Gårdagskvällen började lugnt. En öl hemma. En öl på festen. Sen var ölen slut. Jag hade ingen mer öl och så historien kunnat sluta där, men runt mig dracks Captain Morgan. De hade så roligt, var så fulla av energi.
Jag tänkte att jag kanske kunde smyga mig lite närmre och få lite av all den där sprudlande lyckan att spilla över på mig och fylla hålet i mitt bröst. Så jag tog en shot. Och en till. Plötsligt skulle alla dra vidare. Det ville inte jag. Efter att ha lyckats acklimatisera sig kändes situationen ganska bekväm.
En av de som var på väg att gå hade en kvarts flaska Captain Morgan kvar. Han tittade på mig och sa:
"Jag måste gå och den här måste ta slut, drick upp det!"
Jag såg mig omkring. Alla var glada. Alla var fulla. Kanske skulle det fungera på mig också. Så jag tog flaskan och drack. Rommen brann i strupen, jag tog klunk efter klunk och snart var flaskan tom. Mitt bröst blev varmt och mitt hjärta slog så hårt att jag trodde att det skulle ta sig ut ur bröstkorgen.
Efter mycket velande fram och tillbaka. Skulle vi dra vidare eller inte? Bestämde jag att vi skulle stanna. Jag vet inte om det var det smartaste valet. Från det ögonblick då dörren slog igen bakom de sista gästerna kände jag mig inte längre riktigt välkommen.
Jag var det femte hjulet. I vägen. Helst undanskuffad, gömd och bortglömd. Det gick en kvart, kanske 20 minuter, och sen gick Captain Morgan på knock.
Jag hade kanske kunnat bli lugn. Tänkt skit samma. Vad bryr jag mig egentligen. Och visst tänkte jag lite så, men jag hade fortfarande den ekande känslan av ensamhet att förhålla mig till.
Jag brukar tänka att den värsta tiden att känna mig ensam är vår eller tidig sommar. När alla par går och håller varandra i handen och äter glass tillsammans i stadens parker. Varje par ser gulligare ut än det föregående, varje par sliter ut ens hjärta och trasar sönder det medan de skrattar ledigt och säger saker som "Nej, du är *min* gulleplutt!".
Det var ungefär så det kändes, fast avdomnat och starkare på samma gång. Dessutom var jag fast i någon form av barn/dröm/alkohol-logik där golvet hela tiden anföll mig och jag kände mig väldigt lång när jag lyckades sätta mig upp.
Vi sjöng, försökte dansa och låg på golvet och pratade om vartannat. Sen blev vi trötta. Jag blev erbjuden en plats på soffan, men vid det här laget kände jag mig så utanför att jag kröp ner i sängen bredvid de två andra.
Jag låg på min kant och hörde hur det tisslades och tasslades bredvid mig. Det kändes både bra och dåligt. Jag antar att det är ungefär samma känsla som att någon blåser rök i ens ansikte om man slutat röka men fortfarande gillar rökdoften. Jag kände deras värme men inte mycket mer än så.
Det tog inte lång tid innan båda hade knoppat in i varandras armar och snarkade ikapp. Jag smög upp och filmade ett kort klipp som jag sedan la upp på YouTube. När de vaknade någon timme senare påstod de:
1. Att de inte sovit och
2. Att de inte snarkar.
De hade uppenbarligen ingen aning. Men det är en parentes.
Captain Morgan får stanna i sin flaska nästa gång. Been there, tried that. Doesn't work. Han fyller ett tomrum som han skapat själv och gröper samtidigt ur tomrummet lite extra.
Det var mysigt att ligga där men jag kände mig mer i vägen än någonsin tidigare. Jag var avundsjuk, ensam och avvisad och kanske till och med lite svartsjuk. Ingenting kändes logiskt. Allt kändes helt logiskt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, vad jag skulle göra, hur jag skulle hantera situationen.
Nu känner jag. Ja, vad känner jag? Hela allt. Från första shotten fram tills nu. Allt det, det känns bara så overkligt. Jag är arg och ledsen. Jag är ensam och ynklig. Jag är avundsjuk och avvisad. Det är så sjukt många känslor. Så sjukt mycket känslor. De bubblar och fräser och fräter på kanterna till hålet i mitt bröst.
Det gör ont men jag kan inte riktigt få klarhet i vad jag känner. Hur jag känner. Vad jag vill. Alla mina signalsystem är utslagna, känslorna är så starka att jag inte kan urskilja dem. Det gör ont. Jätteont. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag känner mig liten och ensam. Det känns inte bra.
