Varför David slår Goliat

The New Yorker har publicerat en intressant artikel om underdogs.

Alla har hört historien om hur David mot alla odds besegrade den store krigaren Goliat med hjälp av en liten slunga och några stenar. Det visar sig dock att denna seger inte var så otrolig som den beskrivits, David vinner mot Goliat hela 28,5 procent av bataljerna.

Siffrorna är hämtade från forskaren Ivan Arreguín-Toft som studerat krig de senaste 200 åren där ena sidan anses ha varit mer än tio gånger starkare än den andra.

Davids vinst mot Goliat byggde på att han använde en okonventionell taktik och inte slogs på det sätt han visste att han var svagare på. Analyserar man Arreguín-Tofts siffror men bara tittar på de krig där David insett sin svaghet och valt en annan strategi än den gängse stiger vinstprocenten till 63,8 procent. (Gerillagrupper finns alltså av en anledning.)

Det gäller att vara medveten om sina egna svagheter, sina styrkor samt motståndarens svagheter och styrkor. Det gäller också att identifiera alla sina möjligheter. Det är lätt att bli låst av konventioner, att missa möjligheter för att man håller sig i, eller i närheten av, lådan från ordspråket. Det är ett vanligt, och potentiellt ödesdigert, misstag.

Artikeln i The New Yorker beskriver hur ett lag av 12- och 13-åriga flickor från Silicon Valley lyckades ta sig till delstatsfinal i basket trots ringa erfarenhet och ett motstånd som på pappret var mycket starkare.

Lagets tränare, Vivek Ranadivé från Mumbai, hade observerat att när det ena laget gör mål i basket så springer de tillbaka till sin planhalva för att ställa upp försvar. Motståndarna kan sedan ohotade ta sig över till andra planhalvan och köra sina inövade anfallsrutiner. Gör de mål börjar ritualen om, misslyckas de blir det kontring och sen börjar ritualen om.

Det finns dock två viktiga regler i basket som Ranadivé utnyttjade med sitt lag. Den första regeln säger att inte har mer än fem sekunder på sig att göra första passen in på plan. Misslyckas man går bollen över till motståndarna. Normalt är detta inte något problem eftersom motståndarna redan har retirerat till sin planhalva. Den andra regeln säger att man måste ta sig över mittplan på tio sekunder. Detta är normalt inte heller några problem.

Ravadiné tränade sitt lag att lägga press på motståndarna över hela planen. Fyra spelare användes för att markera alla motspelare när inkastet skulle ske. Den femte spelaren användes för att sätta press på den spelare som ansågs utgöra störst hot.

Den här typen av press är mycket ovanlig i basket och ledde till att många motspelare hade svårt att passa iväg bollen. En del fick panik när tiden höll på att ta slut och kastade bara bort bollen. Om de lyckades passa bollen innan de fem sekunderna tog slut började nästa del i pressen. Genom att inte retirera utan istället fortsätta sätta press på motståndarna på deras egen planhalva kunde laget ofta förhindra att moståndarlaget kom över mittplan innan de tio sekunderna var räknade.

Taktiken fungerade ypperligt laget hade stor framgång men möttes också av svidande (och stundtals våldsam) kritik från andra tränare. De spelade inte spelet på det sätt som det var tänkt sades det. Det laget från Silicon Valley gjorde var att spela för att vinna. De gjorde det som gav dem störst vinstchans inom spelets regler. David Sirlin, författare av boken Playing to Win, skriver följade om artikeln på sin blogg:

It's amazing how bad people are at figuring out that if you want to win, you do what gives you the best chance of winning (within the rules). Gladwell's examples show basketball coaches who reject this because it leads to not learning "basketball skills." Funny, I thought winning was a basketball skill. If your "basketball skills" aren't letting you win against my team's "non-skills," then the last thing you should be doing as a coach is throwing chairs and getting mad at me. Try playing to win instead.

När det gäller spel menar Sirlin, som jobbar som speldesigner, att man bör förvänta sig att spelarna kommer att försöka göra allt i sin makt för att vinna. Vidare säger han att om någon spelare hittar något sätt på vilket han eller hon kan skaffa sig en oschysst fördel så ska han eller hon inte bestraffas för det. Det är snarare designerns roll att ändra på reglerna så att den oschyssta fördelen försvinner.

Utanför de kontrollerade situationerna som spel utgör är det svårare att klaga på att reglerna är felkonstruerade (även om den pågående finanskrisen skulle kunna klassas som ett typexempel på vad som händer när några som spelar för att vinna möter ett regelverk som inte kan hantera det). Då är det viktigare att vara medveten om att även om du känner dig som en David så betyder inte det att du är predestinerad till att förlora. Med rätt angreppssätt är det du som har oddsen på din sida!