Fredag i Oviedo

Fredagen var sista dagen på Emelies spanskakurs. Nästa vecka börjar hon sina studier på universitetet i Chichon (Gijon). Vi bestämde oss för att ge oss ut på en promenad längs en gångstig med utsikt över Oviedo.

Emelie var ivrig med kameran. Så ivrig att hon tog första bilden innan hon hunnit vända kamerat åt rätt håll.



Sedan roade hon sig med att försöka fånga mig på bild med så dumma miner som möjligt.

Hon spenderade även tid på att analysera min gångstil.

Längs promenadstråket fanns det träningsstationer. Emelie demonstrerade hur man ska göra för att gå armgång.

Alla stationer hade olika instruktionsbilder, men vi lyckades inte klura ut vad de ville att man skulle göra på en del av stationerna.

När vi försökte ta en bild på oss själv akom en man skuttandes som en mycket glad Duracellkanin. Han hjälpte oss ta följande bild. Tack, Duracellmannen!

Eftersom det var sista dagen för spanskakursen hade Emelie bestämt träff med två kursare, Elke och Johanna. Vi begav oss till en krog/bar som serverade ris till varje dricka vi beställde. Mycket gott.

Precis som Elke kommer Johanna (hon på bilden) från Österrike, men hennes pappa har jobbat som ambassadör och hon har därför flyttat runt mycket. Då det är ovanligt med tyska skolor på många av de platser han varit stationerad har hon gått i fransk skola istället.

Jag berättade att när jag bott i Frankrike ett tag så sa jag till min pappa att jag inte ville att han skulle prata franska framför mina vänner för att man kunde höra att han inte var från Frankrike. Johanna berättade att hon inte tyckte om när hennes föräldrar pratade franska framför hennes vänner av samma anledning. Hon förstod mig. Det kändes bra.

Det blev lite förvirrat när vi skulle byta bar. Ingen var helt säker på vilken väg vi skulle gå. Plötsligt utbrast Emelie: "Jag vet vart det ligger. Jag vet bara inte var jag är!".

Vi hittade tillslut till den nya baren där vi beställde in varsin Desperados, öl med påstådd Tequilasmak som serverades med en skiva citron i flaskan. Det var så gott att Emelie nästan gillade det, trots att det var öl.

Jag fick komplimanger för min matlagning och Emelie blev irriterad för att jag verkade så "oskyldig och snäll som en ängel". Hon avbröt mig och berättade för sina vänner att jag kanske verkar snäll men att skenet kan bedra och att jag är väldigt bråkig. Sen frös hon och fick låna min jacka.

På vägen hem sa Emelie att min mat var god men att folk blir så imponerade för att jag är kille. Det tyckte jag var tråkigt. Jag vill inte få några könskvoterade omdömmen om min matlagning. Jag tror att den skulle klara sig ganska bra på lika villkor.

Men jag träffade Elke och Johanna i dagen efter och konfronterade dem genom att fråga om de gett mig komplimanger för min matlagning bara för att jag är kille. De sa att de inte gjort det. Emelie såg inte övertygad ut.