Skitproblem för högvakt på vift

Klockan var strax efter tolv natten till måndag och jag kom springandes längs drottninggatan, via riksdagen och ut i gamla stan. Precis i innan västerlånggatan får jag syn på en del av högvakten. De är tio, kanske tolv, värnpliktiga som marcherar i dubbla led.

Jag saktar ner, ändrar rytm. Min klädsel, mörka byxor och en svar munktröja med huvan uppdragen samt en mörk ryggsäck, gör att jag inte bara vill rusa förbi soldaterna. Jag kanske kommer att se misstänkt ut.

Nåja, jag börjar gå med stora kliv i samma rytm som de marcherande som vandrar i tysthet.

Vi är inne på västerlånggatan och våra steg är perfekt synkroniserade. Det är ganska trångt och plötsligt hör jag en av de värnpliktiga säga något.

Ett angeläget sorl sprider sig genom truppen. Jag får syn på orsaken till oroligheterna. På gatan, inte mer än 15 eller 10 meter framför gruppen har en häst passerat och släppt en stor mängd dynga över kullerstenarna.

Nu är det så med marcherande soldater, speciellt sådana som går en runda de gått flera gånger tidigare, att det kan ha lite svårt att ändra riktning i all hast. Det är också viktigt att ingen missar rytmen eller sumpar takten. Och ingen vill behöva tvätta hästskit från skorna. Ett dilemma!

Jag sneglar över på högvakten. Denna annars så homogena enheten har liksom börjat bubbla av oro och motsättning. Plötsligt viker de av, fortfarande i perfekt takt, och lyckas väja så de precis missar skiten. En suck av lättnad går som en våg genom truppen.

När de passerat det minerade området helt och hållet känns det som att luften blivit elektrisk. Alla har växt några centimeter, fyllts med självförtroende och marcherar nu stolt vidare i natten.

Mission Accomplished! Shit va bra! Det var nära ögat.