söndag 17 maj 2009

Star Trek

Blockbustersäsongen har börjat. Det är en härlig tid med många otroligt påkostade filmer att se fram emot. Det gäller dock att ha rätt förväntningar.

Förra årets storfilm, The Dark Knight, satte ribban högt för den här typen av filmer och den som lufsar in på närmaste biograf och förväntar sig att hitta någon film av samma kvalitet den här sommaren kommer förmodligen att bli besviken. Men det betyder inte att det inte finns några underhållande filmer på bio. Ta nya Star Trek till exempel.

Det är en omstart av serien, precis som Batman Begins (2005) var en omstart av just Batman. Men där batmanfilmen gjorde historien mycket mörkare än sin föregångare håller sig Star Trek närmare sitt original. Kläderna är i samma stil som i serien från 60-talet, frisyrerna likaså. Den största skillnaden är effekterna och tekniken.
Tidigare har det krävts en överenskommelse mellan film/teveserie och dess publik. Vi har varit tvungna att acceptera att skådespelarna befinner sig i en farkost i framtiden, att de paneler de trycker på tillhör avancerade datorer och att all den teknik som beskrivs skulle kunna vara möjlig. Så känns det inte idag.

Modern teknik och moderna specialeffekter gör att man bara kan luta sig tillbaka och njuta av resan. Det känns lite som skillnaden mellan teater och film. Kanske är det så att en del går förlorat i en sådan förändring. Men kanske inte.

Star Trek startar i rasande tempo, och även om historien tappar lite fart mot slutet, så får man mycket underhållning på de dryga två timmarna filmen varar.
Filmen kretsar kring James T. Kirk och Spock, som trots helt olika bakgrund hamnar på USS Enterprise tillsammans. Kirk har känslorna på utsidan, hamnar lätt i trubbel och raggar på allt som rör sig. Spock är hans motsats. Det är deras motsättning som skapar dynamik i filmen, snarare än den mellan dem och den Romulanska kaptenen Nero som hotar att förstöra hela galaxen. Det funkar riktigt bra.

Det känns skönt med en film som inte tar sig själv på så stort allvar. Enkla skämt, som att någon slår huvet i en dörrpost, eller att det kan vara svårt att uttala röstkoder om man bryter kraftigt, känns som att de hör hemma och leder till mer underhållning. I bland hade jag kanske önskat att filmen tog sin dialog på lite större allvar (den mest romantiska repliken är "I will be monitoring your frequency" som utlöste ett skrattanfall hos någon i biopubliken).

Filmens höga tempo gör också att de få scener som innehåller riktiga dilemman inte får den tyngd de kunnat få. Publiken hinner knappt reagera innan besluten är fattade och får helt enkelt nöja sig med att luta sig tillbaka och beskåda konsekvenserna. Men det är nog vad vi borde förvänta oss av den här typen av filmer. Gör vi det är Star Trek riktigt bra.