Glädjetårar

Att se livet i en droppe vatten. Det var så allt startade, allt liv, i en droppe vatten. En tår rinner ner längs kinden, den smakar salt. Livet startade inte i en tår, men utan tårar, skulle vad skulle livet vara då?

Att gråta är att släppa taget. Det är ett erkänna våra svagheter, våra brister, vår smärta. Det gör ont, de varma tårarna rinner ner längs kinderna. Näsan snörvlar. Det smakar salt. Allt är hopplöst. Allt är hemskt. Men det är så skönt. Det är så skönt att bara släppa taget.

Människan behöver närhet. Närhet gör oss lyckliga, det gör att vi kan slappna av, att vi vågar släppa taget och kan känna oss fria från all stress. Att gråta i ensamhet är tungt och jobbigt. Att gråta i sällskap, mot någons axel, med någon som tröstar, det kan ge hopp. Det påminner oss att regnbågen kommer fram efter regnet.

Och det är just hoppet, tron på solen som kommer efter regnet, på att regnbågen kommer att titta fram sprida färg i den grå vardagen, som får oss att vilja kämpa vidare. Det är hoppet och vetskapen att vi är någons anledning att le.

Jag vågar gråta för att jag vet att du kommer trösta mig. Jag vågar släppa taget för att jag vet att du kommer att stötta mig. Jag vågar tro på morgondagen för att jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för att du ska vara glad. Jag vågar tro på morgondagen för att jag vet att jag är glad när du är det.

Jag ler. Jag ler för din skull. För att du ska känna att du är någons anledning att le. Och så ler jag för att jag är lycklig. Lycklig för att jag har dig.

[Bild lånad på Flickr]