Kvällsdopp

Vattnet är så kallt, mörkt och hotfullt såhär års. Det är natt och mulet, det går en lätt bris över viken som gör att vattnet krusar sig och förstör alla reflektioner. 

Vattnet ropar på mig, det kallar mig till sig. Jag går längs strandkanten. Att röra vattnet skulle kännas som att få kroppen spetsad av tusentals dolkar. Jag skulle skrika av smärta, det kalla vattnet skulle fylla mina lungor, kyla ner min kropp och ta mitt liv. Det är mäktigt havet.

En varm ström, en strimma hopp. En solstråle som tittar fram bakom molnen och träffar mitt trötta ansikte. Sanden mellan mina tår känns varm. Jag ler.

Låt mig bara svepas bort. Låt mig förlora kontrollen och flyta iväg i oändligheten. Låt mig bära dig. Låt mig rädda dig. Låt mig vara där, med dig.

Vattnet träffar bröstet och jag tappar luften. Det känns som att bli perforerad av en spikmatta, alla känsloreceptorer ger fullt utslag och jag kan inte avgöra om vattnet är iskallt eller kokar. Min kropp börjar skaka okontrollerat. Jag huttrar och fryser. Jag fryser så mycket att jag inte kan förmå röra mina armar för att hålla mig över ytan. Huvudet hamnar under vattnet, jag drar en kallsup. Jag känner det kalla vattnet rinna ner igenom halsen och kyla mig inifrån. Jag tänker på dig.

Solen är så varm att jag är tvungen att söka skugga under en palm. En lätt bris drar in över stranden och för med sig frisk luft med salt smak. Jag drar ett djupt andetag och känner mig oövervinnerlig. Du går i vattenbrynet. Vattnet glittrar och får sig att se ut att se ut som en ängel som förirrat sig ner till jorden. Jag tar ett steg ut i solen, sträcker ut min arm och ropar ditt namn. Du vänder dig mot mig och ler. Jag ler tillbaka.

Jag vill att den här stunden ska vara för evigt. Du är en ängel på jorden och jag vill offra allt för att du ska stanna hos mig, men du har något sorgset i blicken som förklarar att du bara är till låns. Den här dagen är vår, men morgondagen är osäker. Jag vill stanna tiden. Varför kan inte hela livet vara som den här stunden?

Jag böjer mig ner och tar en näve sand. Lägger ner den i en tygpåse som jag knyter med ett snöre.

Jag stod där på stranden och tittade på det mörka vattnet. Du var inte där, du var borta. Jag tog upp påsen ur fickan som jag gjort så många gånger tidigare. Jag tog upp påsen, öppnade den och stack ner handen. Den hade behållit sin värme i flera veckor, så hade det känts. Jag hade smugit mig undan när jag kände mig extra ensam, tagit fram påsen och låtit sanden glida mellan fingrarna. Varje gång hade sanden känts lika varm som den där dagen på stranden och för en liten stund hade vi varit tillbaka. Men den här gången fungerade det inte. Sanden var kall och livlös. Jag drog fingrarna genom sanden men inget hände.

Hur kan det kännas så här? Det får inte kännas så. Jag får inte förlora hoppet. Jag vill bara göra något, vad som helst, för att du ska bli glad. Du är ängeln på stranden. Du är ljuset och värmen i min mörka, kalla vardag. Du var min då, varför kunde det inte bara fortsätta? Du var min och jag saknar dig så.