Årets märkligaste feberdröm

Jag har legat och sovit nästan hela dagen men vaknade precis i ett ryck av en märklig dröm.

Jag tittade på ett tevereferat av en rättegång om Occupy Wall Street-rörelsen som hade ägt rum för tre dagar sen. Publiken var en blandad skara 99-procentare. Jag kommer ihåg att jag la märke till en äldre man som stod på balkongen tillsammans med sitt barnbarn i tioårsåldern.

Plötsligt utbröt kravaller, polisen stormade in i den överfyllda rättssalen och åskådarna flydde i panik. Jag fick reda på att den där gamla gubben fått ett två års fängelse och att lillkillen skulle hamna i sluten ungdomsvård i ett år, trots att han bara var tio år gammal.

Jag befann mig på en efterfest precis efter rättegången. Hur jag hade tagit mig tre dagar tillbaka i tiden hade jag ingen aning om. Vi satt i trädgården till något hus, det var mörkt ute, men varmt så folk kunde gå klädda i kortärmat. Det hälldes upp olika typer av alkohol ur 1,5-liters PET-flaskor som tidigare innehållit blandsaft. Den kemiska kompositionen av innehållet var skrivet i tusch på flaskorna och jag blev förvånad över att alla tycktes veta hur vaniljesterns molekyl var uppbyggd.

Jag försökte förklara för de andra på festen att polisen skulle dyka upp när som helst och gripa stora delar av deltagarna eftersom de hade varit på rättegången. Alla tycktes vara medvetna men ingen brydde sig. De får gripa oss bäst de vill, det ändrar inget, sa de, men tyckte att jag borde lämna festen. Det här var inte min fight.

Efter lite förvirring hamnade jag till slut hos mamman till två av ungdomarna som var på festen. Hon var från Australien och sålde kängurukött till vardags. Hon visade mig ett kylskåp fullt av kött och försökte demonstrera varför just kängurukött var oslagbart genom att provgrilla två bitar kött och jämföra hur snabbt ytan karameliserades för att få fram rätt smaker. Även om hennes genomgång misslyckades med att ge mig insikt i exakt hur hastigheten av karameliseringen skulle kunna vara en kvalitetsindikator så förstod jag att hon var kunnig och gjorde antagandet att köttet hon sålde var utsökt.

Hon var orolig över sina söner och jag bestämde mig för att ge henne en kram. Det var först då jag insåg att hon knappt nådde mig till naveln. Jag ställde mig på knä och kramade om henne. Hon brast ut i tårar och förklarade hur hon hade flyttat hit för att barnen skulle få spela fotboll på den stora gräsplanen men att det aldrig hade blivit av. Det kändes som att det var något annat som egentligen var problemet men jag visste inte vad jag skulle göra så jag bad henne visa.

Vi gick ut i trädgården på baksidan av huset och innan jag visste ordet av vad det var som pågick så hade vi börjat flyga. Vi flög över landskapet och jag kände hur temperaturen började sjunka. Vi passerade snötäckta öar och landade till slut framför en trädkoja som stod på kulle. Inne i trädkojan stod en teve på där en tevepsykolog förklarade att mamman hade en sorg som hon behövde bearbeta.

Jag gick ut från trädkojan. Solen stod högt på himlen och hela ön var snötäckt. "Det här är gräsplanen jag pratade om" sa mamman och jag gjorde mitt bästa för att föreställa mig den under all snö. Jag hittade en snöskyffel och började skotta men tappade snabbt intresset. Trettio meter längre bort hade någon slängt en kartong med iPod-nanos som SVT skulle ge bort som vinster i Landet Runt.

Så kom ett par på längdskidor och jag fastnade i ett samtal om huruvida det var möjligt att åka längdskidor till jobbet. Mannen förklarade att han brukade åka till något ställe där det gick en färja in till stan och att han hade en liten lägenhet precis där färjan la till där han kunde duscha så att han kände sig fräsch när han kom till jobbet. Jag förstod inte var man skulle ta den där färjan eller exakt vart den gick så jag fiskade upp min telefon och bad honom uppreda medan jag kollade på kartan.

"Papperskorg heter platsen" sa mannen. Jag gav honom en mördande blick. "Nej, allvarlig, den heter Papperskorg" insisterade han. Jag sökte på papperskorg och fick till min stora förvåning upp en adress mitt på Östermalm.

Jag tittade upp från min mobilskärm och upptäckte att jag låg på en säng i ett dunkelt rum. Rummet hade fler sängar uppställda där det låg människor och sov, och en teve med något gammalt tevespel igång. På sängkanten till sängen jag låg på satt en tjej i min ålder. Hon var smal, hade ett par blåa tighta jeans, en vit topp och rakt bläcksvart hår som gick lite längre än till hakan, men var kortare än att det nådde till hennes axlar. Hon svor åt tevespelet och jag satte mig upp bakom henne. Det var något märkligt bekant med henne, hennes hår doftade persika och det kändes som att vi hade träffats tidigare.

"Du skulle bara våga" sa hon och skjöt ihjäl någon stackare på teven. "Våga vad?" viskade jag. "Jag kände hur du luktade på mitt hår - du skulle bara våga". Jag tog ytterligare ett djupt andetag och försökte placera var jag känt den där doften tidigare. Hon vände sig och knuffade till mig så jag trillade baklänges i sängen. "Sluta" sa hon.

Jag tog tag om hennes midja och välte ner henne i sängen. Det kändes precis som jag hade förväntat mig, som om jag gjort det där tusen gånger tidigare. Jag försökte kittla henne men hon reagerade inte. Hon satte sig upp, tog spelkontrollen och fortsatte spela. "Nu dog jag bara för det".

Jag föll handlöst en bit och vaknade sedan med ett ryck.

Lite krasslig, förmodligen inte ebola.

Jag har känt mig lite krasslig den senaste tiden. Sömn, vatten och vitaminer har varit mitt försök till botemedel. Och wikipedia förstås.

Jag vill börja med att säga att det inte är någon fara med mig, egentligen. Jag är inte döende — jag har inte skurit mig i tummen. Efter att han läst på Wikipedia om pest, anthrax och ebola kan också dra slutsatsen att det inte är drabbad av någon av de sjukdomarna. Alltid något. Men jag är inte direkt på topp. Jag är lite ur fokus.

Albert, lite ur fokus.

Ett tag var jag inne på att jag hade helt fel inställning för att bli frisk. Det kanske bara var något psykiskt. Så jag testade att jogga till posten och tillbaka men då förvandlades jag till en flämtande våt fläck, vilket får mig att tro att jag antingen är mycket sämre tränad än jag fått för mig eller att jag faktiskt är sjuk på riktigt (eller en kombination).

Jag ger ett allmänt slafsigt intryck. Orakad med flottigt hår. Blä. Jag ser ut som jag känt mig. Men nu ska jag ändra på det.

Nu väljer glädje och ler mig frisk. Hittills går det hur bra som helst. Det känns som att mitt immunsystem går på högvarv, solen kvittrar och fåglarna skiner och jag vill bara rusa till posten bara för att jag kan (men det ska jag verkligen inte göra, för då skiter sig hela illusionen).

Albert väljer glädje och ler sig frisk.

Jag är peppad, men jag vet inte inför vad. Det bubblar och spritter, jag kan inte sitta still, jag vill, jag vill, jag VILL. Men vad?! INGEN ANING. Men det spelar ingen roll. Jag är bara så barnsligt uppspelt, så där så jag bara vill thihi:a när jag ser något roligt. Woah. Var ska detta sluta?

Albert testar nässpray

Idag har jag testat nässpray. Av någon anledning har jag fått för mig att det är det läskigaste som finns. Att det säger PRSSCCCHHTT och känns som att spruta upp syra i hjärnan samtidigt som man får en kallsup.

Det var inte alls som jag hade förväntat mig.

Notera hur jag rycker till när jag sprayar. Det är för att jag var rädd och förväntade mig att det skulle bli obehagligt. Det var det verkligen inte. Och det känns bra att kunna andas ordentligt igen. Bara jag inte blir beroende...

Sjukt ödmjuk

Idag har jag fått uppleva hur det känns att vara som alla andra. Jag har känt mig trög, trött och tråkig. Min hjärna har fått anstränga sig för att hinna tänka hälften så snabbt och effektivt som vanligt.

Jag vet att det jag upplevt idag inte är precis som det ni upplever varje dag. Jag har fått gå från privatjet till förstaklass medan ni fortfarande har ståplats i ett RyanAir-flyg. Jag har bara en sak att säga: att vara som ni suger! Jag hoppas att jag känner mig bättre imorgon.

En kompis berättade att den nya konstiga killen på hans jobb hade fått sparken. “Han var smart, men hade noll social kompetens.” Hur är det möjligt? Hur har någon lyckats få igenom en definition av smarthet som inte innefattar social kompetens? För min sjuka kropp är det nästan obegripligt.

Bara för att jag är sjuk behöver ni inte oroa er för mig. Som jag förklarade tidigare, och nu upprepar eftersom jag vet att ni behöver påminnas, är jag tillräckligt smart och har tillräckligt hög social kompetens för att klara av att överglänsa de flesta, även i min sjuka kropp. Om jag inte skulle klara mig i det här sjuka stadiet skulle samhället aldrig fungera. Någonsin.

Ni vanliga människor kanske undrar vad det är som gör att just jag har så hög social kompetens? Det är okej att undra och ni ska inte behöva bemöda era små underutvecklade hjärnor med att försöka klura ut det själva.

Nyckeln till min sociala kompetens är min ödmjukhet. För mig kommer den naturligt.

Vissa är dryga medan jag har en tillbakadragen, nyanserad och ödmjuk personlighet. Det är därför alla älskar mig. Att jag är smart, snygg och otroligt sexig hjälper naturligtvis, men i slutändan är just min ödmjukhet som är min starkaste egenskap.

Och visst är det så att omväxling förnöjer. Själv ser jag fram emot att bli frisk igen så jag slipper vara så här vanlig. Men jag vara helt ärlig så har det känts helt okej att vara som ni. Det gör att jag bättre kan uppskatta hur det är att vara jag alla andra dagar. Men en dag räcker.