Fredagen var sista dagen på Emelies spanskakurs. Nästa vecka börjar hon sina studier på universitetet i Chichon (Gijon). Vi bestämde oss för att ge oss ut på en promenad längs en gångstig med utsikt över Oviedo.
Sedan roade hon sig med att försöka fånga mig på bild med så dumma miner som möjligt.
Alla stationer hade olika instruktionsbilder, men vi lyckades inte klura ut vad de ville att man skulle göra på en del av stationerna.
När vi försökte ta en bild på oss själv akom en man skuttandes som en mycket glad Duracellkanin. Han hjälpte oss ta följande bild. Tack, Duracellmannen!
Eftersom det var sista dagen för spanskakursen hade Emelie bestämt träff med två kursare, Elke och Johanna. Vi begav oss till en krog/bar som serverade ris till varje dricka vi beställde. Mycket gott.
Precis som Elke kommer Johanna (hon på bilden) från Österrike, men hennes pappa har jobbat som ambassadör och hon har därför flyttat runt mycket. Då det är ovanligt med tyska skolor på många av de platser han varit stationerad har hon gått i fransk skola istället.
Jag berättade att när jag bott i Frankrike ett tag så sa jag till min pappa att jag inte ville att han skulle prata franska framför mina vänner för att man kunde höra att han inte var från Frankrike. Johanna berättade att hon inte tyckte om när hennes föräldrar pratade franska framför hennes vänner av samma anledning. Hon förstod mig. Det kändes bra.
Det blev lite förvirrat när vi skulle byta bar. Ingen var helt säker på vilken väg vi skulle gå. Plötsligt utbrast Emelie: "Jag vet vart det ligger. Jag vet bara inte var jag är!".
På vägen hem sa Emelie att min mat var god men att folk blir så imponerade för att jag är kille. Det tyckte jag var tråkigt. Jag vill inte få några könskvoterade omdömmen om min matlagning. Jag tror att den skulle klara sig ganska bra på lika villkor.
Men jag träffade Elke och Johanna i dagen efter och konfronterade dem genom att fråga om de gett mig komplimanger för min matlagning bara för att jag är kille. De sa att de inte gjort det. Emelie såg inte övertygad ut.
Det fanns en museidel av katedralen där de hade massa gamla reliker och avbilder av Jesus. Det fanns också ett supergammalt pass utkarvat i elfenben. Det ska tydligen endast finnas tre sådana pass i hela världen och ett finns här i Oviedo. Jag frågade guiden om man verkligen behövde ett pass eller id om man hade råd att låta någon tillverka ett sådant i elfenben. Jag tycker att man borde ha varit känd nog för att inte behöva något pass om man var så rik. Det tyckte inte guiden. Jag tror inte att han förstod frågan.
Plötsligt känns det som det bara är ett stort tomrum där ens vän stått. Var är hon? När försvann hon? Hur länge ska hon vara borta? Kommer hon någonsin att komma tillbaka? I den stunden spelar det inte någon roll. Hennes plats i ditt liv ekar tomt. Det blir nästan lite svårt att stå upprätt. Du kan inte stödja dig på henne. Du kan inte luta dig emot henne.
Jag kanske har en sjuk fantasi men är det inte något homoerotiskt över de här uniformerna?
Jag spelar mycket dataspel och en del i charmen är att jag får vara någon annan än jag är i verkligheten. Jag kanske är en alv som kan göra sig osynlig, en superhjälte eller en racingförare. Jag vill kunna fly från vardagen och få uppleva något mer.
You look like an angel
Det som utspelades efter detta är tyvärr svårt att förmedla i text. Titta på bilden till höger för en representant från djurriket som gör ungefär samma sak. Föreställ dig någon som har en halv banan i munnen och blir upptäckt. Föreställ dig vidare att personen ser förvånad ut, som en hjort som stirrar in i lyktorna på en bil, och samtidigt försöker dölja det faktum att en halv banan ligger i munnen. Svaret jag fick var följande:
Det borde vara ännu svårare att springa med en handväska än med än ryggsäck. James Bond har aldrig handväska. Jag gillar inte handväskor. Folk med handväska rusar nog inte så ofta.