Årets märkligaste feberdröm

Jag har legat och sovit nästan hela dagen men vaknade precis i ett ryck av en märklig dröm.

Jag tittade på ett tevereferat av en rättegång om Occupy Wall Street-rörelsen som hade ägt rum för tre dagar sen. Publiken var en blandad skara 99-procentare. Jag kommer ihåg att jag la märke till en äldre man som stod på balkongen tillsammans med sitt barnbarn i tioårsåldern.

Plötsligt utbröt kravaller, polisen stormade in i den överfyllda rättssalen och åskådarna flydde i panik. Jag fick reda på att den där gamla gubben fått ett två års fängelse och att lillkillen skulle hamna i sluten ungdomsvård i ett år, trots att han bara var tio år gammal.

Jag befann mig på en efterfest precis efter rättegången. Hur jag hade tagit mig tre dagar tillbaka i tiden hade jag ingen aning om. Vi satt i trädgården till något hus, det var mörkt ute, men varmt så folk kunde gå klädda i kortärmat. Det hälldes upp olika typer av alkohol ur 1,5-liters PET-flaskor som tidigare innehållit blandsaft. Den kemiska kompositionen av innehållet var skrivet i tusch på flaskorna och jag blev förvånad över att alla tycktes veta hur vaniljesterns molekyl var uppbyggd.

Jag försökte förklara för de andra på festen att polisen skulle dyka upp när som helst och gripa stora delar av deltagarna eftersom de hade varit på rättegången. Alla tycktes vara medvetna men ingen brydde sig. De får gripa oss bäst de vill, det ändrar inget, sa de, men tyckte att jag borde lämna festen. Det här var inte min fight.

Efter lite förvirring hamnade jag till slut hos mamman till två av ungdomarna som var på festen. Hon var från Australien och sålde kängurukött till vardags. Hon visade mig ett kylskåp fullt av kött och försökte demonstrera varför just kängurukött var oslagbart genom att provgrilla två bitar kött och jämföra hur snabbt ytan karameliserades för att få fram rätt smaker. Även om hennes genomgång misslyckades med att ge mig insikt i exakt hur hastigheten av karameliseringen skulle kunna vara en kvalitetsindikator så förstod jag att hon var kunnig och gjorde antagandet att köttet hon sålde var utsökt.

Hon var orolig över sina söner och jag bestämde mig för att ge henne en kram. Det var först då jag insåg att hon knappt nådde mig till naveln. Jag ställde mig på knä och kramade om henne. Hon brast ut i tårar och förklarade hur hon hade flyttat hit för att barnen skulle få spela fotboll på den stora gräsplanen men att det aldrig hade blivit av. Det kändes som att det var något annat som egentligen var problemet men jag visste inte vad jag skulle göra så jag bad henne visa.

Vi gick ut i trädgården på baksidan av huset och innan jag visste ordet av vad det var som pågick så hade vi börjat flyga. Vi flög över landskapet och jag kände hur temperaturen började sjunka. Vi passerade snötäckta öar och landade till slut framför en trädkoja som stod på kulle. Inne i trädkojan stod en teve på där en tevepsykolog förklarade att mamman hade en sorg som hon behövde bearbeta.

Jag gick ut från trädkojan. Solen stod högt på himlen och hela ön var snötäckt. "Det här är gräsplanen jag pratade om" sa mamman och jag gjorde mitt bästa för att föreställa mig den under all snö. Jag hittade en snöskyffel och började skotta men tappade snabbt intresset. Trettio meter längre bort hade någon slängt en kartong med iPod-nanos som SVT skulle ge bort som vinster i Landet Runt.

Så kom ett par på längdskidor och jag fastnade i ett samtal om huruvida det var möjligt att åka längdskidor till jobbet. Mannen förklarade att han brukade åka till något ställe där det gick en färja in till stan och att han hade en liten lägenhet precis där färjan la till där han kunde duscha så att han kände sig fräsch när han kom till jobbet. Jag förstod inte var man skulle ta den där färjan eller exakt vart den gick så jag fiskade upp min telefon och bad honom uppreda medan jag kollade på kartan.

"Papperskorg heter platsen" sa mannen. Jag gav honom en mördande blick. "Nej, allvarlig, den heter Papperskorg" insisterade han. Jag sökte på papperskorg och fick till min stora förvåning upp en adress mitt på Östermalm.

Jag tittade upp från min mobilskärm och upptäckte att jag låg på en säng i ett dunkelt rum. Rummet hade fler sängar uppställda där det låg människor och sov, och en teve med något gammalt tevespel igång. På sängkanten till sängen jag låg på satt en tjej i min ålder. Hon var smal, hade ett par blåa tighta jeans, en vit topp och rakt bläcksvart hår som gick lite längre än till hakan, men var kortare än att det nådde till hennes axlar. Hon svor åt tevespelet och jag satte mig upp bakom henne. Det var något märkligt bekant med henne, hennes hår doftade persika och det kändes som att vi hade träffats tidigare.

"Du skulle bara våga" sa hon och skjöt ihjäl någon stackare på teven. "Våga vad?" viskade jag. "Jag kände hur du luktade på mitt hår - du skulle bara våga". Jag tog ytterligare ett djupt andetag och försökte placera var jag känt den där doften tidigare. Hon vände sig och knuffade till mig så jag trillade baklänges i sängen. "Sluta" sa hon.

Jag tog tag om hennes midja och välte ner henne i sängen. Det kändes precis som jag hade förväntat mig, som om jag gjort det där tusen gånger tidigare. Jag försökte kittla henne men hon reagerade inte. Hon satte sig upp, tog spelkontrollen och fortsatte spela. "Nu dog jag bara för det".

Jag föll handlöst en bit och vaknade sedan med ett ryck.

[Flow] It's super effective!

Jag hade satt klockan på 05:45 med ambitionen att gå upp och träna på morgonen.

När klockan ringde tyckte min kropp att jag kvällen innan varit en överambitiös skitstövel och jag tvingades prioritera om.

"Om jag snoosar några gånger kan jag gå upp och diska undan innan jag drar till jobbet."

Resultat: missade mitt pendeltåg och glömde packa ner ungefär hälften av grejerna jag skulle ha med mig, däribland min matlåda. Inte min stoltaste morgon.

Efter jobbet gick allt som på räls. Jag hann med följande:

• Få min säng provlegad och såld.
• Göra mat, äta mat, göra matlåda.
• Diska undan i köket.
• Vila 20 minuter i Rålambshovsparken följt av två timmar schysst parkhäng i samma park.
• Tvätta.
• Springa hinderbanan i Karlberg.
• Gå och lägga mig innan 23.00.

Och ingen stress. Allt bara föll på plats på ett mäktigt sätt.

Sen började jag drömma märkliga drömmar. Jag var i Paris på bio, vi gick ner till en strand där Hans Rosling använde någon ny projektorteknik för att visa olika kustlinjer, bland annat hur Stockholm ser ut från Djurgården. Någon hade gjort en korsning av en ribbåt och The Black Pearl från Pirates of the Caribbean.

Jag fick ett samtal från Yana som ville träffas och ta ett glas vin, bara hon och jag. När jag träffade henne var jag tillbaka i Paris och hon var alldeles förtvivlad. Hon hade blivit rånad och hade ingenstans att ta vägen.

I nästa ögonblick var jag på jobbet. Klockan var kvart i sex och jag var den enda som var kvar. Det ösregnade så mycket utanför att taket inte kunde hålla undan allt regn. Det droppade på flera ställen och jag var tvungen att sick-sacka mellan pölarna som växte på golvet. Jag hittade min varma kofta som jag verkligen gillar, men kom fram till att den skulle förstöras i regnet. Gick ut i produktionen bland allt droppande från taket för att hämta min andra tröja längst in i lokalen. På vägen noterade jag att ytterdörren stod på vid gavel.

När jag hämtat min tröja vände jag mig om och såg att det stod en kvinna vid packavdelningen och rafsade åt sig prylar. Jag förstod att hon var en inbrottstjuv som höll på att stjäla så jag försökte konfrontera henne genom att bestämt fråga "Vad håller du på med?" men jag var hes och det kom inget ljud. Jag fick panik, svimmade av och vaknade med ett ryck i min säng.

Klockan var två minuter innan väckarklockan skulle ha väckt mig. Det kändes som att hjärtat skulle dunka hål i bröstet och allt jag önskade mig var en kram och en snäll röst som sa "Det är ingen fara Albert, det var bara en dröm, det ordnar sig!"

Istället fick jag bita ihop, göra mig i ordning och bege mig till jobbet.

[Gräva] Jag och min spade

När jag var liten hade jag en röd spade. Jag stod på stranden i Normandie och byggde ett sandslott när tidvattnet började stiga.

Min första reaktion när vattnet började inkräkta på mitt bygge var att hindra vattnet med en mur eller en vallgrav. Det fungerade inte, vattnet bara fortsatte stiga.

Min andra reaktion var att säga till pappa att få vattnet att sluta stiga. Det fungerade inte heller.

I ren desperation försökte jag med en sista sak: ilska. Jag blev förbannad på vattnet och ställde mig och slog på vågorna som helt obesvärat åt upp mitt sandslott.

Pappa brukar berätta den här historien och förklara att min reaktion som fyraåring inte skiljer sig så mycket från skivbolagens reaktion gentemot illegal nedladdning. Första steget är att försöka förhindra det (kopieringsskydd/vallgrav), andra att försöka få någon (staten med hjälp av lagstiftning? pappa?) att lösa problemet och tredje är att anfalla problemet (piraterna/vågorna). Men nog om det, jag ville ju berätta om min spade.

Jag verkligen älskade min spade. Jag vet inte varför, men det är något med de oändliga möjligheterna som en schysst spade för med sig. Jag gillade grävskoporna som fanns i sandlådorna också.

De hade spakar och man var tvungen att vara lite klurig (kändes det som då) för att lyckas skopa upp något och flytta runt det. Men oj va häftigt det var. Tänk att kunna kontrollera en stor maskin och få den att utföra ens vilja! Det var grejer det!

Därför är det kanske inte så konstigt att jag blir alldeles till mig så fort jag ser en grävmaskin. De kan stå i vägkanten eller vid en byggarbetsplats. De kan vara små eller helt enorma. Det spelar ingen roll. Jag börjar bubbla av förväntan varje gång.

Jag har en dröm — en pojkdröm rent av — att få köra en sån där stor grävmaskin. Att få skopa upp ordentligt med jord i den stora skopan, vrida runt kranen och släppa ner jorden någon annan stans. Varför? För att jag kan!

En dag ska jag se till att min dröm går i uppfyllelse.

En dag!

Plastgafflar

Alla mina flyttlådor var fyllda till bredden med plastgafflar.

— Här, sa jag och räckte henne en, ta en.

— Varför då? undrade hon, det går ju lika bra med sked.

Hon skopade upp lite sallad i skeden och förde den mot munnen men tappade allt i knät innan hon hann ta en tugga.

Då vaknade jag.

Vikten av att kyssa tillbaka

"Okej" sa hon "men då kan du ju kyssa mig så får du se själv hur det känns."

Hon var upprörd efter att jag knappt reagerat när hon berättat hur jobbigt det var att kyssa någon som inte kysste tillbaka. Hennes förslag kändes naivt. Jag ville kyssa henne, verkligen, jag ville verkligen kyssa henne, men jag var rätt säker på att den känslan inte var ömsesidig, egentligen.

Nej, det här var en utmaning och hon tänkte inte på konsekvenserna.

"Hur menar du?" undrade jag, fortfarande osäker på om jag hade förstått rätt. "Vill du att jag ska kyssa dig på munnen?"

"Ja" svarade hon.

"Men, varför?" försökte jag.

"Du fattar inte. Jag ska visa hur det känns att kyssa någon som inte kysser tillbaka."

Hon stod otåligt och väntade. Jag tog två steg mot henne och vi var plötsligt väldigt nära. Jag tittade ner i golvet. Tvekade.

"Är du säker?" sa jag och lyfte blicken "Jag menar med tanke på—"

"Sluta fåna dig! Kyss mig bara!" avbröt hon mig.

Allt gick snabbt. Mina händer tog ett vänligt men bestämt tag om hennes nacke, mina fingrar gled genom hennes hår. Jag vred mitt huvud lite på sidan och böjde mig fram för att kyssa henne.

Hon hade tydligen någon poäng hon ville bevisa, att det var helt värdelöst att kyssa någon som inte kysste tillbaka, eller något i den stilen, men så fort mina läppar rörde hennes kände jag hur hon darrade till. Hon försökte behålla lugnet. Hon försökte låta bli att reagera. Hon kämpade. Hon kämpade så att hon nästan sprack, men det räckte inte.

Hon släppte efter. Hennes läppar rörde sig en aning och jag kysste tillbaka. Mina fingrar masserade hennes nacke, hennes läppar svarade mina. Kyssen växte. Hennes läppar underbart mjuka. Jag kysste intensivare och hon svarade igen.

Den var nog inte så lång egentligen, den där kyssen, men det var som att den existerade på en plats där tid inte fanns. Den var oändlig och ett ögonblick på samma gång. Fantastiskt och magisk.

Hennes hjärna återfick kontakt med sin kropp som skrek efter mer. Efter en dragkamp mellan förnuft och känsla lyckades hon så ta sig ur kyssen. Hon stapplade baklänges. Hennes blick förvirrad, hennes fingrar trevande över munnen efter ett svar.

"Hur…?" försökte hon få fram "Hur… gick det här till?"

"Det var du som—" började jag, men avbröt mig när jag såg hur hennes ögon fylldes av tårar.

"Jag… jag vet att det är mitt fel. Hur… hur kunde jag låta det ske?" muttrade hon.

"Du kanske ville?" önskade jag.

"Nej!" högg hon tillbaka "Eller, njae, jag... jag tror inte det i alla fall."

Hon tittade på mig, som om hon letade efter ett svar i mina ögon. Ett svar eller kanske en förklaring. Hon torkade tårarna från kinden med baksidan av handen, snörvlade och log. Bara lite, så det knappt gick att upptäcka, men jag såg. Hon log.

Då vaknade jag.

Bara i Amerika

När ett youtubeklipp börjar med att fyra getter hoppar upp ur takluckan på en pickup till crescendot av Strauss Also sprach Zarathrusta då kan man ana att det är något speciellt man kommer att få se.

När musiken plötsligt byts mot ledmusiken från Superman och en cowboy kommer gående bredvid två border collies med apor ridandes på ryggen är det bekräftat.

Ett litet klipp om en man som förverkligat sin dröm. Bara i Amerika.

Jag har så sjukt mycket sex

...i mina drömmar. I alla fall de senaste nätterna. Jag vet inte riktigt varför men det är hur awesome som helst.

För att ingen ska känna sig ofrivilligt inkluderad eller exkluderad har jag valt att ta bort alla namn från det här inlägget.

Natten till igår drömde jag att det var en söt tjej som halkade ut i gatan precis framför en buss. Eftersom jag har jedireflexer så kastade jag mig ut för att rädda henne, vilket jag gjorde, men eftersom jag har hybris även i mina egna drömmar hann jag själv inte undan.

"Men Albert" tänker du "vad har det här med sex att göra?" Ingenting. Det har ingenting med sex att göra. Jag vaknade av ett ryck när bussen träffade mig och hade ont i hela kroppen. Det var svårt att somna om, ingen ställning kändes bra. När jag väl somnade om hamnade jag ovilligt i samma säng som en tjej som var skitjobbig. Och så hade vi sex. Mer kommer jag inte ihåg av den drömmen.

Drömmen från i natt kommer jag ihåg mer av och om den verkar osammanhängande så är det för att drömmar är det. Det kändes superlogiskt i mitt huvud.

Jag var i ett stort och gammalt hus, kanske ett hotel eller ett slott. Det hade en stor foajé med en reception, högt i tak, kristallkronor, tygtapeter och allt luktade gammalt. På tredje våningen fanns det en innergård med stampat jordgolv och två burar med varsin jätteapa i.

Vi var i ett sovrum med en stor öppen spis och två dörrar. Det var bara jag och den där tjejen som när vi var tillsammans med de andra hade verkat helt ointresserad av mig. Nu var hon det inte alls. Tvärtom var hon nästan jobbigt upphetsad.

Hon låste ena dörren och pekade på den andra. Den hade inget lås men det låg en stor hög av vita legobitar på golvet inte långt från den.

"Du måste bygga ett dörrstopp" sa hon samtidigt som hon började korva av sig sina strumpbyxor. Jag satte mig på huk framför legot och började bygga, dörren hade ett litet hål längst ner format som den där biten i Tetris som är tre bitar på rad och en i mitten. Om jag bara kunde få ihop mina legobitar så de passade i det hålet skulle dörren vara säkrad.

Jag kände hur hon kastade sina strumpbyxor mot mig men jag fortsatte bygga med mitt lego, mäkta stressad vill jag lova, jag fumlade med bitarna som alla tjejer i skräckfilmer fumlar med sina nycklar. Kände hur hennes fuktiga trosor träffade min kind, fick i sista legobiten, tryckte in min konstruktion i hålet i dörren, hörde ett otroligt tillfredsställande klonk, vände mig om och korsade avståndet från dörren till sängen i två steg.

"Som jag har längtat efter det här" lyckades hon få fram, hela hennes kropp skakandes av upphetsning. Vi hade helt amazing sex och plötsligt befann vi oss på ICA. Vi hade en stor kundvagn och var precis klara med handlandet när de ropade ut i högtalarna att det var någon som var borttappad. Vi fick panik, vi var tvungna att hitta honom.

Vi sprang omkring i butiken och letade, men hittade inget. Sprang in i hotell-lobbyn, inget där heller. Sprang upp för trappor och igenom korridorer. Han fanns ingenstans. Jag hittade en dörr som inte gick att öppna. Tog sats och rammade den. Den exploderade i miljoner vita legobitar. Jag skrattade till och letade igenom rummet bakom. Inget där heller.

Vi sprang igenom ett tvätteri, ett kök och en matsal. Hittade honom ingenstans. Till slut kom vi till innergården på tredje våningen och det var då vi insåg att det inte alls var några jätteapor som satt i burarna. Det var människor som hade blivit fångade och levt så länge i burarna med stampat jordgolv att de fått päls och knappt kunde prata längre. Den stora apan, eller människan, var personen vi letade efter. Den lite mindre apan var hans son.

Då vaknade jag.

Variabel tid

En vän berättade att hon drömt att tiden gick olika snabbt. Hon hade lite svårt att förklara, men så kan det ju vara med drömmar. Jag undrar om det var såhär det kändes.

Saltränder på kinden

I morse vaknade jag med saltränder på kinden.

Jag antar att jag drömde något som fick mig att gråta. Jag har ingen aning om vad. Det känns som när man kliver in i ett rum och upptäcker att något hemskt har hänt, men man vet inte riktigt vad. Jag blev lite rädd och lite sorgsen, tänkte: "men Albert, hur är det fatt?" och sen, sen ryckte jag på axlarna och struntade i det.

Hade det varit allvarligt skulle jag säkert kommit ihåg vad det var.

[Drömmar] Kan jag rå för vad jag drömmer?

Det känns nästan som att jag borde be om ursäkt. När jag vaknade insåg jag att det bara var en dröm, men precis innan det kändes den så verklig.

Kan jag ställas till svars för vad jag drömmer? Kan jag rå för det?

Om jag drömmer att jag drogar dig, tar dig till ett inplastat rum, klär av dig naken, gladpackar dig till en metalbrits, tar ett fast grepp om kniven, siktar in mig på ditt bröst, höjer armarna, hugger och vaknar i ett ryck precis när kniven ska börja borra in sig i dig. Om jag drömmer det, borde jag säga något till dig? Borde jag be om ursäkt?

Nu var det inte alls det jag drömde i natt. Verkligen inte. Tvärtom, nästan. Det var varmt, mjukt och luddigt inte kallt och sterilt. Ingen kniv, ingen panik, ingen oro. Bara påklätt lugn och trygghet i en suddigt överexponerad värld. Uppkrupen i en soffa, fingrar genom lent hår, varm andedräkt i nacken, gemensamma andetag. Avslappnat, underbart, fantastiskt.

Magiskt.

I natt jag drömde

Ibland kommer jag ihåg vad jag drömde på natten, men oftast inte. Nattens dröm var dock en sådan som jag inte riktigt kunde släppa efter att jag vaknat.

Jag drömde att jag åkte tåg. Vart jag åkte ifrån eller vart jag var på väg vet jag inte. Men jag var trött. Väldigt trött. Brevid mig i vagnen satt en tjej. Jag gjorde mitt bästa för att hålla ögonen öppna, men det jag helst av allt ville göra var att luta huvudet mot hennes axel och bara slumra in. Inte för att jag ville ha sex med henne eller för att jag såg det som ett sätt att snylta lite närhet. Nej, jag var utmattad och behövde någon att luta mig mot.

Jag drömde att jag åkte bil. Vart jag åkte ifrån eller vart jag var på väg vet jag inte. Men jag var frusen. Väldigt frusen. Brevid mig i bilen satt en tjej. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig till min sida av sätet, men det jag helst av allt ville göra var att sitta så nära att jag kunde känna hennes värme. Inte för att jag ville ha sex med henne eller för att jag såg det som ett sätt att snylta lite närhet. Nej, jag frös och behövde någon att värma mig mot.

Jag drömde att jag promenerade. Vart jag kom ifrån eller vart jag var på väg vet jag inte. Men jag var vilsen. Väldigt vilsen. Brevid mig på gångstigen gick en tjej. Jag gjorde mitt bästa för att inte fråga henne om vägen, men det jag helst av allt ville göra var att hon skulle ta min hand.Inte för att jag ville ha sex med henne eller för att jag såg det som ett sätt att snylta lite närhet. Nej, jag kände mig ensam och vilsen och behövde någon som kunde visa vägen.

"Du kan vila mot min axel" sa tjejen på tåget "jag väcker dig där du ska av." Jag slöt ögonen, slappnade av och bara slumrade bort.

"Sätt dig lite närmre" sa tjejen i bilen "jag är varm och du ska inte behöva frysa." Jag kände hennes värme spridas genom min kropp, slappnade av och slutade frysa.

"Ta min hand" sa tjejen på gångstigen "jag kan visa dig vägen." Jag tog hennes hand och slutade oroa mig. Det skulle ordna sig.

Ibland behövs det inte mer än så. Ibland är en axel att luta sig mot, en varm kram eller en öppen hand det som gör skillnaden. Skillnaden mellan att vara trött och att få slappna av. Skillnaden mellan att vara frusen och att vara varm. Skillnaden mellan att vara vilsen och att vara trygg. Så var det för mig, i natt, eller i morse(s) kanske. Det var förmodligen därför jag inte riktigt ville att dagen skulle börja. Därför det var så svårt att kliva upp.

Housemaraton och feberdrömmar

Halsfluss. Jag hatar halsfluss. Eller, nej, jag hatar nog inte halsfluss. Men det är jobbigt, väldigt jobbigt. Det går inte att svälja, eller, jo, det går att svälja, men det gör jävligt ont att svälja.

Jag blir så medveten av min kropp, hur ofta jag sväljer, hur mycket saliv min kropp producerar. Jag gör vad som helst för att slippa svälja, dräggel på kudden, torra läppar. Jag hatar det.

Jag hade halsfluss och feber. Feber är jobbigt. Speciellt när jag sover. Då får jag feberdrömmar och de är så konstiga. Oftast jobbiga drömmar. En natt drömde jag att alla kom till mig med sina problem. Och jag kunde lösa vartenda ett. Det var inte små problem heller, nej, jag löste de riktigt stora problemen.

Energikrisen? Löst. Finanskrisen? Löst. Klimatkrisen? Löst. Världssvält? Löst. Lång historia kort: jag vaknade upp dagen efter och kände mig hur bra som helst.

Förra veckan hade jag feber igen. Och jag drömde samma dröm som jag drömt förrut, den där alla kom med sina problem, fast den här gången saknade jag svar. Det kändes inte alls lika bra. Dagen efter hade jag Housemaraton. Jag såg hela säsong ett av House, 22 avsnitt, 45 minuter vardera, i ett streck. Den nattens feberdrömmar var inte heller särskilt trevliga.

Jag var medlem i Houses läkarlag. Det kom en massa patienter med en massa symtom och alla frågade mig vad vi skulle göra. Jag förstod inte ens tio procent av vad som sades, men alla var stressade och ville ha mina svar. Återigen hade jag inga, men den här gången förstod jag varken frågorna eller problemen. Det var en övning i frustration.

Men så finns det andra drömmar. Den sorten som inte är feberdrömmar. De kan vara mardrömmar, men de behöver inte vara det. De kan vara knäppa, men sällan lika knäppa som feberdrömmar. Framförallt, och detta är nog det viktigaste, kan de vara helt drömlika.

Det är i de drömmarna du svävar på moln, känner värmen kittla dina fingertoppar, håret glida genom fingrarna, de mjuka läpparna. De är i de drömmarna du ser ögonen du drunknar i, det är de drömmarna du önskar att livet var som.

Om du bara fick chansen att uppleva de drömmarna vaken, vad skulle du göra då? Du skulle greppa hårt, du skulle inte vilja släppa taget. Du skulle absolut inte nypa dig i armen, för du skulle inte vilja vakna. Aldrig vakna, aldrig döda drömmen.

Jag vill inte vakna, jag vill fortsätta sova, fortsätta drömma, jag vill gosa ner mig i mitt duntäcke och bara drömma lite till.