Out of Sight

Igår kväll visade TV3 Out of Sight (1998). Om du inte har sett filmen tidigare och missade den igår har du tur, reklamavbrott i tid och otid förtar väldigt mycket av filmens charm.

Om jag hade lett en kurs om hur man berättar en historia med hjälp av film så hade jag förmodligen valt att visa just Out of Sight. Regissören Steven Soderberg använder många knep för att förgylla, förtydliga, förbättra och till och med förvirra. Han är inte rädd att hoppa fram-och-tillbaka i tiden för att berätta historien på det sätt som är mest naturligt. Det ger nästan en Memento-känsla då sammanhanget i en del scener inte avslöjas förrän långt senare. Men Soderberg stannar inte där. Han klipper ihop två scener som egentligen skulle följa efter varandra och resultet blir bättre än summan av delarna. Mycket bättre.

För att inte förvirra tittarna för mycket använder han färgfilter. Florida får en gul och varm färgton och kalla Detroit en blå (han använde samma teknik i Traffic (2000), men i den överdriver han effekten). Det gör att det är lätt att följa med i hoppen som sker i både tid och rum. Filmens röda tråd är kemin mellan Jennifer Lopez och George Clooney. Clooneys karaktär, en ökänd bankrånare med vass tunga, måste ha gjort ett starkt intryck på Soderberg då Clooney fick i stort sett samma roll i Ocean's Eleven-filmerna. Lopez gör en stark insats som US Marshal (trots att hon i flera scener är översminkad och mest ser ut som någon läppstiftsmodell) och flera av de mindre rollerna spelas med bravur av respektive skådespelare.

Det känns svårt att prata om historien utan att avslöja något som man helst skulle vilja uppleva själv. Att specificera genre blir också konstigt. Riktigt bra filmer behöver inte förenklas ner till en specifik genre, de står över det och är helt enkelt bara riktigt bra. Out of Sight hamnar i den kategorin och egentligen är allt annat överflödigt. Har du inte sett den så gör det. Har du redan sett den så skadar det inte att se den en gång till. Det är den värd.