Hon

Mina händer är täckta av blod. Jacks blod? Det kan inte vara Jacks blod, jag skulle aldrig skada Jack. Han skulle aldrig skada mig. Vi är som bröder jag och Jack. Jack gör aldrig fel, oavsett vad som händer så har han en förmåga att skaka av sig alla anklagelser i vetskapen om att han gjort det enda rätta.

Jack gör alltid det enda rätta, det är en sak jag alltid kan vara säker på. "Det är bara en lek" brukar han säga med sitt leende som både inspirerar och smittar av sig. Hans sammetslena röst kan få mig att göra vad som helst, han låter som en kopp varm mjölk med honung, rösten går inte att motstå. Självklart är det bara en lek, självklart är jag tvungen att vara med, att prova.

Det slutar oftast bra, och de gångerna det inte gjort det är det aldrig Jacks fel. Nej, det är jag som har missuppfattat reglerna, eller gjort fel, tabbat mig. Det kanske låter som att jag är sarkastisk, men det är jag inte. Det är oftast mitt eget fel. Jag är okoncentrerad eller kanske ofokuserad. Jag klantar mig och då går det illa. Men Jack finns alltid där vid min sida, alltid redo att rycka upp mig om jag faller, alltid beredd att stötta mig när jag känner mig osäker.

Jack och jag har varit vänner så länge jag kan minnas. Eller vi var i alla fall vänner tills han träffade henne. Hon förstörde allt. Innan hon dök upp var det bara Jack och jag, bara vi två. Vi gjorde allt tillsammans, vi var som bröder. När hon dök upp trodde jag att hon skulle bli ett femte hjul, och att han skulle inse sitt misstag och göra sig av med henne, men de hade bara ögon för varandra och det var jag som blev det femte hjulet.

Situationen blev ohållbar, det måste han ha insett. Hans charmiga leende kändes så falskt när han log mot henne. Hans silkeslena röst så ond. De fnittrade och fnissade tillsammans, deras skratt skar in i mina öron, deras omfamningar var som slag i magen. Jag fick vara med, hela tiden, men de tittade på mig med en blick som sa "du borde skaffa någon du också". Sen log de och så gosade vi in oss i soffan och tittade på någon mysig film.

Det var väl välvilja, antar jag, men det var så svårt att känna så. Hon hade slagit ner en kil mellan mig och Jack, varje sekund som de var tillsammans kändes det som hon drämde till kilen med en slägga. Sprickan som hade skapats mellan oss växte till en klyfta. Deras gemenskap gjorde min ensamhet så tydlig. Om Jack inte skulle göra något åt saken var jag tvungen att agera.

Nu är mina händer täckta av blod. Inte Jacks blod, nej jag skulle aldrig skada Jack. Inte hennes blod heller, Jack skulle aldrig förlåta mig om jag skadade henne. Om jag kunde se Jacks ansikte hade jag insett att det var helt tomt och om jag sett det hade jag dragit ett skämt för att få honom att skratta. Men jag kan inte se Jacks ansikte, jag kan inte se så mycket överhuvudtaget. Jag fryser, kan inte riktigt känna mina ben, jag är trött. Om jag bara får sova lite så kommer allt att ordna sig. När jag vaknar igen kommer allt att kännas bra, det känner jag på mig.

Jack, jag älskar dig.