Det känns som att jag har ett hål i mitt bröst. Jag vet inte hur det började. Kanske med en droppe av något frätande. Oavsett vad det var så äter det mig, det växer och det gör ont.
Jag står ensam i ett rum av vänner. Jag står ensam och skriker tills jag blir hes. Ingen hör mig. Ingen ser mig.
Jag tror att alla har ett hålrum i bröstet, att alla längtar efter att hitta någon som passar i deras hål. Det är som klossarna man skulle passa i hålen på dagis, en del behöver trekantiga bitar, andra runda eller fyrkantiga. Mitt hål har växt så stort att vilka klossar som helst passar.
De tittar på mig, de ler, de ger mig en axel att gråta mot, en famn att krypa in i men ingen ser hålet i mitt bröst. "Hur är det med dig?" frågar de allt oftare, jag rycker på axlarna och säger att allt är bra. Om det inte fungerar så utvecklar jag svaret, allt för att de ska sluta fråga, för att de ska sluta påminna mig.
På ett sätt är det kanske bra att hålet växt. Det gör att de flesta passar, att de flesta får plats och kan komma nära utan att stöta i någon öm kant, utan att vara inkompatibla. Hon ler, andas, kramas. Kom hit, du är min bästa vän. Samtidigt känns det som att ingen kan fylla hålet helt, göra mig hel igen, komplett.
Jag reagerar som jag alltid gör, med att vända mig till den ende personen jag kan lita på: jag själv. Ingen annan kan förstå, ingen annan kan se, kan känna, kan hjälpa. Det här är mitt problem och det är bara jag som kan läsa det.
Hur ska jag göra för att få syran att sluta fräta? Hur ska jag göra för att få hålet att sluta växa? Att läka och kännas bättre? Var kan jag hitta den pusselbit som passar? Biten som gör att allt faller på plats, som gör att jag kan se helheten igen?
(bild lånad från Mercy We Cry)
