Springa i Stockholm i rusningstrafik

Att få springa är att vara fri. Jag tog fart och kände hur marken lyfte mig. Vinddraget i ansiktet, fladdret i min vindtäta jacka, gatubelysningen som flimrar förbi. Det är detta jag älskar.

Det är som en välkoreograferad dans. En jakt från punkt A till punkt B genom ett hav av fotgängare, bilister och cyklister. Alla har sina egna agendor, sina egna mål. De rör sig längs förutbestämda banor och det är endast genom att lära känna dessa personer som jag kan förutsäga var de kommer vara nästa sekund och sekunden efter den.

Jag springer aldrig in i någon, jag har aldrig blivit påkörd. Det gäller att läsa sin omgivning och våga satsa. I början var det inte lika lätt, då kunde jag inte vara lika aggressiv. Då var jag inte lika vältränad heller. Det går att kompensera för lite dålig känsla genom att vara explosiv och ha snabba reaktioner, men för att verkligen briljera krävs det att du kan läsa din situation och att du har bra kondition.

Känslan att rusa genom stan i rusningstrafik (det heter ju rusningstrafik av en anledning!) går inte att beskriva. Varje upprörd fotgängare som skriker efter mig, varje taxichaufför som tutar ger mig kraft. De är min hejarklack, de peppar mig och får mig att våga mer, att bli än mer aggressiv.

Att springa från Centralen till KTH, en sträcka på drygt 2,2 km tog mig strax över 11 minuter i snitt när jag började. Det var mycket folk, mycket trafik och rödljus och sånt som höll ner farten. Jag har lyckats springa på mindre än 6 min 40 sekunder på natten, men jag klarar aldrig under 7 minuter och 30 sekunder i rusningstrafik.

Varför gör jag det? För kicken antar jag. Kicken och det faktum att det knappt går att ta sig fram på något snabbare sätt. Eller, ja. Cykel går ju snabbare, men då behöver man en cykel, och det går inte att ta med sig överallt. Och så är det så svårt att klättra på fasader med cykel. Inte för att jag klättrar på fasader. I alla fall inte så ofta.

Det är lite synd egentligen. På film tycks det nästan alltid som att det snabbaste sättet att ta sig fram är över hustak, men i Stockholm har vi så breda gator att det inte är lönt.