Stella åker till Italien nu. Jag tyckte det var najs så jag letade upp en bild där jag gjorde tummen upp, skickade den till Stella och tappade luften helt.
Du vet den där känslan när du är på väg upp för en trappa och tror att det finns ett trappsteg mer än det finns. Du tar det där extra steget, men du kliver i ingenting och kroppen fylls av den där obehagliga känslan, som ett slag i magen, när du inser att trappsteget saknas. Så kände jag.
Så kände jag för att jag mindes när jag tagit den där bilden och varför jag gjort det. Jag mindes att jag helt räknat med att den (metaforiska) trappen skulle fortsätta. Jag minns att jag tog ett steg till i ingenting och blev så förvånad över att de inte var något där. Jag tappade luften och balansen och fick ägna rätt mycket tid fumlandes efter något att stödja mig på.
Den var menat som en rolig bild. Och det var den. Då. Jag tror jag fick ett skratt, eller åtminstone ett leende, när jag delade med mig av den första gången. Det var en magisk känsla. Nu påminner den mig bara om det där steget som jag misstog mig på. Inte alls lika magiskt.
Du vet den där känslan när du är på väg upp för en trappa och tror att det finns ett trappsteg mer än det finns. Du tar det där extra steget, men du kliver i ingenting och kroppen fylls av den där obehagliga känslan, som ett slag i magen, när du inser att trappsteget saknas. Så kände jag.
Så kände jag för att jag mindes när jag tagit den där bilden och varför jag gjort det. Jag mindes att jag helt räknat med att den (metaforiska) trappen skulle fortsätta. Jag minns att jag tog ett steg till i ingenting och blev så förvånad över att de inte var något där. Jag tappade luften och balansen och fick ägna rätt mycket tid fumlandes efter något att stödja mig på.
Den var menat som en rolig bild. Och det var den. Då. Jag tror jag fick ett skratt, eller åtminstone ett leende, när jag delade med mig av den första gången. Det var en magisk känsla. Nu påminner den mig bara om det där steget som jag misstog mig på. Inte alls lika magiskt.
