Tommy Nilsson har hånat mig sen 94

Året var 1992. Jag gick ettan på Fridhemsskolan i Stockholm. Varje fredag samlades skolans lärare och elever i ljusgården mitt i den stora byggnaden och lät en av klasserna stå för underhållningen.

När det var vår klass tur hade jag frivilligt föreslagit att jag skulle sjunga. Acapella. Solo. Inför hela skolan. På franska.

Jag blir nervös när jag tänker på det. Men så pirrar det så härligt i magen att jag förstår varför jag anmälde mig frivilligt. Det var så typiskt Albert. Det är så typiskt Albert.

Låten jag hade valt var Au claire de la lune (I månens sken). Varför just den låten? Den handlar om månen och det finns mycket som är coolt med månen.

För det första är månen tokigt stor. Att skutta ett varv runt månens ekvator är som att skutta från Stockholm till Mörön i norra Mongoliet och tillbaka igen. Hur långt är det? Jävligt långt!

Är du i Mörön måste jag varna för att Shalom Burger, trots namnet, inte serverar några hamburgare. Är du där kan du också passa på att ta lite bilder som inte är sneda.

För det andra är månen cool för att den ska ha bidragit till att Titanic sjönk. Hur? Genom att vara lite för närgången. Stackars månen, har inte koll på det här med personliga avstånd.

De här två grejerna hade jag förstås ingen aning om. Det som inte hade undgått mig är dock månens effekt på tjejer. Numera vet alla att om en man tar på sig en tröja med en måne och tre vargar på blir han oemotståndlig för kvinnor (har jag hört, jag har inte vågat prova eftersom jag är så dålig på att säga nej).

Sjuåriga Albert hade dock inte haft några sådana betänkligheter, men så hade han ingen mån- och vargtröja heller. Jag fick nöja mig med att sjunga en fransk barnvisa. En barnvisa som jag hade sjungit många gånger hemma. Att stå på en scen inför fler människor än jag kunde räkna var dock en annan sak. Jag blev nervös. Jag darrade mig igenom de första tre raderna. I slutet av fjärde raden så hände det. Jag sjöng fel.

Där det skulle vara ouvre-moi ta porte (öppna din dörr) sjöng jag ouvre-moi la porte (öppna dörren). Jag insåg direkt mitt misstag men lyckades sjunga klart hela sången. När det var över gick jag fram till mamma som hade stått i publiken.

— Jag sjöng fel, sa jag. Hörde du att jag sjöng fel?

— Ja, det gjorde jag, svarade mamma. Men det var nog bara du och jag som märkte det.

Jag tycker inte om att göra fel. I det här fallet var mitt fel grammatikst korrekt, det passade in perfekt i melodin och det var ett så litet att bara de som kunde texten utantill hade chans att upptäcka det. Men det var fel.

När Tommy Nilsson två år senare släppte Öppna din dörr så insåg jag aldrig skulle kunna lämna mitt klavertramp bakom mig. Hela låten är som ett hån mot mig.

Öppna din dörr,
öppna din dörr, 
öppna din döööööörr. 

Öppna dörrjäveln själv din dryge jävel!

Varje gång jag hör låten kommer jag ihåg mitt misstag och vill göra en HAL mot hela mänskligheten.

Liksom bara säga jag är ledsen, jag kan inte göra det. Trots att jag kan. Bara för att jävlas.

"Inte särskilt"

Jag träffade pappa idag och han berättade en historia från när jag var liten. En historia om tacksamhet.

Jag var fyra år gammal och det var maraton i Stockholm. Det var bara jag och pappa hemma och han hade lovat att vi skulle gå på Gröna Lund. Det var mulet och duggade, perfekt väder om man vill vara ensam på Gröna Lund, inte lika perfekt väder om man önskar sig solsken.

Vi åkte veteranbilarna, det minns jag, jag satt och styrde med den stora ratten som jag i efterhand insett inte gör någonting alls. Sen ville jag åka något lite läskigare, en karusell som hette Hurley Gurley (ingen aning aning om hur det stavas). Pappa ville inte men jag var envis och tillslut gav han sig. Hurley Gurley är en sån där karusell som snurrar runt runt runt, stannar och sedan börjar snurra runt runt runt baklänges.

"Och nu ska vi köra baklänges" minns pappa hur rösten sa, han kommer fortfarande ihåg varenda tonläge och hur magen började vrida sig i takt med Hurley Gurleys rotation.

Han blev illamående och hade jag varit lite äldre hade jag säkert gjort något mer än noterat det, men det var jag inte så det gjorde jag inte. Vi åkte tillbaka till lägenheten och pappa la sig för att vila. Han mådde inte bra.

Men nu var det ju så att det var Stockholm maraton just den här dagen och jag hade fått för mig att de hade bananer vid en av vätskekontrollerna. Hur jag hade fått reda på det vet jag inte, inte heller varför jag tyckte att det var viktigt. Jag kommer dock ihåg att jag var avundsjuk på att de som åkte vasaloppet fick blåbärssoppa. Jag kommer också ihåg hur glad jag blev när jag insåg att kaffeautomaten på Lantmäterisektionen på KTH hade blåbärssoppa. Men den här dagen var det bananer som gällde.

Jag tvingade pappa att sluta vila, fick honom att ta fram cykeln, lyfta upp mig i cykelstolen och sen begav vi oss ut längs maratonspåret i jakt på en vätskekontroll med bananer.

De som sprang Stockholm maraton 1989 blev kallade för
regnets hjältar, pappa fick ingen sådan utmärkelse.

Det gick inte så bra. Vi (eller ja, pappa) cyklade genom regnet från kontroll till kontroll. Pappa beskriver det som att han cyklade hela första varvet, knappt 20 kilometer, men det kan vara en överdrift. Han var fortfarande illamående och nu även utmattad av allt cyklande. Och inga bananer hittade vi. Till slut gav han upp och cyklade ner till Rålambhovsparken där jag fick en varmkorv som kompensation för att han misslyckats med bananerna.

I det här läget, efter att ha tagit mig till Gröna Lund, gått med på att åka en karusell som gjort honom illamående, cyklat med mig runt halva stan i jakt på bananer och gett mig en varmkorv i parken var pappa rätt uppgiven. Han var illamående och utmattad men tänkte att jag ändå skulle uppskatta allt han gjort för mig. Så han frågade, lite försiktigt, om jag trots bristen på bananer hade haft roligt.

"Inte särskilt" svarade jag.