X-Men har alltid varit en allegori, en kommentar på hur vi ser på och behandlar de som är annorlunda oavsett vilka de är. Utanförskap, racism och homofobi är några teman som går att tolka in i historien. Filmerna är realistiska, undantaget de muterades krafter, och försöker ta reda på hur vi hade behandlat mutanter om de funnits.
X-Men Origins: Wolverine, som går på svenska biografer nu, och handlar om hur Wolverine blev just Wolverine. Det är ingen nystart av serien (som Batman Begins) utan en regelrätt prequel (som Star Wars: Episode I - The Fantom Menace) som använder samma skådespelare och bildspråk som de tidigare filmerna i serien.
Det är både intressant och spännande att få dyka ner i historien bakom en enskild karaktär. Wolverine ges mer utrymme än i de andra filmerna och det gör att han får möjlighet att nyanseras och beskrivas bättre. Både i hans närhet och periferi finns andra mutanter som vi känner igen från andra filmerna, även inte de heller är färdigbakade. Deras närvaro skrivs sällan på näsan, vilket känns skönt, det gör att det känns som att filmen respekterar sin publik.
Filmen utspelar sig långt innan mutanter tagit plats i allmänhetens medvetande, det gör att de starka teman som de andra filmerna behandlat helt saknas. Istället förlitar sig filmen på protagonistens motivation ska driva historien framåt, men intrigens ständiga hopp mellan trygghet och fara, flykt och jakt, ömhet och ilska samt en skurk med oklara mål gör att filmen aldrig riktigt tar tag i en.
Filmens behållning visar sig vara bra skådespelarinsatser. Hugh Jackmans som Wolverine imponerar och Lieber Schreiber funkar bra som Victor Creed. Historien är tunnare, men innehåller alla jakter, actionscener och explosioner som man förväntar sig av en riktig popcorn-blockbuster. Och det kanske räcker.
Om man ska se den ska man släpa sig iväg till en biograf. Visst har det gått att ladda ner filmen länge, men filmer som X-Men Origins: Wolveringe ska ses på bio eller inte alls!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar