vilket spelarna turas om att lägga röda respektive gula mynt, kan du dock hamna i en situation där du inser att det är kört. Du känner säkert igen dig. Du kan se att oavsett hur du spelar kommer du att förlora inom tre drag. Det har inte skett ännu, men inget du kan göra kan ändra spelets slutgiltiga resultat. Oftast är det svårt att sätta fingret på exakt när du gjorde det där ödesdigra draget, men du vet exakt när du insåg att det var kört.
Du spelade så bra du kunde, gjorde till synes rätt drag hela vägen, men plötsligt var det uppenbart att du var på väg att förlora. Hur gick det till? Du spelade säkert fel, eller så spelade din motsåndare mer rätt än du. Men när du minns dina individuella drag känns alla rätt bra. Du har inte gjort något fel egentligen. Du har spelat rätt. Det har bara blivit fel. Inte ditt fel?
När den känslan slår över en. Att det är kört. Att du kan plötsligt se in i framtiden. Att du vet hur dragen kommer att spelas ut. Att du vet att du har förlorat. Då är ädet svårt att låta bli att bara kasta in handduken. För att du ska ha en chans måste din motspelare göra ett klumpigt drag, men det är just din motspelares bra drag och dina dåliga som försatt dig i din nuvarande situation, så statistiskt sett borde din motspelar fortsätta spela bättre än du.
Det är i sådana lägen som förtvivlan slår in. Det kommer att gå åt helvete oavsett vad du gör. Det enda du kan göra är att ge upp eller fortsätta spela trots att du vet vad som kommer att hända. Ger du upp har du redan förlorat, så det alternativet är sällan det bästa. Fortsätter du spela skulle något kunna hända, något skulle kunna förändras, din motspelare kanske spelar fel eller så blir han eller hon tvungen att dra sig ur av andra anledningar. Oavsett så har du fortfarande en chans om du fortsätter.
Samtidigt kanske du bara lurar dig själv. Det kanske verkligen är kört, du kan bara inte acceptera det.
lördag 5 december 2009
Never trust a lesbian?
<~Vespa> I had a lesbian (a very intoxicated one) come onto me once
<~toto> They wanted a drink dear
<~Vespa> no
<~Vespa> they bought me the drink
<~toto> They'd spiked it and wanted your wallet then.
<~Vespa> no
<~Vespa> they thought I was female
<%kimini> best toilet graffiti i've ever seen
<%kimini> "I hate 2 things in life; irony and graffiti"
<%kimini> i shat myself laughing
<%kimini> but i was in the toilet, so it was ok.
Apple köper musikstreamingsajten Lala, rädda för Spotify?
New York Times rapporterar att Apple köpt musikstreamingsajten Lala som låter användare lyssna på låtar lagrade i "molnet" istället för att ladda ner låtarna från iTunes. Det låter skrämmande likt Spotify. Ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig.
Källa New York Times
Källa New York Times
Hört idag
Sagt till mig:
- Wow, va snygg du är!
- Du är riktigt stilig idag :)
- Vad har du på dig?
- Du är lika benig som jag, nu ska vi dricka öl tills vi stupar.
- Det va jävlar varu pissar smabbt, jag blir imponerad!
- Jag älskar dig
Saker jag hörde under kvällen:
- Han kände sig lite dålig så jag erbjöd honom öl och PMS.
- Jag gjorde allt, imorgon.
- Skånska huen vilar aldrig på hanen, vik hädan för snapphaneklanen...
- All that you said, all that you've done...
fredag 4 december 2009
Forskare misslyckas med att hitta män som INTE sett porr
Forskare från universitetet i Montreal ville jämföra män i 20-årsåldern som sett på porr med män i samma åldersgrupp som inte gjort det, men de lyckades inte hitta någon som inte sett porr.
"Vi började vår forskning med att leta efter män i 20-årsåldern som aldrig konsumerat pornografi" berättar professor Simon Louis Lajeunesse. "Vi kunde inte hitta några."
Efter att ha intervjuat 20 hetrosexuella manliga studenter som konsumerat pornografi kom forskarna fram till att i genomsnitt hade männen kommit i kontakt med pornografi vid 10 års ålder.
90 procent av porrkonsumtionen var på internet medan tio procent kom från videobutiker.
Singelmän tittade på pornografi i genomsnitt 40 minuter, tre gånger i veckan medan män i förhållanden tittade 1.7 gånger i genomsnitt i ungefär 20 minuter.
Studien visade att männen tittade på pornografi som matchade deras egen bild av sexualitet och snabbt valde bort material som de fann stötande eller osmakligt.
Telegraph via Slashdot
"Vi började vår forskning med att leta efter män i 20-årsåldern som aldrig konsumerat pornografi" berättar professor Simon Louis Lajeunesse. "Vi kunde inte hitta några."
Efter att ha intervjuat 20 hetrosexuella manliga studenter som konsumerat pornografi kom forskarna fram till att i genomsnitt hade männen kommit i kontakt med pornografi vid 10 års ålder.
90 procent av porrkonsumtionen var på internet medan tio procent kom från videobutiker.
Singelmän tittade på pornografi i genomsnitt 40 minuter, tre gånger i veckan medan män i förhållanden tittade 1.7 gånger i genomsnitt i ungefär 20 minuter.
Studien visade att männen tittade på pornografi som matchade deras egen bild av sexualitet och snabbt valde bort material som de fann stötande eller osmakligt.
Telegraph via Slashdot
XKCDB #6858: Judar
<photosynthetica> I love the Jews solely because they make great food.
<DaMullet> photosynthetica, cannibalism jokes are NOT acceptable
från xkcdb.com
<DaMullet> photosynthetica, cannibalism jokes are NOT acceptable
från xkcdb.com
torsdag 3 december 2009
Meh: perfekt julklapp?
Om jag bara visste någon som skulle vilja ha en meh.-magnet...
Roliga saker som hände igår
- Farmor fyllde 90
- Jag skrev ner beviset för att roten ur två är ett irrationellt tal på en servett på McDonalds, förhoppningsvis hittar någon den och blir glad.
- Jag fick lära mig hur man ska göra och framförallt inte göra när man masserar, det viktigaste är att vara närvarande, helt närvarande.
- Han som förklarade berättade att han fått en kvinna att komma genom att massera hennes fötter, det gäller bara att vara helt närvarande
- Om en kvinna masserar sina bröst genom att dra handen 360 varv runt brösten varje morgon och kväll i en månad så försvinner inte bara alla knutor i brösten utan också menstruationen, efter det räcker det med att massera 100 varv morgon och kväll. Man blir av med PMS, slipper använda preventivmedel och så får man ta på sina bröst.
- Jag fick lära mig hur människor som gått Sexabilityutbildning kramas. De kramas länge och verkligen känner den andra andas, mycket mysigt.
- Jag fick se en pole dancer. Det såg mycket jobbigare än sexigt ut.
- Jag fick mamma att lova att läsa min text om Gamla stan, ska bli intressant att läsa hennes kommentarer sen.
- Jag åt saltinbakad entrecôte från Svartådalen med béarnaisesås, varm pepparrot och pommes Pont Neuf ~ 375 kr
- Herrtoan på Teaterbaren hade röda plyschstolar, en salonsdörr till pissoaren och små prydligt ihopvikta vita handdukar att torka händerna på varefter man slängde de i en soptunna.
- Vår kypare hette Anders Timell och är bror till Martin (som tydligen inte hade hjälpt till med inredningen) är känd radiopratare.
- Maja och Stella sjöng "Ja må hon leva" över Skype till farmor
- En tjej på bussen sökte ögonkontakt med mig hela resan från Alphyddan till Slussen, varje gång jag gav efter log hon.
- Alla mammas sexabilitykompisar tyckte att jag:
- var lik min mamma
- var lång och stilig
- borde gå någon sexabilitykurs
- Jag frågade mamma vad de där kurserna gick ut på, hon sa att det gick ut på att lära känna sin kropp, att våga ta det lugnt när man har sex och att vara närvarande. Jag gjorde mitt bästa för att se så oförstående som möjligt ut.
- De hade en kramhörna, mysigt <3
- och en pusstation med en myrtel (mistletoe)
- Alexander hade utställning med sina Vaginarts, varje bild hade en text över som mamma sa var skriven av personen som var med på bilden. Jag råkade se att en text var skriven av en "Charlotte". Precis som alla andra texter hade den en Vaginartsbild under sig. Det var lite läskigt.
- Farmor har fått färdtjänst, hon får också åka gratis med SL och får ha med sig en ledsagare som också åker gratis. När Sven hörde det frågade han om hon inte kunde åka med honom till jobbet (så han inte behöver betala för tunnelbanan). Pappa föreslog att hon kunde virka medan hon väntade på att Sven skulle jobba klart för dagen.
Ett hål i mitt bröst
Det känns som att jag har ett hål i mitt bröst. Jag vet inte hur det började. Kanske med en droppe av något frätande. Oavsett vad det var så äter det mig, det växer och det gör ont.
Jag står ensam i ett rum av vänner. Jag står ensam och skriker tills jag blir hes. Ingen hör mig. Ingen ser mig.
Jag tror att alla har ett hålrum i bröstet, att alla längtar efter att hitta någon som passar i deras hål. Det är som klossarna man skulle passa i hålen på dagis, en del behöver trekantiga bitar, andra runda eller fyrkantiga. Mitt hål har växt så stort att vilka klossar som helst passar.
De tittar på mig, de ler, de ger mig en axel att gråta mot, en famn att krypa in i men ingen ser hålet i mitt bröst. "Hur är det med dig?" frågar de allt oftare, jag rycker på axlarna och säger att allt är bra. Om det inte fungerar så utvecklar jag svaret, allt för att de ska sluta fråga, för att de ska sluta påminna mig.
På ett sätt är det kanske bra att hålet växt. Det gör att de flesta passar, att de flesta får plats och kan komma nära utan att stöta i någon öm kant, utan att vara inkompatibla. Hon ler, andas, kramas. Kom hit, du är min bästa vän. Samtidigt känns det som att ingen kan fylla hålet helt, göra mig hel igen, komplett.
Jag reagerar som jag alltid gör, med att vända mig till den ende personen jag kan lita på: jag själv. Ingen annan kan förstå, ingen annan kan se, kan känna, kan hjälpa. Det här är mitt problem och det är bara jag som kan läsa det.
Hur ska jag göra för att få syran att sluta fräta? Hur ska jag göra för att få hålet att sluta växa? Att läka och kännas bättre? Var kan jag hitta den pusselbit som passar? Biten som gör att allt faller på plats, som gör att jag kan se helheten igen?
(bild lånad från Mercy We Cry)
tisdag 1 december 2009
Hon
Mina händer är täckta av blod. Jacks blod? Det kan inte vara Jacks blod, jag skulle aldrig skada Jack. Han skulle aldrig skada mig. Vi är som bröder jag och Jack. Jack gör aldrig fel, oavsett vad som händer så har han en förmåga att skaka av sig alla anklagelser i vetskapen om att han gjort det enda rätta.
Jack gör alltid det enda rätta, det är en sak jag alltid kan vara säker på. "Det är bara en lek" brukar han säga med sitt leende som både inspirerar och smittar av sig. Hans sammetslena röst kan få mig att göra vad som helst, han låter som en kopp varm mjölk med honung, rösten går inte att motstå. Självklart är det bara en lek, självklart är jag tvungen att vara med, att prova.
Det slutar oftast bra, och de gångerna det inte gjort det är det aldrig Jacks fel. Nej, det är jag som har missuppfattat reglerna, eller gjort fel, tabbat mig. Det kanske låter som att jag är sarkastisk, men det är jag inte. Det är oftast mitt eget fel. Jag är okoncentrerad eller kanske ofokuserad. Jag klantar mig och då går det illa. Men Jack finns alltid där vid min sida, alltid redo att rycka upp mig om jag faller, alltid beredd att stötta mig när jag känner mig osäker.
Jack och jag har varit vänner så länge jag kan minnas. Eller vi var i alla fall vänner tills han träffade henne. Hon förstörde allt. Innan hon dök upp var det bara Jack och jag, bara vi två. Vi gjorde allt tillsammans, vi var som bröder. När hon dök upp trodde jag att hon skulle bli ett femte hjul, och att han skulle inse sitt misstag och göra sig av med henne, men de hade bara ögon för varandra och det var jag som blev det femte hjulet.
Situationen blev ohållbar, det måste han ha insett. Hans charmiga leende kändes så falskt när han log mot henne. Hans silkeslena röst så ond. De fnittrade och fnissade tillsammans, deras skratt skar in i mina öron, deras omfamningar var som slag i magen. Jag fick vara med, hela tiden, men de tittade på mig med en blick som sa "du borde skaffa någon du också". Sen log de och så gosade vi in oss i soffan och tittade på någon mysig film.
Det var väl välvilja, antar jag, men det var så svårt att känna så. Hon hade slagit ner en kil mellan mig och Jack, varje sekund som de var tillsammans kändes det som hon drämde till kilen med en slägga. Sprickan som hade skapats mellan oss växte till en klyfta. Deras gemenskap gjorde min ensamhet så tydlig. Om Jack inte skulle göra något åt saken var jag tvungen att agera.
Nu är mina händer täckta av blod. Inte Jacks blod, nej jag skulle aldrig skada Jack. Inte hennes blod heller, Jack skulle aldrig förlåta mig om jag skadade henne. Om jag kunde se Jacks ansikte hade jag insett att det var helt tomt och om jag sett det hade jag dragit ett skämt för att få honom att skratta. Men jag kan inte se Jacks ansikte, jag kan inte se så mycket överhuvudtaget. Jag fryser, kan inte riktigt känna mina ben, jag är trött. Om jag bara får sova lite så kommer allt att ordna sig. När jag vaknar igen kommer allt att kännas bra, det känner jag på mig.
Jack, jag älskar dig.
Jack gör alltid det enda rätta, det är en sak jag alltid kan vara säker på. "Det är bara en lek" brukar han säga med sitt leende som både inspirerar och smittar av sig. Hans sammetslena röst kan få mig att göra vad som helst, han låter som en kopp varm mjölk med honung, rösten går inte att motstå. Självklart är det bara en lek, självklart är jag tvungen att vara med, att prova.
Det slutar oftast bra, och de gångerna det inte gjort det är det aldrig Jacks fel. Nej, det är jag som har missuppfattat reglerna, eller gjort fel, tabbat mig. Det kanske låter som att jag är sarkastisk, men det är jag inte. Det är oftast mitt eget fel. Jag är okoncentrerad eller kanske ofokuserad. Jag klantar mig och då går det illa. Men Jack finns alltid där vid min sida, alltid redo att rycka upp mig om jag faller, alltid beredd att stötta mig när jag känner mig osäker.
Jack och jag har varit vänner så länge jag kan minnas. Eller vi var i alla fall vänner tills han träffade henne. Hon förstörde allt. Innan hon dök upp var det bara Jack och jag, bara vi två. Vi gjorde allt tillsammans, vi var som bröder. När hon dök upp trodde jag att hon skulle bli ett femte hjul, och att han skulle inse sitt misstag och göra sig av med henne, men de hade bara ögon för varandra och det var jag som blev det femte hjulet.
Situationen blev ohållbar, det måste han ha insett. Hans charmiga leende kändes så falskt när han log mot henne. Hans silkeslena röst så ond. De fnittrade och fnissade tillsammans, deras skratt skar in i mina öron, deras omfamningar var som slag i magen. Jag fick vara med, hela tiden, men de tittade på mig med en blick som sa "du borde skaffa någon du också". Sen log de och så gosade vi in oss i soffan och tittade på någon mysig film.
Det var väl välvilja, antar jag, men det var så svårt att känna så. Hon hade slagit ner en kil mellan mig och Jack, varje sekund som de var tillsammans kändes det som hon drämde till kilen med en slägga. Sprickan som hade skapats mellan oss växte till en klyfta. Deras gemenskap gjorde min ensamhet så tydlig. Om Jack inte skulle göra något åt saken var jag tvungen att agera.
Nu är mina händer täckta av blod. Inte Jacks blod, nej jag skulle aldrig skada Jack. Inte hennes blod heller, Jack skulle aldrig förlåta mig om jag skadade henne. Om jag kunde se Jacks ansikte hade jag insett att det var helt tomt och om jag sett det hade jag dragit ett skämt för att få honom att skratta. Men jag kan inte se Jacks ansikte, jag kan inte se så mycket överhuvudtaget. Jag fryser, kan inte riktigt känna mina ben, jag är trött. Om jag bara får sova lite så kommer allt att ordna sig. När jag vaknar igen kommer allt att kännas bra, det känner jag på mig.
Jack, jag älskar dig.
måndag 30 november 2009
Housemaraton och feberdrömmar
Halsfluss. Jag hatar halsfluss. Eller, nej, jag hatar nog inte halsfluss. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Det går inte att svälja, eller, jo, det går att svälja, men det gör jävligt ont att svälja.
Jag blir så medveten av min kropp, hur ofta jag sväljer, hur mycket saliv min kropp producerar. Jag gör vad som helst för att slippa svälja, dräggel på kudden, torra läppar. Jag hatar det.
Jag hade halsfluss och feber. Feber är jobbigt. Speciellt när jag sover. Då får jag feberdrömmar och de är så konstiga. Oftast jobbiga drömmar. En natt drömde jag att alla kom till mig med sina problem. Och jag kunde lösa vartenda ett. Det var inte små problem heller, nej, jag löste de riktigt stora problemen.
Energikrisen? Löst. Finanskrisen? Löst. Klimatkrisen? Löst. Världssvält? Löst. Lång historia kort: jag vaknade upp dagen efter och kände mig hur bra som helst.
Förra veckan hade jag feber igen. Och jag drömde samma dröm som jag drömt förrut, den där alla kom med sina problem, fast den här gången saknade jag svar. Det kändes inte alls lika bra. Dagen efter hade jag Housemaraton. Jag såg hela säsong ett av House, 22 avsnitt, 45 minuter vardera, i ett streck. Den nattens feberdrömmar var inte heller särskilt trevliga.
Jag var medlem i Houses läkarlag. Det kom en massa patienter med en massa symtom och alla frågade mig vad vi skulle göra. Jag förstod inte ens tio procent av vad som sades, men alla var stressade och ville ha mina svar. Återigen hade jag inga, men den här gången förstod jag varken frågorna eller problemen. Det var en övning i frustration.
Men så finns det andra drömmar. Den sorten som inte är feberdrömmar. De kan vara mardrömmar, men de behöver inte vara det. De kan vara knäppa, men sällan lika knäppa som feberdrömmar. Framförallt, och detta är nog det viktigaste, kan de vara helt drömlika.
Det är i de drömmarna du svävar på moln, känner värmen kittla dina fingertoppar, håret glida genom fingrarna, de mjuka läpparna. De är i de drömmarna du ser ögonen du drunknar i, det är de drömmarna du önskar att livet var som.
Om du bara fick chansen att uppleva de drömmarna vaken, vad skulle du göra då? Du skulle greppa hårt, du skulle inte vilja släppa taget. Du skulle absolut inte nypa dig i armen, för du skulle inte vilja vakna. Aldrig vakna, aldrig döda drömmen.
Jag vill inte vakna, jag vill fortsätta sova, fortsätta drömma, jag vill gosa ner mig i mitt duntäcke och bara drömma lite till.
söndag 29 november 2009
Poseidon
"Bättre kan du" sa han. Hans leende var drygt. Hennes ögon smalnade.
"Härmas inte".
Hon slog igen. Den här gången misslyckades han med att parera.
Slaget träffade i ansiktet, han kände hur det brände till, hur blodet rusade till huvudet. Han blev yr, glad, vild.
"Va fan gör du?" sa han, log och greppade hennes handleder. "Så där kan du ju inte göra"
Han böjde sig mot henne. Hon var alldeles stilla. Han kunde känna hennes andedräkt mot sina läppar.
"Jag... ehh..."
Han tryckte sitt ansikte mot hennes. Deras läppar möttes och han kände hur en rysning gick igenom hennes kropp.
Hon var fast. Kunde inte röra sig. Hon försökte slingra sig, men hans händer höll henne på plats. Det gjorde henne mer upphetsad. Hon stretade emot, försökte få loss sina händer så gott det gick, men hans läppar kunde hon inte motstå. Det var som att en del av hennes kropp kämpade emot medan den andra bara ville ha mer.
Ta mig, ge mig, jag vill ha mer, tänkte hon och stretade ännu mer med armarna.
Ta mig, ge mig, jag vill ha mer, tänkte hon och stretade ännu mer med armarna.
Hans läppar släppte tag om henne, hon flämtade till, han tog ett nytt grepp om hennes handleder och anföll hennes hals som en vampyr anfaller en oskuld. Han bet inte, anfallet var lekfullt men bestämt. Han riktade in sig på halsen, örat, munnen. Hans mjuka läppar, hans vassa tänder, kombinationen av lust och smärta var bara för mycket för henne.
Hon kämpade och slet för att ta sig loss, men han var bestämd, djurisk. Det väckte en liknande känsla i henne. Det fanns inget att göra annat än att ge sig hän.
De rysningar hon fått när deras läppar först möttes kom nu mer frekvent, som vågor av lust som sköljer in över en naken strand. Hon blickade ut mot horisonten, de mörka molnen vittnade om att en storm var på väg, kraftigare vågor var att vänta.
När hon måttade första slaget hade hon haft tusen tankar i huvet, nu var det nästan helt tomt, bortsköljt av rysning efter rysning.
Hon kände värmen som pulserade från sitt underliv och spred sig över kroppen, genom kroppen.
Hon hade svårt att koncentrera sig. Hon ville ha mer, mycket mer, men att fundera på hur hon skulle formulera sig var bara för mycket. Ord hade tappat betydelsen, nu var det bara namn någon gett till saker. Det hon upplevde nu var en känsla, en känsla helt bortkopplad från intellekt. Det var lust.
"Mer…" viskade hon.
Så mycket mer än så hade hon inte kunnat säga, även om hon försökt, ordförrådet hade någon låst in och hon kunde inte hitta nyckeln. Denne någon höll henne hårt i handlederna, vägrade släppa taget. Han kysste henne på halsen, på örat, nyckelbenet, munnen.
"Du är min, och jag släpper inte iväg dig" viskade han i hennes öra.
Ytterligare en rysning gick igenom hennes kropp.
"Ta mig..." sa hon. "Gör vad du vill. Jag är din."
Han välte ner henne, slet av henne kläderna. Så mycket kraft, så mycket energi. Hans ögon blixtrade. Hon skakade av förväntan, försökte fly men han fick tag i hennes armar igen. Hans läppar rörde sig. Han sa inget men hon kände vad han menade. Läppar mot läppar släppte han hennes handleder och tog tag om hennes huvud. Hon kände hans händer greppa om hennes nacke, ytterligare en rysning for längs ryggraden.
Hud mot hud. Hennes händer på hans rygg, hennes naglar som klor. Hon rev och kunde känna hur hans kropp spändes, exploderade av lustfylld smärta. Han bet i hennes läpp.
Hennes handleder var fast igen. Hans läppar mot hennes hals.
Som Jesus ville hon offra sig för mänsklighetens synder. Gör vad som helst. Slit mig i stycken, älska mig, ta mig, mer, nyss, nu.
"Mer... vill ha mer" stönade hon.
Han trängde in i henne, hans svettiga kropp mot hennes, deras läppar förenade. En energipuls gick igenom hennes kropp, som chockvågen efter en kärnvapensprängning, alla känsloreceptorer i högsta beredskap. Hon darrade. Saknade ord. Det kändes så mycket. Så underbart.
Han stötte in i henne igen. Och igen. Och igen. Varje stöt skickade en starkare puls igenom henne, en ny våg som sköljde in över hennes nakna kropp. Det kändes mer, starkare, bättre.
Hon kved, hon flämtade, hon led. Varje stöt bedövade en del av hjärnan, rånade henne på en del av hennes bagage. Han stötte till igen. Alla bekymmer, allt hon gick och bar på, all stress, all oro, allt hon var tvungen att göra, all press hon hade på sig, allt försvann stöt för stöt tills allt som återstod var de två. Nakna, svettiga kroppar som älskade med varandra.
Hon samlade kraft och stretade emot, men han var starkare, hans grepp bestämt. Han stötte i henne igen. En puls, en våg, en rysning. Hon flämtade till.
"Kom... jag är din... kom... mer... mer... " fick hon fram mellan stötarna.
Han ökade tempot, starkare, kraftigare. Hon kände hur stormen kom närmare land. En våg hann inte rinna undan innan nästa slog in över henne. Känslorna skummade, bubblade över. Han fortsatte, djuriskt, lustfyllt. Vågorna gick i varandra, åt upp stranden. Vattnet började koka. Han var i henne, hans stötar bestämda. Varje muskel i hennes kropp spändes, hon höll på att drunkna i de höga vågorna. Hon kämpade, hon slet, men vågorna fortsatte slå in. Kraftfullt, rytmiskt.
Hans kropp spänd, hans stötar bestämda. Hon behövde luft, vågorna sköljde över hennes kropp. Hon gjorde sitt bästa för att hålla sig vid ytan, men det var lönlöst. Stöt på stöt skickade våg efter våg. Hela hennes kropp skakade.
Hans kropp exploderade och skickade en svallvåg av välbehag genom hennes kropp. Den sköljde över henne och spolade bort allt vatten. Hon drog ett andetag av frisk luft, tittade ut över havet. Hon kände hur greppet om handlederna släppte, han rullade bort från henne. Havet var spegelblankt, solen sken. Hon darrade fortfarande lite, skärrad, skakad, upprymd, tom. Hennes huvud var utan en enda tanke, hennes ansikte ett leende. Hon visste inte varför, men hon kunde inte sluta le. Det kändes bra, helt underbart.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)
