Mitt Rubicon, avlägset

Luften vibrerade. Jag höll andan. Vad som helst kunde hända. Efter vad som hänt spelade det ingen roll. Eller var det kanske tvärtom? Var kanske allt helt plötsligt mycket viktigare än det någonsin varit tidigare?

Allt hade hänt så fort. Mitt Rubicon kändes avlägset. Jag var så långt bortom den punkt utan återvändo att jag glömt hur det sett ut när jag passerat den. Trivdes jag i situationen jag befann mig i? Önskade jag att jag kunde spola tillbaka tiden? Göra andra val? Välja andra alternativ? Inte direkt.

Jag brukar vara feg. Jag kallar det "försiktig" eller att jag "visar respekt för farliga saker", men det är egentligen bara omskrivningar för mitt självförtroendes skull. Nu hade jag agerat. Tärningen var kastad. Bättre att ångra något jag gjort än något jag inte gjort.

Jag har alltid tänkt att passivitet är ett säkert kort. Att det är bättre att hålla tyst och bli tagen för en idiot än att öppna munnen och röja allt tvivel. Men så insåg jag att passivitet också är ett val. Jag började fundera på vilken effekt mitt handlade hade haft hittills. Alla mina ursäkter, allt jag hade undvikit att göra. De är var inte så passiva aktiviteter som jag trott, de var aktiva val med verkliga konsekvenser.

I det ögonblicket sprack illusionen om passivitetens funktion som moralisk fristad och jag bestämde mig för att ta en mer aktiv roll i mitt liv och mina val.

Det är bakgrunden till mitt handlande. Det är inget försök till någon ursäkt. Jag står för mitt agerande. Det är snarare ett försök att förklara hur jag resonerade.

Mitt handlande har skadat många. Många tycker att det jag gjorde var själviskt och de har rätt. Men frågan är hur länge jag hade stått ut med att inte säga något. Med att inte göra något. I mina ögon var det som skedde oundvikligt. Det hade hänt förr eller senare och förmodligen varit än mer besvärligt om jag väntat ännu längre. Jag tror de flesta jag sårat kommer att förstå och kunna förlåta mig när det fått lite mer perspektiv.

Egentligen är det kanske inte så bra att skriva detta nu. De flesta är fortfarande i chock, med många starka känslor som bubblar och pyser och chansen till en bra dialog känns för tillfället inte så stor. Men det spelar förmodligen inte så stor roll. Gjort är gjort och processen att skriva detta hjälper mig strukturera mina tankar. Det hjälper mig förstå vad som har hänt. Hur och varför det hände.

Vad händer nu? Spelar det någon roll? Ja, det gör det. Det gör det verkligen. Framtiden må vara oviss, men den ligger i mina händer. Mitt agerande kommer att vara avgörande.

Det är spännande och lite obehagligt med den här typen av ansvar. Det är mitt fel om det går dåligt, men också min förtjänst om det går bra. Det känns läskig men bra. Mycket bra.