På bättringsvägen*

Jag har spenderat större delen av helgen i ett tillstånd någonstans mellan sömn och vakenhet. Jag har svettats och huttrat, hostat och snörvlat. Men framförallt har jag sovit.

Några gånger har jag vaknat till och känt mig pigg, sträckt ut armen och upplevt att gravitationen i rummet plötsligt tiofaldigats. Som att kroppen plötsligt är gjort av bly och alla mina muskler förtvinat. Så har pressats mot madrassen och somnat igen på några sekunder.

Malin har försökt ta hand om mig med kycklingsoppa och jag har gjort mitt bästa för att dricka mer än jag svettats. För några timmar sen skickade Emil ett filmklipp som gav mig ny energi och nu sitter jag hos Renen och tittar på när han dör i Dark Souls.



Jag var förbi Peppar tidigare i veckan. Där inne hann jag uppfatta att de hade gått helt bananaz med sin julskyltning och att varken Tina eller Sara hade koll på att det de säljer både pepparshots och kinderägg innan jag halkade ut ur den flottiga lokalen.

Och idag är det första advent, så nu känns det lite bättre med all julskyltning. Allt känns lite bättre faktiskt.

*Jag tycker att det är lite coolt att det finns flera bättringsvägar i Sverige. Till exempel en i Vällingby.

[Pride] Hälsningar från paraden

Sara, Tina och jag skiner i regnet på Prideparaden.

Jag vet inte vad jag tycker om Pride. Skam är ingen känsla jag önskar någon. Jag önskar att alla kunde leva utan skam i kroppen. Att skambelägga människor på grund av härkomst eller sexuell läggning, saker vi faktiskt inte har möjlighet att påverka, är så sjukt korkat.

Men det är lika korkat att vara stolt över något vi inte har någon kontroll över.

Något som däremot är beundransvärt och något att verkligen vara stolt över är att våga vara sann mot sig själv. Att stå för sin sexualitet och inte låtsas vara någon man inte är. Jag är inte särskilt insatt i Priderörelsen men jag hoppas att det är det senare de är stolta över.

Samtidigt känns själva paraden så tillgjord och lika representativ för hbqt-personer som Quarnevalen är för teknologer.

Det var några ekipage som gjorde större intryck än andra. Nätverket Stolta föräldrar till homo- och bisexuella barn var fint (de vann också bästa ekipage) och gänget från den dubbelt tautologiska Stockholms Gaykör sjöng härligt.

På tunnelbanan till Söder träffade jag en man iklädd i ett par vita kalsonger, ett pärlhalsband lindat tjugofjorton gånger runt halsen och ett par enorma vita änglavingar. Han var täckt i glitter också och var förmodligen den minst diskreta tunnelbaneresenären jag träffat.

Han färgade av sig på allt och varje gång han vände sig var det någon som fick en vinge i ansiktet. Men han var glad och pratig. Han skålade med mig och sa att jag var tvungen att vinka när jag såg honom i paraden.

Jag försökte förklara min upplevelse för Sara och Tina men de såg något tveksamma ut. Tills han dök upp i paraden och gjorde det tydligt att han kände igen mig (och ville att jag skulle ringa honom efter paraden...).

Ekipage för homosexuella ninjor?

Att Pride är en fest där alla är välkomna är tydligt. Förutom de klassiska grupperna (de politiska partierna, poliser, läkare, brandmän) var det också döva, rörelsehindrade och vad jag antar var ett gäng cp-skadade homosexuella?

På stora scenen vid festivalområdet i Kungsträdgården hade de en dövtolk som livetolkade alla låttexter. Vi såg Alcazars sista framträdande och jag tror att jag lyckades lära mig några uttryck på teckenspråk.

Från låter Alcastar lärde jag mig tecknen för stars och universe.



Och från låter Not A Sinner Nor A Saint lärde jag mig tecknen för orden sinner och saint.



Det är ju möjligt att jag tolkade tolkningen helt fel. Om du kan teckenspråk vore jag tacksam om du berättade hur rätt/fel jag har. Puss!

[Recension] Insidious

Mitt snygga skräckfilmssällskap Sara (som spenderade sekvenser i skydd av sin sjal) sken upp när hon insåg att vi hade platser bredvid varandra. "Fast det är rätt osocialt att gå på bio" sa hon sen.

Hon har rätt, i princip. Men det beror på vad man går och ser. Vissa typer av filmer är mer osociala än andra. Skräckfilmer tillhör de mer sociala.

Insidious visas för sista veckan på bio nu. Det är en skräckfilm av klassisk "det här huset är hemsökt"-mannér, komplett med knarrande dörrar, mystiska ljud och figurer som rör sig i periferin. Den är som perfekt uppbyggd för att skapa mardrömmar (har till och med monster under sängen).

Den är också perfekt för en skara rätt otåliga ungdomstjejer som delade salongen med oss.

Jag var rätt orolig innan filmen började (efter reklamen när de breddade duken och släckte utbrast Sara: "Nej, måste de släcka? Det var ju perfekt såhär!"). Under förtexterna skrattade tjejerna bakom oss hysteriskt och prasslade och lät precis på alla de där sätten som jag verkligen inte vill att biobesökare ska låta. Men så började filmen och de hade vett att vara tysta, en stund.

Peekaboo!

Vid första chockeffekten i filmen är jag ganska säker på att en tjej lyckades trilla av stolen. Hela stolsraden skakade till. Det kändes nästan uttänkt. Under resten av filmen fyllde de en liknande funktion. De skrek skräckslaget på precis rätt ställen så det verkligen smittade av sig, de skrattade när de skulle och de sa de där replikerna någon måste säga: "TITTA BAKOM DIG!! TITTA BAKOM DIG!!!"

Det är svårt att ge en biofilm ett rättvist betyg. Det är en upplevelse och jag antar att om jag sett den själv hemma, eller om jag sett den på bio med en annan publik, så skulle jag uppfattat Insidious helt annorlunda. Som den var nu var den läskig, det var en helkroppsupplevelse där jag drogs mellan skratt och skrämsel och jag kände mig (det något urballade slutet till trots) sådär härligt efter-sex-uppjagad/utmattad när jag tumlade ut ur biomörkret.

När vi kom ut på gatan var klockan några i elva och det var jätteljust ute. Att det var årets ljusaste dag förstod jag inte, men jag kunde inte riktigt tänka klart i alla fall, jag var för uppe i varv.

Jag vet inte hur du är med skräckfilmer — en del har små kaninhjärtan och vill verkligen inte se på skräckfilmer, andra tycker inte alls att det är särskilt läskigt. Jag blir skitskraj. Det känns som att åka berg-och-dal-bana och det är hur härligt som helst. Men nästa gång jag går och ser en skräckfilm på bio, en bra och läskig skräckfilm, så ska jag planera in lite nedvarvning efteråt.

Ta ett glas, slappna av, prata av sig. Det hade jag behövt igår och jag antar att det är ett rätt bra betyg.