Jag behöver en kram

Det är stor skillnad på kramar och kramar. De flesta av våra kramar är ganska lama. När vi träffas eller ska säga "hej då" så kramar vi om varandra och det känns mest som artighetskramar. Det är inte en sån kram jag behöver.

På film, när någon precis ska ge sig ut i krig eller kommer hem från krig eller att efter att precis överlevt något alldeles otroligt, så kramas de på ett speciellt sätt. De kramar varandra som om det är det sista de kommer att få se av personen eller som om de varit säkra på att de aldrig mer skulle få krama personen.

Filmkramarna är starka, de förmedlar mycket känslor (vilket hjälps av musiken den dramatiska musiken som spelas i bakgrunden) och ibland känns de som helt perfekta. Men det är inte en sån kram jag behöver.

Sen har vi kramen som egentligen inte är någon riktig kram. Eller det är det väl kanske ibland, men det är inte kramen som är det viktiga. Det viktiga är personen du kramar. Personen som ligger där bredvid dig, inte bara nu när du är på väg att somna, utan som är kvar när du vaknar. Som leker med fingrarna i ditt hår på morgonen. Vars doft gör dig glad och lugn och framför allt trygg. Den kramen är helt underbar och jag saknar den supermycket. Men det är inte heller den kramen som jag behöver (den kramen är mycket starkare än vad jag behöver).

Nej, det jag behöver är bara en riktig, ärlig kram. Ingen stresskram eller hej- eller hejdåkram. Ingen artighetskram eller lamkram. Jag behöver bara en riktig kram. Lite lugn, en omfamning, ett gemensamt andetag eller två och en känsla av att vi båda bara är koncentrerade på just den här kramen. Våra tankar har inte vandrat bort någon annan stans, vi är här och nu i kramen. Det är vår stund tillsammans. Den behöver inte vara lång, det räcker med några sekunder, det viktiga är bara att den är ärlig.

Det är vad jag behöver. En ärlig kram. Helst just precis nu.

Emelie, jag saknar dig.