[Klassmarkörer] Vem är jag?

"Jag har gjort en klassresa" sa hon.

Jag kommer ihåg min första klassresa. Jag var sju år gammal och vi åkte till Monte Carlo över dagen. Jag tror det är så långt ifrån det korvmakardottern ifrån Närke syftade på jag kan komma.

Jag har inte funderat på klass tidigare. Det var inte viktigt när jag växte upp. Hemma hos oss var alla lika. Kan avsaknaden av det perspektivet bidragit till min brist på respekt för klassiska auktoriteten och titlar?

Min chef fäster vikt vid titlar. "Han är civilingenjör" kan han säga på ett sätt som får det att låta som att det är något respektingivande. Emelie hade liknande hang-ups när det gällde sina lärare på KTH. "Men han är ju professor!" brukade hon säga när jag föreslog att hon skulle ifrågasätta korkade saker.

Människor är människor. De gör misstag och korkade saker oavsett om de har någon titel eller inte. Jag baserar hellre min åsikt om en person utifrån deras handlande och hur de argumenterar sina ståndpunkter än utifrån någon titel (eller klasstillhörighet). Därför har jag inga problem att skälla ut en rektor på en kunglig teknisk högskola.

Men det behöver inte ha något med min brist på klassperspektiv att göra. Jag skulle också kunna vara naturligt ifrågasättande, bra på att identifiera dumheter och allmänt dryg.

Men tillbaka till det här med klasstillhörighet. Att tillhöra en viss klass handlar om mer än inkomst, det finns så kallade klassmarkörer som kan hjälpa till att placera människor i rätt fack. Vi gjorde en liten lista med förslag på den här typen av markörer.

Exempel på klassmarkörer?

Så vem är jag? Vilka klassmarkörer prickar jag in?

• Jag är uppvuxen med P1 och P3.
• Vi läste Dagens Nyheter och slogs om kulturdelen.
• Mina föräldrar är högskoleutbildade och beresta.
• Vi tittade på nyheterna på TV men bytte kanal så fort sporten gick igång.
• Jag visste vilken text-TV-sida börsen hade men inte hur jag fick fram sportresultaten.
• Jag tränade tennis och gick i seglarskola.
• Champinjoner på burk var något exotiskt som jag bara fick på pizzerian.

Det finns säkerligen tusen och åter tusen andra saker som kan användas för att markera klass eller grupptillhörighet. Klädsel och musiksmak är två — de kanske inte alltid markerar just klass men är desto viktigare för att markera grupptillhörigheten.

Det har aldrig berört mig. Jag har, på gott och ont, inte definierat vem jag är med hjälp av klädsel och musiksmak. Något som Niklas, elli och Pinky poängterat genom att konstatera att jag "inte har någon musiksmak". Och Lars lika kraftfullt uttryckt med slutsatsen att det förmodligen är därför jag "saknar stil".

Ibland saknar jag det. Ibland vore det lättare att vara inplacerad i ett tydligt fack. Men det tror jag att man blir, oavsett om man söker sig till ett fack eller inte. Jag är till exempel (antar jag) klassad som nörd och blir gång på gång jämförd med Sheldon från The Big Bang Theory. Det är inget jag skäms för, men det är lite som replikväxlingen Sarah inledde när hon blivit kallad för Sheldon.

— Du gillar ju inte ens Sheldon?
— Jo, han är bedårande!
— Men skulle du vilja vara Sheldon?
— Självklart inte.
— Nej, precis.

Sheldon — nörden alla gillar men ingen vill vara.

Men tillbaka till vad som format mig.

Mamma sa att vi tillhörde avantgardet när vi bodde i Stockholm. Vi var till exempel tidiga med att prova nya maträtter. Så när vi flyttade ner till Slimminge 1994 och våra grannar där var entusiastiska över att äta den exotiska nya rätten tacos kändes det märkligt. Det hade vi ju ätit hela mitt liv.

Om något antar jag att jag är uppfostrad till att bli något av en kulturelitist och fram tills för några år sedan var jag helt hopplös att gå på bio med. Jag dekonstruerade allt och kom fram till att det mesta var slarvigt, avslaget och framförallt redan gjort. Sedan dess har det blivit bättre, jag har tagit ett steg tillbaka och funderat på varför jag tycker och tänker som jag gör och försökt hitta min egen röst.

Jag är fortfarande elitist men på sundare grunder.

Det är så långt jag har kommit i min jakt på vem jag är. I alla fall just nu. Jag är inte klar. Och jag vet inte om jag någonsin vill bli klar, om jag verkligen vill veta vem jag är. Men men det är roligt att fundera kring det.

Emelies födelsedag

Idag träffade jag och Stella Emelie som fyllde år.

Vi gick till The Liffey och åt. Emelie hade redan ätit så jag och Stella beställde in kycklingvingar, pommes och aioli. "Perfekt bakfyllemat" förklarade jag för Stella som lyssnade med stora öron.

Emelie såg fundersam ut i den dunkla pubbelysningen så vi bestämde oss för att gå ut och ta en promenad i solen.



Likt Stålmannen verkar det som att Emelie får sin kraft från solen. Det tog inte lång tid förrän hon var full av energi värdig ett födelsedagsbarn igen.



Vi gick förbi några tjejer som satt på huk. Jag frågade varför och fick efter lite språklig förvirring — det visade sig att ingen av dem pratade svenska — reda på att de satt på huk för att de var så trötta. De fnittrade och vi gick vidare.



Emelie och Stella fick ännu mer sol på sig samtidigt som min telefon fick slut på batteri.



Stella var osäker på hur länge hennes batteri skulle hålla.



Plötsligt började Emelie hoppa och studsa och peka.

"Titta! Titta!" ropade hon och pekade på ett hål i marken "Titta! Titta! De har byggt ett hus!"

Varken jag eller Stella förstod. Vi bara nickade och promenerade vidare.



Men då hade klockan blivit så mycket att Emelie var tvungen att säga farväl. Hon skulle på födelsedagsmiddag med sina tjejkompisar. Vi kramade om henne så mycket vi bara kunde.



Sen vet jag inte vad det var som hände. Något med min frisyr tror jag. Men Stella skrattade och pekade och Emelie nickade hejdå på ett sånt där nonchalant sätt som bara hon kan.



Jag och Stella gick till Saga och såg The King's Speech och jag tror att Emelie fick en fin fortsättning på sin födelsedag. Vi är i alla fall glada att hon hade tid att träffa oss på sin stora dag.

Bilder från Emelies 25-årsfest

Nu har jag tittat igenom bilderna från Emelies 25-årsfest. Som alla som har träffat Emelie vet är det mycket svårt att fånga henne på bild, det första försöket för kvällen ser ut såhär:

Hon är inträngd i ett hörn och gör sitt bästa för att förklara för personen som håller i kameran (tror att det var jag) att hon inte vill vara med på någon bild. I förgrunden dricker Stefan sin Sangria med en allvarlig blick. Bilden är missvisande när det gäller Emelies humör under kvällen och stämningen i stort, men kanske ganska illustrativ när det gäller hur mycket Emelie uppskattar att bli fotograferad.

Emelie påstår att Anna-lill bara skrattade åt henne hela kvällen. Skrattade och pokade henne i magen. När Anna-lill skulle gå så fick jag i uppgift att poka tillbaks. Jag lyfte upp henne så Emelie fick chans att hämnas. Det kändes märkligt. Jag insåg nämligen att Anna-lill väger nästan ingenting precis lagom.

Sandra var lite mör efter en 24-timmarsmöhippa som inkluderat bakisfäktning ("Det är ingenting för dig Albert, man blir jättevarm!") men hade ändå orkat klä upp både sig och Lars. Emelie tyckte att de såg mycket hippa ut och tog många bilder på dem. På just den här förhör Lars Stefan på en lista med 50 ord som Stefan skulle memorera.

Stefan är så rock'n'roll så han kan självklart memorera 50 ord utan problem. När han gjort det förklarade han vad det är som gör en låt riktigt bra. Den ska tydligen har tillräckligt tvetydig text för att man ska kunna göra sin egen tolkning (men inte kunna vara helt säker på att det är den enda riktiga tolkningen) och samtidigt vara tillräckligt trallvänlig för att man ska kunna sjunga med.

Charlotte kom ganska tidigt och hade med sig en korg med supermat (som inkluderade avocado, nötter, vindruvor, ananas och choklad). Men eftersom det var några timmar tills mina röror skulle bli klara så fanns det ingen att äta, så hon tog en tallrik fil med päron och havregryn. Emelie tyckte att havregryn till filen inte lät så gott och föreslog att Charlotte istället skulle ta "salt o müsli". Både jag och Charlotte blev förvånade över förslaget tills Emelie förklarat att hon menat Saltåmüsli.

Staropramen. Vet inte riktigt varför jag visar den här bilden.

Här har jag någon i alla fall lyckats fånga en bild på Emelie när hon inte aktivt kämpar emot. Jag vill tro att det är för att hon sitter i mitt knä och jag håller om henne. Jag vill tro att det gör henne trygg och glad... men vad vet jag egentligen?

Lars förklarade att om man behöver le på bild, och inte är superglad från början, så ska man tänka på något hemligt och lite obscent. Då ler man tydligen med hela ansiktet. Här demonstrerar han och Sandra (eller så var de glada på riktigt, de är så bra skådisar så det är svårt att veta.)

Ja, som avslutning vill jag visa en scen från den danska filmen Blinkende Lygter. Det pratades ganska mycket om filmen på festen, och istället för att återberätta allt (kortversion: en bra film som vi vill se igen) så tänkte jag helt enkelt visa scenen med kon.

Tack till alla som kom och firade Emelie. Jag hoppas att ni hade lika roligt som jag.

Dans på Emelies 25-årsfest

Emelies 25-årsfest bjöd förrutom några märkliga röror, en god sangria, trevligt sällskap och (ibland) intelligent konversation även på dans.

Ja, vi försökte återskapa någon form av Vikingline-reklamskänsla. Vet inte riktigt hur bra vi lyckades. Det var väldigt roligt oavsett.

Emme 25 år

Min söta Emelie fyllde 25 år idag. Hon ligger sedan länge och sover, endast jag är uppe och tassar. Jag försöker återställa lägenheten så hon vaknar och blir glad. Det var mycket trevligt ikväll och jag ska försöka ta mig tid att skriva om både ikväll, veckan som gått, min egna födelsedag och The Liffey så snart jag kan. Nu ska jag dock gå och lägga mig, klockan är ju faktiskt ganska mycket.

Nedräkningen har börjat!

Ingen slump att ondagen var helt sjukt bra!

Det är både fantastikt och läskigt hur mycket slump och tillfälligheter påverkar vårt liv. Men smärtan i min bak kan jag tyvärr varken skylla på slump eller tillfälligheter. Nej, smärtan i min bak är Antons fel.

Broöppning i Henriksdal klockan 22:30 i mitten på februari? Vad är oddsen? Hade jag valt en annan väg hade jag inte ens vetat om det, nu satt jag där i bilen och funderade.

Flera minusgrader utanför bilen, skön kupévärme inuti. En taxi i filen brevid hade en reklamskylt för The Liffey, vi tittade på den och sken upp båda två.

Jag har upptäckt en bugg med Toyotas gasreglage. Den verkar hänga sig om någon bra låt går igång på radion.

Jag var helt sjukt speedad igår. Gick upp klockan 05:00 och åt spaghetti med köttfärssås, vid 11:15 åt jag spaghetti med köttfärssås och sen vid 14:34 så åt jag spaghetti med köttfärssås.

Jag hade en videkonversation med Marie. Hon skulle spela upp något ljud så att de andra kunde höra så hon kopplade in sina högtalare. Efter lite pillande hörde jag blupp-Blupp-BLUPP-ljudet av att hon höjde volymen. Jag höll andan och väntade på min chans att göra mig hörd.

När ljudet var som högst och Ajla såg ut att vara helt upptagen med något annat (jag kunde se henne via webkameran) så tog jag chansen. "HALLÅ DÄR!" sa jag så starkt och lågt jag bara kunde. Ajla hoppade till så att hon nästan trillade av stolen. VICTORY!

Vi spelade squash med en studs och Anton vann. Han servar mycket bättre än jag så jag förlorade många bollar för att hans servar var svåra att returnera. Och så förlorade jag många bollar för att hans returer på mina dåliga servar var svåra att returnera. Dessutom så sköt jag bollarna för högt för ofta... kort sagt: jag förlorade för att Anton spelade bättre. Men det var hyffsat jämt och riktigt roligt. AND I SHALL HAVE MY VENGENCE, IN THIS GAME OR THE NEXT!

Skär kycklingfilé i bitar, lägg i bunke, krydda med paprikapulver, honung, soya, salt, peppar, olivolja, cayenpeppar och spiskummin. Stek i smör. Lägg i långpanna tillsammans med strimlad paprika. Höll över sås gjord på grädde, curry, vitlök, mango chutney och sambal. In i ugnen på 150 grader i 20 minuter. Servera med ris. Smaklig måltid.

Jag körde ikapp några bilar vid Alvik och var tvungen att sakta ner över 100 km/h så jag nästan kravlade fram. Hamnade bakom två plogbilar samtidigt som Blurs Song 2 gick igång på radion. Jag var fast. Sen gick Nickelback igång och min tanke for iväg tillsammans med texten... "Gotta meet the honey with the million dollar body..."

Städade i hallen. Den har sett förjävlig ut, verkligen. Pinky kom förbi. Hon öppnade dörren med mobil i hand mitt i ett sms, tittade upp och såg genuint förvånad ut. Hade hon verkligen kommit rätt?

När vi var på ICA och skulle betala gick brandlarmet. Tjejen i kassan såg förvånad ut och en röst sa att vi skulle utrymma och undvika att använda hissarna. Jag visste inte ens att de hade några hissar eftersom hela byggnaden är i ett plan... vi gick oavsett ut. Där ute luktade det rök, men det var nog bara för att det var folk som rökte.

När vi gick in igen hade en snäll anställd börjat packa våra varor. Han packade alla tunga varor i ena kassen och alla lätta varor i den andra. Kassörskan undrade vart vi hade tagit vägen, jag sa att vi hade utrymt men lugnade henne genom att förklara att vi varit noga med att undvika hissarna!

Trots röklukten visade det sig att det var falsklarm.

Jag strechade inte efter squashen, för jag har hört att det är fegt, och så glömde jag, men nu har jag träningsverk nästan överallt (främst i skinkorna dock). Får se om det blir någon streching nästa vecka.

Emme kommer hem om en vecka. Hon skickade en bild för att visa hur glad hon är att hon får träffa mig snart. Hon verkar riktigt galet glad (se bild).

StarCraft 2-betan började också igår, tänka sig. Det ska bli roligt att se hur spelet artar sig. Det lilla jag har sett hittills verkar hur coolt som helst.

Tre veckor

För tre veckor sedan hade det gått tre dagar på det nya årtiondet. Om tre veckor är det Alla hjärtans dag. Mycket kan uppenbarligen hända på tre veckor och jag undrar. Var ser du dig själv om tre veckor? Och hur ser du dig själv om tre veckor?

Ibland behövs det lite perspektiv på tillvaron. Om tre veckor är det mindre än tre veckor tills jag får träffa Emelie igen, och det känns skönt. För tre veckor sedan hade jag och Emelie precis kommit tillbaka från Skåne och blev bjudna på en mycket trevlig middag hemma hos Emelies föräldrar.

Jag minns inte riktigt vad vi åt¹, bara att maten var lite osaltad, men det tycktes vara meningen. Det fanns nämligen en fantastisk saltkvarn. "En fantastisk saltkvarn? Vad menar han med det?" undrar ni säkert. "Vad kan vara så fantastiskt med en saltkvarn?" Frukta inte, kära läsare, jag ska förklara.

Som alla vet är flingsalt godare än vanligt bordssalt, men har man svaga nypor kan det vara svårt att få flingsaltet finfördelat och väl utspritt över maten. Då skulle man behöva en saltkvarn, inte sant? Men det kan ju vara jobbigt att faktiskt vrida om kvarnen för att få ut saltet, och dessutom kan det ju vara svårt att se hur mycket man saltat om man sitter och äter i mörkret.

Det fantastiska saltkaret löser ALLA dessa problem. Det matas med flingsalt och med ett enkelt tryck på knappen startar en motor som maler saltet åt dig. Men det är inte allt! Så länge du håller in knappen lyser också en lampa ner på den punkt där du saltar så att du ALDRIG mer behöver oroa dig för att salta för mycket eller för lite bara för att du tvingats salta i mörker.

Håll med om att det låter som en fantastisk pryl.

Hursomhelst. Tre veckor.

Det tar tre veckor för hjärnan att skapa nya kopplingar. Därför är det möjligt att skapa helt nya vanor på endast tre veckor. Om du bestämmer dig för att ändra dina vanor från och med imorgon och håller dig till dina nya vanor så kommer de ha fastnat till Alla hjärtans dag. Är inte det fantastiskt?

Fundera på vad du har för dåliga vanor som du skulle vilja ändra på. Eller om det är någon vana som du skulle vilja lägga till dig med. Kanske har du något nyårslöfte som du ännu inte hunnit börja med? Kanske borde du sluta röka eller börja träna. Nu har du chansen, och det finns egentligen inga ursäkter.

Om tre veckor ska jag springa regelbundet, äta ordentlig frukost och klara av att lösa Rubiks kub på under tre minuter. Föreställ dig vilka vanor du kommer att ha utvecklat om tre veckor och så ska du se att du kommer att kunna besanna dem.

Allt du behöver göra är att hålla fast vid din nya vana i tre veckor, sen går det av sig själv.

Jag tror på dig. Du kan klara av det. Du vill ju egentligen. Innerst inne. Allt jag kräver är tre veckor. Det är du väl värd?

Jag avslutar inlägget med ett citat från Gladiator:

Three Weeks From Now sound bite  Gladiator sound bites

¹ Självklart minns jag, men det är inte så viktigt för historien. De mycket coola parmesankorgarna som förrätten serverades i vill jag dock nämna.

Sista dagen med Emelie

Emelie sitter i köket och gör klart det sista hon behöver göra på datorn innan hon beger sig tillbaka till Spanien tidigt imorgon. På sängen ligger hennes nästan färdigpackade väska, i hallen hänger hennes jacka.

Snart kommer det bara att vara jag som är kvar. Hennes sida av sängen kommer att vara tom och kall, hennes jacka kommer att hänga i en hall i Gijón, hennes skor kommer inte göra slaskspår på golvet. Det känns så konstigt.

Det kändes konstigt när hon plötsligt var borta en dag. Hon var borta och hon kom aldrig hem. Dagar blev veckor, veckor månader. Jag skapade mig en bild av henne, av hur hon är, vem hon är. Ett minne, mitt minne av henne.

Jag gick och tänkte och saknade och föreställde mig hur det skulle kännas när hon skulle komma tillbaka. Men det är så svårt att föreställa sig. Inte ens nu, när hon är så nära, när jag skulle kunna se henne om jag bara tog ett steg ut i köket, inte ens nu är min bild av henne helt rättvis.

Vi är så mycket mer i verkligheten, så mycket mer än vi kan föreställa oss. Vi är skarpare. Våra ögon mer glittrande. Våra leenden fyllda av mer liv. Vår doft mer verklig.

Därför kändes det konstigt när Emelie plötsligt kom tillbaka. Plötsligt var hon där. I verkligheten. Skarp. Fantasi-Emelie och Verklighets-Emelie möttes på något sätt i mitt huvud och det var omtumlande och förvirrande och fantastiskt och märkligt och overkligt på samma gång.

Egentligen skulle jag nog vilja ha kvar en bit av den verkliga Emelie. Det behöver inte vara något stort. Bara något som är på riktigt och inte bara finns i mitt huvud. Något som jag kan ta fram och klämma eller dofta eller se.

Något som jag kan ta fram när Emelies sida av sängen känns extra tom och kall, när jag står i hallen och hennes jacka inte är där eller när hennes skor inte längre lämnar slaskspår i hallen. Då kanske det inte skulle kännas så konstigt.